Nu är ju jag uppenbarligen inte särskilt erfaren som författare och för övrigt har jag väldigt svårt att kalla mig just det. Dessutom är jag långt ifrån säker på att det här är det jag ska syssla med i livet. Men. Med det sagt, så är det ju ändå något jag har företagit mig det senaste året. Usch, det närmar sig två år, inser jag när jag tänker efter. Vid valborg 2018 lämnade jag mitt jobb som kommunikatör på en trygg arbetsplats med trevlig lön och sex veckors betald semester per år. Vid valborg detta år har det således passerat två år sedan jag sist… förvärvsarbetade. Gud vad jag inte trodde att jag skulle vara en sådan som “skrev långsamt”. Men det är jag tydligen. Eller rättare sagt, jag skriver jättefort men det blir inte alltid så bra. Det blir jättesällan bra, faktiskt. Oftare än motsatsen händer det att jag kastar mig in i ett “projekt”, eller en “idé” och bara börjar skriva. Tycker ämnet är spännande men har inte ALLS tänkt igenom helheten. “Äsch, jag börjar så får vi se vart det leder”, har jag tänkt. Och så har jag börjat. Fått ur mig så SJUKT många sidor och ord och det har inte varit kattpiss, det är inte det, det är mer det här med att det inte riktigt leder någonstans. Och plötsligt står jag där och månader och gått och någon (tänk förläggare eller agent) ställer den helt rimliga frågan: vad vill du med det här? Och jag, skamset, måste erkänna att jag inte riktigt vet. Har ingen aning om vart berättelsen ska ta sig härnäst och ännu mindre aning om var jag hade tänkt mig att den skulle sluta. Så jag skickas tillbaka till ritbordet. Och jag tänker och tänker och tänker, ibland i flera veckor (vilket i sig är stressande för en fd heltidsarbetande person med korta deadlines som är van att göra-göra-göra, inte tänka-tänka-tänka), och sedan lägger jag oftast ned det projekt jag skrivit på. Och börjar på ett nytt. Helt utan självinsikt dessutom, börjar liksom KÖRA igen. När alla och envar fattar att lösningen kanske vore att hitta på en hel historia i mitt huvud, eller åtminstone i ett anteckningsblock, innan jag sätter igång igen. Fan vilken nybörjare man är. Och vad nedslående det är att inse att det är svårt, nästintill omöjligt, att ändra på sina gamla mönster. Jag är ju likadan inom allt, hela tiden, genom hela livet! Kastar mig in i yoga eller gymkort, en franskakurs här och ett tusenbitarspussel där. Sen tröttnar jag. Och ger upp. Eller börjar om.

Men. Förutom att jag tyvärr verkar vara lite av en quitter, vilket känns som det sämsta man kan vara av alla saker i hela världen, har jag också så extremt svårt för SLUT. Finns det samband? Är det därför jag är en quitter? För att det är så himla svårt att sätta punkt och avsluta? Kanske? Slut i alla fall. Det tycker jag är extremt svårt. Jag är mycket bättre på börjor. Nu står jag i en fas där jag tror, hoppas, att ett av mina manus börjar närma sig sitt slut. Det känns så. Men det som återstår är slutet. Vi snackar mellan tio och tjugo sidor, inte mer. Men det är så svårt! För det ligger så mycket krav på just slutet. Det ska binda ihop hela berättelsen, den som har sträckt sig över flera år i flera människors liv, på ett sätt som känns. Som ger framförallt en av karaktärerna, hon jag ömmar för men som kanske kommer att tolkas som en riktig röv till människa, sin upprättelse. Som knyter ihop säcken på ett sätt som KÄNNS. Som är en nyckelscen som inte egentligen är särskilt stor, men innebörde måste vara stor. Jag vet hur jag vill att det ska kännas när man har läst slutet. Jag vet vilket mitt sista ord ska vara i boken. Men jag KAN. INTE. SKRIVA. SLUTSCENEN. Det går liksom inte? Jag har kämpat i flera veckor. Det är sådan förstoppning att jag måste ta till något slags metaforiskt lavemang snart. Vad nu det skulle kunna vara. En tanke jag har är att tänka äsch, slut schmut. Jag skriver fem slut så får de som ska ge ut den välja? Lite så gjorde jag med förra boken. Kunde inte avsluta den heller. Vi ägnade säkert ett gott halvår åt just att komma på var den skulle sluta. Och den fick ett slut, en slutscen, men fråga mig gärna om jag är nöjd med det såhär i efterhand? Icke. Jag gillar inte alls slutet på min förra bok. Vilket inte gör det lättare med denna.

