Här sitter en person på sitt jobb med nervösa svettningar och jordens ångestpåslag och känner sig som en jävla svikare som lämnade barnet på förskolan i morse och bara DROG. Alltså, gud vad ont det gör i mig? Plus det river och rister i mig av att inte veta hur han har det, jag har skickat ett sms till Mollberg (Ivans avdelnings mobiltelefon) för att fråga om det går bra (det blev vi uppmuntrade att göra såhär i den nervösa inskolningsveckan) och har inte fått svar på en halvtimme. Jag har alltså ingen som helst aning om ifall det går bra eller om Ivan står och gråter helt ensam i ett hörn av förskolan, båda möjligheterna finns. Och – jag VET att pedagogerna är proffs och de verkar jätteduktiga och allt det där, men de är så få. Tre stycken. Och barnen är så många. Tretton stycken som samtliga ska lämnas ensamma på förskolan utan sina föräldrar just idag. Nej alltså usch. Mår verkligen inte bra just nu. Och jag vet också att jag är en av alla tusentals föräldrar som känner exakt likadant i de här tiderna precis just nu, men det gör inte saken bättre.

Vad jag däremot vet är att både Ivan och jag vaknade alldeles tjocka i halsen och förkylda i morse. Vi hann alltså vara friska tre dagar på förskolan, och sedan smällde det till. Även en av pedagogerna var smittad i morse. Liksom åtminstone tre av de andra barnen. Ivan som fortfarande har tandsprickning stoppar ju fingrar och leksaker i munnen och äter andra barns riskakor och tja, det här är inget vi kan stoppa tänker jag. Det kommer vara såhär nu. Men det kändes inte toppen att lämna en alldeles snorig liten figur där i morse (även om flera andra också var det). Allmäntillstånd var dock gott och ingen feber, så jag följde förskolans rekommendationer och lämnade. Följde även deras rekommendationer och gjorde en “kort och positiv” lämning vilket i praktiken innebar att jag spelade teater, mitt allra bästa spelade jag.

Vi kom dit kvart i nio och då var bara fyra barn i lokalen. Bland annat Ivans favoritbarn i gruppen, en tjej som heter Alice och fyller år samma vecka som Ivan och verkar alldeles precis lika långt framme i utveckling (motorisk, tal osv) som han. Plus att hon är som han – en ganska “mild” personlighet som gärna leker där det är lite lugnare stämning, inte dyker ned i de mest röjiga grupperna utan hellre går runt där det är lugnt och småpratar. Tror Ivan liksom förstår sig på henne, de jobbar på samma sätt, och Ivan har redan börjat säga ALICE! HEJ! när hon kommer fram. Hon var alltså redan där och lämnad när vi kom, och glad, så Ivan höll sig i närheten av henne och jagade nån ballong som dagen till ära fanns i lokalerna. Ett av de yngre barnen satt och grät i en pedagogs knä och verkade inte speciellt sugen på att ta emot vare sig tröst eller klappar från pedagogen. Ett tredje barn tultade också runt med ganska lugn inställning till saker och ting. Jag kramade Ivan och sade att nu går mamma och jobbar en stund och att han får ha så roligt när han leker med Katarina, Fanny och Olivia (som pedagogerna heter). Han tog emot min kram men gick vidare mot ballongen. Jag är inte säker på att han fattade att jag gick, men jag gick. Var det ett för otydligt avsked, tänkte jag direkt när jag gick? Men hur hade det blivit om jag liksom jagat honom och bara MAMMA GÅR NU, FATTAR DU ATT MAMMA GÅR NU? Förmodligen inte bättre? Men kanske att han hade varit säkrare på upplägget? Åh, att sånt här skulle kännas så svårt? Jag vill bara förtrolla mig till en fluga som sitter där på förskolans vägg och kontrollerar att de SER mitt barn, TAR HAND om honom om han blir ledsen, HJÄLPER honom att äta maten och dricka vattnet, TRÖSTAR honom snabbt om han får för mycket intryck och blir ledsen, SNYTER hans lilla rinniga näsa och tja, SER SER SER mitt barn.

Men det går ju inte. Så jag sitter på jobbet, väntar på sms från föskolan, är skakig i hela kroppen och inuti snurrar det, jag vill gråta och åka och hämta hem honom, men försöker skriva en text och väntar på att klockan ska bli tolv och att jag får åka och hämta hem honom.

