Tiden, den försvinner ifrån mig och jag sover för lite, skriver för lite, hinner för lite, är ofta trött. Samtidigt, så… glad. Och överväldigad, över det nya i min och Ivans situation. Jag hade verkligen tänkt att det bara skulle vara vi två, nu och för en lång tid framöver. Och så plötsligt finns det någon där, inte bara en utan två, det finns ett barn till att knyta an till, att bygga relation med, att lägga på kvällen och sova i närheten av, att väckas av på morgonen. Det är mycket på alla fronter, i huvudet och hjärtat och kroppen. Det är läskigt att känna något igen och nästan ännu läskigare när det kommer till barnen. De är så små, så sårbara, så underbart flexibla och naiva och otroligt inkännande och intelligenta. De håller på att hitta varandra samtidigt som de försöker känna in, hänga med, deala med svartsjuka och allt det där som händer när två små barn som levt länge med en ensamförälder ska börja leva ihop. Tro och tvivel. Jag trodde att anknytning till ett annat barn, ett jag inte burit och som inte varit mitt från början, skulle ta tid. Men det gick så himla fort och plötsligt känns insatserna så himla höga. På ett helt otroligt, nästan ofattbart, fint sätt men såklart: också läskigt. Jag har förlorat förr. På alla tänkbara vis, döden är bara ett av dem. Och skyddsmekanismerna som slås på helt automatiskt och som jag visste skulle finnas där när och om det här väl hände, de är där. Med besked. Och jag antar att det tar energi, liksom att bolla runt med logistik kring två små barn och att räcka till, hinna med, vara rättvis, göra den ena trygg och anknyta till den andre samtidigt. Och när de somnat: fortsätta att lära känna den fantastiska människa som jag råkat snubbla över och som på bara veckor och månader blivit så oerhört viktig för mig. Det är svårt att beskriva den här grejen som pågår nu utan att låta klyschig eller alltför utelämnande. Återigen finns där en annan person, nej två, vars privatliv jag värnar om och som gör att bilderna jag tar, berättelserna om mina dagar, inte längre bara rör mig och Ivan. Som de brukade. Det gör det svårt för mig att skriva här. Mina dagar, just nu, äts upp av allt det här. Jag vill att det ska vara så. Jag älskar att det är så och jag är rädd för det på samma gång. De första veckorna försökte jag bromsa, vara rationell och logisk och bete mig i linje med hur jag tänkte mig var lämpligt några veckor in i en ny grej, en kanske-relation. Men någon annan körde liksom på och det var svårt att inte följa med när allt inuti mig ville ditåt. Så nu ligger jag här. Inte i mitt hem utan en annans, ett där Ivan fått en egen säng, klockan är nio och han håller på att somna. När han gjort det ska jag gå upp och gosa lite med den andra. Kanske lägga även hen. Och sedan, när det blir tyst från båda barnens sängar, kanske försöka sova. Eller så blir det som det brukar: vi är uppe för länge, skippar sömnen en natt till, pratar och pratar och dricker vin och ser på serier och hånglar och lär känna varandra och sedan slocknar vi och vaknar outsövda och nästan utmattande till ännu en dag i den här konstiga, märkliga, fina tiden som är sommaren 2016. Man får se.

Men fy skämmes på mig som tystnat så totalt här. Det har varit ett par, tre, röriga veckor helt klart. Och jag har knappt haft någon tid att skriva och när jag har haft det har jag skrivit på bokprojektet och tiden har gått och tja, nu är det semester och jag skriver det här från en liten gäststuga bredvid en alldeles underbar annan stuga, någonstans på Gotland (nära Klintehamn, det är ungefär det jag vet).

Ska inte tråka ut er med detaljer om resan hit eller jo förlåt, jag måste? Pga vid sådana tillfällen får jag använda ALL min fucking självbehärskning och viljestyrka för att inte brista ut i en aldrig tystnande klagosång över HUR JÄVLA TUNGT DET ÄR ATT ALLTID VARA ENSAM MED SITT BARN och aldrig få en endaste liten paus. Det här hände: Bromma flygplats i 1,5 timme. Världens minsta och tråkigaste terminal. Ivan började tjata på att få flyga flygplan redan efter fem minuter och hans tålamod prövades hårt när han fick vänta, vänta och åter vänta. När vi väl boardade var han trött. Och lagom till säkerhetsgenomgången innan planet lämnat marken deklarerade han högljutt att han ville kliva av, han hade “flugit färdigt”. Sedan var det visst ett propellerplan vi flög och de låter tydligen så ända in i helvetet högt, så han flippade vid start. Alltså verkligen flippade ur i ren och skär panik. Grät sedan intensivt och tröstlöst i 45 minuter, tills vi landade igen. Jag kramade honom och vaggade honom i min famn och hans hjärta pickade så snabbt, han var verkligen så himla rädd och omöjlig att lugna ned. Väl på flygplatsen visar det sig att följande saker behöver lösa sig exakt samtidigt:

1. Biluthyrningsfirman som skulle ställt en bil åt oss på flygplatsen har inte fått in min betalning och har därför ej levererat en bil åt oss på flygplatsen. Söndag kväll. Panik. Sliter med telefon och internetbank och samtal till firman som gått för dagen parallellt med att slänga av bagage och vagn från rullbandet, som Ivan samtidigt försöker hoppa upp på. Behöver få ned honom i resevagnen pronto.

2. Resevagnen har fått två deciliter nyponsoppa över sig. En tetra har spräckts i bagagehanteringen. Allt är orange och kladdigt och blött och behöver torkas innan jag kan sätta Ivan där. Samtidigt som jag försöker lösa så att vi ska få en bil. Ivan får sammanbrott nr 25 denna eftermiddag. Är trött, varm, har inte ätit, har ingen ork att vänta. Skrik och nyponsoppa över hela flygplatsen.

Ja, men sedan löste sig bilen och vi kunde börja rulla. En timmes bilfärd senare var vi äntligen framme vid stugan och allt var faktiskt helt paradisiskt. Barnen lekte och sprang runt på gräsmattan i eufori. Vi tre vuxna fick ta ett glas vin tillsammans och äta lasagne. Slutet gott allting gott. Ivan somnade glad vid halv nio. Puh. Men det var tungt där ett tag.

Nu inleds alltså min semester och vi har fyra veckor tillsammans, jag och Ivan. Han går igenom en sådan fantastisk och strålande period nu (utläggningen ovan till trots) och är så kommunikativ och lycklig och pratglad och humoristisk. Maten går det sådär med, det blir mycket välling, men i övrigt bara: himmelrike. Igår sade han spontant att han älskade mig för första gången. Han har börjat sova så smått i sin egen säng om nätterna (den står en meter från min). Han dagvilar inte och är enkel att lägga. Bara ibland vill han kliva upp 04 på morgnarna, oftast 07.30 och det kan man ju leva med, right. Jag har fått tillbaka lite tid på kvällarna och har kommit en bra bit in i det som ska bli en bok sen. Det projektet håller jag en bit härifrån tills det kommit längre och jag har lite mer konkret att dela med mig av. Men det… Händer. Så kan vi väl säga.

En annan grej som påverkat min tystnad och tidsbrist på sistone är att jag har börjat… ptja: träffa någon. Så kan vi säga. Vi får se var det landar, om det landar, jag får nog anledning att återkomma i ämnet av den ena eller andra orsaken. Jag känner att jag lever om vi säger så, med allt vad det innebär.

All in all: juni och juli you been good to me (and Ivan) och det tackar vi för.

Jag ska försöka skriva en bok. Så var det sagt. Med start i september går jag ned i arbetstid på mitt jobb för att läsa en skrivkurs i att skriva självbiografiskt, och så ska jag försöka skriva en bok. En gång för alla.

Jag har planerat en längre tid, sparat semesterdagar, räknat på logistiken, vridit och vänt på det tusen varv och resonerat med min arbetsgivare om när en bra tid att göra detta skulle kunna vara. Jag har resonerat ännu mer med mig själv: har jag något att berätta? Är det här intressant för någon utom mig själv? Är jag redo att försöka göra det här nu? Var börjar och slutar min berättelse?

Jag är inte säker på något av av svaren men till hösten sätter jag igång. Hittar färre anledningar att vänta än att sätta igång. Frigör en halvtidstjänst under en termin, har en kurs som förhoppningsvis hjälper mig framåt, har ett intresserat förlag och därigenom en redaktör som får hjälpa mig på vägen.

Det kanske blir pannkaka av hela skiten, vad vet jag. Men jag ska ge det ett ärligt försök i alla fall.