Ja det var en lång harang om hur man skriver ett slut på en berättelse, det. Om jag någonsin blir klar, och det MÅSTE jag bli för annars har jag kastat bort två år i ingenting snart, så är det också dags att tänka på nästa början. Vad ska jag göra efter det här? Jag kan inte gå hemma och vara författare så himla länge till. Det har varit ett spännande och lärorikt break i tillvaron, absolut, men ni vet. Pengar måste in. Jag måste ha en inkomstkälla. Men vad ska jag göra då? Ska jag jobba i en bokhandel igen, det var ju SÅ mysigt sist jag gjorde det. Eller ska jag våga ge mig på att översätta ett litterärt manus från engelska till svenska? Det är ju min dröm. Men skulle någon våga ge mig chansen? Skulle jag våga be om chansen? Jag vet inte. Men jag vill försöka. Tror jag. Ska jag börja plugga igen? Ska jag gå en tvåårig utbildning och bli redovisningsekonom? Alla tror att jag skämtar när jag säger det här. Men det är fullt allvar. Jag älskar ekonomi och siffror. Eller ska jag konsulta inom precis det jag jobbade när jag tog en paus, för snart två år sedan? Vill någon fortfarande ha en sådan som jag? En som är bäst på att skriva men kanske inte så otroligt haj på det här med sociala medie-strategier och Photoshop och klippa film och allt som verkar ingå i min gamla roll nu för tiden? Aaaaaaaah. Framtiden, vad har du i ditt sköte för mig?

Sånt tänker jag på på nätterna. När jag inte tänker på hur fan min berättelse ska sluta.

Ändå typiskt att en kvart efter att jag hade publicerat förra inlägget om min ständiga ångest på vintrarna över magsjuka hos barnen så ringde förskolan. Och ja. Sade det där man helst inte vill höra. Så jag rusade (med PULS) dit men tog en supersnabb sväng in på Willys först och köpte det här.

… och hämtade hem en jätteglad liten prick som haft lite ”ont i magen en stund men det är bra nu” och sedan satte jag honom i soffan hemma och stirrade på honom resten av dagen. Han ba: mamma jag är HUNGRIG. FÅR jag LUNCH? Eh nej det får du inte för du gick på toa tre gånger i rad på förskolan och du går ALDRIG PÅ TOA DÄR!!! Ville jag svara. Men det gjorde jag inte. Jag gav honom vita rostmackor i stället. Formbröd, skivat. Cirka sex stycken. Sen förlöpte dagen helt utan symptom på den där magsjukan som förskolan kanske trodde var på väg. Och sen åt han tre portioner middag. Och lekte hela kvällen. Och nu ligger jag här och undrar vad det var som hände och om jag borde hålla honom hemma i morgon ändå. Det är kanske bäst. Mest respektfullt mot alla andra och sådär. Ändå pyttelite irriterande. Pojken tycks vara friskare än någonsin. Oh well. Förlåt att jag är tyst i flera månader och sedan kommer två inlägg i rad om kräks och bajs. Förstår verkligen att det inte är särskilt trevligt. Vet inte vad det är med mig just nu.

Ska jag berätta om något trevligare i stället? Okej, det är vår lägenhet och det sociala uppsvinget den har fört med sig. Jag kan inte ens räkna alla middagar med släkt och vänner vi har haft här sedan vi flyttade in? Man får plats tio runt köksbordet om man tränger ihop sig och ungefär hur många som helst i vardagsrummet. Jag har längtat något så in i h-e efter detta. I julas skedde i princip alla släktträffar hos oss. Vi som brukar pussla och åka runt så mycket. Som jag njöt. Sedan är en lite mindre trevlig grej att jag lade in exakt alla mina besparingar i att kunna köpa själva lägenheten, eller få lånet, eller hur man säger. Och att jag har så himla svårt att få pengarna att räcka genom månaden nu och absolut inte får råka dra på mig en enda kostnad utöver det jag redan förutsett, men äsch. Det är ju verkligen ett ilandsproblem.

Jahopp då var det vinter och det innebär att emetofoben i familjen (dvs jag) har ångestpåslag varje natt. Det är så svårt att förklara för den som inte delar fobin hur det är tycker jag. Det låter så himla fånigt och DUMT, det man håller på med. I sitt eget huvud och utanför. Alla strategier man går och arbetar med (så mycket i smyg det går pga SKAMMEN) i vardagen. Det lilla kittet man har redo bredvid barnens sängar (handduk, kräkpåse, extralakan) som KBT-psykologer vill att man plockar bort för det är ett säkerhetsbeteende som göder monstret (dvs fobin) men som det inte går att sova utan för den rädde, så man gör det ändå fast det är fel. Eller hur man flyger högt i taket och får sånt adrenalinpåslag att man skakar varje gång barnen vrider sig i sömnen eller hostar till. Eller hur man inte går på ställen där det är mycket virus under vintertid. Och hur man knappt vågar sitta uppe i vardagsrummet efter att barnen har somnat för man vill vara nära och kontrollera hur de sover, andas, om det är kräks på gång. Eller hur man spårar och kartlägger exakt avstånd mellan barnet och den som kräktes på skolan eller förskolan och frågar om de gick undan och tvättade händerna direkt. Hur man räknar timmar från en spya till 48 timmar senare då man kan andas ut (men bara lite, för det KAN ta 72 timmar i inkubationstid).