Natten till idag var sprängfylld med mardrömmar och nattliga utrop, uppvak och härj. En naturlig bieffekt av förskolestart, tror jag? Följaktligen var både jag och Ivan trötta redan då vi steg upp strax före sju, och inte blev det så mycket bättre av att komma till förskolan. Idag ville inte Ivan vara här, gnällde och grät vid minsta motgång redan från att vi kom och gick gång på gång till ytterdörren och ropade HEDDÅ till alla andra. Han ville ut, bort och hem, men det gick ju inte för sig. Så vi blev kvar, kämpade oss igenom förmiddagen, Ivan bodde mest i min famn eller på min höft. Vid lunchen ville han inte äta en endaste sked av potatissoppan, en liten tugga macka var allt som gick ned. Och så var det dags för vila igen då. Kvart i tolv började vi försöka. Jag var helt inställd på att få gå ut och gå men tänkte att så länge han inte jagade upp sig till alltför stor sorg och gråt så skulle jag vara kvar i rummet. Ivan klättrade runt nära dörren ut, men var liksom inte upprörd. Mellan varven försökte han till och med lägga sig och brottas runt med kudden. Ett efter ett av de andra barnen slocknade. Inte mitt. En mamma gav upp och gick ut, men till slut sov de andra elva. Lugnet infann sig och så skedde det makalösa: Ivan lade sig ned och blundade och somnade. En timme efter att vi börjat försöka. Något barn hade förresten redan vaknat och gått upp. Det var halleluja-moment i min skalle och jag firade med en snabb kopp kaffe i köket. Sedan gick jag in och satte mig hos Ivan igen, och här sitter jag nu. Som en lejonhona vakandes över mitt barn som snart sovit en timme men tyvärr verkar börja vakna. Det röjs en del utanför, tror tio barn är vakna och härinne ligger tre. Jag hoppas ändå på en halvtimme till, hoppet är det sista osv.

Ännu en dag till ända, ännu en kväll då jag är så trött att ögonen nästan faller ihop och kroppen längtar in till sovrummet, där Ivan nu sover, för att få vila, sova, blunda, inte röra mig, inte tänka. Jag vet inte om det är själva inskolningen som gör mig så trött eller att någon reaktion på senaste månadens dåliga sömn liksom kommit såhär i elfte timmen? Jag lägger mig mellan nio och tio och bara sover sover sover, så mycket det går. Det är ganska skönt. Men lite fattigt, sådär inspirationsmässigt, förstås. Men men, kroppen säger sitt och det är bara att lyssna. Men nu var det ju inte mig det skulle handla om.

Idag gick vi till förskolan så vi kom dit en kvart före de andra. Det var inte exakt planerat, men nu blev det så, och i stället för att leka utomhus på gården valde jag att gå in så att Ivan fick lite extra tid att bonda med pedagogerna innan alla andra trillade in. Jag tror han behöver det, Ivan alltså, att få hänga i lite lugn miljö med de tre vuxna som kommer att vara hans trygghetspersoner om dagarna när jag inte är där längre. Under den kvart vi var där i morse lekte Ivan med en burk med snäckor och vi tränade samtidigt in pedagogernas namn då han gick och bjöd frikostigt på snäckor åt höger och vänster. Ska FANNY få den här, frågade jag, och Ivan gick fram till Fanny med en snäcka. Men ska inte OLIVIA få en också, frågade jag, och jovisst skulle Olivia få en hon också. Och var är KATARINA, frågade jag, och så vidare. Så höll vi på. Efter en liten stund kom ytterligare ett barn och placerade sig genast vid snäcklådan. Ivan och det barnet interagerade fint, bytte snäckor med varandra. Sedan kom ett till barn, och ett till, och när de var ungefär fem runt lådan med snäckor tyckte inte Ivan att det var roligt längre. Det blir liksom för mycket att ta in samtidigt, han är inte så bra på att ta för sig och köra på utan börjar iaktta och lyssna och hålla koll på alla andra, och så slår det lite slint i skallen och han blir ledsen och söker upp mig. Så vi gick in i andra rummet och byggde klossar. Snart var det massor av barn och föräldrar där också, och samlingen började. Tätt följd av frukt- och riskakestund. Stämningen vid dagens samling var mycket lugnare än igår och jag märkte även på Ivan att han hanterade det hela mycket bättre. Känns skönt att notera framsteg.

Efter frukstund lekte alla inomhus en stund och precis som igår handlade det för Ivans del ganska mycket att hitta lugnare platser när det blev för många barn omkring honom. Speciellt sådana barn som röjer och tar i med rösten, som trängs och knuffas. Han har en bit att gå när det gäller att hantera det utan att bli orolig och ledsen, så att säga, men han kämpar på så himla fint. Vid halv elva gick alla barnen ut och då dröjer Ivan gärna kvar och leker ensam i rummet en stund, han blommar verkligen upp så fort det är lite tomt och lugnt i lokalerna igen. Nedan en kort snutt på detta.