Så då vet ni.

Igår kväll (jo jag fick ju en lång kväll pga att barnet somnade 18.40 så det hanns med EN HEL DEL om en säger, bland annat höras med vänner) messade jag med en vän jag inte träffat på ett tag men som har barn i samma ålder som jag. Plus ett till, en femåring. I alla fall. Hon skrev att hon kunde känna sig sorgsen över att bebistiden är över och snart kommer barnen inte att ha en själv som sin stora idol längre. Det kommer inte räcka med ens blotta uppenbarelse för att få dem att skina som solar. Det kommer inte vara så för alltid, att de tycker att ens egna skämt är bäst eller att de gråter vid varje separation. Jag försökte peppa upp henne och säga att joho, hon kommer alltid vara deras idol och hon svarade krasst “är din mamma din stora idol kanske”? Hmm nja kanske inte då.

Och det har hon ju rätt i. Jag blev lite sorgsen jag också. Samtidigt som jag ju ägnar rätt mycket energi åt att tycka att det blir lättare och lättare, ju större han blir. Och när han bondar med andra än mig blir jag så lättad och glad. Och jag kan längta framåt, men inte bakåt. Jag har så svårt för det, generellt, att längta tillbaka i tiden. Så har det varit länge. Undrar varför? Jag tänker nästan aldrig på bebistiden och när jag ser andra, på stan, som går runt med halvåringar eller ettåringar som just lärt sig gå eller ligger och dada:r i vagnarna tänker jag spontant GUD VAD SKÖNT ATT DET DÄR INTE ÄR JAG. Är jag helt enkelt inte en bebisperson? Eller bodde det för mycket kaos och sorg och oro i vår bebistid hemma att jag aldrig hann uppskatta den? Ingen aning.

Jag vet bara att jag sällan tycker det var bättre förr. Jag tycker det mesta blir bättre och bättre. Livet, kroppen, psyket, hälsan. Lustig grej förresten på tal om hälsa: jag har gått till samma företagsläkare sedan 2009 och alla mina värden fortsätter att bli bättre med åren? Lever och blod och EKG och kolesterol och blodtryck och sånt. Till och med syn, märkligt nog. Min känsla är alltså, åtminstone på pappret, sann. Jag mår bättre nu än för tre, sex och nio år sedan (vi går var tredje år).

Men i alla fall. Lite av det där hon skrev bet sig fast. Och när jag fick ett sms från en mamma till en av Ivans förskolekompisar på eftermiddagen om att när hon hämtade sitt barn gick Ivan runt på gården, glad, och sjöng en egenkomponerad sång vars text var enkel och lydde “mamma, mamma, mammaaaa” så tänkte jag på det där igen. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag kommer han gilla andra sånger bättre än de som handlar om mig. En dag kommer han inte ropa VAR ÄR MIN MAMMA DÅ eller MIN MAMMA SKA FÖLJA MED så fort jag rör mig mer än tre meter från hans sida. Det kommer bli bra och skönt men visst, säkert lite tomt också. Det är en ynnest att vara så älskad som en blir av sin unge. Det är det verkligen.

Och när jag hade varit hos tandläkaren på eftermiddagen (passus: frisktandvård är BÄST pga det blir “gratis” att laga tex tappade fyllningar orsakade av för segt godis, 99 spänn i månaden känns som luft när det väl händer något) behövde jag passera den stora parken utanför förskolan på vägen till nästa destination och då såg jag honom med sin barnvakt på långt avstånd. Han cyklade och cyklade. Så stor nu! Jag ville springa fram och krama honom men lät bli, för träffar han mig och jag går igen blir det kaos. Pga den där fasen vi är i nu. Den då jag får honom att glittra och då inget alls konkurrerar med umgänge med mig. Hans mamma.

Smått sentimentala hälsningar från ett café där jag nu väntar till klockan ska bli “okej att gå hem igen”.