Ja ni hör ju. Det är inte sunt, det här. Och det har liksom inte hjälpt (för mig) vare sig med KBT, hypnosterapi, psykodynamisk, eller själva KBT:n det faktiskt innebär att ha två barn i hemmet som kräks hejvilt då och då och inte alltid exakt under kontrollerade former. För mig känns det som att jag bara får förlika mig med att vinterhalvåret är lika med ångest för mig. Jag har ju ändå somrarna, liksom. Då fungerar jag relativt normalt. Och just min ångest handlar mest om nätterna, när de sover, att inte kunna läsa av hur de mår då. Så jag har ju större delen av dagarna också. I alla fall när alla tycks må bra.

Men nu var det inte min psykiska ohälsa jag skulle skriva om egentligen. Det bara råkade bli så. Jag tänkte skriva om en annan barnrelaterad grej. Nämligen att båda mina ungar har kommit upp i åldern då de tar med sig kompisar hem från skola och förskola ibland. Det är SÅ gulligt! Men också så nervöst, på något sätt, kan jag tycka? Speciellt om det är “nya vänner” där man inte känner föräldrarna eller har haft kontakt med själva barnet innan. Igår var en sådan dag. Ivan hade med en ny polare (alltså de har känt varandra något år men börjat leka intensivt på förskolan för kanske två månader sedan) hem och jag skulle alltså hämta båda och jag var alltså lite nervös innan. Hur ska en förälder vara i hemmet sen? Ska jag vara lekledare eller låta dem köra sitt race själva? Ska jag plocka fram hundra leksaker och sätta igång dem eller är det helt okej om de hamnar framför ett tv-spel direkt? Och när det är middag sedan och barnet inte tycker om pasta, inte grönsaker, äter ungefär en smula och sedan smiter iväg från bordet, ska man vara den stränga? Den som säger “här sitter vi kvar till alla har ätit upp” eller mer den chilla? Ja det kommer nya faser hela tiden. Nu är det den här. Jag lär mig väl med tiden, tänker jag.

På tal om nya faser har även denna fas hänt. Eller okej, det kanske inte är en fas så mycket som en grej jag ska göra. Men i alla fall. Jag ska ta ett barn (som inte är mitt) till ridskolan idag! Barnet är en nioåring som Tom är gudfar till. (passus: jag är inte gudmor till ett enda barn! NOLL personer har frågat om jag vill bli deras barns gudmor. Slump? I think not). Jag ska möta nioåringen efter skolan och följa med henne till ridskolan. Jag har alltså träffat nioåringen några gånger men alltid med hennes föräldrar, så att säga. Nu ska VI hänga. IIIIIH! Alltså, jag är lite BLYG för barn som inte är mina egna? Har alltid haft komplex för att jag inte tycker jag är så bra på att “prata med barn”. Idag ska jag träna! Och få gosa med lite ponnier på köpet. Det blir nog bra.

Förresten, ser att jag inte skrivit här sedan innan jul. Barnen fick en gemensam julklapp och det var ett Nintendo Switch. Vi hade som mål att de skulle börja träna på att inte få så många julklappar och att lära sig att dela på saker gemensamt i år. Det gick jättebra. Så nu vet ni det.

I lördags hade vi inflyttningsfest. Fast det känns nästan fel att kalla det för fest, för det var lite mer av ett… mjukt sorts kalas? Med en öppen inbjudan till våra närmaste vänner att titta förbi när de ville under lördagens eftermiddag/kväll. Stanna länge, stanna kort, ta med barn, skaffa barnvakt, gör som det känns bäst, bara ni kommer och myser in vårt nya hem med oss. Typ så.

(passus: det fanns en tid när jag använde ordet “mys” och “mysa” ironiskt, men den tiden är inte nu, nu bara kör jag och använder det titt som tätt i alla möjliga sammanhang men kanske främst med barnen. Typ: vad ska vi göra ikväll, frågar en av dem. Mysa och chilla, svarar jag. Alla fattar. Alla gillar tanken på mys och chill.)

