Natten till idag var sprängfylld med mardrömmar och nattliga utrop, uppvak och härj. En naturlig bieffekt av förskolestart, tror jag? Följaktligen var både jag och Ivan trötta redan då vi steg upp strax före sju, och inte blev det så mycket bättre av att komma till förskolan. Idag ville inte Ivan vara här, gnällde och grät vid minsta motgång redan från att vi kom och gick gång på gång till ytterdörren och ropade HEDDÅ till alla andra. Han ville ut, bort och hem, men det gick ju inte för sig. Så vi blev kvar, kämpade oss igenom förmiddagen, Ivan bodde mest i min famn eller på min höft. Vid lunchen ville han inte äta en endaste sked av potatissoppan, en liten tugga macka var allt som gick ned. Och så var det dags för vila igen då. Kvart i tolv började vi försöka. Jag var helt inställd på att få gå ut och gå men tänkte att så länge han inte jagade upp sig till alltför stor sorg och gråt så skulle jag vara kvar i rummet. Ivan klättrade runt nära dörren ut, men var liksom inte upprörd. Mellan varven försökte han till och med lägga sig och brottas runt med kudden. Ett efter ett av de andra barnen slocknade. Inte mitt. En mamma gav upp och gick ut, men till slut sov de andra elva. Lugnet infann sig och så skedde det makalösa: Ivan lade sig ned och blundade och somnade. En timme efter att vi börjat försöka. Något barn hade förresten redan vaknat och gått upp. Det var halleluja-moment i min skalle och jag firade med en snabb kopp kaffe i köket. Sedan gick jag in och satte mig hos Ivan igen, och här sitter jag nu. Som en lejonhona vakandes över mitt barn som snart sovit en timme men tyvärr verkar börja vakna. Det röjs en del utanför, tror tio barn är vakna och härinne ligger tre. Jag hoppas ändå på en halvtimme till, hoppet är det sista osv.