Då blev det december (och SNÖ, äntligen) och det innebär, för min del, också de sista dagarna med redigering av romanen, som nästa vecka ska gå från word-dokument till så kallat “korrektur” vilket i princip innebär att förlaget sätter boken så som den ska se ut när det är en bok i ett designprogram och sedan gör om den till en pdf. Vilket gör att möjligheterna till ändringar i sista minuten minskar drastiskt, helst ska det inte vara just någonting i det skedet. Den ska alltså vara… klar nu. Alldeles snart. Och här sitter jag, de sista skälvande dagarna, och stirrar på sidorna och undrar febrilt om det blev så bra, verkligen, det här, och hur mycket jag skulle hinna ändra/göra om, om jag verkligen jobbade dag och natt fram till nästa vecka. Svaret är naturligtvis: inte så mycket. Jag har pillat med det här i flera år och nu får det lov att bli som det är. Jag har fått döda MÅNGA darlings och lita på proffsen om att allt inte behöver skrivas ut, att läsaren fattar mycket väl själv vad som sägs mellan raderna. Och här sitter jag och är alldeles blind inför helheten. Fyra år gamla versioner av manus ekar i läsningen av dagens version. Kanske blev det till slut bra, kanske är det mittemellan, så tror jag i alla fall, för jag vill helst inte tänka att det blev dåligt. Försöker luta mig mot att det faktiskt finns professionella som jobbar med mig i detta, det är inte bara jag själv som vill tuta ut min historia till allmänheten, men det är olika svårt olika dagar.

Och så kommer vi till det här med självhat. Hat är ett starkt ord, förstås, egentligen borde jag kanske inte använda det. Självförakt kanske passar bättre? Eller självtvivel, om man ska vara riktigt mjuk i kanterna. Min poäng är i alla fall att jag tycker det är så tydligt och påtagligt hur framförallt kvinnliga “skapare” går omkring och dras med detta. ALDRIG har jag hört en kvinnlig författare som står inför en lansering säga “det här är riktigt JÄVLA pangbra, vänta bara”. Aldrig har jag pratat med kvinnliga skrivande som känner sig helt säkra på att det de gör är stort, nytt, förtjänar uppmärksamhet, priser. Äsch, den här gamla trasan, är mer av tongångarna och jag är en extremt stor del av den retoriken själv. Det kanske låter som falsk blygsamhet i vissas öron? Men nej, här är inget falskt, jag slåss verkligen inombords med alla negativa recensioner jag redan har skrivit färdigt åt recensenterna som de i princip bara skulle kunna copy-paste:a när det är dags, i mars. En banal historia som inte tillför något nytt, låter de. Eller: privilegierade vita medelklass-heteros som tycker synd om sig själva, snark. Osv. Ja ni fattar. Hjärnan är inte nådig mot innehavaren av hjärnan, så att säga.

Som grädde på moset har vi det här med åldrandet. Få har väl missat den serie av texter som förekommit i tidningarna på sistone, de som handlar om det kvinnliga åldrandet. Anna-Lena Laurén skriver uppfriskande i DN om hur svårt hon har att förstå varför intellektuella kvinnor vill se unga ut, som svar på bland annat Ann Heberlein, som i SVD erkänner att det värsta med publicitet kring hennes verk inte är verken i sig, det är pressbilderna. Gud vad jag relaterade till den sistnämnda, tyvärr. Minns när vi tog mina nya pressbilder i oktober och jag tänkte men nej, måste vi verkligen göra det här? Kan det inte duga med de som togs när jag var 40, måste jag vara 43 på de nya? Kan inte boken få tala för sig själv utan att jag med mina trötta ögon och nedåtgående kinder ska tryckas bredvid en eventuell recension? “Jag vill inte visa hur gammal jag blivit”, säger Åsa Linderborg i NRK och vet ni, det vill typ inte jag heller. Eller alltså på pappret är jag stolt över att jag är 43 och att jag är frisk och blir allt klokare (vill jag hoppas?!) för varje år, men vi kanske inte behöver… fotografera bevisen så hemskt mycket? Nå. Jag är inte färdig med tankarna runt detta ännu. Kan bara konstatera att jag blev mest uppiggad av Anna-Lena Lauréns perspektiv på det hela:

Claes Andersson uppmanade oss att tänka på alternativet till att åldras. Det är döden. Själv föredrog han livet. Vinet, jazzen, dikterna, spelautomaterna.

Personligen föredrar jag också livet. Barnet, böckerna och hästarna (mitt beroende). Dricka vin med vänner.

Ruelse kan jag känna över mycket, men inte över oundvikligheter. Jag åldras, det syns i ansiktet, och att det syns i tv eller i någon byline är inget jag kan göra något åt. Livet är fullt med viktigare saker.”

Med detta avslutar jag med att – som KBT – lägga ut en pressbild som jag kommer ha svårt att se i pressen om det nu blir någon press kring “den här gamla trasan”. Och ja – jag har absolut bett fotografen (som heter Linnea och jobbar på Appendix Fotografi är JÄTTEDUKTIG) att ta bort det värsta av ålderstecknen för större än så, det är jag tyvärr inte ännu.