Lördagen, i alla fall, blev väldigt fin. Det trillade in en himla massa familjer mellan kanske tre och åtta. Några barn spelade tv-spel i något rum, andra låste in sig på ena toaletten och lekte med en sminkdocka, några andra smög runt på innergården och lekte kull, en bebis struttade runt i vardagsrummet och åt chips och dansade vid högtalaren och klappade på en hund, olika personer från helt olika sammanhang (förskoleföräldrar jag lärt känna via Ivan, några av mina och Toms syskon, mitt gamla tjejgäng, hans gamla gymnasiegäng, våra favvogrannar från förra adressen, osv) minglade runt som om de aldrig gjort annat.

Vid åtta droppade ganska många av och då hade man kunnat tänka sig att hela festen skulle klinga av, men icke. För då kom de där som inte hade barn. Och en av dem hade med en fiol och körde en liten folkmusikkonsert framför den öppna spisen. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Kändes lite som en dag på en Hälsingegård med ett gäng spelemän med knätofsar, men så var det hemma hos oss. Aaaaah, folkmusik ändå? Kanske ska bli min nya favoritgenre?

Barnen, alltså våra, för de var de enda som var kvar, höll modet uppe till halv tolv kanske. Sedan slocknade den ena i soffan (ledtråd: det var ej Ivan) och den andra i sovrummet och jag somnade lite vid läggningen men så ryckte jag upp mig och smög upp och satte mig med de som satt och babblade i vårt vardagsrum. Och så hände det här: jag satt uppe till kvart i fyra. Hör ni det? Kvart i fyra? Och lyssnade på musik och åt lite mat och pratade och drack något glas rödvin och serverade lite kaffe och körde nån diskmaskin och hoppsan, sedan var det nästan morgon. När jag gick och lade mig kändes det som att de som var kvar utanför sovrummet inte hade några som helst planer på att gå. Det visade sig stämma också, för framåt sextiden kom Tom och lade sig och då hade han i och för sig städat undan allt efter kalaset, men ändå. Vilken oväntad helnatt det blev.

På söndagen var alla trötta men nöjda, förutom barnen som var omväxlande nöjda och inte alls nöjda pga trötta. Jag vill så gärna att en ny och lite mer social fas ska få börja i livet nu, när vi har ett hem där vi har plats att bjuda hit vänner och hela livet börjar stabiliseras på något sätt. Och så kändes det i söndags. Jag och ungarna lånade en bil och åkte på ett glöggmys (ja, mys!) i Gröndal. Sedan var helgen slut och inflyttningsfesten var över och nu är det bara två veckor kvar till julafton. Aaaaaah. Längtar lite efter den också. Trots att jag inte har köpt en enda julklapp ännu och att barnen kommer bli väldigt besvikna om de inte får några i år.

Våra barn har fått ett eget rum för första gången i sitt liv. Det är (inte bokstavligen tyvärr) stort, eller det borde vara stort i alla fall, för hittills har vi liksom bott och sovit i princip på varandra och att ha en egen hörna för sin egen lek har de hittills kunnat glömma. Jag tror att det är därför, vanans makt osv, som gör att de inte riktigt fattar att de har ett eget rum i nya lägenheten. Absolut att de har alla sina leksaker där, men de… är liksom inte där? De drar ut det som de vill leka med och invaderar vardagsrummet i stället. Precis som de alltid har gjort. Det kanske alla barn gör, förresten, de vill vara där de vuxna är osv. Men ändå. Jag tycker ändå att det vore mysigt om de började känna att de ägde sin egen vrå, så att säga.

Så. Min tillfälliga lösning är att ge dem en egen TV (dvs vår gamla) och ställa in vårt gamla Playstation där. Det har funkat ganska bra hittills. De springer in och sätter sig och spelar för glatta livet och blir kvar i säkert en kvart, halvtimme, ibland, utan att komma ut. Jag antar att det är en början. Problemet med det är att jag inte riktigt gillar att de spelar så mycket TV-spel, haha. Alltså jag känner mig som hundra år när jag skriver det här men jag tycker spelen är så hetsiga och verkar göra dem så uppe i varv? Inte exakt perfekt för timmen innan läggning, om en säger.

