by Carolina | Aug 24, 2015 | Uncategorized
Tuffa tider. Efter en helg med en Ivan som protesterat så fort jag rört mig mer än två decimeter ifrån honom och som dessutom varit extra trött, känslig, ledsen och ilsken precis hela helgen, kände jag mer än under första inskolningsveckan (vilket man inte trodde var möjligt men jorå) att neeeeeeeej det här är så jobbigt, det går inte, det kan inte vara bra. Arton månader av att bygga upp hans tillit och förtroende och så swoosh, en vecka och det är borta. Det har gråtits tårar bakom solglasögon både här och där i helgen, och jag har försökt rådgöra med både psykologer (jag känner) och pedagoger (jag känner) kring hur jag ska förhålla mig. Det är nämligen inte bara det här med inskolningen. Det finns ju ett ytterst dåligt timat element av en resa jag planerat i sju månader och ett bröllop i USA jag tänkt att närvara vid, medan Ivan är hemma med mormor. Jag vet helt ärligt inte om jag kommer komma iväg. Det är så svårt. Dagens lämning var katastrof igen, tyckte alltså jag. Pedagogerna tyckte inte det, och det vet jag med anledning av att jag krävde ett enskilt möte med hon som är ansvarig för Ivans avdelning vid hämtning idag, men jag kommer till det snart.
Innan detta möte hade jag också ett långt telefonsamtal med vår psykolog, hon som vi träffat sedan Ivan var tre eller fyra månader. Jag dryftade där hur otroligt jobbigt jag tycker det känns med förskolan och att jag inte vet om det är jag som upplever det extra mycket med tanke på vår situation, att jag inte har en medförälder att bolla med och att jag och Ivan ju varit varandras “allt” i hela hans liv, eller om det här är vanliga känslor hos föräldrar och barn (vissa) under inskolning. Vi har pratat om den här resan länge och hon har menat att men tanke på Ivans och mormors starka anknytning och trygga band sedan han var spädbarn, så kommer det att gå bra. Ivan kommer att sakna mig javisst, men ha det tryggt med sin mormor som bor hos oss i stan och håller våra rutiner och ger honom massor av kärlek och närhet och pratar om att mamma flyger flygplan men kommer snart hem igen. Detta har vi liksom gått igenom och planerat grundligt, och det kändes helt okej. Tills inskolningen började, och hur allt känns efter den. Nu vet jag inte längre. Allt inuti mig säger att neeeeeej, det går inte, jag kan inte åka, det får vara värt tio tusen och att jag sviker en kompis (som jag tjatat med på resan enbart som sällskap till mig över helgen) för Ivan är viktigast, alltid viktigast. Men samma sekund som jag tänkt den tanken klart skriker något annat i mig neeeej, det här var ju MIN grej, MIN enda grej på hela året som JAG skulle få göra för MIN skull, jag MÅSTE få komma bort en liten liten stund, bara en enda gång, jag drunknar i det här annars. Ja, ni hör ju. Dubbla känslor upphöjt till miljoner.
I alla fall. Psykologen lugnade mig och sade att JA, det här är skitjobbigt för Ivan och kanske ännu mer för mig, men NEJ, inget i hans reaktioner betyder att han är ett extra otryggt barn och JO, han kommer klara att vara utan mig över helgen OCH fortsätta på förskolan (med kortade dagar, han är där 2-3 timmar i stället för heldagar när mormor är här) och fortsätta att knyta an till pedagogerna där, som han redan börjat knyta band till. Hon sade att jag skulle komma ihåg det där med en gråskala, att allt inte är svart eller vitt, att det inte är antingen eller med relationer mellan sig själv och sitt barn. Det är inte “perfekt” eller “värdelöst” och en relation kan utsättas för påfrestningar. Hon sade att hon kunde lova mig, jo jag tvingade henne att säga det och hon gjorde det, att vad jag än förstör genom att åka kommer vi att kunna laga när jag kommer hem för att vi har en trygg anknytning i grunden och Ivan är ett tryggt barn. Hon sade att jag skulle vara glad att Ivan i början väljer ut en vuxen som han sitter i knät med hela dagarna, att det är den basen han behöver först och att när han lärt sig att hon finns där kommer han att börja experimentera och leka, men att jag ska se det som något fint han gör för sig själv. Han väljer en vuxen och han gör henne till sin, det är bra och inte dåligt. Jag grät med henne i luren och hon var, som vanligt, helt underbar med mig. Sedan gick jag till förskolan och satte mig i ett enskilt samtal med den pedagog som dels är ansvarig för Ivans avdelning och dels är den som Ivan knutit an till och som har hand om honom om dagarna. Jag bad henne berätta helt ärligt för mig hur hon tycker att det går med Ivan och om han klarar sig fint i hennes mening. Hon menade att han har det bra, han tyr sig till henne och blir ledsen om hon går iväg, men att de här första veckorna går ut på att lära honom och de andra barnen att de är trygga hos personalen. De finns där för honom, menade hon, och vi tar det i barnens takt. Han sover med henne på vilorna och när han känner sig för nyfiken för att sitta stilla hos henne drar han iväg på små upptäcktsfärder. Hon sade att hans nyfikenhet var så stor och att det vore bra för honom att fortsätta komma in även när jag är borta, om så bara för ett par timmar.
