Jahopp då var det vinter och det innebär att emetofoben i familjen (dvs jag) har ångestpåslag varje natt. Det är så svårt att förklara för den som inte delar fobin hur det är tycker jag. Det låter så himla fånigt och DUMT, det man håller på med. I sitt eget huvud och utanför. Alla strategier man går och arbetar med (så mycket i smyg det går pga SKAMMEN) i vardagen. Det lilla kittet man har redo bredvid barnens sängar (handduk, kräkpåse, extralakan) som KBT-psykologer vill att man plockar bort för det är ett säkerhetsbeteende som göder monstret (dvs fobin) men som det inte går att sova utan för den rädde, så man gör det ändå fast det är fel. Eller hur man flyger högt i taket och får sånt adrenalinpåslag att man skakar varje gång barnen vrider sig i sömnen eller hostar till. Eller hur man inte går på ställen där det är mycket virus under vintertid. Och hur man knappt vågar sitta uppe i vardagsrummet efter att barnen har somnat för man vill vara nära och kontrollera hur de sover, andas, om det är kräks på gång. Eller hur man spårar och kartlägger exakt avstånd mellan barnet och den som kräktes på skolan eller förskolan och frågar om de gick undan och tvättade händerna direkt. Hur man räknar timmar från en spya till 48 timmar senare då man kan andas ut (men bara lite, för det KAN ta 72 timmar i inkubationstid).

Ja ni hör ju. Det är inte sunt, det här. Och det har liksom inte hjälpt (för mig) vare sig med KBT, hypnosterapi, psykodynamisk, eller själva KBT:n det faktiskt innebär att ha två barn i hemmet som kräks hejvilt då och då och inte alltid exakt under kontrollerade former. För mig känns det som att jag bara får förlika mig med att vinterhalvåret är lika med ångest för mig. Jag har ju ändå somrarna, liksom. Då fungerar jag relativt normalt. Och just min ångest handlar mest om nätterna, när de sover, att inte kunna läsa av hur de mår då. Så jag har ju större delen av dagarna också. I alla fall när alla tycks må bra.

Men nu var det inte min psykiska ohälsa jag skulle skriva om egentligen. Det bara råkade bli så. Jag tänkte skriva om en annan barnrelaterad grej. Nämligen att båda mina ungar har kommit upp i åldern då de tar med sig kompisar hem från skola och förskola ibland. Det är SÅ gulligt! Men också så nervöst, på något sätt, kan jag tycka? Speciellt om det är “nya vänner” där man inte känner föräldrarna eller har haft kontakt med själva barnet innan. Igår var en sådan dag. Ivan hade med en ny polare (alltså de har känt varandra något år men börjat leka intensivt på förskolan för kanske två månader sedan) hem och jag skulle alltså hämta båda och jag var alltså lite nervös innan. Hur ska en förälder vara i hemmet sen? Ska jag vara lekledare eller låta dem köra sitt race själva? Ska jag plocka fram hundra leksaker och sätta igång dem eller är det helt okej om de hamnar framför ett tv-spel direkt? Och när det är middag sedan och barnet inte tycker om pasta, inte grönsaker, äter ungefär en smula och sedan smiter iväg från bordet, ska man vara den stränga? Den som säger “här sitter vi kvar till alla har ätit upp” eller mer den chilla? Ja det kommer nya faser hela tiden. Nu är det den här. Jag lär mig väl med tiden, tänker jag.

På tal om nya faser har även denna fas hänt. Eller okej, det kanske inte är en fas så mycket som en grej jag ska göra. Men i alla fall. Jag ska ta ett barn (som inte är mitt) till ridskolan idag! Barnet är en nioåring som Tom är gudfar till. (passus: jag är inte gudmor till ett enda barn! NOLL personer har frågat om jag vill bli deras barns gudmor. Slump? I think not). Jag ska möta nioåringen efter skolan och följa med henne till ridskolan. Jag har alltså träffat nioåringen några gånger men alltid med hennes föräldrar, så att säga. Nu ska VI hänga. IIIIIH! Alltså, jag är lite BLYG för barn som inte är mina egna? Har alltid haft komplex för att jag inte tycker jag är så bra på att “prata med barn”. Idag ska jag träna! Och få gosa med lite ponnier på köpet. Det blir nog bra.

Förresten, ser att jag inte skrivit här sedan innan jul. Barnen fick en gemensam julklapp och det var ett Nintendo Switch. Vi hade som mål att de skulle börja träna på att inte få så många julklappar och att lära sig att dela på saker gemensamt i år. Det gick jättebra. Så nu vet ni det.