En grej som ändå är bra med ett barn som lärt sig säga “jag vill inte gå hem, jag vill INTE gå hem” tolv miljarder gånger i rad efter förskolan och fram mot kvällningen efter besök i otalet antal parker är i alla fall att det är ganska enkelt att få med på en klassisk shoppingtur på Götgatan sisådär klockan 18.30 på kvällskvisten. Så vi passade på att köpa presenter till pedagogerna som tagit så väl hand om honom under året som gått. Jag antar att inte det här heller är normalt, men jag är så himla tacksam för att de finns, för att de orkar, för alla virus de kämpat sig igenom denna tunga säsong, för att de ser och alltid vill tänka ett extra varv för att våra barn ska få en så trygg, stimulerande och utvecklande miljö de kan få på förskolan. Så tacksam att min tacksamhet knappt vet några gränser. Och jag MÅSTE få bli den där eventuellt “fjäskiga” föräldern i gruppen (vi var tre föräldrar som gick ihop för dessa OBS) för de måste, måste, måste få tillbaka åtminstone en promille av det de hela tiden ger till mitt barn och mig. Tänker på alla samtal vi haft, hur de alltid tagit sig tid, hur de alltid sett Ivan. Tänker på perioden då han påverkades extra mycket av stimmet i gruppen och de byggde en koja med madrass under i hallen så han själv kunde få gå undan och titta i sagor i fred. Tänker på samtalen kring hans inskolning som var så tuff, så tuff. Tänker på det extra samtalet som handlade om att prata om döden med små barn. Tänker på hur de tog emot det när jag tyckte att en vikarie betett sig knäppt mot min unge vid en hämtning. Tänker på hur Ivan vuxit och utvecklats och på alla gånger han fått tröst i deras famnar vid lämningarna. Tänker på det och vill ge dem hela världen. I stället får de en varsin present. Passade på att köpa två till de på nya avdelningen också. Som hjälpt mig och Ivan att sakta fasa in honom i äldre gruppen nu i vår. Jag kan inte jämföra med andra förskolor men om det är såhär fantastiskt överallt kan jag knappt fatta vilket underbart gäng det finns där ute. En underbetald yrkesgrupp som är hjältar varje dag. Åååh så sentimental nu. Önskar jag kunde visa min uppskattning på något bättre sätt men såhär får det bli. Skrev asfjäskiga personliga kort till alla också. Ehe. Hoppas inga andra föräldrar ser när vi lämnar över.

PS oväntad grej var ändå att han som sålde böckerna, som är en del av paketen, verkligen ONDGJORDE sig över den här tiden när man förväntas köpa saker till “alla lärare och tränare och FAN OCH HANS MOSTER”. Förr i tiden räckte det tydligen med ett äpple? Oh well inte vet jag. Den som får min kärlek ska ha uppskattning och särskilt bra på att välja fina äpplen har jag nog aldrig varit.

