We made it, första veckan är över! Och even better: alla mår bra, alla är välbehållna, en av oss är lite sliten känslomässigt bara.

Och jag vore ju dum om jag försökte sticka under stol med att en stor del av all ångest och vånda jag känt inför det här med att lämna Ivan i förskolans händer de senaste dagarna haft att göra med… Ja men ni vet, Min Grej. Min Situation. My Thing, det där med Ivans pappa och min situation som ensamförälder som blir mer och mer och mer naturlig att deala med till vardags men som vid speciella tillfällen gör sig extra påmind. När jag är utanför normen lite mer tydligt än annars. Som vid en inskolning på en förskola, till exempel. När man byter era i en barndom, eller en ny tid som föräldrar träder in. Det är de små sakerna som gör det, det är när de adderas på hög som det blir för mycket att orka med till slut. Det är när det står “Föräldrar: Carolina” under Ivans namnskylt i hallen på förskolan och pluralformen i “föräldrar” gör att mitt namn ser så ensamt ut bredvid. Det är när alla andra barnen i gruppen har två föräldrar och Ivan bara har en. Det är när jag hör dem prata sinsemellan och resonera kring huruvida deras trötta inskolade barn ska få gå hem och äta eller om det blir bättre att de går till parken. Det är när jag går från första hämtningen och det kliar i mig att få ringa någon för att prata igenom allt med dagen som gått, men fastnar stående med telefonen i handen för att den ende jag egentligen vill ringa är Ivans andra förälder, den som inte längre finns. Det är när vi går direkt från förskolan till parkerna och jag tänker att jag gör hela jobbet själv, det där som är så skönt att dela med någon. Det är då, och i kombination med att det ju förstås ÄR jobbigt att lämna sitt barn i början, som det liksom blir för mycket.

Så jag har varit himla trött den här veckan och nu är den över. När jag gick hem på kvällen med Ivan i vagnen kände jag inte den allra minsta avunden på de som satt över ett glas vin i sommarvärmen på Bananas uteservering. Jag ville bara hem, hem och byta om till mjuka kläder och lägga Ivan i mitt knä och höra honom klunka sin välling och ta små pauser för att utbrista några av alla de där orden han kan. Jag ville lägga honom i min säng och inte hans egen och jag ville höra honom somna. Allt det där gjorde jag. Och jag känner ett lugn inför att det är en liten paus nu i inskolandet och förskolandet och allt det nya. Nu får det bara vara som förut en stund, imorgon tar vi bussen till Ivans farmor och farfar och inte förrän på måndag börjar allt om igen.