Inflyttningsmys

I lördags hade vi inflyttningsfest. Fast det känns nästan fel att kalla det för fest, för det var lite mer av ett… mjukt sorts kalas? Med en öppen inbjudan till våra närmaste vänner att titta förbi när de ville under lördagens eftermiddag/kväll. Stanna länge, stanna kort, ta med barn, skaffa barnvakt, gör som det känns bäst, bara ni kommer och myser in vårt nya hem med oss. Typ så.

(passus: det fanns en tid när jag använde ordet “mys” och “mysa” ironiskt, men den tiden är inte nu, nu bara kör jag och använder det titt som tätt i alla möjliga sammanhang men kanske främst med barnen. Typ: vad ska vi göra ikväll, frågar en av dem. Mysa och chilla, svarar jag. Alla fattar. Alla gillar tanken på mys och chill.)

Lördagen, i alla fall, blev väldigt fin. Det trillade in en himla massa familjer mellan kanske tre och åtta. Några barn spelade tv-spel i något rum, andra låste in sig på ena toaletten och lekte med en sminkdocka, några andra smög runt på innergården och lekte kull, en bebis struttade runt i vardagsrummet och åt chips och dansade vid högtalaren och klappade på en hund, olika personer från helt olika sammanhang (förskoleföräldrar jag lärt känna via Ivan, några av mina och Toms syskon, mitt gamla tjejgäng, hans gamla gymnasiegäng, våra favvogrannar från förra adressen, osv) minglade runt som om de aldrig gjort annat.

Vid åtta droppade ganska många av och då hade man kunnat tänka sig att hela festen skulle klinga av, men icke. För då kom de där som inte hade barn. Och en av dem hade med en fiol och körde en liten folkmusikkonsert framför den öppna spisen. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Kändes lite som en dag på en Hälsingegård med ett gäng spelemän med knätofsar, men så var det hemma hos oss. Aaaaah, folkmusik ändå? Kanske ska bli min nya favoritgenre?

Barnen, alltså våra, för de var de enda som var kvar, höll modet uppe till halv tolv kanske. Sedan slocknade den ena i soffan (ledtråd: det var ej Ivan) och den andra i sovrummet och jag somnade lite vid läggningen men så ryckte jag upp mig och smög upp och satte mig med de som satt och babblade i vårt vardagsrum. Och så hände det här: jag satt uppe till kvart i fyra. Hör ni det? Kvart i fyra? Och lyssnade på musik och åt lite mat och pratade och drack något glas rödvin och serverade lite kaffe och körde nån diskmaskin och hoppsan, sedan var det nästan morgon. När jag gick och lade mig kändes det som att de som var kvar utanför sovrummet inte hade några som helst planer på att gå. Det visade sig stämma också, för framåt sextiden kom Tom och lade sig och då hade han i och för sig städat undan allt efter kalaset, men ändå. Vilken oväntad helnatt det blev.

På söndagen var alla trötta men nöjda, förutom barnen som var omväxlande nöjda och inte alls nöjda pga trötta. Jag vill så gärna att en ny och lite mer social fas ska få börja i livet nu, när vi har ett hem där vi har plats att bjuda hit vänner och hela livet börjar stabiliseras på något sätt. Och så kändes det i söndags. Jag och ungarna lånade en bil och åkte på ett glöggmys (ja, mys!) i Gröndal. Sedan var helgen slut och inflyttningsfesten var över och nu är det bara två veckor kvar till julafton. Aaaaaah. Längtar lite efter den också. Trots att jag inte har köpt en enda julklapp ännu och att barnen kommer bli väldigt besvikna om de inte får några i år.

TV-spel

Våra barn har fått ett eget rum för första gången i sitt liv. Det är (inte bokstavligen tyvärr) stort, eller det borde vara stort i alla fall, för hittills har vi liksom bott och sovit i princip på varandra och att ha en egen hörna för sin egen lek har de hittills kunnat glömma. Jag tror att det är därför, vanans makt osv, som gör att de inte riktigt fattar att de har ett eget rum i nya lägenheten. Absolut att de har alla sina leksaker där, men de… är liksom inte där? De drar ut det som de vill leka med och invaderar vardagsrummet i stället. Precis som de alltid har gjort. Det kanske alla barn gör, förresten, de vill vara där de vuxna är osv. Men ändå. Jag tycker ändå att det vore mysigt om de började känna att de ägde sin egen vrå, så att säga.