Okej, måste erkänna (samt planera för ang semester 4 veckor utan särskilda planer) att det här med att “bara ta det lugnt med Ivan i stan” är ganska härjigt och inte alltid helt enkelt att synka ihop med alla andras (läs: våra vänner aka sällskap) liv. Idag var en sån dag då vi fick kämpa för att få ihop det. Vaknade efter en dålig natt (Ivan sov ryckigt och kastade sig runt i sängen, trillade till slut ur denna och väckte både mig och sig med ett gallskrik följt av en kvarts förtvivlad gråt, sov någon timme, vaknade då han kissat genom blöjan, paus för blöjbyte, ytterligare en stund vaken osv) redan klockan sex eftersom jag i min enfald tänkte att det var lugnt att smyga upp och gå på toa (det var det inte – han vaknade och sade “sovit färdigt nu”). Alltså jag kände så tydligt redan vid sju att det här blir en lååååång dag. Trötta utbrott av gnäll och frustration avlöste varandra gång på gång på gång. Ivan ville gå ut i en park och satte på sig skorna redan vid åtta. Ute blåste det snålt och jag sms:ade i panik halva Södermalm för att hitta sällskap åtminstone någon del av dagen. Ivans sällskap roade inte mig just då, och detsamma gällde tydligen mitt för honom. Men det var en sådan där dag när “alla” var bortresta eller jobbade eller var upptagna på annat håll. Paniken. Till slut (och med “slut” menar jag klockan nio haha, men OBS att vi varit vakna sedan sex med idel gnäll sedan dess då) svarade Erika att vi kunde titta upp till henne och Jasse och Ayton en stund, så det gjorde vi. En halvtimme typ, men guld värd. Ivan och ayton gillar verkligen varandra och det är så roligt att se hur lika de är utvecklingsmässigt, jämngamla sånär som på tolv dagar. Det innebär tyvärr också att båda är extremt possessiva med sina leksaker, vilket kanske inte var en hit under rådande omständigheter. Gnäll-Ivan fick inte låna aytons leksaker och det var rätt ynkligt ett tag. Ändå bättre än i parkerna. Var glad att vi fick komma. Vid halv elva rullade vi vidare och fick svar från Emelie och ante som skulle gå på loppis vid Orionteatern. De hann inte ens komma till H:et i “häng på” innan jag bjudit in oss. Så vi gick på loppis ett tag. Ivan fick (ännu) en begagnad bil, tio spänn. Därefter kort lek i Nytorgsparken och ungefär där övergick snålblåsten till duggregn. Klockan var tolv och jag var fast besluten om att Ivan MÅSTE dagvila, första gången på två eller tre veckor, det sker enbart i vagn. Fuck regnet, vi gick ut och gick. Och strax före ett, i årstaviken, somnade han äntligen. Puh. Paus på en parkbänk (stegräknaren hade då för länge sedan vibrerat och markerat att slagsmålet (12.000) steg var nått. Jag var trött i kropp och själ. Såg en status från min vän Kristin som producerat ett av årets sommarprat och fick en snilleblixt – hon bor ju i Hornstull! TÄNK om hon var ledig för en fika? Det var hon! Lycka! Dock inte förrän en timme senare men det var gott nog. Vi bestämde träff i högalidsparken och jag hann fika på bio Rio på vägen dit. Mötte Kristin och hälsade på hennes gulliga bebis, väckte Ivan, promenerade till Zinkensdamm där vi drack kaffe och Ivan gungade en kvart eller så. Snart närmade sig klockan tre och Kristin behövde gå hem. Då messade Erika igen. De var klara på moderna museet och var på väg till båtcafeet i Skanstull vid vattnet. Jag rusade utmed hela årstaviken igen, en korv med bröd och pommes frites fick bli Ivans lunch. Han var på otroligt mycket bättre humör efte vilan och åt glatt och var mkt förtjust inför det faktum att vi skulle träffa ayton igen – andra gången på en dag! På båtcafeet drack jag och Erika ett glas rosé, barnen drack saft och en envis and hängde runt allas fötter. Allas humör på topp. Vandrade sedan till Skanstull och Ivan och ayton hade skitkul, sprang runt som små dårar och skrattade och lekte att en pinne de hittat var en motorsåg. Klockan närmade sig fem och jag började äntligen se mål i sikte. Denna dag skulle också ha en ände. Middag på McDonalds (ja jag vet – vår kosthållning är under all kritik men vissa dagar alltså…) och sedan hemgång. Nu, äntligen, är klockan halv åtta. Ivan verkar otroligt pigg och tittar på Daniel tiger på Barnkanalen. Jag har väldigt trötta ben (25.000 steg and counting nu) och tänker att såhär vore det bra om inte hela vår sommar blir. Jag måste kanske göra några konkreta planer ändå? Att hänga ensam med sitt barn i all ära, men det är liksom ganska svårt att stå för all stimulans själv med barn i den här åldern? Förskolan har liksom gjort honom ganska van vid att det händer saker konstant, med andra barn, och det kan bli så hiiiiiiimla kämpigt att ta sig runt en el dag (okej, en hel timme vissa stunder) utan sällskap eller planer. Han vill gärna leka med någon nu för tiden? Springa runt med minst en kompis och härja.

Så ja. Ska tänka till kring sommaren nu och försöka göra åtminstone en eller två planer för våra fyra lediga veckor. Kommer vara ett (magert) vrak i mitten av augusti annars.

Nu välling och läggning! Hej!

