Igår var det två år sedan Ivans pappa dog. Vi åkte till kyrkogården och tände två lyktor för honom, jag och Ivan och hans farbror och min vän Frida. Det var fint. Det känns som att de senaste två åren gått oerhört fort och makalöst sakta på en och samma gång. Tittar jag på Ivan ser jag en helt annan person än den som förlorade sin pappa. Då pratade han inte, gick inte, kröp omkring och hade ungefär två tänder. Idag är han… så mycket mer än det. Han är min kompis och min motståndare i argumentationer, min förhandlingspartner och min stora kärlek. Han växer så det knakar och är en tidsmarkör över att tid verkligen förflutit. Själv känner jag mig å ena sidan precis som förr i tiden, å andra sidan som någon helt ny, annorlunda, annan än då. Det är svårt att förklara. Men det var en fin stund på kyrkogården i alla fall.

Resten av tillvaron är lite upp och ned, kan man säga. Det är svårt att beskriva den senaste tidens skeenden i vårt privatliv utan att bli väldigt… privat, och det kan jag inte bli utan att utelämna en eller flera andra personer. Vilket jag inte vill eller har rätt att göra. Så jag fattar mig kort tills vidare.

Vi träffar inte längre den andra familjen, den där som vi träffat sedan i början av sommaren ungefär. Ivan har inte längre någon bonussyster och jag är ingens bonusförälder. Sedan en kort tid tillbaka är det åter jag och Ivan, vi som är familjen, vi som tar oss fram genom tillvaron (i sällskap av våra vänner, familj och nätverk såklart) på egen hand igen. Det är både smärtsamt, sorgligt, svårt, nytt och ofattbart, men samtidigt det enda vi kan göra i det läge som har uppstått.

Ibland uppstår ett läge i en relation där allt blir absolut, ställs på sin spets. Där kan ett par antingen stå enade eller, som i vårt fall, med sorg i sinnen identifiera att våra liv, tempon, drömmar, planer och riktningar vill sig åt lite för olika håll. Och när det väl är uttalat, identifierat, bekräftat, vissa val har gjorts, så är det ganska svårt att ta sig tillbaka till den där dagen innan allt ställdes på sin spets.

Där har vi nu hamnat och i det läget har vi valt att gå isär. Eller, valt och valt förresten. Det kändes nog inte som ett val för någon av oss. Vi ville få det att fungera. Men det fanns liksom inget annat alternativ. I alla fall inte exakt just nu.

Tydligare än så kan jag inte beskriva vad som har hänt. Jag kanske återkommer i frågan, eller så gör jag inte det, men då vet ni i alla fall hur landet ligger precis just nu.