Så då bestämde vi det. Just nu är planen att jag åker. Jag har ont i hela magen av tanken och vet inte om jag kommer klara av det, men vi håller oss till den planen i alla fall. Tills vidare. Har gjort en bok till Ivan med hans (levande) familjemedlemmar som han kan sitta och peka i och titta på när jag är borta.
by Carolina | Aug 21, 2015 | Uncategorized
We made it, första veckan är över! Och even better: alla mår bra, alla är välbehållna, en av oss är lite sliten känslomässigt bara.
Och jag vore ju dum om jag försökte sticka under stol med att en stor del av all ångest och vånda jag känt inför det här med att lämna Ivan i förskolans händer de senaste dagarna haft att göra med… Ja men ni vet, Min Grej. Min Situation. My Thing, det där med Ivans pappa och min situation som ensamförälder som blir mer och mer och mer naturlig att deala med till vardags men som vid speciella tillfällen gör sig extra påmind. När jag är utanför normen lite mer tydligt än annars. Som vid en inskolning på en förskola, till exempel. När man byter era i en barndom, eller en ny tid som föräldrar träder in. Det är de små sakerna som gör det, det är när de adderas på hög som det blir för mycket att orka med till slut. Det är när det står “Föräldrar: Carolina” under Ivans namnskylt i hallen på förskolan och pluralformen i “föräldrar” gör att mitt namn ser så ensamt ut bredvid. Det är när alla andra barnen i gruppen har två föräldrar och Ivan bara har en. Det är när jag hör dem prata sinsemellan och resonera kring huruvida deras trötta inskolade barn ska få gå hem och äta eller om det blir bättre att de går till parken. Det är när jag går från första hämtningen och det kliar i mig att få ringa någon för att prata igenom allt med dagen som gått, men fastnar stående med telefonen i handen för att den ende jag egentligen vill ringa är Ivans andra förälder, den som inte längre finns. Det är när vi går direkt från förskolan till parkerna och jag tänker att jag gör hela jobbet själv, det där som är så skönt att dela med någon. Det är då, och i kombination med att det ju förstås ÄR jobbigt att lämna sitt barn i början, som det liksom blir för mycket.
Så jag har varit himla trött den här veckan och nu är den över. När jag gick hem på kvällen med Ivan i vagnen kände jag inte den allra minsta avunden på de som satt över ett glas vin i sommarvärmen på Bananas uteservering. Jag ville bara hem, hem och byta om till mjuka kläder och lägga Ivan i mitt knä och höra honom klunka sin välling och ta små pauser för att utbrista några av alla de där orden han kan. Jag ville lägga honom i min säng och inte hans egen och jag ville höra honom somna. Allt det där gjorde jag. Och jag känner ett lugn inför att det är en liten paus nu i inskolandet och förskolandet och allt det nya. Nu får det bara vara som förut en stund, imorgon tar vi bussen till Ivans farmor och farfar och inte förrän på måndag börjar allt om igen.
