Igår när jag och min bror och min svägerska åt middag, som vi brukar göra någon gång i veckan och har gjort så länge jag kan minnas, släppte de en liten (ej liten) bomb till nyhet. Nej, de var inte gravida. Och nej, de skulle inte gifta sig. De ska flytta till Norrland. Umeå, närmare bestämt, där de fått tag i en lägenhet och signat kontraktet och lägenheten i Stockholm är uppsagd och herregud, det är så klart och förberett för flytt att jag inte ens orkar tänka på det. De hade bestämt sig innan jag själv flyttade men ville inte berätta något, min bror är ju cirka min tightaste person i livet och vi har alltid varit de två i familjen som hållit ihop i vått och torrt, förrän jag landat i nya lägenheten och kommit på fötter. Under tiden har alltså förberedelserna pågått och det händer om dryga två månader.
För deras del är det nog toppen. De har fått en fin nybyggd tvåa och äntligen ett förstahandskontrakt, efter ett decennium i andrahandsmarknaden i Stockholm de är båda trötta på sin situation här i stan. Deras jobb går att göra där. Hennes familj bor där och hon längtar hem. Jag tror verkligen att flytten, om den så blir för något eller några år eller för gott, passar jättebra i deras liv. Och någonstans bakom all min SORG är jag glad för deras skull.
Men jag är så ledsen för min egen del. Så ledsen att inte ha bror en kvart bort från dörr till dörr längre. Så ledsen att han inte kommer finnas så tätt i Ivans liv som jag hoppades. Så ledsen att ännu en av mina närmaste älskade försvinner. Inte ut i ingentinget, som Aksel, och Umeå är en timme bort med flyg, men ändå. Vi kommer inte kunna ses till vardags längre. Bryter jag foten och behöver ligga inne igen är det inte troligt att det är han som sitter vid min säng på sjukhuset. De kommer inte äta middag hos mig i barnvänlig tid en gång i veckan längre. Fan i hela helvetet vad jag avskyr det här. Jag orkar inte förlora ännu en person, inte ens till Umeå. Jag har så få nu för tiden.
Jag är så obeskrivligt ledsen och det är kanske en överreaktion men känslan blev inte bättre av att sova på informationen en natt så det får väl ta lite tid att fatta och acceptera att han flyttar bort.
Dumma dumma dumma Umeå. Måste jag flytta dit själv nu förresten? Lämna allt här, köpa nåt litet radhus och hänga med… Två personer. Okej inte perfekt plan det heller. Just nu känns allt RÖV.
Insåg alldeles nyss att det idag, prick idag, är fyra veckor till Ivan börjar förskolan. Om inte det är nedräkning så vet jag inte vad som är det. Om fyra veckor är min arton månader långa föräldraledighet slut. Om fyra veckor kommer mina dagar inte till 100% längre att gå ut på att roa och stimulera och underhålla min intensiva son. Om fyra veckor ska jag i stället gå till jobbet och göra allt det där jag nästan inte minns att jag en gång gjorde. Det är så mycket “tiden innan” att det känns som ett annat liv. Tiden innan jag fick Ivan. Tiden innan han försvann. Vem var jag ens då? En som sov om nätterna och kollade på serier och åt hälsosamt och var sambo och red och gick ut med vännerna då och då. Jag är inget av det där idag. Och jag har ingen aning om hur det kommer kännas att alldeles snart sluta ägna dagarna helt och hållet åt Ivan.
Men jag tror också att det är dags nu. Jag räcker snart inte till längre. Hans behov av stimulans och skoj överstiger det jag kan frambringa, speciellt i tider då nästan alla är bortresta och vi har varit i alla parker i hela Söderort tusen och åter tusen gånger. Jag tror att han kommer få det bra på förskolan, jag tror att han kommer att få det tufft också. Han kommer få lära sig skillnad på “mitt” och “ditt”, det kan han (verkligen) inte nu. Han kommer säkert att lära sig äta med bestick på nolltid, själv orkar jag inte riktigt kämpa med just den biten. Han kommer, eller det säger ju alla att han kommer och jag kan knappt lita på deras ord men ändå, förmodligen att lära sig att sova i grupp. Han kommer vara så trött när han kommer hem att läggningarna på kvällen kommer bli lättare. Kanske. Han kommer kanske att få kompisar? Han kommer, hoppas jag, att knyta an till ytterligare några vuxna, hans förskolepedagoger, och det kommer att vara de som lyfter upp honom när han ramlar och slår sig. Det kommer inte vara jag som tröstar när det händer något. Det kommer inte vara jag som vakar så att han inte slår sig eller klättrar för högt eller äter en elsladd. Tanken på detta är sorglig och spännande på en och samma gång. Jag känner mig både färdig med det vi gör idag, och helt oförberedd på det som snart ska komma. Samtidigt.