På gården var det kul och precis som igår valde Ivan att hänga vid en träbil som han låtsades köra. Han åkte rutschkana några gånger och sedan var det sångstund i sandlådan igen. Ännu en gång skrek han EN GÅNG TILL och applåderade i mitten av ringen efter varenda sång och därmed tror jag att vi säkrat hans plats i sångpedagogens hjärta. Känns tryggt. Klockan elva var det dags för lunch. Jag tror faktiskt att luncherna hittills (dvs två, haha) har överraskat mig mest. Idag satt han vid bordet nästan hela lunchen och gapade mer än villigt när jag erbjöd sked efter sked med ris och kycklinggryta. Jag placerade honom LISTIGT NOG bredvid det barn som blev inskolat redan i våras, som har ett helt annat lugn än alla nya barn, så där satt han och noterade proffset vid matbordet. Säkert en halv portion fick han i sig, sedan var tålamodet slut och alla barn verkade jättetrötta. Efter handtvätt och blöjbyten var det alltså dags för vila. Tretton barn, tretton vuxna, två pedagoger trängde in sig i ett jättelitet utrymme där tanken var att barnen skulle somna. Det gjorde alltså inte mitt barn. Inte de andra heller, så länge han var i lokalen. Han smet ifrån mig gång på gång och klättrade över alla andra till dörren där en lampknapp satt i lagom höjd för att han skulle kunna tända och släcka den gång på gång på gång.

När vi försökt i 20-30 minuter utan att Ivan visat de allra minsta tecken på att ha för avsikt att slappna av och vila (inget annat barn sov heller, men jag noterade att vissa liksom låg ned och började se lite dimmiga ut i blicken) gav jag och en annan mamma upp och det fick bli vagnpromenad för Ivan. Där somnade han på fem minuter. Jag VET att det här kommer lösa sig så småningom men ändå kändes det lite som ett nederlag. Jag vandrade gatorna fram i en timme och 40 minuter och gick sedan tillbaka till förskolan och frågade om alla andra lyckats somna. Det hade de inte, men sju av tretton barn hade faktiskt gjort det. Några sov än, de andra hade gått hem när barnen vaknat. Själv ville jag ge Ivan så många timmar som möjligt i förskolemiljön tillsammans med mig, så vi stannade kvar till klockan tre tillsammans med bara två andra barn och deras pappor.

Vid det här laget var jag – alltså inte Ivan – så otroligt trött att timmarna fram till läggning vid åtta kändes oöverstigliga. Men vi tog oss dit på något sätt. Promenerade till Nytorget och hälsade på Emelie och Josef en sväng, promenerade till Skanstull och sedan hem. Hemma åt vi middag och badade och läste sagor och så till slut fick jag lägga honom. Han somnade på en kvart. Jag tänkte göra detsamma ungefär nu.

Imorgon är sista dagen på förskolan då jag är med, sedan kommer något jag tycker känns oerhört främmande och lite läskigt: att lämna honom där. Hjälp.

Att jag tyckte det var lite vekt och mesigt att förskolan i sina papper föreslog att alla skulle gå hem efter lunch och komma tillbaka dagen därpå under inskolningen visade sig vara… Eh, ja men tillåt mig gapflabba. Jag tänkte: äsch Ivan är ju med kids i parker och hos kompisar hela dagarna, de andra kan gå hem vid lunch om de vill så drar vi tillbaka efter vilan (som jag däremot var säker på skulle ske i vagn och ej på förskola) och bara YOLO hej hej förskolan vi är typ såååå klara med den här inskolningen redan, var är guldstjärnan? Så fel jag hade. Och inte hade jag ställt in mig på att JAG skulle bli så sjukt slut av en ynka förmiddag, två och en halv timme, som jag blev? Hej självkännedom. Hej ödmjukhet. Länge sen.

I alla fall. Vi anlände nio, då var det samling. Det där lugna samtalet oss föräldrar emellan då vi skulle berätta om våra livssituationer (tänk: gruppterapi) och våra förväntningar och förhoppningar och farhågor inför förskolan skull dryftas, det var ju då inte på tapeten. Hade i mina fantasier glömt bort att vi skulle ackompanjeras av tretton 1,5-åringar. Jo jag sa tretton. Och 1,5 år. Alla, samtliga, tutti. De LÅTER, ska jag be att få tala om. Den ene ramlar och gråter, den andre skriker för att den vill ha en tiger som står precisnutom räckhåll, en tredje smäller till en fjärde som ylar, en femte klänger på sin förälder, en sjätte lämnar rummet och drar ut på gården för att en sjunde länsat dörren öppen, en åttonde smäller i bongotrummor och en nionde dänger två ukulekes i varandra, en tionde smular riskakor över hela golvet och en elfte spottar ut sin banan på sin förälder och den som sitter bredvid, en tolfte försöker få dricka vatten men sätter i halsen och en trettonde sjunger en sång. Ja men ni fattar. Av samlingen och presentationsrundan minns jag inget alls. Ivan var inte ens i rummet när jag skulle presentera honom (han var den sjätte).