Så. Min tillfälliga lösning är att ge dem en egen TV (dvs vår gamla) och ställa in vårt gamla Playstation där. Det har funkat ganska bra hittills. De springer in och sätter sig och spelar för glatta livet och blir kvar i säkert en kvart, halvtimme, ibland, utan att komma ut. Jag antar att det är en början. Problemet med det är att jag inte riktigt gillar att de spelar så mycket TV-spel, haha. Alltså jag känner mig som hundra år när jag skriver det här men jag tycker spelen är så hetsiga och verkar göra dem så uppe i varv? Inte exakt perfekt för timmen innan läggning, om en säger.

Däremot skulle jag – på sikt – vilja ge dem ett modernare TV-spel. Ett sådant som tvingar (okej “tvinga kanske är lite starkt i sammanhanget, tänk mer “uppmuntrar”) dem att röra lite på sig. Åka nån skida, spela lite tennis, Just Dance och sånt där ni vet. Vi bor ju ovanpå Willys så jag tror inte att vi exakt behöver oroa oss för att deras små fötter kommer dunsa och störa grannarna heller. Det vill jag alltså göra någon gång. Ge dem ett tv-spel som uppmuntrar till rörelse. Men eftersom jag är så ofantligt ointresserad av sådant här själv vet jag inte vad det är jag borde köpa. Jag frågade på Facebook och Facebook sade i princip Nintendo Switch. Vilket visade sig vara jättedyrt. Dyrare än hela deras julklappsbudget tillsammans. Nu till min fråga: har ni också Nintendo Switch? Är det överkurs för två barn på fem och sju år? Är det ett begagnat Wii jag borde leta efter?

Tips emottages tacksamt. Som det heter.

Det nya livet

Nu har vi bott i nya lägenheten i exakt en vecka och under den har vi jobbat dagar och nätter med att packa upp. Tror vi landade på 150 kartonger ungefär. Och otroligt mycket möbler eftersom det var två bohag – ett magasinerat och ett från min lägenhet – att klämma in. Tyckte själv att jag varit så duktig och skänkt bort en hel del innan flyttlasset gick, men nja. Det hade kanske kunnat skänkas mer. Och nya lägenheten, som har en enorm klädkammare jag var säker på skulle rymma allt, hade kanske inte så mycket förvaring som jag trodde? Alternativt att den absolut hade det, men att vi hade lite för mycket saker. Det kanske inte är rimligt att ha 25 påslakan i en familj på fyra. Det BLIR så när man är två familjer som flyttar ihop till en. En bra grej är att vi bor i samma hus som Myrorna. Det har blivit både en och två och kanske tjugo vändor dit under veckan. En mindre bra grej är att vårt nya hus inte har en miljöstuga, som vårt förra. Vilket betyder att rester från en flytt, tänk kartonger och packpapper och plast osv, inte har någonstans att ta vägen. Förutom några kvarter bort, där en återvinningsstation ligger. Aja. Det är klart nu i alla fall. Allt är uppackat, det vi behövde komplettera med är inhandlat, på väggarna sitter massor av stringhyllor och det känns rent allmänt ganska surrealistiskt att gå runt här och känna shit, bor jag verkligen här? Är allt det här… mitt?

Två små som känner på ny soffplats

Det är det förstås inte. Det är bankens, och resten av familjens. Men ändå. Det är underbart. Och lite konstigt. Allt på samma gång. För övrigt undrar jag om det finns något alls i världen som tar fram ens olikheter som karaktärer så tydligt som just en flytt. Där en vill bromsa vill den andra gasa. Där en vill fixa allt på en gång vill den andra gå och puttra runt och tänka efter. Där en får panik över ekonomin tycker den andra äsch, det här är bara nu, sen blir det bra igen. Osv. Tänker inte säga vem som är vem men kan ändå ge en ledtråd: jag är eventuellt den lite mer oroliga. Som inte tycker att det gör så mycket om väggarna är tomma några månader till och att Bukowiskis kan få vänta, så att säga. Oh well. Jag tror vi har tagit oss igenom skärselden nu och det var både fantastiskt och slitsamt. Inte minst för barnen. De tycker också det är konstigt med alla nya rum. Vill fortfarande helst sova med oss och känner sig främmande för det rum som är (ska bli?) deras. I fredags klockan 18:35 var den sista kartongen uppackad och vi tände en eld i brasan, serverade chips och juice till barnen och öppnade en champagneflaska till oss själva. Sedan skålade vi och gjorde high fives och tittade på Idol och hängde i nya soffan hela kvällen.