Däremot skulle jag – på sikt – vilja ge dem ett modernare TV-spel. Ett sådant som tvingar (okej “tvinga kanske är lite starkt i sammanhanget, tänk mer “uppmuntrar”) dem att röra lite på sig. Åka nån skida, spela lite tennis, Just Dance och sånt där ni vet. Vi bor ju ovanpå Willys så jag tror inte att vi exakt behöver oroa oss för att deras små fötter kommer dunsa och störa grannarna heller. Det vill jag alltså göra någon gång. Ge dem ett tv-spel som uppmuntrar till rörelse. Men eftersom jag är så ofantligt ointresserad av sådant här själv vet jag inte vad det är jag borde köpa. Jag frågade på Facebook och Facebook sade i princip Nintendo Switch. Vilket visade sig vara jättedyrt. Dyrare än hela deras julklappsbudget tillsammans. Nu till min fråga: har ni också Nintendo Switch? Är det överkurs för två barn på fem och sju år? Är det ett begagnat Wii jag borde leta efter?

Tips emottages tacksamt. Som det heter.

Nu har vi bott i nya lägenheten i exakt en vecka och under den har vi jobbat dagar och nätter med att packa upp. Tror vi landade på 150 kartonger ungefär. Och otroligt mycket möbler eftersom det var två bohag – ett magasinerat och ett från min lägenhet – att klämma in. Tyckte själv att jag varit så duktig och skänkt bort en hel del innan flyttlasset gick, men nja. Det hade kanske kunnat skänkas mer. Och nya lägenheten, som har en enorm klädkammare jag var säker på skulle rymma allt, hade kanske inte så mycket förvaring som jag trodde? Alternativt att den absolut hade det, men att vi hade lite för mycket saker. Det kanske inte är rimligt att ha 25 påslakan i en familj på fyra. Det BLIR så när man är två familjer som flyttar ihop till en. En bra grej är att vi bor i samma hus som Myrorna. Det har blivit både en och två och kanske tjugo vändor dit under veckan. En mindre bra grej är att vårt nya hus inte har en miljöstuga, som vårt förra. Vilket betyder att rester från en flytt, tänk kartonger och packpapper och plast osv, inte har någonstans att ta vägen. Förutom några kvarter bort, där en återvinningsstation ligger. Aja. Det är klart nu i alla fall. Allt är uppackat, det vi behövde komplettera med är inhandlat, på väggarna sitter massor av stringhyllor och det känns rent allmänt ganska surrealistiskt att gå runt här och känna shit, bor jag verkligen här? Är allt det här… mitt?

Det är det förstås inte. Det är bankens, och resten av familjens. Men ändå. Det är underbart. Och lite konstigt. Allt på samma gång. För övrigt undrar jag om det finns något alls i världen som tar fram ens olikheter som karaktärer så tydligt som just en flytt. Där en vill bromsa vill den andra gasa. Där en vill fixa allt på en gång vill den andra gå och puttra runt och tänka efter. Där en får panik över ekonomin tycker den andra äsch, det här är bara nu, sen blir det bra igen. Osv. Tänker inte säga vem som är vem men kan ändå ge en ledtråd: jag är eventuellt den lite mer oroliga. Som inte tycker att det gör så mycket om väggarna är tomma några månader till och att Bukowiskis kan få vänta, så att säga. Oh well. Jag tror vi har tagit oss igenom skärselden nu och det var både fantastiskt och slitsamt. Inte minst för barnen. De tycker också det är konstigt med alla nya rum. Vill fortfarande helst sova med oss och känner sig främmande för det rum som är (ska bli?) deras. I fredags klockan 18:35 var den sista kartongen uppackad och vi tände en eld i brasan, serverade chips och juice till barnen och öppnade en champagneflaska till oss själva. Sedan skålade vi och gjorde high fives och tittade på Idol och hängde i nya soffan hela kvällen.

Nu är det måndag. Jag har inte jobbat med annat än packning och uppackning på… kan det ha blivit fyra veckor? Det känns så. Jag öppnar upp Scrivener för första gången på länge och känner mig främmande även för mitt skrivprojekt. Men också peppad. Hade ett möte med min agent Astri förra veckan och fick så många bra inspel och tankar. Något helt radikalt, som till exempel att stryka en persons perspektiv helt (och därmed arbeta bort ca 1/3 av det som idag är “boken”), kändes inte jobbigt utan liksom… intressant? Så det ska jag göra nu. Hade ju hoppats på, och halvt lovat, att ha ett färdigt manus till årsskiftet men börjar mer och mer förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli så. Har jag tur är den klar i sin första version till sommaren. En röst inom mig viskar att jag är dålig som är så långsam men en annan är snällare. Den säger: hallå du har aldrig gjort det här innan. Det får ta tid. Man kan alltid ta ett extrajobb om det börjar knipa för mycket. Vi bor ju ovanpå Willys, de kanske behöver folk? Äsch. Det får ordna sig. Där är vi inte nu. Nu är vi i nya lägenheten och försöker lokalisera oss och sätta igång med en vardag igen.