Efter samlingen, då vi för övrigt fick veta att på avdelningen finns tretton (13) barn, 3 pedagoger/barnskötare samt en musikpedagog, en danspedagog samt en bildpedagog som dyker upp någon/några gånger i veckan (detta är en förskola som lägger vikt vid konstnärliga uttrycksformer och menar att i en demokrati bör allt som är språk – då inte bara “språk” – uppmuntras, eller ja typ, läs på mer om Reggio Emilia om du år nyfiken men ledord är språk och demokrati och kommunikation och glädje och skapande) för att göra övningar med barnen, var det dags för frukt och riskaka aka fika. Sedan umgänge inomhus fram till lunch kl elva. Alltså, Ivan hatar inomhus. Han drog ut så fort tillfälle gavs och när jag lyfte in honom igen hetsade han runt bland alla leksaker och myshörnor och musikinstrument och “skapandeverkstäder” och om ett annat barn skrek högt och plötsligt eller, gud förbjude, nuddade/slog/knuffade honom blev han råkränkt och grät. Dagens uppgift från bildpedagogen var att 1. Ta ett kort på barnet samt 2. Tillsammans med barnet skapa en ram som detta kort så småningom ska sitta i, ovanför barnets egen hylla. Vi fick välja bland ganska få färger (pga det gick i samma tema som hallen/rummet där tavlorna ska hänga) berättade bildpedagogen och jag och Ivan gjorde en tavla/ram som mest såg ut som ketchup och senap. På bilderna ser han rosig, allvarlig, nygråten och lite förfärad ut. Blir ett bra minne, det där.

Anywhoooo. Sen gick vi ut en sväng på gården, Ivans favoritperson aka sångpedagogen Maria gled ut och körde en sångstund med gitarren på gården och Ivan blev åter lycklig. Utomhus, Maria och SÅNG, livet lekte och han stod i mitten och skrek EN GÅNG TILL (på hans språk: ATTATILL, men Maria fattade och sjöng fler och fler sånger) tills det var lunchdags inomhus. Där var det framdukat med soppa med kikärter, morot och gröna ärtor, samt bröd och smör och ris. Tre bord med små små stolar. Ivan satt på sin stol uppskattningsvis trettio sekunder. Men åt faktiskt flera tuggor, succé! Att nästan alla andra barn satt ned och åt tycker jag var lite fjäskig stil faktiskt. Någon kunde väl springa runt och röja bara för att vara schysst mot Ivan liksom? Men nej. Goda utsikter för grupptryck framöver, noterade jag.

Okej och nu är klockan halv tolv och alla börjar gå därifrån. Jag är HELT SLUT, och Ivan också. Men som vanligt när det blir lite tystare ljudnivå och mindre folk i rummet börjar Ivan gilla läget och här fick han en tjugo minuter tillsammans med bara tre andra barn samt pedagogerna för sig själv. För första gången på hela dagen såg jag honom sitta ned med en pedagog och titta på saker. En av papporna tog gitarren och spelade en trudelutt. Ivan älskade. Strax före tolv gick vi dock därifrån och Ivan somnar en minut efter att vi kommit ut på gatan. Själv önskade jag att jag också fått göra det, men pga renovering i huset fick jag vandra och fika med Frida, också trevligt.

Dag ett av inskolning alltså avklarad. Hur Ivan NÅGONSIN ska kunna vila och alla till ro i den miljön är ytterst oklart, men jag antar att det återstår att se. Själv måste jag sova exakt NU så jag orkar inte skriva något mer om idag. Hej!

Hallå, ni lyssnade väl på Annika Norlins sommarprat häromdagen? Det som handlade om PMS och PMDS? Det var så himla intressant. Jag visste mycket av det hon berättade om redan, såklart, eftersom jag för ungefär fyra år sedan fick diagnosen (är det en diagnos ens?) PMDS av min dåvarande läkare och sedan dess under de allra jävligaste PMS-dagarna tar medicin för det hela (och är lyckligt lottad eftersom det funkar mycket snabbverkande och bra för mig, den turen har inte alla), men jag Ä-HÄ-HÄÄÄÄÄLSKADE hennes program ändå. Hon är så smart och rolig och vettig och bra, den kvinnan. Här är länk, latmaskar.