by Carolina | Aug 21, 2015 | Uncategorized
Då var första gråtlämningen avklarad. Eller avklarad och avklarad förresten, det var väl egentligen ingen av oss som “klarade” den speciellt bra. Jag ville göra ett tydligare avsked idag, och gick in och sade hejdå en extra gång när han lekte med en balkong. Han tog tag i mig med förtvivlan i blicken och började skrika MAMMA MAMMA MAMMA om och om igen medan tårarna sprutade. Jag sade “glatt” att mamma kommer snart och att nu ska du få leka med Katarina och kompisarna en stund. Men det hjälpte ju inte förstås. Han gallskrek och försökte springa efter mig när jag gick. När jag satte på mig skorna i hallen hörde jag hans skrik, det lugnade sig inte. Jag kikade fram bakom en dörr och såg honom försöka springa ifrån pedagogen som skulle trösta, men halkade i farten och ramlade. Gråten eskalerade ännu mera. Jag gick. Alltså det hade inte blivit bättre om jag gått in, tröstat och sedan fem minuter senare försökt gå igen. Väl? Eller? Är det vad jag borde gjort?
Här sitter man nu då. På tunnelbanan mot jobbet. Känner sig som en skurk och svikare. En som liksom jobbat 18 månader på anknytning och trygghet o h förtroende, ett slags “mamma finns ALLTID här för dig” och lite extra så efter att pappa plötsligt försvann. Och så känns det som allt förstörs precis just nu, genom det här som han tvingas utsättas för. Enda trösten: mamma kommer faktiskt tillbaka. Om några timmar är jag där igen. Hoppas han kan förstå det till slut. Det är inte permanent, det är för en stund.
Känsla dag 5 under inskolning är alltså ganska så hemsk. Skulle vilja sms:a och ringa och höra att han är glad igen men vågar inte störa.
by Carolina | Aug 20, 2015 | Uncategorized
Är så glad att denna dag är över alltså. Säger det igen: trodde ALDRIG att det skulle kännas så här tufft och maktlöst och känslomässigt och jobbigt att lämna honom på förskolan. Jag älskade dagis när jag var liten! Jag tycker den här förskolan verkar toppen, med mycket kompetent personal och fin pedagogik. Ändå gjorde det ont i mig exakt hela dagen när jag satt där på jobbet. Se inlägg nedan och höj upp med några tusen procent, typ. När de skrev att jag skulle komma halv tre och inte två kändes den där sista halvtimmen evighetslång. Stod sista kvarten utanför förskolegården och bara väntade, minuterna kröp fram. Men så fick jag gå in till slut. I hallen stod ett gäng förvirrade 1,5-åringar och väntade på att pedagogerna skulle få på dem alla skorna för att gå ut på gården. De hade just haft frukstund inomhus, och vaknat för mindre än en timme sedan. Jag såg min rosiga unge som hade tårar på kinderna, hade nyss varit ledsen och var det lite fortfarande, och ville typ kasta mig över honom, över alla andra barn som var i vägen, och ta honom därifrån utan att ens säga hej då till personalen. Men det gjorde jag såklart inte. Jag tog upp honom och tröstade (han var ledsen för att det var trängsel och många barn och många ljud på samma trånga utrymme) men frågade samtidigt hur dagen gått. Bra, tyckte pedagogerna. Hon som hette Katarina hade varit Ivans person hela dagen. Han hade sovit bredvid henne och suttit i hennes knä under vilan, tills han somnade. Hon hade hållit sig vid honom större delen av dagen och sett till så han fått lite lugn och ro när det behövts. Hon ursäktade de korta sms:en och sade att det varit lite hektiskt under första dagen, med alla tretton barnen, och jag skämdes att jag försökt få kontakt flera gånger. Självklart ska alla barnen gå först, sms:a och mms:a får de göra om det blir tid över. Jag bad också om ursäkt för detta, att jag sms:at, och tackade innerligt för att hon fanns och varit där för honom. Hennes jobb, javisst, men jag är så lättad att veta att han har någon som han knyter an till, som finns där för honom. Åh underbara förskolepersonal, vilka hjältar ni är.