Jahopp, nu har vi haft tillgång till den nya lägenheten i sex dagar, och det återstår också sex dagar till vi flyttar in på riktigt. Det är… kaos. Men ett ganska roligt kaos, ändå. Vi jobbar som AS hela dagarna och halva nätterna, och man går och lägger sig med ryggskott och blåsor i händerna och gud vet allt, men man sover så gott sen? Helt utpumpade.

En lite ovälkommen grej med rollerna i min nya familj är att jag har blivit utsedd till familjens teknikansvarige. Det är egentligen en ganska lyxig roll eftersom jag slipper ALLT som har med, ni vet, riva en vägg, slipa ett golv, måla väggar, ta in elektriker (allt detta har gjorts intensivt på nya adressen i dagarna sex och där har mitt bidrag mest varit att åka till olika butiker och köpa hårdvaxolja, golvslip, sandpapper, komma med mat till den som jobbar etc.), att göra. Men ändå. Teknikansvarig! Vilken… tung roll att bära för en som inte alls är särskilt bra på teknik? Okej, absolut bäst av oss två vuxna i familjen, det måste jag ändå tillstå, men ändå inte särskilt bra. Jag brukade leva med en IT-tekniker, minns ni? Jag har ALDRIG i mitt liv satt “igång ett internet” eller fixat ett “trasslande internet” eller köpt en… router? Eller som nu: vi har två nya jättebra fläktar som ska in i lägenheten som tar bort typ pollen och virus och dåliga partiklar som till exempel kan komma in från trafikerade Götgatan utanför, eller från eldstaden i vardagsrummet, och dessa två fläktar ska liksom gå att koppla upp mot någon slags app och gå raka vägen in i telefonen. Det är mitt ansvar att “fixa det”. Hela mitt VÄSEN skriker att jag är fel person att fixa det. Liksom att fixa internet i nya lägenheten. Okej, så vi har fått en router från nya bolaget som förser hela huset med wifi. Men mer än det? Hur gör man sen? Känner en stark motvilja mot att vara familjens tekniker, men det är inte läge att klaga. Inte när jag inte gjort ett piss med all renovering som pågår dag och natt i nya lägenheten.

Egentligen borde jag bara embrace:a denna roll. Och LÄRA mig allt jag behöver lära mig. Det är inte särskilt ocoolt att vara den tekniska i familjen om man också är familjens enda vuxna kvinna, right? Det är rent av viktigt för våra barn att inte sitta på gamla traditionella roller där mannen ansvarar för bygg och teknik och kvinnan markservice och matlagning och städning, typ. Så jag känner väl samtidigt att det är en bra grej, att jag lär mig allt det här. Men också: är lite lat? Och osugen? Äsch. Jag får bara komma över det. Så får det bli. Det finns väl kundtjänst, herregud. Man får väl bara ringa någon som hjälper en att lösa det?

Hur delar ni upp ansvar i era familjer? Hos oss är det ungefär såhär:

Tom: matlagning (sju dagar i veckan inkl luncher på helger samt frukost samt MINST 75% av all inhandling, jag kanske småhandlar typ mjölk och bröd etc, han resten), allt som har med hantverk / trasiga saker / avlopp som proppar igen / lampor som slocknar / väggar som ska målas osv.

Jag: tvätt (älskar att tvätta men ej att hänga/sortera) samt ganska mycket familjens “plockare”, typ plockar undan efter maten (okej det gör vi båda två rätt ofta) samt ganska ofta projektledare, typ håller koll på kalender och presentinköp och utklädningskläder / lucia, bokningsansvarig vid varje typ av resa / utflykt, planeringsansvarig, teknikansvarig (lol).

Båda: städning (på lite olika sätt, Tom kör tretimmarspass så lägenheten ser ut att vara i visningsskick när han är klar, jag kör oftare småplock, tror jag, ytorna liksom) och diskmaskin, barnen (hämtning / lämning, läxläsning, simskola etc).

Vad ville jag ha sagt med detta? Var det ett sätt för mig att få en paus från packningen av lägenheten? Ja troligen. Ni får ursäkta.

Kan någon lära mig hur man köper parfym, tack? Alltså hur går det ens till, hur hittar folk vad de älskar? Finns det en utbildning i det här?

När det kommer till parfym är jag ungefär sådan här: luktar lite på måfå när jag är på nån taxfree-butik eller Åhléns City, blir doftförvirrad efter tredje försöket och köper till slut ingenting utom mina gamla säkra kort, som jag ärligt talat har tröttnat på för flera år sedan. Jag ÄLSKAR ingen av mina parfymer och det tycker jag är tråkigt. Dolce Gabbana Light Blue tycker jag är för barnslig och Bvlgari Omnia Crystaline lite för dov? Biotherm är inte ens en parfym utan en c-vitaminspray och Dior J’adore är iofs ganska god, men eventuellt lite för blommig för mig. Hur fan hittar jag en ny?