Idag var vi på Spårvägsmuséet och Ivan tyckte det var så spännande och kul att det liksom brann till i skallen på honom sådär som det gör när han blir riktigt överstimulerad. Han går knappt att kontakta efter en stund, bara rusar runt runt runt och sätter sig i olika fordon och springer fram till andra barn och aldrig någonsin vilar han ens för en sekund. Efter ett tag vet jag att det kommer smälla, något kommer gå fel och han kommer bli förtvivlad. Idag var droppen som fick bägaren att rinna över att han inte fick stjäla andra barns lok vid tågbanorna. Jag tog ifrån honom den när han snott den två gånger, gav tillbaka till barnet som hade den och lyfte iväg honom till ett annat bord, med en annan räls. Han skrek och grät så halva muséet måste ha undrat. Sedan fortsatte resten av dagen i samma överstimulerade anda och redan vid sjutiden var det dags att säga adjö till Anna och Lovisa, som bjudit oss på middag när de mellanlandade i Stockholm mellan sina olika sommarresor. Läggningen tog en timme. Han kliar sig frenetiskt i munnen och jag fattar inte om det är de två jordgubbarna han åt i vagnen för några timmar sedan, eller kindtänder på gång. Ett tag trodde jag att han aldrig skulle somna, men det hände till slut. Nu sitter jag i soffan och noterar att det mörknar redan före tio nu för tiden. Det närmar sig sensommar. Jag har ingen lampa vid soffan och kommer därmed att ha svårt att se i boken som jag tänkte påbörja. Kanske att jag skippar det för ikväll.
Imorgon sticker vi till Skärgården och hälsar på min faster över dagen. Bussresan tar en timme, vilket nu påminner mig om att lägga iPaden på laddning.
Åter i Stockholm sedan, vad är det nu, två dagar och det kryper lite i mig av ENSLIGHETEN här just nu. Alla är bortresta och de ytterst få som är hemma jobbar, och det går åt rätt mycket energi att fylla dagarna med Ivan och vädret som pågår. En sak jag noterade när vi umgicks i två dygn med två andra ettåringar var att Ivan i princip inte trivs, och därmed inte fungerar, så bra inomhus. Det regnade en eftermiddag och de andra barnen var helt okej med att leka inne, lägga något pussel eller titta på bamse eller krypa runt eller you name it, men Ivan gick snabbt in i sitt berömda gnäll-and-destroy-mode och det var lika bra att slänga på sig alla regnkläderna och gå ut i hällregnet. Hellre det än att springa och försöka rädda möbler och lådors innehåll inomhus, liksom. Nåväl. Stockholm alltså. Ett tomt sådant. Igår lekte han med sin farmor några timmar och idag blev det Rum för barn på förmiddagen. Vad vi ska hitta på i eftermiddag (och kväll) har jag ännu ingen aning om men solen börjar titta fram och regnet från imorse har lättat så det är ju alltid något. Tänker positivt här.
En annan bra grej är att jag verkligen tycker att han blir roligare och roligare att umgås med. Om en nu får säga så? Men liksom, vi har mer och mer gemensamma skratt och skämt (okej “skämt” är kanske att ta i men liksom interna lekar och sånger och grejer som får honom, och sedan mig, att skratta) och han känns mer och mer som min polare och mindre och mindre som ett litet knyte som jag måste ha hand om. Älskade spralliga varelse.
Jag funderade på hur jag skulle svara på din gulliga kommentar angående att jag verkar ha så många (fina) vänner och tips på hur en kan göra, anonym. Har fått den kommentaren mycket på senaste tiden, i verkligheten och här i bloggen, och har inte vetat hur jag borde svara. Typ: tack? Eller ja, det stämmer. Många är de. Fina också. Och jag vet inte riktigt hur det blivit så, spontant i alla fall. Men tankarna flög iväg och bara i skallen blev det långt och rörigt och längre än en kommentar så jag kör här i stället. Tema vänskap alltså.
Jo, jag har massor av fina vänner. Massor och fler än jag många gånger tycker och tyckt att jag hinner och hunnit med att ha. Några har kommit via jobb jag haft, några från barndomen, några från ex och andra från stallet. Jag har nog genomgående under livet plockat russin ur olika sammanhang och liksom försökt se till att behålla dem. Inte alla har stannat såklart, det vore fysiskt omöjligt med ett dygn på 24 timmar och en vecka på 7 dagar, men många har det. Stannat kvar. Och jag ska försöka lista vad jag tror är orsaken.
En viktig faktor, som i alla andra sammanhang, är bakgrund och barndom och sånt. Jag har inte bott i närheten av min familj sedan jag fyllde 19 år och då dog för övrigt min pappa i cancer och under många år redan då hade jag och min styvmamma (alltså Ivans ena mormor, som jag är supertight med idag, bör tilläggas) bråkat intensivt. Kanske hade jag och min mamma på den tiden inte världens tightaste relation heller, och jag flyttade till England direkt efter studenten för att sedan inte bo hemma någonsin igen. Tror redan på den tiden att jag någonstans insåg att jag ville göra en familj av mina vänner, bygga på något självvalt och lite mer flexibelt än den familj som kom med blodet och sådär. Där har vi, i breda penseldrag, bakgrunden.