Okej vi måste snacka om mitt tålamod. Eller rättare sagt att det tryter ibland och jag kan bli så jäääävla arg på Ivan och där flyger all pedagogik ut ur fönstret och jag blir ett surt och elakt troll som troligen inte lämnar något vettigt efter mig förutom ett beteende man inte vill att sin unge ska plocka upp. Exempel: ikväll var han jättetrött. Och jag borde fattat att det inte skulle gå att få i honom i ett bad för han hatar att klä av sig kläderna men ändå försökte jag trots att han började skrika INTE NAKENFIS, INTE BADA (PS det här med att han tror det heter NAKENFIS? Har jag lärt honom det? Det känns inte så?) men jag framhärdade och tänkte att det kanske kunde bli bra. Men det blev det inte. Ett enormt utbrott följde och han klättrade ur badkaret snabb som en ål trots att bara vaderna doppats och sedan snubblade han på badrumsmattan och grät vilt och rusade in i sovrummet och letade upp ett par strumpor och vile bara klä på sig. Jag orkade inte ta fighten. Eller jag kom inte på vilket som vore värst att göra, att lära honom att genom utbrott slipper man trista grejer eller göra typ övergrepp på hela hans lilla person och brotta ned honom i ett bad han skydde som pesten? Valde att låta bli det sistnämnda. Men var sur inombords. Han var det… Inte så inombords. Vid läggningen började han skoja och rycka mig i håret. Jag sade till honom att sluta. Han slog mig då med handflatan i ansiktet. Skrattandes. Jag sade till på skarpen, att det gör ont och att en inte får slåss, osv. Han gjorde det igen. Då slog det typ slint i mig. Kastade alfonsböckerna ur sängen och slet vattenflaskan ur hans hand och släckte ljuset och ba OM DU SLÅR MAMMA BLIR DET INGA SAGOR, NU ÄR DET GODNATT, MAMMA BLIR JÄTTELEDSEN NÄR DU SLÅSS. Lade mig bortvänd från honom. Fick dåligt samvete på en sekund. Ivan däremot, verkade inte ha så mycket dåligt samvete. Han upprepade typ i glad ton: mamma blir jätteledsen. Pratade sen vidare om annat. Bökade runt en stund, på rätt gott humör men utan att närma sig mig, och somnade snabbt. Själv låg jag där och kände mig så jävla misslyckad och opedagogisk. Där sov min trötta och inte på en vecka badade unge och själv hade jag just flippat och kastat böcker över halva rummet som en annan galning.

Jag försöker trösta mig med att jag liksom måste ha tålamod för två, som ensamstående förälder, och att alla gånger KAN det bara inte gå. Men jag hatar när jag failar. Jag hatar när jag går in i en känsla, typ ilska, och liksom inte kan tygla den. Barn lär sig inte av hot, mutor eller straff. Jag vet ju det här. Barn vill göra rätt och lär sig genom att få andra alternativ presenterade för sig. Fan fan fan. Nu vill jag väcka honom och säga förlåt men det går ju inte. Han skulle inte fatta vad det handlade om och han behöver sova.

Gör ett nytt försök att vara perfekt förälder imorgon igen då.

Detta är sjukt. Jag sitter på ett tåg på väg mot Göteborg, alldeles ensam. Om några timmar checkar jag in på ett hotell på avenyn tillsammans med min kära vän från helsinborg. Och efter ytterligare några timmar går vi på Håkan på Ullevi. Hallå, detta är inte mitt liv! Detta VAR mitt liv, men är det inte längre? Eller?

Ivan är med farmor och farfar och farbror på landet där de bor. Var ledsen när jag gick men glad en kort stund därefter. Jag känner och kände mig som en sån jäkla skurk. En egoist. Inte ens “mamma ska jobba lite, vi ses sen” utan nu bara “mamma ska iväg och götta sig helt på egen hand utan dig, vi ses imorrn”. Får man ens göra så? Alltså SÅKLART man får. Men varför känner jag mig som en skurk då? För att jag är ovan? För att jag inte gjort sånt här så mycket de senaste åren? Alltså jag vet inte. Försöker hur som helst att låta den där skurkiga känslan att finnas och bara… Vara i det lite. Tror att i takt med att antalet mil mellan mig och Stockholm ökar så kommer känslan att avta och bytas ut mot pepp.

Jag har liksom aldrig varit en arenakonsert-kind of girl. Har jobbat på massor av arenakonserter genom åren, men aldrig varit där som besökare och tittat. En gång gick jag på Bruce Springsteen, det var iofs bra för att vara arena, men ändå så… långt. Ryggen grät. Idag kommer vi att sitta ned, har platser ganska långt fram och det ska bli spännande att se om det går att bli medryckt även på det sättet. Mina bästa Håkan-konserter har varit de minsta. Såg honom första gången 2000 i en källarlokal i Gävle. Den var i princip tom sånär som på oss och några andra som fallit för singeln Känn ingen sorg. Efter konserten spelade vi basket med Håkan + gäng, för lokalen låg i anslutning till en basketplan i en källare och det “bara blev så”.