Kämpar på med det som ska bli barnens rum

Nu är det måndag. Jag har inte jobbat med annat än packning och uppackning på… kan det ha blivit fyra veckor? Det känns så. Jag öppnar upp Scrivener för första gången på länge och känner mig främmande även för mitt skrivprojekt. Men också peppad. Hade ett möte med min agent Astri förra veckan och fick så många bra inspel och tankar. Något helt radikalt, som till exempel att stryka en persons perspektiv helt (och därmed arbeta bort ca 1/3 av det som idag är “boken”), kändes inte jobbigt utan liksom… intressant? Så det ska jag göra nu. Hade ju hoppats på, och halvt lovat, att ha ett färdigt manus till årsskiftet men börjar mer och mer förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli så. Har jag tur är den klar i sin första version till sommaren. En röst inom mig viskar att jag är dålig som är så långsam men en annan är snällare. Den säger: hallå du har aldrig gjort det här innan. Det får ta tid. Man kan alltid ta ett extrajobb om det börjar knipa för mycket. Vi bor ju ovanpå Willys, de kanske behöver folk? Äsch. Det får ordna sig. Där är vi inte nu. Nu är vi i nya lägenheten och försöker lokalisera oss och sätta igång med en vardag igen.

Första elden

Familjens tekniker

Jahopp, nu har vi haft tillgång till den nya lägenheten i sex dagar, och det återstår också sex dagar till vi flyttar in på riktigt. Det är… kaos. Men ett ganska roligt kaos, ändå. Vi jobbar som AS hela dagarna och halva nätterna, och man går och lägger sig med ryggskott och blåsor i händerna och gud vet allt, men man sover så gott sen? Helt utpumpade.

En lite ovälkommen grej med rollerna i min nya familj är att jag har blivit utsedd till familjens teknikansvarige. Det är egentligen en ganska lyxig roll eftersom jag slipper ALLT som har med, ni vet, riva en vägg, slipa ett golv, måla väggar, ta in elektriker (allt detta har gjorts intensivt på nya adressen i dagarna sex och där har mitt bidrag mest varit att åka till olika butiker och köpa hårdvaxolja, golvslip, sandpapper, komma med mat till den som jobbar etc.), att göra. Men ändå. Teknikansvarig! Vilken… tung roll att bära för en som inte alls är särskilt bra på teknik? Okej, absolut bäst av oss två vuxna i familjen, det måste jag ändå tillstå, men ändå inte särskilt bra. Jag brukade leva med en IT-tekniker, minns ni? Jag har ALDRIG i mitt liv satt “igång ett internet” eller fixat ett “trasslande internet” eller köpt en… router? Eller som nu: vi har två nya jättebra fläktar som ska in i lägenheten som tar bort typ pollen och virus och dåliga partiklar som till exempel kan komma in från trafikerade Götgatan utanför, eller från eldstaden i vardagsrummet, och dessa två fläktar ska liksom gå att koppla upp mot någon slags app och gå raka vägen in i telefonen. Det är mitt ansvar att “fixa det”. Hela mitt VÄSEN skriker att jag är fel person att fixa det. Liksom att fixa internet i nya lägenheten. Okej, så vi har fått en router från nya bolaget som förser hela huset med wifi. Men mer än det? Hur gör man sen? Känner en stark motvilja mot att vara familjens tekniker, men det är inte läge att klaga. Inte när jag inte gjort ett piss med all renovering som pågår dag och natt i nya lägenheten.