Och av ovan nämnda orsak, alltså inte sommarpratet utan PMS (obehandlad, en är väl lite Luthersk och tycker att en *kämpar på bra* trots rådande hormon-mayhem i hela skallen, det är bara när det typ brister på alla fronter och jag håller på att göra slut / säga upp mig som jag tar de där små pillren pga är oerhört smart, inte, men vidare till saken), har jag idag och igår grinat till en hel del större och mindre saker. Sådär som man gör. En del grejer av för privat karaktär för dig, lilla bloggobert, men andra helt vanliga som idag, när vi var hos Ivans farmor och farfar och vi satt i godan ro och åt glass med hallon och pannkakor (vissa skulle kalla det “pannkakor med glass och hallon” men viktigast först, okej?) och Ivans farfar typ “berömde” mig för att jag var en så kärleksfull och närvarande mamma till Ivan. Han sa det liksom inte högtidligt utan mer “jag vet att vi sagt det här förut men det tål att sägas några gånger igen så det sjunker in, men vi är så himla glada för att du är som du är med Ivan, att du alltid sätter honom i första rummet och aldrig ger upp trots att vi vet att du kämpar ensam och är undersövd och ibland alldeles ostimulerad, vi ser vad det gör med Ivan och han är en sådan fantastisk trygg och framåt liten kille, och vi är så glada för det”. Ungefär så, sade han, och farmor stämde in. Själv började jag fulgråta. I blame it all on PMS, för i nästa sekund var jag helt som vanligt och vi pratade om typ helikoptrar eller något annat helt oväsentligt. Typisk PMS-bergochdalbana alltså. Intressant förresten, i Annikas prat, det där om hur alla människor har en alldeles unik mix av hormonbalans och alla därmed reagerar precis på sitt egna sätt på till exempel tillskott av hormoner som i P-piller. Eller för den delen graviditeter. Jag älskade ju att vara gravid, alltså jag tror inte jag grät en enda tår de sista sju månaderna. Östrogenet måste ha flödat i mig på ett sätt det aldrig annars gör för INGET kunde rubba mitt lugn. Min kille var helt amazed och önskade att jag alltid kunde må sådär. Det kunde jag tyvärr inte för så fort Ivan var ute och östrogenet sjönk igen var jag samma gamla vanliga hispiga hormonpendel igen. Joråsåatteh. Har ingen aning om vart jag ville komma med det här.

Jo, det handlade lite om humörsvängningar ja. Idag tror jag faktiskt att Ivan hade sin bästa dag i livet so far. Den inleddes med ett bad i Söderbysjön i Nackareservatet och han var otroligt modig där han gled runt naken och doppade sig till höften i det ljumma vattnet. Sedan sov han som en klubbad säl medan jag själv vandrade runt i Nackareservatet och letade skugga. Kissade i skogen gjorde jag också, fick feeling (och behov). När jag vandrat och svettats i nästan två timmar i mina flipflops (varför blir inte mina ben trötta av att gå flera mil i flipflops? de HATAR att gå flera mil i tex Converse eller tygskor med platt sula. detta är ett mysterium) väckte jag honom och tog bussen från Gullmarsplan till Gudö, där farmor och farfar alltså bor. Därute fortsatte paradisdagen med ungefär allt som Ivan värderar allra högst i denna värld just nu. Närmligen glass, traktor, lastbil helikopter.

PUST!

Nu är vi hemma efter en resa som inte på något sätt var lika perfekt som nedresan, då Ivan i princip trallade hela vägen och efter fem timmar helt sonika stängde ögonen och sov en dryg timme. Den här gången blev det lite tvärtom, vilket förmodligen hade sitt ursprung i att han inte sov speciellt mycket under natten till idag. Kände det på mig redan vid läggningen, han verkade störd av sina tänder och var tjurig och hetsig. Vid halv ett började skrikfesten på det där innerligt gallskriksaktiga sättet så att en inte riktigt fattar om det är nattskräck eller ont någonstans, och första svängen pågick i inte mindre än en timme. Andra följdes tätt upp cirka en halvtimme efter första (timmen) och så höll det på till fyra. Vid fem brakade en rejäl åska loss och då vaknade han strax efter det, nämligen kvart i sex. Alltså inte så många timmars (god) sömn för någon av oss, och Ivan var trött redan vid resans början klockan halv åtta på morgonen. Men somnade han? Icke. Inte förrän vi passerat Nyköping och då var klockan nästan halv två. Han skrek så det nästan kom kräks. Sprattlade med hela kroppen och lugnade INTE ner sig. Tänkte i mitt huvud att om vi inte stannat, för det gjorde vi till slut, hade han väl skrikit till han spytt ned sig och svimmat, typ. Så övertrött, svettig, ledsen och arg var han. Ingen tröst ville han ha, det enda han ville göra med min (tröstande) kropp var att slå den. Så ja, vi stannade och jag plockade fram vagnen på nån himla vändplan (själv så trött att jag bokstavligen vinglade) och gick med honom fram och tillbaka där tills han somnade och lät sig bäras in i bilen igen. Det sjuka är att jag TROR att vi hamnade på samma vändplan som för ganska prick ett år sedan då vi åkte från Oxelösund där vi hälsat på Aksels vän Tomas i några dagar. Vi stannade på en vändplan mellan Nyköping och Södertälje i panik eftersom Ivan skrek och jag behövde amma. Tänk om det var samma. Så sjukt.

Nå, nu är vi hemma igen. Ivan sover i min säng och jag tänkte att jag skulle bjussa på två timmar idag, maken till övertrött barn hade jag aldrig varit med om tidigare idag. Jag känner ett…. vemod, tror jag bestämt att det är. Vemod över att sommaren är slut, över att det ska bli höst och jag ska börja jobba igen (hur ska jag orka, hur ska det gå, om inte Ivan sover på nätterna hur SKA det gå, om inte Ivan lyckas somna på vilan hur SKA det gå, hur ska jag orka, hur ska det gå, maler och maler och maler i mig), vemod över att komma tillbaka till ingen som väntar på oss. Samtidigt kände jag ett vemod över den där känslan av isolering som alltid kommer då vi ska umgås med andra. Det blir alltid något slags besvikelse över det hela, jag känner mig inte delaktig i gemenskapen eftersom jag springer efter och anpassar dagarna efter min ett och ett halvt-åring. Jag är avundsjuk på de omkring mig och börjar tycka synd om mig själv när “ingen fattar” eller liksom sätter siktet på MIG. Men varför skulle de? De har ju sina liv, sina behov av semester och vila, de hjälper väl mig massor ändå, vi är inte deras ansvar, säger en annan sida. Men så pendlar pendeln tillbaka igen och jag tittar på den som äter en frukost i lugn och ro eller den som tja, inte vet jag, inte springer hela tiden.