Sedan gick åren och hans publik växte och jag har väl sett karln spela kanske femtio gånger. Eller fler? På festivaler och mindre spelningar och på några av de större har jag jobbat under mina år som anställd på hans bokningsbolag. Några konserter har jag sett från scenen. Några från publikhavet. Någon på ett genrep. Ingen (!) sittande på en arena. Det blir intressant detta. Och jag hoppas det är härligt! Jag tänker att om 100.000 personer tycker det är härligt och värt så ska väl jag också kunna vara en som uppskattar formatet. Om jag bara testar. Vilket jag ska. Ikväll.

En kompis till mig kämpar med och mot sin cancer just nu. Det är tredje gången. Hon är i min ålder, har två små barn och är en av de roligaste människor jag någonsin känt. Just nu i en tung cellgiftsbehandling. Idag skrev hon en uppriktig och oironisk status på Facebook som gick ut på att hon kände sig bitter och avundsjuk när hon var inne på sociala medier. Att hon skämdes för det och att det kändes som hon lämnade ut för mycket genom att skriva det, men hon skrev det ändå. En tråd med säkert femtio, kanske hundra, kommentarer fyllda av värme och pepp och omtanke och kärlek och kramar följde sedan. En av dem var från mig.

Själv har jag tänkt på det där nästan hela dagen.

Jag tänker på sociala medier och bloggar och media och hur vi framställer oss själva. Och att vi gör både oss själva och varandra en sådan jävla otjänst när vi alltid (nästan) bara berättar om det som är bra. Det som är fint, det som går bra, det vi är tacksamma för, vi visar det som är finast och håller käften om resten. Eller uttrycker oss otroligt distanserat och polerat om det andra. Det är ju så vi på något sätt blivit uppfostrade att göra. En ska inte gnälla. En ska inte klaga. En ska inte vara sur eller ledsen eller bitter eller svag. Det hör inte hemma därute, det blir som att bryta en norm och vem ska orka hålla på och bryta normer hela tiden. Enklare att visa det som är kul och bra.

Det är bara det att det kommer till ett pris, såklart gör det det. Priset blir att vi fortsätter tiga om det som är jobbigast och vi känner oss jävligt fel och utanför när det är svårt.

Jag har funderat på bloggarna jag läser och min egen idag. På mina vänners instagram och de “kändisar” jag valt att följa där. Jag inser att jag saknar det där som är ett absolut kriterium för mig när jag hittar, klickar med, vårdar och behåller vänner i verkliga livet. Jag brukar kalla det för skärvan. Jag behöver omge mig med människor med skärvor i sig. Som inte gömmer dem eller anser att de är något pinsamt eller fult eller något man inte pratar om. Eller ännu värre – blundar för dem även inför sig själva.

Förr i tiden brukade jag säga att jag hade svårt att relatera till människor som aldrig upplevt sorg (det här var för länge sedan) men nu kallar jag det bara för skärvor. Det är en absolut vattendelare mellan människor jag connectar med eller inte. Alla har vi våra kors att bära, det kan nog ingen argumentera emot, men jag tycker det finns en ganska stor skillnad i hur vi förhåller oss till dem. Själv gillar jag människor som inte polerar över de där skärvorna alltför mycket. Eller gör allt för att låtsas som att de inte finns, kanske till och med ljuger för sig själva. Jag tycker människor är ganska ointressanta innan jag känner till deras trauman, eller skärvor, eller det i det hela som gjort dem till de de blivit. Jag kan till och med (och det här är en stor svaghet hos mig, jag vet det och jobbar med den sidan) förakta dem i hemlighet. Tycka att de är… Jag vet inte. Platta. Fega. Vilket jag vet inte är hela sanningen, alla måste få ta sig igenom sitt på sina egna sätt och jag är inte den som ska bestämma metod eller tempo. Men vilka jag bondar med på riktigt eller vilka jag är genuint nyfiken på, det är lite som det är.

Men åter till sociala medier. Här har något liksom blivit lite snett. Det är som att vi alla – smarta och vuxna och mångdimensionella människor – köpt och accepterat bilden av att här ska det vara glättigt. Max en sur eller ledsen status eller bild på nitton glada. Ingen gillar en gnällspik, kanske vi tänker. Ingen bryr sig om mina vardagsbekymmer, kanske vi tänker. Jag orkar inte blotta strupen när ingen annan gör det, kanske vi tänker.