Hur som helst. Eftersom han var lite ledsen och lite rosig och lite snorig och lite trött när jag hämtade honom visste jag inte hur jag skulle fortsätta vår eftermiddag på bästa sätt. Frågade om han sovit mer än en timme och de gissade på ungefär en och en halv. Det hade varit lite kaotiskt vid vilan såhär första dagen, och några föräldrar hade ringts in för att hämta tidigare, men Ivan hade ändå tagit det ganska lugnt. Ätit lite dåligt, men somnat på vilan och sovit en god stund. Så jag tänkte äsch, vi gör vårt vanliga fast lite lugnare. Gick till en park och mötte Adam och Ola och Emelie och barnen. Köpte mjukglass i solen och pratade lite. Jag promenerade till Björns Trädgård en sväng. Sedan ned till Bjurholmsplan, dit farmor anslöt för en stund i parken. Ivan var strålande glad, pratade och sorterade pinnar och stenar och gräs i tre olika hinkar. Visade farmor lite olika trick han lärt sig sedan sist. Sjöng en ny version av Bä bä vita lamm som han lärt sig på dagis (okej det nya är att man sjunger YÄH efter helgdagsrock åt far – YÄH – och söndagskjol åt mor – YÄH osv, inte så avancerat men så gulligt att det redan fastnat). Snoret rann men han var pigg och verkade inte speciellt sviken, traumatiserad eller arg på mig. Så härlig insikt. Vid sex åt vi middag på Lisa och Rubens bakgård och vid sju rullade vi hem, jag och Ivan. Jag pallade inte att vara längre ifrån honom än cirka en centimeter så större delen av läggningen skedde i min säng. Inte förrän han började andas lite tyngre och nästintill somna lyfte jag över honom till sin säng. Där ligger han nu.
Första dagen utan mig på förskolan är därmed avklarad. Så skönt att det är över. Nu återstår bara en jävla massa fler dagar med lämningar och hämtningar. Har redan ångest inför morgondagen. Ska försöka göra ett lite tydligare avsked då och förväntar mig en svårare lämning än den idag.
Tänk att det här barnet fått mitt hjärta såhär fluffigt och mjukt och att det skulle kännas så oerhört svårt och onaturligt att vara utan honom ens för några timmar? Trodde inte det. Alla hade ju beskrivit det så, men alltså jag fattade inte. Nu fattar jag.
På bilderna nedan: snorigt barn innan lämning och gråtfärdig morsa efter lämning.
by Carolina | Aug 20, 2015 | Uncategorized
Här sitter en person på sitt jobb med nervösa svettningar och jordens ångestpåslag och känner sig som en jävla svikare som lämnade barnet på förskolan i morse och bara DROG. Alltså, gud vad ont det gör i mig? Plus det river och rister i mig av att inte veta hur han har det, jag har skickat ett sms till Mollberg (Ivans avdelnings mobiltelefon) för att fråga om det går bra (det blev vi uppmuntrade att göra såhär i den nervösa inskolningsveckan) och har inte fått svar på en halvtimme. Jag har alltså ingen som helst aning om ifall det går bra eller om Ivan står och gråter helt ensam i ett hörn av förskolan, båda möjligheterna finns. Och – jag VET att pedagogerna är proffs och de verkar jätteduktiga och allt det där, men de är så få. Tre stycken. Och barnen är så många. Tretton stycken som samtliga ska lämnas ensamma på förskolan utan sina föräldrar just idag. Nej alltså usch. Mår verkligen inte bra just nu. Och jag vet också att jag är en av alla tusentals föräldrar som känner exakt likadant i de här tiderna precis just nu, men det gör inte saken bättre.
Vad jag däremot vet är att både Ivan och jag vaknade alldeles tjocka i halsen och förkylda i morse. Vi hann alltså vara friska tre dagar på förskolan, och sedan smällde det till. Även en av pedagogerna var smittad i morse. Liksom åtminstone tre av de andra barnen. Ivan som fortfarande har tandsprickning stoppar ju fingrar och leksaker i munnen och äter andra barns riskakor och tja, det här är inget vi kan stoppa tänker jag. Det kommer vara såhär nu. Men det kändes inte toppen att lämna en alldeles snorig liten figur där i morse (även om flera andra också var det). Allmäntillstånd var dock gott och ingen feber, så jag följde förskolans rekommendationer och lämnade. Följde även deras rekommendationer och gjorde en “kort och positiv” lämning vilket i praktiken innebar att jag spelade teater, mitt allra bästa spelade jag.