Den här typen av småbarnsisolering i känsla och handling tror jag egentligen gäller alla, eller många, att man liksom kommer hem från ett gänghäng eller en semester och bara… jahopp. Märkte ens någon att jag var där? Märkte någon att jag levde parallellt med de andra och inte deltog helt och hållet? Svårt att förklara om du inte varit där, antar jag, men jag har hört om fler föräldrar och då inte ensamföräldrar som jag själv, som skriver under på de här typen av halvt utanför och halvt utmattad känsla efter en “semester” med andra. Småbarnsåren alltså. Det är mycket, det är stort, det är mäktigt, men ärligt talat: inte är ett ett spa-retreat i alla fall. Eller ens i närheten.

Så, sammanfattningsvis. Nu är jag hemma, min undersövda och utmattade unge sover gott och ska få göra det en kvart till, jag är lika undersövd men tänkte ta ut belöningen ikväll, jag har exakt inga planer från och med nu och fram till den 17:e augusti då Ivan börjar dagis. Jag har PMS, dålig hy, är svettig och inte så himla munter att prata med. Rätt gnällig för att vara frank. Nån som vill leka? Heh.

Här några highlights från veckan som gick.

Om förra veckan kändes röv, och det gjorde den, så är den här helt klart bättre. Hittills. I måndags hängde vi med Ruben och Bill efter att vi landat i Stockholm efter de där två hemska nätterna utan sömn. Jag hittade två nya tänder som höll på att spricka igenom, gav Ivan en shot Ipren innan läggning, och han sov 11 timmar utan uppvak. I tisdags hängde vi åter med Ruben och Bill på förmiddagen och på kvällen åt vi middag hos Frida och Frans, där också Fridas fina mamma Eva var. En shot Alvedon på kvällen och ännu en natt då Ivan sov nästan tolv timmar utan uppvak. I morse väckte jag honom (!) klockan halv åtta och så var det dags för häng med Ruben och Bill igen, denna förmiddag i Högalidsparken dit även Jasse och Ayton kom. Efter en långpromenad till Gullmarsplan med Ivan sovande i vagnen och ett chorizostopp utmed Årstaviken för mig, tog vi bussen till Gudö och hängde med Ivans farmor och farfar hela eftermiddagen. Han var lyrisk över olika saker därute, bland annat att det finns en traktor och en gräsklippare (som i hans värld också är en traktor) att klättra på. Samt en hel verkstad fylld av små prylar att pilla på, och en halvt isärskruvad Vespa att leka med. Gud vad detta barn älskar fordon. När vi kommit hem och jag lagt Ivan för kvällen (han somnade kvart i åtta, trodde EJ mina ögon) kom Frida över (vi bor tre minuter ifrån varandra) för att läsa i min soffa i en och en halv timme medan jag själv sprang ned till Bananas och tog två snabba glas vin med Emelie och Lisa. Vi pratade jättefort så det kändes som att jag var där minst två timmar. Efter detta sprang jag lika fort hem igen och nu ligger jag i soffan och ska snart förflytta mig till sängen. Imorgon ska Ivan vara med sin barnvakt Lena och själv ska jag klippa mig, bland annat. Kanske tar jag en dagbio också? Eller inte. Vet inte ännu. Det var det, om det.

Igår, trots att vi var på Eskilstuna zoo (cirka en timme sen behövde Ivan sova och det var för röjigt därinne så jag promenerade till slut runt i Eskilstuna centrum i 2,5 timme och när vi kom tillbaka började det regna och alla ville åka hem, men det var en annan historia) och Ivan åkte karusell och klappade kaniner och var peppad på livet, blev det en tung dag för mig. Det är lite det som den här veckans tema gått ut på.

Jag ville egentligen skriva igår kväll men var så sentimental att allt jag hade fått ur mig var bitterhet och snyft och gnäll, och det kändes inget bra när en har en frisk och underbar son, vänner och en familj som gör så gott de kan för att finnas där. Som ett otacksamt svart moln av otillfredställelse kände jag mig. Ni vet, så var en än riktar tankarna hamnar de på något som gör ont?

