På promenad i Tanto, halv nio en söndagsmorgon. Tittade i Hitta Vänner alldeles nyss och blev så himla ledsen för att jag aldrig mer kommer se hans namn och position där. Passade på att vara ledsen för att idag när vi tar bussen ut till hans föräldrar och går den 20 minuter långa promenaden till deras hus så gör vi det utan honom. Hade betalt allt jag har för att få gå där tillsammans. Höra honom berätta att där stod det minsann inte ett hus när han växte upp och där bodde en knäpp granne och där lade han sig att vila en gång på väg hem från fest och där det och där det. Lyssnade oftast bara med ett halv öra då, nu vill jag höra det igen och igen. Anteckna allt så det aldrig försvinner. Som han gjorde.
Gårdagens väder alltså. I Stockholm. Hällregn från morgon till kväll? Inte ens iklädd massor av regnkläder kunde Ivan tänka sig att vistas mer än några minuter i parken nedanför. Det sprang råttor där. Helt obrydda av oss två människor. Nej fy.
Gårdagen spenderades således inomhus. Vilket är en pärs för både mor och son i denna familj. Förmiddagen hos Digge med hennes två barn. Sedan vila. Sedan kom min bror, svägerska och mamma på midsommarmiddag. Otroligt trevligt under de regniga omständigheterna får jag ändå säga. Efter “middagen” (den intogs fyra så vetefan om det inte var en sen lunch ändå) testade vi att gå ut i regnet en sväng till. Mamma hade köpt såpbubblor och det dög väl hjälpligt för en halvtimme utomhus i regn. Såhär såg det ut:
Men det var en kortvarig förströelse och sedan gick vi in igen. Emelie och ante och Josef tittade förbi. Barnen härjade inomhus en timme till. Sedan var det äntligen – dagarna blir så LÅNGA med ettåring i ösregn – okej att börja lägga Ivan. Han somnade utan knussel, vi har en mycket bra period gällande både läggningar och nätter nu, och jag lade mig strax därefter. Det tar på krafterna att ha en 16-månaders i ösregn kan jag berätta.
Dag nummer ett av det evighetslånga lågtrycket är nu nästan över och jag överlevde. Tackar högre makter för att regnet bara duggade under Ivans 1,5 timme långa sovpaus mitt på dagen, samt för uppfinningarna regnskydd till vagn, regnkläder till barn samt Graninges allvädersstövlar (ridstövlar egentligen men de är PERFEKTA på så många sätt, typ alla jag känner äger ett par och de gör ingen besviken, tror de har slutat tillverkas men om du hittar ett par så SLÅ TILL, du kommer aldrig någonsin ångra dig). Nu återstår bara fyra eller fem till, om jag förstår väderleksrapporterna rätt? Suck.
Anledningen att vi rullade runt mellan Farsta och Hökarängen idag var att vi hade tid hos min och Ivans barnpsykolog Helena, en underbar kvinna vars namn Ivan idag briljerade med att säga (eller okej, han sa “Lina” eller “Lena” högst troligen eftersom han känner en av varje och brukar säga deras namn men skitsamma, det passerade som Helena idag också) och som därmed blev mycket glad och talade länge och väl om hur otroligt snabbt han utvecklas och att han är en sådan verbal liten typ. Det är han ju också. En verbal och musikalisk liten klätterget, närmare bestämt. Ingen rast och ingen ro.
På dagens meny, samtalsmässigt, stod det här med att som vuxen hjälpa ett barn att reglera när barnet inte klarar av att göra det själv. I mitt fall, specifikt, så handlar det inte så sällan om att hjälpa Ivan att hitta stunder av vila och avkoppling i dagarna eftersom han helt enkelt inte fattar att han behöver det. Jag ville prata om det idag, eftersom jag upplevt en viss bitterhet på sistone. Eller kanske inte bitterhet, men jag har undrat om jag tar i för hårt, är för anal – i brist på bättre ord.
