Nu är ju jag uppenbarligen inte särskilt erfaren som författare och för övrigt har jag väldigt svårt att kalla mig just det. Dessutom är jag långt ifrån säker på att det här är det jag ska syssla med i livet. Men. Med det sagt, så är det ju ändå något jag har företagit mig det senaste året. Usch, det närmar sig två år, inser jag när jag tänker efter. Vid valborg 2018 lämnade jag mitt jobb som kommunikatör på en trygg arbetsplats med trevlig lön och sex veckors betald semester per år. Vid valborg detta år har det således passerat två år sedan jag sist… förvärvsarbetade. Gud vad jag inte trodde att jag skulle vara en sådan som “skrev långsamt”. Men det är jag tydligen. Eller rättare sagt, jag skriver jättefort men det blir inte alltid så bra. Det blir jättesällan bra, faktiskt. Oftare än motsatsen händer det att jag kastar mig in i ett “projekt”, eller en “idé” och bara börjar skriva. Tycker ämnet är spännande men har inte ALLS tänkt igenom helheten. “Äsch, jag börjar så får vi se vart det leder”, har jag tänkt. Och så har jag börjat. Fått ur mig så SJUKT många sidor och ord och det har inte varit kattpiss, det är inte det, det är mer det här med att det inte riktigt leder någonstans. Och plötsligt står jag där och månader och gått och någon (tänk förläggare eller agent) ställer den helt rimliga frågan: vad vill du med det här? Och jag, skamset, måste erkänna att jag inte riktigt vet. Har ingen aning om vart berättelsen ska ta sig härnäst och ännu mindre aning om var jag hade tänkt mig att den skulle sluta. Så jag skickas tillbaka till ritbordet. Och jag tänker och tänker och tänker, ibland i flera veckor (vilket i sig är stressande för en fd heltidsarbetande person med korta deadlines som är van att göra-göra-göra, inte tänka-tänka-tänka), och sedan lägger jag oftast ned det projekt jag skrivit på. Och börjar på ett nytt. Helt utan självinsikt dessutom, börjar liksom KÖRA igen. När alla och envar fattar att lösningen kanske vore att hitta på en hel historia i mitt huvud, eller åtminstone i ett anteckningsblock, innan jag sätter igång igen. Fan vilken nybörjare man är. Och vad nedslående det är att inse att det är svårt, nästintill omöjligt, att ändra på sina gamla mönster. Jag är ju likadan inom allt, hela tiden, genom hela livet! Kastar mig in i yoga eller gymkort, en franskakurs här och ett tusenbitarspussel där. Sen tröttnar jag. Och ger upp. Eller börjar om.
Men. Förutom att jag tyvärr verkar vara lite av en quitter, vilket känns som det sämsta man kan vara av alla saker i hela världen, har jag också så extremt svårt för SLUT. Finns det samband? Är det därför jag är en quitter? För att det är så himla svårt att sätta punkt och avsluta? Kanske? Slut i alla fall. Det tycker jag är extremt svårt. Jag är mycket bättre på börjor. Nu står jag i en fas där jag tror, hoppas, att ett av mina manus börjar närma sig sitt slut. Det känns så. Men det som återstår är slutet. Vi snackar mellan tio och tjugo sidor, inte mer. Men det är så svårt! För det ligger så mycket krav på just slutet. Det ska binda ihop hela berättelsen, den som har sträckt sig över flera år i flera människors liv, på ett sätt som känns. Som ger framförallt en av karaktärerna, hon jag ömmar för men som kanske kommer att tolkas som en riktig röv till människa, sin upprättelse. Som knyter ihop säcken på ett sätt som KÄNNS. Som är en nyckelscen som inte egentligen är särskilt stor, men innebörde måste vara stor. Jag vet hur jag vill att det ska kännas när man har läst slutet. Jag vet vilket mitt sista ord ska vara i boken. Men jag KAN. INTE. SKRIVA. SLUTSCENEN. Det går liksom inte? Jag har kämpat i flera veckor. Det är sådan förstoppning att jag måste ta till något slags metaforiskt lavemang snart. Vad nu det skulle kunna vara. En tanke jag har är att tänka äsch, slut schmut. Jag skriver fem slut så får de som ska ge ut den välja? Lite så gjorde jag med förra boken. Kunde inte avsluta den heller. Vi ägnade säkert ett gott halvår åt just att komma på var den skulle sluta. Och den fick ett slut, en slutscen, men fråga mig gärna om jag är nöjd med det såhär i efterhand? Icke. Jag gillar inte alls slutet på min förra bok. Vilket inte gör det lättare med denna.
Ja det var en lång harang om hur man skriver ett slut på en berättelse, det. Om jag någonsin blir klar, och det MÅSTE jag bli för annars har jag kastat bort två år i ingenting snart, så är det också dags att tänka på nästa början. Vad ska jag göra efter det här? Jag kan inte gå hemma och vara författare så himla länge till. Det har varit ett spännande och lärorikt break i tillvaron, absolut, men ni vet. Pengar måste in. Jag måste ha en inkomstkälla. Men vad ska jag göra då? Ska jag jobba i en bokhandel igen, det var ju SÅ mysigt sist jag gjorde det. Eller ska jag våga ge mig på att översätta ett litterärt manus från engelska till svenska? Det är ju min dröm. Men skulle någon våga ge mig chansen? Skulle jag våga be om chansen? Jag vet inte. Men jag vill försöka. Tror jag. Ska jag börja plugga igen? Ska jag gå en tvåårig utbildning och bli redovisningsekonom? Alla tror att jag skämtar när jag säger det här. Men det är fullt allvar. Jag älskar ekonomi och siffror. Eller ska jag konsulta inom precis det jag jobbade när jag tog en paus, för snart två år sedan? Vill någon fortfarande ha en sådan som jag? En som är bäst på att skriva men kanske inte så otroligt haj på det här med sociala medie-strategier och Photoshop och klippa film och allt som verkar ingå i min gamla roll nu för tiden? Aaaaaaaah. Framtiden, vad har du i ditt sköte för mig?
Sånt tänker jag på på nätterna. När jag inte tänker på hur fan min berättelse ska sluta.
Recent Comments