Ni vet hur man ibland brukar säga (till barn? till vuxna i psykologstolen? när man läser Astrid Lindgren?) att det inte är modigt att vara modig utan att det är modigt att vara feg. Okej, det kanske inte är så man brukar säga, men något åt det hållet i alla fall. Det är modigt att erkänna att man är rädd för något? Det är modigt att vara rädd men göra det ändå? Äsch, ni fattar vad jag menar. Poängen är att det inte är modigt att vara modig, tror jag. Jag tycker att det ligger något i det och har för egen del använt mig att “budskapet” (lol) sisådär en miljon gånger i min “uppfostran” (lol) av barnen. Brukar också tycka att det känns mycket bättre att erkänna att jag är rädd för något, eller nervös, innan jag gör det. Känns som att alla blir snällare då, om inte annat.

Men vet ni var det absolut inte är status att vara feg? Jo, i stallet. Och på hästryggen. Omg vad det inte är en passande känsla eller egenskap just där. Där sitter det liksom i väggarna att man ska vara modig. Hästar är stora djur, de känner på sig om du är rädd, man måste vara bestämd och trygg och inte låta dem köra över en. Typ.

Paus för information ingen har bett om: jag har börjat rida igen! Det bästa som hänt 2019! Är så glad över detta, kroppen är också glad, men framförallt psyket. SOM jag älskar att vara runt hästar.

I alla fall. Jag är feg när det kommer till hästarna. Skulle vilja säga att det har kommit på gamla dagar, det känns som en acceptabel sak att säga, att man var vild och orädd i sin ungdom men nu på äldre dagar är man mer försiktig om sig själv, men tyvärr icke. Det har bara blivit värre på gamla dagar. Jag har alltid varit rädd för hästar på ett sätt, tex de som är arga och bits eller sparkas i boxen, eller de som bockar eller reser sig när man rider dem. Jag har alltid velat springa därifrån, typ. Ända sedan jag var… sju åtta. Inte hittat något som helst lugn och trygghet. Men det har blivit värre sedan jag blev gammal, eller äldre, eller vad kallar man ens en kvinna i 40-årsåldern?

Idag till exempel. Jag tog en privatlektion på en mycket fin häst som jag tycker om att rida, och så hade han lite “feeling”, antar jag? Blev mer och mer tänd ju längre lektionen pågick och sista kvarten började han bocka och sparka bakut vid varje galoppfattning. Sista gången stod han på stället och jag svär, det kändes som han stegrade sig (men det gjorde han säkert inte). Det var bara hästen, jag och ridläraren i ridhuset. Ridläraren är en äkta hästkvinna (på ca 25 år hehe), och äkta hästkvinnor tycker givetvis att man löser det problemet med att rida sig IGENOM hästens olater. Men inte jag. Jag tyckte det kändes som att hästen stegrade sig jättehögt och det blev värre och värre för varje galoppfattning och vid fjärde hörde jag mig själv nästan viska i bedjande ton: “jag vill inte ramla av nu när jag ska flytta, jag har inte tid att göra illa mig nu”. Och då slapp jag såklart fortsätta med galoppen. Och hästen “vann”. För att jag var feg.

Har tänkt på det där hela dagen sedan. Att jag tydligen tyckte att jag behövde rationalisera med att säga att jag inte hade TID att trilla av och göra illa mig. I själva verket var det ju lite mer såhär: jag blir rädd! Och lösningen på det här problemet är att INTE blir rädd och typ smälla till hästen och ba FRAMÅT, LÄGG AV, SLUTA STÅ PÅ STÄLLET OCH STUDSA. Men det vågade inte jag. För jag känner mig inte duktig nog för det? Och jag är: feg. Himla ovälkommen egenskap i hästvärlden, att vara feg. Framförallt om man, som jag, också är en hästperson som liksom gillar hästar med lite… temperament. Hmm. Måste fundera på detta. Varför jag skäms i efterhand för att jag avbröt när det blev sådär. Hade jag fortsatt hade det kanske löst sig? Eller så hade jag verkligen flugit av från två meters höjd och brutit axeln för att jag rider för sällan för att ha balans och den där naturliga känslan?

För övrigt är det samtidigt den lite råare stämningen kvinnorna emellan (jo det är typ bara kvinnor) som jag älskar med stallet. Förutom hästarna (när de är snälla) och ridningen (när det går bra) då. Det är inte direkt någon som tycker att det är jobbigt med skit under naglarna och i stallet finns också en uppfriskande mängd KARAKTÄRER av olika slag och åldrar. Jag tror det är bra att vara i sådana sammanhang. Alltså inte bara med personer du har valt själv som dina bästa vänner.