Med månaderna som gått har jag blivit relativt bra på att läsa av honom och förhoppningsvis fånga honom innan det brinner i hela den lilla skallen och det blir övertrötthet och nattskräck och allt det där som kommer när det blir too much för Ivan. Det är därför vi varvar parklekarna med promenader då han varvar ned och sitter och sjunger och småpratar. Det är därför jag är rätt noga med att han ska sova vid samma tid varje dag och lägga sig i samma rum efter samma kvällsprocedur varje kväll om möjligt. Det är det som händer när jag sticker tidigare från en bröllopsmiddag (som i lördags) eller lämnar en till synes mycket lycklig stund (för Ivan) i sällskap av två spralliga fyraåringar som under flera timmar leker vilt med honom (som idag). Det är egentligen inget konstigt att göra det, jag tror att alla föräldrar på sina egna sätt hjälper barnen att reglera där det behövs, men i mitt fall känns det som att det alltid blir så mycket av den varan. Varför fattar inte Ivan när han behöver vila själv, undrade jag. Varför känner han inte när det blir för mycket? Kommer det alltid vara såhär? Är det ett problem för honom eller bara för mig? Sådana frågor ville jag dryfta idag, och det fick jag.
Sammanfattningsvis var beskedet att olika barn har olika intensitet och “tar in” olika mycket av sin omgivning samtidigt. Hon jämförde hur Ivan är i terapirummet (han hinner leka med nästan alla de massvis av leksaker som rummet innehåller på vår timme där: ett dockhus och brioklossar och en dockvagn och bilar och en madrass att kasta sig runt på och göra konster mot en spegel, en soffa att klättra i, en miniservis och ett barnkök osv osv osv) med andra barn som sätter sig med en leksak och liksom pillar på den i en kvart och sedan sakta rör sig mot nästa. Vissa barn, menar hon, nöjer sig med att fördjupa sig i en pryl medan andra vill hinna med allt samtidigt. Ivan hör till den senare kategorin och detsamma gäller för honom världen runt honom. Så har han varit så länge han haft en saying i olika frågor: aldrig inåt i selen, aldrig liggande i vagnen, aldrig stilla i parken osv. Det är bara sådan han är, han tar in mycket samtidigt och det medför både positiva och negativa saker.
Positivt är hans nyfikenhet och vilja att lära, hur han utvecklas snabbt och har roligt och liksom vill sluka hela livet och världen där utanför. Negativt är att han omöjligen kan sluka hela världen utan att varva ned och vila och liksom hämta andan och processa, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir ju liksom min uppgift att lösa det. Vilket jag gör. Men det kostar på.
Vi pratade om den avund jag kan känna inför de föräldrapar jag känner omkring oss som både är två (ja, de flesta PAR är två, I get that men orkar inte formulera om mig) och som har lite lugnare barn som själva inser att oj, nu är jag sugen på en tupplur här. Eller oj, nu kände jag för att vara lite ensam och gå undan en stund. En dålig dag är det ren och skär bitterhet jag känner, det kan jag väl erkänna såhär kvällen innan midsommar, eftersom jag har en stark känsla av att min unge bara ÄR sån här. Föräldrarna till lugnare barn däremot (och nu tolkar jag rätt fritt, ingen har exakt sagt detta till mig men kommentarer som “ta det lugnt, han äter när han är hungrig och sover när han är trött” får mig ändå att misstänka att de liksom har en annan bild), verkar tänka att det är en inställningsfråga. Om jag chillar lite mer så ska jag nog se att Ivan också börjar chilla. Om jag slutar att gå hem klockan sju varje kväll så ska jag nog se att han “lär sig” att sova lite var som helst. Om jag bara skaffar mig en lite mer relaxed inställning till hela föräldraskapsbiten så kommer också mitt barn att bli mer relaxed. Jag tror egentligen att det enda jag behövde få svar på idag var: stämmer detta? Kan det vara JAG som skapar hans intensitet genom att inte vara så himla chill?
Ja, nu får man gissa helt fritt vad hon svarade. Facit i nästa stycke.