En sak har jag dock noterat. Många som jag tycker luktar gott luktar något från Byredo. Men vad? Ja inte var det den jag själv köpte efter att ha doftat mig galen i nån butik, för den gör exakt ingenting alls. Tror den hette något med grass? Nu fick jag med mig ett prov på Byredos Super Cedar här på taxfreebutiken och den luktar hittills supergott. Men vet inte om det är till mig eller min kille jag menar? Spelar det ens någon roll? Nej va?

Ge mig era tips på hur man hittar sin SIGNATURDOFT tack. Jag har gått utan i hela mitt liv och det är väl ändå lite sorgligt?

Igår var det dags för tillträde till vår nya lägenhet. Vi har väntat sedan… evigheter, tänkte jag skriva, men det är naturligtvis inte sant. Vi har väntat sedan slutet av augusti, då vi tittade på lägenheten för första gången. Efter det följde nästan en månad av omväxlande hopp och förtvivlan och i mitten av september blev den till slut vår. På pappret alltså, för det var inte förrän igår klockan 10 som den blev det även i praktiken. Skulle vilja säga att känslan var magisk redan på mäklarkontoret, men det var den såklart inte. Där sitter man bara och skriver under en jävla massa papper och hoppas att allt ska gå smidigt med bankerna och lånen och att man inte missat något jätteviktigt, typ att det saknas en miljon eller två.

I alla fall. Tio över elva gick vi in i lägenheten för första gången sedan visningen. Den var lika underbar som när vi såg den i augusti, lyckligtvis. Alltså det spelade ingen roll vilket rum vi än gick in i, alla motsvarade alla våra fantasier och lite suddiga minnesbilder. Such wow!

Det var dock inte städat särskilt länge. Tror det dröjde ungefär tre eller fyra minuter innan Tom hade plockat fram yxa och kofot och tigersåg och sedan var bygget igång. Vi ska alltså riva en vägg. Återställa lägenhetens rumsindelning lite mer till hur den byggdes, för som det var igår är ett stort sovrum indelat till två mindre, smala, varav det ena inte hade fönster (mer än några små rutor mot taket, som gick mot det andra sovrummet) och så ville vi inte ha det. Även om det hade varit gött att ha en rejäl fyra, vi har ju ändå två barn, så… nä. Hellre två stora riktiga sovrum och barnen får dela, än ett stort, ett litet mot fönster, ett lika litet som mer känns som ett förråd. Detta var förstås förankrat med barnen. De är mer än fine med att dela och dessutom har Ivan deklarerat sedan länge att han inte känner sig redo att sova i ett annat rum än vårt på ett tag till. Med “deklarera” menar jag kanske mer “protesterat mot tanken” eller “befunnit sig i kris”. Summan av kardemumman är i alla fall att han får sova i vårt sovrum hur länge han vill och att jag kommer sakna honom bredvid mig den dagen han väljer att sluta. Och att han och L får ett delat rum där hon vill sova, men han vill leka och mysa. Och därmed behövde vi visst inte tre sovrum riktigt ännu.

Åter till väggen. Det spännande ämnet VÄGGEN. Den skulle alltså rivas. För egen del hade jag naturligtvis anlitat hantverkare, men nu var det ju inte riktigt jag som projektledde just det här rivningsprojektet. Så vi satte igång. Och med “vi” menar jag Tom. Och det visade sig att vad vi trodde var en enkel “klickvägg” (googla den termen om du är ohälsosamt intresserad av väggar) var en ganska rejäl vägg i minst fyra lager. Kan tyvärr ej redogöra för exakt vilka lager, för jag var inte inblandad mer än att lägga materialet i sopsäckar och få lite ryggskott på kuppen, men det handlade om gips och spånskivor och lite tunga bjälkar och sånt där mjukt material som sticks när man tar på det. Jag ansvarade alltså för att städa, kan man säga. Det blev sexton sopsäckar fulla under första dagen. Och gipsdamm över exakt hela lägenheten, fina mörka trägolvet är nu lite mer… mjöligt. Men det ska tydligen gå att dammsuga bort.

Herregud vilket långt inlägg om en vägg. Förlåt. Förstår att det intresserar exakt ingen person, knappt ens mig själv ärligt talat. Men jag sitter och väntar på att åka till Köpenhamn här och har varit uppe sedan 04:45 så bare with me. Har inte riktigt koll på väsentligheterna.