Egentligen borde jag bara embrace:a denna roll. Och LÄRA mig allt jag behöver lära mig. Det är inte särskilt ocoolt att vara den tekniska i familjen om man också är familjens enda vuxna kvinna, right? Det är rent av viktigt för våra barn att inte sitta på gamla traditionella roller där mannen ansvarar för bygg och teknik och kvinnan markservice och matlagning och städning, typ. Så jag känner väl samtidigt att det är en bra grej, att jag lär mig allt det här. Men också: är lite lat? Och osugen? Äsch. Jag får bara komma över det. Så får det bli. Det finns väl kundtjänst, herregud. Man får väl bara ringa någon som hjälper en att lösa det?

Hur delar ni upp ansvar i era familjer? Hos oss är det ungefär såhär:

Tom: matlagning (sju dagar i veckan inkl luncher på helger samt frukost samt MINST 75% av all inhandling, jag kanske småhandlar typ mjölk och bröd etc, han resten), allt som har med hantverk / trasiga saker / avlopp som proppar igen / lampor som slocknar / väggar som ska målas osv.

Jag: tvätt (älskar att tvätta men ej att hänga/sortera) samt ganska mycket familjens “plockare”, typ plockar undan efter maten (okej det gör vi båda två rätt ofta) samt ganska ofta projektledare, typ håller koll på kalender och presentinköp och utklädningskläder / lucia, bokningsansvarig vid varje typ av resa / utflykt, planeringsansvarig, teknikansvarig (lol).

Båda: städning (på lite olika sätt, Tom kör tretimmarspass så lägenheten ser ut att vara i visningsskick när han är klar, jag kör oftare småplock, tror jag, ytorna liksom) och diskmaskin, barnen (hämtning / lämning, läxläsning, simskola etc).

Vad ville jag ha sagt med detta? Var det ett sätt för mig att få en paus från packningen av lägenheten? Ja troligen. Ni får ursäkta.

Parfymvett

Kan någon lära mig hur man köper parfym, tack? Alltså hur går det ens till, hur hittar folk vad de älskar? Finns det en utbildning i det här?

När det kommer till parfym är jag ungefär sådan här: luktar lite på måfå när jag är på nån taxfree-butik eller Åhléns City, blir doftförvirrad efter tredje försöket och köper till slut ingenting utom mina gamla säkra kort, som jag ärligt talat har tröttnat på för flera år sedan. Jag ÄLSKAR ingen av mina parfymer och det tycker jag är tråkigt. Dolce Gabbana Light Blue tycker jag är för barnslig och Bvlgari Omnia Crystaline lite för dov? Biotherm är inte ens en parfym utan en c-vitaminspray och Dior J’adore är iofs ganska god, men eventuellt lite för blommig för mig. Hur fan hittar jag en ny?

En sak har jag dock noterat. Många som jag tycker luktar gott luktar något från Byredo. Men vad? Ja inte var det den jag själv köpte efter att ha doftat mig galen i nån butik, för den gör exakt ingenting alls. Tror den hette något med grass? Nu fick jag med mig ett prov på Byredos Super Cedar här på taxfreebutiken och den luktar hittills supergott. Men vet inte om det är till mig eller min kille jag menar? Spelar det ens någon roll? Nej va?

Ge mig era tips på hur man hittar sin SIGNATURDOFT tack. Jag har gått utan i hela mitt liv och det är väl ändå lite sorgligt?

Väggen

Igår var det dags för tillträde till vår nya lägenhet. Vi har väntat sedan… evigheter, tänkte jag skriva, men det är naturligtvis inte sant. Vi har väntat sedan slutet av augusti, då vi tittade på lägenheten för första gången. Efter det följde nästan en månad av omväxlande hopp och förtvivlan och i mitten av september blev den till slut vår. På pappret alltså, för det var inte förrän igår klockan 10 som den blev det även i praktiken. Skulle vilja säga att känslan var magisk redan på mäklarkontoret, men det var den såklart inte. Där sitter man bara och skriver under en jävla massa papper och hoppas att allt ska gå smidigt med bankerna och lånen och att man inte missat något jätteviktigt, typ att det saknas en miljon eller två.