NEJ det stämmer inte. Han är precis exakt sådan som han är, för att han är det. Punkt. Barn är olika. Föräldrar också, naturligtvis, och vem vet hur jag hade känt inför att stanna längre på en middag med övertrött unge om jag haft någon att dela nattskräcken med. Det är klart att den biten måste med i beräkningarna. Vi är bara två och har därmed omöjligen samma typ av marginaler som de som är flera har. Men kontentan är att han är som han är och behöver det han behöver och det är hjälp att reglera kring nedvarvning, vila och att ta pauser. Hans grundläge är gasen i botten och han har inte lärt sig att det finns nyanser av gas. Han har ett läge (just nu) och det är plattan i mattan. Det får jag förhålla mig till.
Långt och babbligt, detta. Oklart om jag ens formulerat en enda sak som inte är självklart, känner jag nu när jag ser det? Hur som helst. Jag tror att den dag hans nattskräck avtar och inte är standard så fort han fått gasa på efter egen fri vilja, så kommer jag att våga släppa lite mer på det här reglaget. Alternativet är att jag börjar förhålla mig lite mer löst och ledigt till hans nattskräck. Men innan något av de alternativen inträffat så kommer jag förmodligen fortsätta att reglera, avbryta, gå hem tidigt och skapa mörka tysta sovrum åt honom att vila i. Speciellt kul tycker jag ju inte att det är hela tiden, nej. Men what’s a mom to do?
Det kommer väl fler somrar, soliga kvällar, bröllop och möhippor och baler på slott? Vi kan väl hoppas det.
Idag hälsade jag och Ivan på de 11 barn som kommer bli han förskolekompisar i höst, och deras föräldrar. Vi var på förskolans UNDERBARA innergård och Ivan njöt varje sekund. Det fanns så mycket kul att upptäcka. En kunde spela boll på en plan med låga basketkorgar utmed kanterna. En kunde klättra uppför artificiell kulle med rutschkana. En kunde leka med TUSEN sandlådegrejer. Och mycket annat. Vi var där en dryg timme och Ivan satt stilla noll sekunder för allt var så kul. Mest bollarna, han är verkligen inne i bollfas. De andra barnen kändes mindre och yngre och eftersom det bara var 2014-barn var ju en del av dem det också. Föräldrarna trevliga. Alla i par. Vid presentationsrundan berättade alla vem som var vems barn och partner. När det var min tur insåg jag att jag inte visste hur jag skulle preSentera min familj på två, så jag sade helt enkelt i tomrummet som uppstod då jag berättat vem Ivan var och vem jag var, att vi var ensamma. Sade inget om döden eller hans pappa, det kommer väl fram senare tänker jag. Just nu räckte det med att de fick veta att vi bara var två. Tänkte jag.
Förskolan verkar i alla fall mycket underbar. Ivan röjde mest av alla barn. Undrar om han någonsin kommer kunna sova i grupp alltså.
Hej från jobbet! Här sitter en annan och har stort hjärtsnörp över det faktum att Ivan börjat gråta vid överlämningar till hans två barnvakter. Han har ju tant Lena två dagar i veckan, och Amanda en kväll i veckan. Gillar dem båda massor, och han blir glad en minut efter att jag gått, men både förra veckan, igår och idag har det varit rent vidrigt att gå hemifrån. Han känner på sig vad som är på gång och börjar i princip att gråta och klänga på mig så fort de anländer. Så himla normal reaktion, säkert, och så himla icke-unik fråga/känsla jag går med här, men att genomleva det själv är ingen dans på rosor ska jag be att få berätta.
Igår kväll när Amanda skulle vara med honom över kvällen började han gråta och klänga sig fast vid mig så fort hon kom i i hallen. Jag var på vippen att ställa in hela kvällens planer för det gör så jävla ont att se honom ledsen. Går emot alla instinkter att lämna honom då. Kan knappt. Så jag stannade hemma lite längre än planerat, missade middagen, och först efter en dryg timme då han satt glatt och lekte med Amanda på golvet vågade jag gå.