Tills någon plötsligt gör det. Blottar strupen, blir en människa av kött och blod och man finner sig där så himla… Upprymd, mitt i allting. Lättad. Ren. Över att det blev på riktigt, om så bara för en liten stund.

Jag ska tänka på det här lite till. På vem jag är i sociala och digitala kanaler, och på hur väl den överensstämmer med hela mig. Det är inte första gången jag funderar på sånt här idag (var det min förra eller förrförra blogg som hette “på riktigt”, jag minns inte, men det var en önskan och ett mål redan då – att allt skulle vara lite mer på riktigt) så jag vill inbilla mig att jag är relativt transparent med både det fina och det fula, men visst håller även jag tillbaka. Jag har funderar på vad jag gömmer själv. För att jag tycker det är svagt, till exempel.

Jag pratar till exempel nästan aldrig om min nattliga ångest. Tror jag. Den där som kommit sedan Aksel dog och som slår igång nästan varje kväll då jag lägger mig för jag känner mig så sjukt ensam och liten i världen. Den där som är borta när jag vaknar och sedan känns det inte så på hela dagen förrän allt är tyst och Ivan sover och jag är ensam i ett mörkt rum med alla tankar, allt ansvar, alla frågor och den där ensamheten. Det är en existensiell sådan, måste jag tillägga, som inte handlar om att kunna ringa någon för att prata eller att ha en relation till en partner igen. Jag tror liksom den hör ihop med mig nu. Natt-ångesten. Den går hand i hand med min troligen forever uppfuckade sömn efter alla amningsnätter och all kaos vi gick igenom förra året och det innan det. Jag tror jag kommer äta en halv Atarax innan jag lägger mig i alla mina dagar från och med nu. Men det pratar jag ju sällan om. Det känns inte så “starkt” eller som den jag kanske hade velat vara i en perfekt värld.

Poängen är väl att det inte finns en perfekt värld. Inte heller perfekta människor. Och att jag tror att vi gör varandra en stor tjänst om vi aldrig någonsin går med på att låtsas att det är så, inte ens i glättiga sociala flöden.

Idag var Ivan glad vid lämningen. Första gången på… Ett halvår? Mindre? Mer? Det var helt bisarrt. Det känns som det händer något med honom just nu, något bra som har med självförtroende och självständighet att göra. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är men det känns som en kombination av hans förmåga att prata och göra sig förstådd, att kunna resonera och bli resonerad med, att våga interagera med andra barn och inte bli rädd när de låter eller blir arga. Det är en massa småsaker som skett under de senaste veckorna som samlar ihop till den här bilden.

Att han började leka med en för honom helt okänd jämnårig i parken en dag. Att han har haft kul med mina vänners barn. Att han när ett barn kom och ville ta tillbaka sin leksak ifrån honom sade “bara låna” i stället för att släppa den och förskräckt springa till min famn (och sedan gråta). Att han var glad vid lämningen idag och sade “mamma ska bara jobba lite”. Att han i parken ikväll sade ifrån när ett barn tänkte ta grejen han lekte med i sandlådan. Att han tio minuter senare självmant går fram toll barnet för att låna ut grejen för att barnet ska bli glad. Att våra läggningar är sagor och samtal och sedan lugna inskolningar utan fighter. Att han går längre och längre ifrån mig i parkerna. Att han kan gå iväg och leka ensam långa stunder. Att han låter mig trösta honom och lutar sitt huvud mot min axel när han gjort illa sig och det blivit fel. Det är som att han går igenom något som håller på att bilda en positiv spiral, det måste vara något språng som just passerat. Såhär harmonisk och tillfreds med sig själv och sin omgivning har jag aldrig sett honom. Och vi skrattar så mycket just nu. Han vet när han är rolig (i mina ögon) och kan iscensätta situationerna för att jag ska börja skratta. Vi har internskämt nu. Han sjunger så jävla gulligt.

Efter jobbet idag hämtade jag honom – fortfarande lika glad – och vi mötte upp med först en, sedan två, sedan fem, vänner med jämnåriga barn i en park. Köpte hämtmat, slängde ut nån filt, åt och hängde och lekte. Alla barn tillfreds. Alla vuxna glada. Ljuva, ljuva två-års-åldern just nu ändå. Oslagbar.