Ni vet hur man ibland brukar säga (till barn? till vuxna i psykologstolen? när man läser Astrid Lindgren?) att det inte är modigt att vara modig utan att det är modigt att vara feg. Okej, det kanske inte är så man brukar säga, men något åt det hållet i alla fall. Det är modigt att erkänna att man är rädd för något? Det är modigt att vara rädd men göra det ändå? Äsch, ni fattar vad jag menar. Poängen är att det inte är modigt att vara modig, tror jag. Jag tycker att det ligger något i det och har för egen del använt mig att “budskapet” (lol) sisådär en miljon gånger i min “uppfostran” (lol) av barnen. Brukar också tycka att det känns mycket bättre att erkänna att jag är rädd för något, eller nervös, innan jag gör det. Känns som att alla blir snällare då, om inte annat.

Men vet ni var det absolut inte är status att vara feg? Jo, i stallet. Och på hästryggen. Omg vad det inte är en passande känsla eller egenskap just där. Där sitter det liksom i väggarna att man ska vara modig. Hästar är stora djur, de känner på sig om du är rädd, man måste vara bestämd och trygg och inte låta dem köra över en. Typ.

Paus för information ingen har bett om: jag har börjat rida igen! Det bästa som hänt 2019! Är så glad över detta, kroppen är också glad, men framförallt psyket. SOM jag älskar att vara runt hästar.

I alla fall. Jag är feg när det kommer till hästarna. Skulle vilja säga att det har kommit på gamla dagar, det känns som en acceptabel sak att säga, att man var vild och orädd i sin ungdom men nu på äldre dagar är man mer försiktig om sig själv, men tyvärr icke. Det har bara blivit värre på gamla dagar. Jag har alltid varit rädd för hästar på ett sätt, tex de som är arga och bits eller sparkas i boxen, eller de som bockar eller reser sig när man rider dem. Jag har alltid velat springa därifrån, typ. Ända sedan jag var… sju åtta. Inte hittat något som helst lugn och trygghet. Men det har blivit värre sedan jag blev gammal, eller äldre, eller vad kallar man ens en kvinna i 40-årsåldern?

Idag till exempel. Jag tog en privatlektion på en mycket fin häst som jag tycker om att rida, och så hade han lite “feeling”, antar jag? Blev mer och mer tänd ju längre lektionen pågick och sista kvarten började han bocka och sparka bakut vid varje galoppfattning. Sista gången stod han på stället och jag svär, det kändes som han stegrade sig (men det gjorde han säkert inte). Det var bara hästen, jag och ridläraren i ridhuset. Ridläraren är en äkta hästkvinna (på ca 25 år hehe), och äkta hästkvinnor tycker givetvis att man löser det problemet med att rida sig IGENOM hästens olater. Men inte jag. Jag tyckte det kändes som att hästen stegrade sig jättehögt och det blev värre och värre för varje galoppfattning och vid fjärde hörde jag mig själv nästan viska i bedjande ton: “jag vill inte ramla av nu när jag ska flytta, jag har inte tid att göra illa mig nu”. Och då slapp jag såklart fortsätta med galoppen. Och hästen “vann”. För att jag var feg.

Har tänkt på det där hela dagen sedan. Att jag tydligen tyckte att jag behövde rationalisera med att säga att jag inte hade TID att trilla av och göra illa mig. I själva verket var det ju lite mer såhär: jag blir rädd! Och lösningen på det här problemet är att INTE blir rädd och typ smälla till hästen och ba FRAMÅT, LÄGG AV, SLUTA STÅ PÅ STÄLLET OCH STUDSA. Men det vågade inte jag. För jag känner mig inte duktig nog för det? Och jag är: feg. Himla ovälkommen egenskap i hästvärlden, att vara feg. Framförallt om man, som jag, också är en hästperson som liksom gillar hästar med lite… temperament. Hmm. Måste fundera på detta. Varför jag skäms i efterhand för att jag avbröt när det blev sådär. Hade jag fortsatt hade det kanske löst sig? Eller så hade jag verkligen flugit av från två meters höjd och brutit axeln för att jag rider för sällan för att ha balans och den där naturliga känslan?

För övrigt är det samtidigt den lite råare stämningen kvinnorna emellan (jo det är typ bara kvinnor) som jag älskar med stallet. Förutom hästarna (när de är snälla) och ridningen (när det går bra) då. Det är inte direkt någon som tycker att det är jobbigt med skit under naglarna och i stallet finns också en uppfriskande mängd KARAKTÄRER av olika slag och åldrar. Jag tror det är bra att vara i sådana sammanhang. Alltså inte bara med personer du har valt själv som dina bästa vänner.