Allt gick för övrigt lysande så fort jag gick. Såklart. Både läggning och sovning med Amanda gick sedan som DANS (tror ni inte ungen sover HELA natten utan uppvak?) och själv sov jag i Frida och Frans gästrum, ett kvarter bort. För att få “sova ut”. Inte för att jag sov speciellt mycket alls. Hade druckit några glas vin igår, varit på konsert med vänner, gått hem elva och låg sedan och vred mig i våndor och oroade mig över hur Ivan och Amanda hade det (de låg tydligen och soooooov gott båda två) och väntade hela himla natten på att klockan skulle bli sju så att jag fick gå hem igen. Kom hem lagom tills de vaknade. Ivan utvilad och glad. Inte så mycket jag, heh, men får väl skylla mig själv.
Idag var det dags för Lena att vara med Ivan när jag skulle åka och jobba några timmar. Vi lekte i en park tills hon kom för att byta av, och han var superpeppad på livet tills Lena dök upp. Då: klänger på mig, gråter, säger “heddå heddå” till Lena för att visa att hon ska gå och jag ska stanna. Åh mitt arma hjärta. Jag vet att jag inte utsätter honom för något skadligt, jag vet att det är en gåva att ge honom tillit och möjlighet att bonda med flera vuxna än mig, jag vet att det här är ett beteende som många barn har, men ändå sätter det stora tvivel i mig innerst inne. Lämnar jag bort honom för mycket? Till för många olika? Det vill säga två personer? Är han inte redo att vara ifrån mig? Har det varit för mycket med flytt och annat och han behöver vara med mig mer? Men tänk om han hade gått på dagis, han är ändå 16 månader, då hade han blivit tvungen att lämnas bort varje dag. Och jag behöver jobba. Jag BEHÖVER komma bort små stunder varje vecka.
Så svårt dilemma. Så svårt att gå och jobba och vinka tillkämpat glatt åt en som gråter och skriker och vrider sig i famnen hos Lena. Fick sms om att han var glad igen en minut efter att jag gått, men ändå känns det i mig. Jag antar att det jag oroar mig mest för är att jag typ genom detta förstärker hans separationsångest genom att utsätta honom för separationer regelbundet. Men det måste väl vara normalt, allt det här, hur jag känner och hur han reagerar?
Idag är allt konflikter. Jag har noll tålamod med hans tjafs och skrik och motvallspersonlighet. Läggningarna stökigare än någonsin. Han snurrar, klättrar, brottas med kuddarna, rullar runt så han slår sig i skallen mot spjälsängens sidor och börjar gråta gång på gång. Ställer sig, försöker klättra upp. Är liksom andfådd av hetsighet. Jag vet att han är trött. VET. Jag vet att tröttheten kommer vinna. Han kommer ju att somna. Men faaaaaan vilket tjafs det är på vägen dit. Och vad sur och trött jag blir. Och vad mycket reservenergi hans lilla kropp rymmer. Är förbluffad. Vaken 2,5 timmar inatt och pallar ändå att hetsa runt inför dagvilan i 45 minuter. Åh. Det vänder ju snabbt sånt här men guuuud vilken dålig loop vi hamnat i han och jag precis just nu. Då blir jag bitter och gnällig (tänker tankar som “jag ger dig dygnet runt, unge, jag ger dig alla mina kvällar och nätter och nu snor du även min lilla paus på dagen eftersom jag behöver vila ikapp för att inte bli helt galen”) och trots att jag rationellt fattar att han inte gör något för att jävlas, herregud han är 16 månader och är menad att testa, prova, särskilja sin person från min, bli arg när det går fel och få uttrycka sin frustration, så tycker jag nånstans att det är så jävla taskigt. Orättvist. Som att rättvisa ens existerar. Det känns som att alla mina vänner som är två vuxna på ett barn har lugna barn som sover. Som ger dem massor av pauser i vardagen. OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN, typ. Ja nä men då ska jag väl blunda lite nu då. Arrrrghhhhh.
Recent Comments