I alla fall. Tio över elva gick vi in i lägenheten för första gången sedan visningen. Den var lika underbar som när vi såg den i augusti, lyckligtvis. Alltså det spelade ingen roll vilket rum vi än gick in i, alla motsvarade alla våra fantasier och lite suddiga minnesbilder. Such wow!

Första minuten. Lyckan. Golvet, ser ni golvet!?

Det var dock inte städat särskilt länge. Tror det dröjde ungefär tre eller fyra minuter innan Tom hade plockat fram yxa och kofot och tigersåg och sedan var bygget igång. Vi ska alltså riva en vägg. Återställa lägenhetens rumsindelning lite mer till hur den byggdes, för som det var igår är ett stort sovrum indelat till två mindre, smala, varav det ena inte hade fönster (mer än några små rutor mot taket, som gick mot det andra sovrummet) och så ville vi inte ha det. Även om det hade varit gött att ha en rejäl fyra, vi har ju ändå två barn, så… nä. Hellre två stora riktiga sovrum och barnen får dela, än ett stort, ett litet mot fönster, ett lika litet som mer känns som ett förråd. Detta var förstås förankrat med barnen. De är mer än fine med att dela och dessutom har Ivan deklarerat sedan länge att han inte känner sig redo att sova i ett annat rum än vårt på ett tag till. Med “deklarera” menar jag kanske mer “protesterat mot tanken” eller “befunnit sig i kris”. Summan av kardemumman är i alla fall att han får sova i vårt sovrum hur länge han vill och att jag kommer sakna honom bredvid mig den dagen han väljer att sluta. Och att han och L får ett delat rum där hon vill sova, men han vill leka och mysa. Och därmed behövde vi visst inte tre sovrum riktigt ännu.

Åter till väggen. Det spännande ämnet VÄGGEN. Den skulle alltså rivas. För egen del hade jag naturligtvis anlitat hantverkare, men nu var det ju inte riktigt jag som projektledde just det här rivningsprojektet. Så vi satte igång. Och med “vi” menar jag Tom. Och det visade sig att vad vi trodde var en enkel “klickvägg” (googla den termen om du är ohälsosamt intresserad av väggar) var en ganska rejäl vägg i minst fyra lager. Kan tyvärr ej redogöra för exakt vilka lager, för jag var inte inblandad mer än att lägga materialet i sopsäckar och få lite ryggskott på kuppen, men det handlade om gips och spånskivor och lite tunga bjälkar och sånt där mjukt material som sticks när man tar på det. Jag ansvarade alltså för att städa, kan man säga. Det blev sexton sopsäckar fulla under första dagen. Och gipsdamm över exakt hela lägenheten, fina mörka trägolvet är nu lite mer… mjöligt. Men det ska tydligen gå att dammsuga bort.

Herregud vilket långt inlägg om en vägg. Förlåt. Förstår att det intresserar exakt ingen person, knappt ens mig själv ärligt talat. Men jag sitter och väntar på att åka till Köpenhamn här och har varit uppe sedan 04:45 så bare with me. Har inte riktigt koll på väsentligheterna.

Jag är feg

Ni vet hur man ibland brukar säga (till barn? till vuxna i psykologstolen? när man läser Astrid Lindgren?) att det inte är modigt att vara modig utan att det är modigt att vara feg. Okej, det kanske inte är så man brukar säga, men något åt det hållet i alla fall. Det är modigt att erkänna att man är rädd för något? Det är modigt att vara rädd men göra det ändå? Äsch, ni fattar vad jag menar. Poängen är att det inte är modigt att vara modig, tror jag. Jag tycker att det ligger något i det och har för egen del använt mig att “budskapet” (lol) sisådär en miljon gånger i min “uppfostran” (lol) av barnen. Brukar också tycka att det känns mycket bättre att erkänna att jag är rädd för något, eller nervös, innan jag gör det. Känns som att alla blir snällare då, om inte annat.

Men vet ni var det absolut inte är status att vara feg? Jo, i stallet. Och på hästryggen. Omg vad det inte är en passande känsla eller egenskap just där. Där sitter det liksom i väggarna att man ska vara modig. Hästar är stora djur, de känner på sig om du är rädd, man måste vara bestämd och trygg och inte låta dem köra över en. Typ.