Men jag gick där i Eskilstuna centrum och mina höfter och rygg värkte som de gör de där dagarna då jag går flera mil eftersom Ivan vaknar när vagnen stannar, och kände mig så himla ensam. Och låst. Som att sommaren mest gått ut på att vara bredvid andra som firat semester, när jag själv haft långa ensamma promenader med Ivan sovande i vagnen eller långa läggningar med ingen och inget som väntar utanför när läggningen är över och min lilla stund av ensamtid för dagen börjar och slutar. Det har gått rätt många månader nu, och ensamheten gör sig allt oftare påtaglig. Nu är det inte en sorg och saknad i första hand, efter det som varit, utan mer en… Avund, tror jag.

Jag tittar på instagram och ser hur alla andra gör en massa saker med sina familjer, reser och är på landet och badar och sånt man gör på sommaren, och allt jag ser är att de är två föräldrar. De har någon att bolla barnets blöjor och åkommor med. De har någon att säga “jag sov så uselt inatt, jag går undan en stund och vilar nu”. De har någon att täcka upp för när den andre vill ta en dusch eller springa ned till butiken och köpa välling, som just tog slut. De har någon att prata med över middagsbordet. Göra framtidsplaner med. Tjafsa med om småsaker sådär som man gör när man vet att man har varandra. Jag tittar på instagram och vill bara gråta för allt jag själv inte har.

Jag försöker höra av mig till de få som är kvar i stan i sommar för att få sällskap och någon att göra planer med, men de jobbar eller har besök eller vill inte göra planer för det är skönt att låta bli. Jag bjuder in mig själv på middag hos andra och bjuder in andra på middag hos mig. Men ensamheten ligger där hela tiden, den som uppstår då jag går hem tidigt för att Ivan ska sova eller när jag avviker för att han ska vila i vagnen eller när ingen kan och vill träffas. Jag skäms för ensamheten eftersom den är bortskämd och otacksam och ful, det finns tusentals ensamstående föräldrar som har vett och ro att uppskatta sina situationer och inse att det här med småbarnsår är en kort och kär period i liven. Jag känner skam för att jag känner avund. Och ensamheten, den är ful och liten och pinsam.

Jag tycker sommaren kan ta slut nu. Jag är trött på att försöka jaga planer och vänner och en tillvaro med sällskap och där jag får vara med. Jag kan lika gärna skola in Ivan och börja jobba igen. Jag orkar inte så mycket mer veckor av avund och påminnelser om att mitt skift med Ivan aldrig tar paus.

(Och jo jag ska ändra fokus snart och jag känner inte såhär varje vecka men den senaste har varit tung för mig)

Efter att jag vandrat 2,5 timmar i Eskilstuna och ätit en snabb burgare på en parkbänk när Ivans mormor och mostrar och kusiner ätit på en restaurang inne på zoo och jag kommit tillbaka och det börjat regna och alla ville åka hem så gjorde vi det. Åkte hem. Landade i Uppsala hos Ivans mormor och åt tacos och sedan sov Ivan i mormors rum så jag fick vila lite ensam inatt. Han hade varit en katastrof inatt. Vaknat, citat, “hundra miljoner gånger”. Så nu känner jag ångest över att mormor som också haft det rätt tufft sista veckorna och är trött fick ta den natten. Undrar om det är resesängen som gör det, kan han verkligen störas så hårt av den? Ingen vet.

Nu ska jag fördriva den här morgonen på något sött. Regn utanför. Sovande mostrar, kusiner och mormor inomhus. Bolibompa går varm på paddan. Hej söndag.

Igår när jag och min bror och min svägerska åt middag, som vi brukar göra någon gång i veckan och har gjort så länge jag kan minnas, släppte de en liten (ej liten) bomb till nyhet. Nej, de var inte gravida. Och nej, de skulle inte gifta sig. De ska flytta till Norrland. Umeå, närmare bestämt, där de fått tag i en lägenhet och signat kontraktet och lägenheten i Stockholm är uppsagd och herregud, det är så klart och förberett för flytt att jag inte ens orkar tänka på det. De hade bestämt sig innan jag själv flyttade men ville inte berätta något, min bror är ju cirka min tightaste person i livet och vi har alltid varit de två i familjen som hållit ihop i vått och torrt, förrän jag landat i nya lägenheten och kommit på fötter. Under tiden har alltså förberedelserna pågått och det händer om dryga två månader.

För deras del är det nog toppen. De har fått en fin nybyggd tvåa och äntligen ett förstahandskontrakt, efter ett decennium i andrahandsmarknaden i Stockholm de är båda trötta på sin situation här i stan. Deras jobb går att göra där. Hennes familj bor där och hon längtar hem. Jag tror verkligen att flytten, om den så blir för något eller några år eller för gott, passar jättebra i deras liv. Och någonstans bakom all min SORG är jag glad för deras skull.