Vi kom dit kvart i nio och då var bara fyra barn i lokalen. Bland annat Ivans favoritbarn i gruppen, en tjej som heter Alice och fyller år samma vecka som Ivan och verkar alldeles precis lika långt framme i utveckling (motorisk, tal osv) som han. Plus att hon är som han – en ganska “mild” personlighet som gärna leker där det är lite lugnare stämning, inte dyker ned i de mest röjiga grupperna utan hellre går runt där det är lugnt och småpratar. Tror Ivan liksom förstår sig på henne, de jobbar på samma sätt, och Ivan har redan börjat säga ALICE! HEJ! när hon kommer fram. Hon var alltså redan där och lämnad när vi kom, och glad, så Ivan höll sig i närheten av henne och jagade nån ballong som dagen till ära fanns i lokalerna. Ett av de yngre barnen satt och grät i en pedagogs knä och verkade inte speciellt sugen på att ta emot vare sig tröst eller klappar från pedagogen. Ett tredje barn tultade också runt med ganska lugn inställning till saker och ting. Jag kramade Ivan och sade att nu går mamma och jobbar en stund och att han får ha så roligt när han leker med Katarina, Fanny och Olivia (som pedagogerna heter). Han tog emot min kram men gick vidare mot ballongen. Jag är inte säker på att han fattade att jag gick, men jag gick. Var det ett för otydligt avsked, tänkte jag direkt när jag gick? Men hur hade det blivit om jag liksom jagat honom och bara MAMMA GÅR NU, FATTAR DU ATT MAMMA GÅR NU? Förmodligen inte bättre? Men kanske att han hade varit säkrare på upplägget? Åh, att sånt här skulle kännas så svårt? Jag vill bara förtrolla mig till en fluga som sitter där på förskolans vägg och kontrollerar att de SER mitt barn, TAR HAND om honom om han blir ledsen, HJÄLPER honom att äta maten och dricka vattnet, TRÖSTAR honom snabbt om han får för mycket intryck och blir ledsen, SNYTER hans lilla rinniga näsa och tja, SER SER SER mitt barn.
Men det går ju inte. Så jag sitter på jobbet, väntar på sms från föskolan, är skakig i hela kroppen och inuti snurrar det, jag vill gråta och åka och hämta hem honom, men försöker skriva en text och väntar på att klockan ska bli tolv och att jag får åka och hämta hem honom.
by Carolina | Aug 19, 2015 | Uncategorized
Natten till idag var sprängfylld med mardrömmar och nattliga utrop, uppvak och härj. En naturlig bieffekt av förskolestart, tror jag? Följaktligen var både jag och Ivan trötta redan då vi steg upp strax före sju, och inte blev det så mycket bättre av att komma till förskolan. Idag ville inte Ivan vara här, gnällde och grät vid minsta motgång redan från att vi kom och gick gång på gång till ytterdörren och ropade HEDDÅ till alla andra. Han ville ut, bort och hem, men det gick ju inte för sig. Så vi blev kvar, kämpade oss igenom förmiddagen, Ivan bodde mest i min famn eller på min höft. Vid lunchen ville han inte äta en endaste sked av potatissoppan, en liten tugga macka var allt som gick ned. Och så var det dags för vila igen då. Kvart i tolv började vi försöka. Jag var helt inställd på att få gå ut och gå men tänkte att så länge han inte jagade upp sig till alltför stor sorg och gråt så skulle jag vara kvar i rummet. Ivan klättrade runt nära dörren ut, men var liksom inte upprörd. Mellan varven försökte han till och med lägga sig och brottas runt med kudden. Ett efter ett av de andra barnen slocknade. Inte mitt. En mamma gav upp och gick ut, men till slut sov de andra elva. Lugnet infann sig och så skedde det makalösa: Ivan lade sig ned och blundade och somnade. En timme efter att vi börjat försöka. Något barn hade förresten redan vaknat och gått upp. Det var halleluja-moment i min skalle och jag firade med en snabb kopp kaffe i köket. Sedan gick jag in och satte mig hos Ivan igen, och här sitter jag nu. Som en lejonhona vakandes över mitt barn som snart sovit en timme men tyvärr verkar börja vakna. Det röjs en del utanför, tror tio barn är vakna och härinne ligger tre. Jag hoppas ändå på en halvtimme till, hoppet är det sista osv.
Recent Comments