Paus för information ingen har bett om: jag har börjat rida igen! Det bästa som hänt 2019! Är så glad över detta, kroppen är också glad, men framförallt psyket. SOM jag älskar att vara runt hästar.

I alla fall. Jag är feg när det kommer till hästarna. Skulle vilja säga att det har kommit på gamla dagar, det känns som en acceptabel sak att säga, att man var vild och orädd i sin ungdom men nu på äldre dagar är man mer försiktig om sig själv, men tyvärr icke. Det har bara blivit värre på gamla dagar. Jag har alltid varit rädd för hästar på ett sätt, tex de som är arga och bits eller sparkas i boxen, eller de som bockar eller reser sig när man rider dem. Jag har alltid velat springa därifrån, typ. Ända sedan jag var… sju åtta. Inte hittat något som helst lugn och trygghet. Men det har blivit värre sedan jag blev gammal, eller äldre, eller vad kallar man ens en kvinna i 40-årsåldern?

Idag till exempel. Jag tog en privatlektion på en mycket fin häst som jag tycker om att rida, och så hade han lite “feeling”, antar jag? Blev mer och mer tänd ju längre lektionen pågick och sista kvarten började han bocka och sparka bakut vid varje galoppfattning. Sista gången stod han på stället och jag svär, det kändes som han stegrade sig (men det gjorde han säkert inte). Det var bara hästen, jag och ridläraren i ridhuset. Ridläraren är en äkta hästkvinna (på ca 25 år hehe), och äkta hästkvinnor tycker givetvis att man löser det problemet med att rida sig IGENOM hästens olater. Men inte jag. Jag tyckte det kändes som att hästen stegrade sig jättehögt och det blev värre och värre för varje galoppfattning och vid fjärde hörde jag mig själv nästan viska i bedjande ton: “jag vill inte ramla av nu när jag ska flytta, jag har inte tid att göra illa mig nu”. Och då slapp jag såklart fortsätta med galoppen. Och hästen “vann”. För att jag var feg.

Har tänkt på det där hela dagen sedan. Att jag tydligen tyckte att jag behövde rationalisera med att säga att jag inte hade TID att trilla av och göra illa mig. I själva verket var det ju lite mer såhär: jag blir rädd! Och lösningen på det här problemet är att INTE blir rädd och typ smälla till hästen och ba FRAMÅT, LÄGG AV, SLUTA STÅ PÅ STÄLLET OCH STUDSA. Men det vågade inte jag. För jag känner mig inte duktig nog för det? Och jag är: feg. Himla ovälkommen egenskap i hästvärlden, att vara feg. Framförallt om man, som jag, också är en hästperson som liksom gillar hästar med lite… temperament. Hmm. Måste fundera på detta. Varför jag skäms i efterhand för att jag avbröt när det blev sådär. Hade jag fortsatt hade det kanske löst sig? Eller så hade jag verkligen flugit av från två meters höjd och brutit axeln för att jag rider för sällan för att ha balans och den där naturliga känslan?

För övrigt är det samtidigt den lite råare stämningen kvinnorna emellan (jo det är typ bara kvinnor) som jag älskar med stallet. Förutom hästarna (när de är snälla) och ridningen (när det går bra) då. Det är inte direkt någon som tycker att det är jobbigt med skit under naglarna och i stallet finns också en uppfriskande mängd KARAKTÄRER av olika slag och åldrar. Jag tror det är bra att vara i sådana sammanhang. Alltså inte bara med personer du har valt själv som dina bästa vänner.

Bogforum i Köpenhamn

På tal om resor förresten. På fredag åker jag till Danmark för fjärde gången detta år. Den här gången för att medverka vid Bogforum i Köpenhamn. Jag har aldrig varit där, men som jag förstår det är det en enorm mässhall, ungefär som Bok & Bibliotek i Göteborg, och inga seminariesalar eller så, utan allt sker i själva sorlet på mässan. Med ett besökarantal på runt 40.000 personer. Om någon mot förmodan skulle se detta OCH ha vägarna förbi Bella Center på fredag så pratar jag kl 12.15 till 12.45 på något som heter Hvid Scene. I brist på bilder från kommande evenemang bjuder jag här (SÅ GENERÖS!) på en från förra gången jag var i Danmark. Då på NORD festival i Helsingör. Även denna fredag blir mitt samtal med samma författare, redaktör och journalist som senast, nämligen supergulliga personen Lotte Kirkeby.

