I lördags hade vi inflyttningsfest. Fast det känns nästan fel att kalla det för fest, för det var lite mer av ett… mjukt sorts kalas? Med en öppen inbjudan till våra närmaste vänner att titta förbi när de ville under lördagens eftermiddag/kväll. Stanna länge, stanna kort, ta med barn, skaffa barnvakt, gör som det känns bäst, bara ni kommer och myser in vårt nya hem med oss. Typ så.

(passus: det fanns en tid när jag använde ordet “mys” och “mysa” ironiskt, men den tiden är inte nu, nu bara kör jag och använder det titt som tätt i alla möjliga sammanhang men kanske främst med barnen. Typ: vad ska vi göra ikväll, frågar en av dem. Mysa och chilla, svarar jag. Alla fattar. Alla gillar tanken på mys och chill.)

Lördagen, i alla fall, blev väldigt fin. Det trillade in en himla massa familjer mellan kanske tre och åtta. Några barn spelade tv-spel i något rum, andra låste in sig på ena toaletten och lekte med en sminkdocka, några andra smög runt på innergården och lekte kull, en bebis struttade runt i vardagsrummet och åt chips och dansade vid högtalaren och klappade på en hund, olika personer från helt olika sammanhang (förskoleföräldrar jag lärt känna via Ivan, några av mina och Toms syskon, mitt gamla tjejgäng, hans gamla gymnasiegäng, våra favvogrannar från förra adressen, osv) minglade runt som om de aldrig gjort annat.

Vid åtta droppade ganska många av och då hade man kunnat tänka sig att hela festen skulle klinga av, men icke. För då kom de där som inte hade barn. Och en av dem hade med en fiol och körde en liten folkmusikkonsert framför den öppna spisen. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Kändes lite som en dag på en Hälsingegård med ett gäng spelemän med knätofsar, men så var det hemma hos oss. Aaaaah, folkmusik ändå? Kanske ska bli min nya favoritgenre?

Barnen, alltså våra, för de var de enda som var kvar, höll modet uppe till halv tolv kanske. Sedan slocknade den ena i soffan (ledtråd: det var ej Ivan) och den andra i sovrummet och jag somnade lite vid läggningen men så ryckte jag upp mig och smög upp och satte mig med de som satt och babblade i vårt vardagsrum. Och så hände det här: jag satt uppe till kvart i fyra. Hör ni det? Kvart i fyra? Och lyssnade på musik och åt lite mat och pratade och drack något glas rödvin och serverade lite kaffe och körde nån diskmaskin och hoppsan, sedan var det nästan morgon. När jag gick och lade mig kändes det som att de som var kvar utanför sovrummet inte hade några som helst planer på att gå. Det visade sig stämma också, för framåt sextiden kom Tom och lade sig och då hade han i och för sig städat undan allt efter kalaset, men ändå. Vilken oväntad helnatt det blev.

På söndagen var alla trötta men nöjda, förutom barnen som var omväxlande nöjda och inte alls nöjda pga trötta. Jag vill så gärna att en ny och lite mer social fas ska få börja i livet nu, när vi har ett hem där vi har plats att bjuda hit vänner och hela livet börjar stabiliseras på något sätt. Och så kändes det i söndags. Jag och ungarna lånade en bil och åkte på ett glöggmys (ja, mys!) i Gröndal. Sedan var helgen slut och inflyttningsfesten var över och nu är det bara två veckor kvar till julafton. Aaaaaah. Längtar lite efter den också. Trots att jag inte har köpt en enda julklapp ännu och att barnen kommer bli väldigt besvikna om de inte får några i år.