Men jag är så ledsen för min egen del. Så ledsen att inte ha bror en kvart bort från dörr till dörr längre. Så ledsen att han inte kommer finnas så tätt i Ivans liv som jag hoppades. Så ledsen att ännu en av mina närmaste älskade försvinner. Inte ut i ingentinget, som Aksel, och Umeå är en timme bort med flyg, men ändå. Vi kommer inte kunna ses till vardags längre. Bryter jag foten och behöver ligga inne igen är det inte troligt att det är han som sitter vid min säng på sjukhuset. De kommer inte äta middag hos mig i barnvänlig tid en gång i veckan längre. Fan i hela helvetet vad jag avskyr det här. Jag orkar inte förlora ännu en person, inte ens till Umeå. Jag har så få nu för tiden.

Jag är så obeskrivligt ledsen och det är kanske en överreaktion men känslan blev inte bättre av att sova på informationen en natt så det får väl ta lite tid att fatta och acceptera att han flyttar bort.

Dumma dumma dumma Umeå. Måste jag flytta dit själv nu förresten? Lämna allt här, köpa nåt litet radhus och hänga med… Två personer. Okej inte perfekt plan det heller. Just nu känns allt RÖV.

Insåg alldeles nyss att det idag, prick idag, är fyra veckor till Ivan börjar förskolan. Om inte det är nedräkning så vet jag inte vad som är det. Om fyra veckor är min arton månader långa föräldraledighet slut. Om fyra veckor kommer mina dagar inte till 100% längre att gå ut på att roa och stimulera och underhålla min intensiva son. Om fyra veckor ska jag i stället gå till jobbet och göra allt det där jag nästan inte minns att jag en gång gjorde. Det är så mycket “tiden innan” att det känns som ett annat liv. Tiden innan jag fick Ivan. Tiden innan han försvann. Vem var jag ens då? En som sov om nätterna och kollade på serier och åt hälsosamt och var sambo och red och gick ut med vännerna då och då. Jag är inget av det där idag. Och jag har ingen aning om hur det kommer kännas att alldeles snart sluta ägna dagarna helt och hållet åt Ivan.

Men jag tror också att det är dags nu. Jag räcker snart inte till längre. Hans behov av stimulans och skoj överstiger det jag kan frambringa, speciellt i tider då nästan alla är bortresta och vi har varit i alla parker i hela Söderort tusen och åter tusen gånger. Jag tror att han kommer få det bra på förskolan, jag tror att han kommer att få det tufft också. Han kommer få lära sig skillnad på “mitt” och “ditt”, det kan han (verkligen) inte nu. Han kommer säkert att lära sig äta med bestick på nolltid, själv orkar jag inte riktigt kämpa med just den biten. Han kommer, eller det säger ju alla att han kommer och jag kan knappt lita på deras ord men ändå, förmodligen att lära sig att sova i grupp. Han kommer vara så trött när han kommer hem att läggningarna på kvällen kommer bli lättare. Kanske. Han kommer kanske att få kompisar? Han kommer, hoppas jag, att knyta an till ytterligare några vuxna, hans förskolepedagoger, och det kommer att vara de som lyfter upp honom när han ramlar och slår sig. Det kommer inte vara jag som tröstar när det händer något. Det kommer inte vara jag som vakar så att han inte slår sig eller klättrar för högt eller äter en elsladd. Tanken på detta är sorglig och spännande på en och samma gång. Jag känner mig både färdig med det vi gör idag, och helt oförberedd på det som snart ska komma. Samtidigt.

Idag var vi på Spårvägsmuséet och Ivan tyckte det var så spännande och kul att det liksom brann till i skallen på honom sådär som det gör när han blir riktigt överstimulerad. Han går knappt att kontakta efter en stund, bara rusar runt runt runt och sätter sig i olika fordon och springer fram till andra barn och aldrig någonsin vilar han ens för en sekund. Efter ett tag vet jag att det kommer smälla, något kommer gå fel och han kommer bli förtvivlad. Idag var droppen som fick bägaren att rinna över att han inte fick stjäla andra barns lok vid tågbanorna. Jag tog ifrån honom den när han snott den två gånger, gav tillbaka till barnet som hade den och lyfte iväg honom till ett annat bord, med en annan räls. Han skrek och grät så halva muséet måste ha undrat. Sedan fortsatte resten av dagen i samma överstimulerade anda och redan vid sjutiden var det dags att säga adjö till Anna och Lovisa, som bjudit oss på middag när de mellanlandade i Stockholm mellan sina olika sommarresor. Läggningen tog en timme. Han kliar sig frenetiskt i munnen och jag fattar inte om det är de två jordgubbarna han åt i vagnen för några timmar sedan, eller kindtänder på gång. Ett tag trodde jag att han aldrig skulle somna, men det hände till slut. Nu sitter jag i soffan och noterar att det mörknar redan före tio nu för tiden. Det närmar sig sensommar. Jag har ingen lampa vid soffan och kommer därmed att ha svårt att se i boken som jag tänkte påbörja. Kanske att jag skippar det för ikväll.

Imorgon sticker vi till Skärgården och hälsar på min faster över dagen. Bussresan tar en timme, vilket nu påminner mig om att lägga iPaden på laddning.