CarolinaSetterwallNord

Ps. Man kan tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget men jag förstår inte danska. Det är otroligt pinsamt och känns väldigt nonchalant. Några av gångerna jag varit där har vi tagit alla scensamtal på engelska, av den anledningen. Tycker det är extra genant att de tycks förstå mig bättre än vad jag förstår dem. Jag kämpar och kämpar men nej, tappar bort mig i början av meningarna och sedan känns allt bara som en ordmassa. Ds.

Ps2. I förra inlägget skrev jag att mitt värsta, pga lite social fobi, är att mingla i anslutning till författarbesöken utomlands. Kom på att det finns något jag tycker är ännu jobbigare. Signeringarna! Aaaaaah. Att stå där och ingen kommer fram, och liksom SE hur folk sneglar och tänker “stackars den” och man typ ler lite och försöker förmedla “äsch, det gör inget”, det är… jobbigt.

Ett år senare

Så gick det ett år, i alla fall nästan, utan att jag skrev något här. Vad fort det gick? Eller det gjorde det kanske inte alls, det handlade nog mer om att jag inte visste vad jag skulle skriva. Och att det jag skrev hamnade på andra ställen. Som i min dator. Två manus har jag arbetat med under året som har gått. Ett som jag stångade mig blodig med, jag visste liksom VAD jag ville berätta om, men fick inte till det? Kämpade i ett halvår ungefär. Ingen som läste det gillade det, haha. Eller okej, det var kanske inte vad de sade rakt ut, men man fattar liksom efter ett tag vad det betyder när feedbacken låter ungefär såhär:

“Vad är det du vill ha sagt med den här berättelsen? Vad vill du berätta?”

Om både en agent, en förläggare och en författande pojkvän uttrycker ungefär samma, ptja… Då blir det motigt. Speciellt när det där du skulle vilja ha som svar inte riktigt är helt förankrat i dig själv. Så i slutet på sommaren, efter en helg med sjukt mycket gräl hemma (tyckte min kille var för sträng när han gav feedback, mvh ömtåligt ego) och tårar och ångest och en del orättvisa små utskällningar av barnen (wtf?) lade jag det helt enkelt i byrålådan. Eller inte i byrålådan, men i en mapp i datorn. Som jag kanske öppnar en dag i framtiden, kanske inte. Och så återvände jag till det första manuset, det jag jobbade med halvåret innan. Och lade i en annan mapp när jag kände att jag fastnade med det. Herregud, det här med att skriva manus, det är inte lätt? Det är inte lätt att inte fastna och tröttna och stoppa saker i olika mappar, inte för mig i alla fall. Och det är inte lätt att hålla fokus genom månad efter månad trots att man jobbar ensam och ingen direkt läser och säger “bra, fortsätt” eller “nja, fundera på det här”. Tror detta är min stora utmaning överlag. Att jag är van, sedan tidigare, med att få direkt respons på ALLT jag gör. Korta deadlines, mycket feedback, ibland blir det bra och ibland inte, men det gör inte så mycket för det är en ny möjlighet runt hörnet, redan nästa dag. Så är det inte att skriva långa manus. Och det har jag tyckt har varit svårt.