Sedan en annan viktig faktor: alla flyttarna. Några år i Gävle och ni vet, studentliv. Många träffar vänner för livet under studieåren och så även jag. Frugan Frida och Monkan är några exempel från den tiden. Vi bodde i samma hus, för övrigt. I Stockholm i början av 2000-talet började jag jobba på Pocket Shop och träffade några fler russin-personer. Att jobba med Ladyfest STHLM 2003 adderade människor, några otroligt grymma kvinnor jag än idag är vän med. Och via jobbet på Nöjesguiden kom någon till, på Live Nation kom Lill-Frida, på Natur & Kultur kom Anton och David, och ja… Så har det fortsatt. Med andra ord: att röra på sig jobbmässigt och att ha en hobby (som min ridning) tycks göra underverk om en vill skaffa ett stort nätverk av vänner. Det gäller att identifiera dem du verkligen gillar och våga bjuda ut på kompisdejter eller liksom hänga på när tillfällen utanför jobb/hobby uppenbarar sig.
Utanför jobb/hobby händer det ibland att vänskapskärlek uppstår och det hände mig och Lina runt 2006, och med Lina kom ett stort gäng varav i alla fall tre fyra är mina närmaste idag. Våga bli uppbjuden alltså. Jag anser mig vara relativt blyg och OTROLIGT dålig på kallprat och mingel, för övrigt. Fungerar bäst i mindre sammanhang. Så jag vill inte tro att sociala skills är överhängande viktigt här.
Men en grej som är ÄR viktig och det är jag helt säker på, är att orka lägga tiden. Att orka och ta sig tid att se sina vänskaper som något prioriterat. Även när det regnar och du är nykär och det känns jobbigt och segt att ta sig ut. Eller när du inte har tid att svara på sms och tänker “jag gör det sen”. GÖR DET BARA. Jag tror verkligen på det här med att en relation ÄR inte bara, den byggs. Och det kostar på. Som jag nämnde i början har det funnits många perioder i mitt liv då jag inte känt att jag räcker till, framför allt när jag varit ihop. Jag har inte pallat att både vara kompisen och tjejen och stallpersonen och dottern och systern och den anställde samtidigt. Men jag har gjort så gott jag kunnat och jag kan ärligt säga att jag försökt hela tiden. Alla tycker inte att jag räckt till och vissa vänskaper har jag medvetet låtit rinna ut i sanden men de jag velat hålla i närmaste cirkeln har jag fan kämpat för. Jag har funnits vid deras sida vid aborter och kriser och kärleksdwellande och de vid min. Mer eller mindre, naturligtvis. Gemensamt för de första av mina många (och fina) vänner är nog för övrigt att de kanske inte heller har sina ursprungsfamiljer på nära håll, geografiskt eller psykologiskt. Jag tycker mig ana att vi outtalat har blivit varandras.
Ja och så det här med krisen jag själv gått igenom senaste året. Den är ju av något, ska vi kalla det EPISKA, mått. Då ställa vänskaper på prov vill jag lova. Och nya vänner dyker upp! Så mycket välvilja och kärlek jag mött alltså, det skulle räcka för flera personer och flera liv känns det som. Inte för att jag kan tipsa någon om att gå igenom megakriser av mitt slag, men det har ärligt talat inte precis gjort att vännerna blivit färre. Jag är på något sätt extra välkommen nu. Man vill ta hand om mig. Och jag tackar och tar emot så mycket jag kan och vågar.
Ett sista tips som ju inte alls är ett tips men som jag i alla fall tror spelar in är: stadga dig sent i livet. Pojkvänner, flickvänner, sambos och barn gör som bekant inte underverk för vänskapstiden. Det blir mindre över. Men om du är där, med sambo och barn och hund och sånt, så är mitt heta tips kort och gott: ta dig tiden. Investera. Du får förmodligen tusenfalt tillbaka, det är så det verkar fungera. I alla fall enligt mig.
Jag drömde om dig inatt. Jag och Ivan passerade en bar i en källare och där stod du och dansade, du som aldrig dansade, du stod och dansade. Hade en t-shirt med bandtryck och Wille var med och ni var fulla, du kunde knappt stå. Men du var glad och fin och ditt hår var långt för att vara ditt och du vinkade till mig där jag stod i dörrhålet och tittade in. Min impuls var att bli arg för att du stod där och knappt kunde gå och dansade i stället för att vara med oss, din lilla familj, men precis när jag tänkte göra en sur gest som hade startat ett av våra sedvanliga fyllegräl så liksom slog det mig. Du är inte vår längre. Du tillhör något annat, någon annanstans och det spelar ingen roll i världen om du dansar och är full. Du kommer ändå inte att följa med oss hem idag. Så jag ändrade känsla, och min, och jag vinkade till dig och log. Du log tillbaka och vinkade igen, du med. Sedan gick jag vidare hemåt, med Ivan i vagnen. Det var som det skulle vara med allt, fast det gjorde ont.
Recent Comments