Då var första gråtlämningen avklarad. Eller avklarad och avklarad förresten, det var väl egentligen ingen av oss som “klarade” den speciellt bra. Jag ville göra ett tydligare avsked idag, och gick in och sade hejdå en extra gång när han lekte med en balkong. Han tog tag i mig med förtvivlan i blicken och började skrika MAMMA MAMMA MAMMA om och om igen medan tårarna sprutade. Jag sade “glatt” att mamma kommer snart och att nu ska du få leka med Katarina och kompisarna en stund. Men det hjälpte ju inte förstås. Han gallskrek och försökte springa efter mig när jag gick. När jag satte på mig skorna i hallen hörde jag hans skrik, det lugnade sig inte. Jag kikade fram bakom en dörr och såg honom försöka springa ifrån pedagogen som skulle trösta, men halkade i farten och ramlade. Gråten eskalerade ännu mera. Jag gick. Alltså det hade inte blivit bättre om jag gått in, tröstat och sedan fem minuter senare försökt gå igen. Väl? Eller? Är det vad jag borde gjort?
Här sitter man nu då. På tunnelbanan mot jobbet. Känner sig som en skurk och svikare. En som liksom jobbat 18 månader på anknytning och trygghet o h förtroende, ett slags “mamma finns ALLTID här för dig” och lite extra så efter att pappa plötsligt försvann. Och så känns det som allt förstörs precis just nu, genom det här som han tvingas utsättas för. Enda trösten: mamma kommer faktiskt tillbaka. Om några timmar är jag där igen. Hoppas han kan förstå det till slut. Det är inte permanent, det är för en stund.
Känsla dag 5 under inskolning är alltså ganska så hemsk. Skulle vilja sms:a och ringa och höra att han är glad igen men vågar inte störa.
Recent Comments