Men just nu är det i alla fall mitten av november och jag står i ett sådant där paus-läge, för nu är ett manus på läsning hos först min agent och om det går vidare därifrån ska det också till min förläggare, och då känns det liksom som att jag får unna mig en paus. Där är jag nu. I pausen. Som inte alls är en paus, för jag håller på att flytta. AAAAAAAH, jag ska flytta! Och Ivan också, och hela gänget som jag numera titulerar min älskade lilla bonusfamilj. Tänk att vi har bott i snart tre år på mina små 62 kvadratmeter, alltså vi har delat sovrum, fyra personer, så länge. Ett eget rum till barnen har det inte funnits utrymme för, om man säger så. De har fått nöja sig med att hitta små kvadratmeter här och där till sina lekar. Och de har gjort det med bravur. Även om det har varit så stökigt i lägenheten för det allra mesta att det har känts som ett omöjligt projekt att städa. Men nu har vi i alla fall köpt en gemensam lägenhet. På över hundra kvadratmeter. Det var en nervös sensommar och höst i år. Vi stod där och hade sålt både min och hans lägenhet och klockan tickade, och ingenting av det vi ville ha dök upp (eller så hade vi inte råd). Till slut kom den till oss. En underbar lägenhet som också är lite knasig, både i sin planritning (det är en gammal paradtrea, som inte så enkelt låter sig göras till fyra, vilket är vad vi egentligen behöver) och läge i huset (första våningen direkt mot götgatan, halloj!), men som vi blev totalt förälskade i från första gången vi såg den. I morgon får vi tillträde. Och elva dagar går flyttlasset. Så det passar ganska bra med en skrivpaus nu.

Förresten har jag saknat att blogga. Jag trivs så bra med bloggandets form, har jag kommit på. Det får gå lite snabbt, det får bli lite fel, det är inte så värst mycket förväntningar, man måste inte ha en klar struktur eller tidslinje eller vändning eller just någonting alls. Man får bara köra lite “Hej dagboken” och improvisera som man vill. Gillar det. Har saknat det. Men inte riktigt vetat vad och hur jag skulle börja, om jag skulle börja igen. Ska jag förresten börja igen? Jag vet inte! Aaaaah det är så mycket jag inte vet.

Sedan sist har jag i alla fall rest runt med boken. Det har varit så enormt lärorikt, på många sätt. Jag har till exempel lärt mig att jag inte alls tycker det är särskilt farligt att stå på scener och prata på olika språk om min bok? Det visste jag INTE för ett år sedan, kan jag säga. Nu vet jag. Det är kul och givande och inte särskilt läskigt att prata på scener. Men! Jag är fortfarande usel på att mingla, så det finns ändå alltid något att vara nervös inför när jag reser. Det ingår alltid någon typ av mingel. En middag med förlaget och förlagets säljavdelning, tex. Kan våndas i veckor över bara en sådan liten sak. Och så hatar jag fortfarande att vara borta från Ivan och han från mig, så det har ju lagt lite sordin på vissa av stämningarna när jag reser. Den värsta utmaningen jag ändå tog mig igenom var en middag i London. Förlaget hade bjudit in 80 brittiska journalister till ett slags mingelmiddag då jag och fem andra av årets författare skulle närvara och liksom MELLAN RÄTTERNA ställa oss upp och inför alla prata om våra böcker. Jag var den enda där med annat förstaspråk än engelska. Jag tog en betablockerare redan till lunch. Mellan rätterna skulle vi författare rotera mellan borden, så att vi skulle hinna mingla med så många brittiska journalister som möjligt. Det var också min första resa till England och därmed första gången jag träffade förlaget IRL. Alltså gud. Att jag tog mig igenom det? Att jag inte svimmade och dog? Jag tror knappt att det märktes, ärligt talat, och det hela resulterade i att jag fick åka tillbaka sedan för att medverka i ett radioprogram på BBC4 och bli intervjuad av Times, så jag ANTAR att det gick bra? Men bra mådde jag inte under kvällen. Och när jag åkte hem till hotellet för att dagen efter gå upp kl 03.40 och åka vidare till Island kändes det som att nu, nu kan jag banne mig göra exakt VAD som helst.

Nåväl. Ska väl sluta nu. Vet inte ens om någon tittar in här ibland. Det spelar inte så stor roll, iofs. Jag ville mest bara skriva lite, sådär som jag skrev förut, om vad som än föll mig in.

Samtal om döden och sorgen

Eftersom jag tydligen blockar ut alla minnen efter samtal inför publik eller intervjuer så mindes jag inte en bråkdel av det här samtalet efteråt. Men det gjorde ju inget, för det filmades. Här sitter jag och fyller 40 och säger “liksom” ungefär en miljard gånger och pillar med händerna hela tiden och pratar med min förläggare om sorg och kärlek och relationer och livet som inte följer ett manus. Det blev ganska fint trots allt, tror jag.

Här är hela samtalet, om någon vill titta/lyssna.