by Carolina | Apr 19, 2016 | Uncategorized
Ok nu ska vi se om jag hinner formulera tankarna kring det här jag funderat på ett tag eller om Ivans hosta kräfva handpåläggning av det slaget att jag tappar tråden. Vi gör ett försök.
Ganska ofta när jag pratar med vänner, främst sådana jag inte pratar med så ofta (vilket, tyvärr, dessa dagar är typ 95% av mina vänner) eller de jag inte känner så bra, så frågar de lite “med glimten i ögat” typ hur det går med kärleken då. Eller på tinder. Eller gällande flirtar, att leta ny partner, att ha nån slags romans, att ligga. Ni fattar. Frågan kommer upp lite på skämt, lite på allvar. Man undrar. Eller vill slentrianfråga tillbaka när man själv pratat om ämnet i x antal minuter/timmar.
Jag har inget emot frågan alls – blir inte ledsen eller stressad eller så, men den får mig att notera en grej jag inte tänkt på förrän nu, då jag sedan en lång tid liksom levt helt i avsaknad av allt det där och nästan glömt bort att det existerar. Grejen är: hur viktigt och normativt det här med relationer och kärlek är för typ… alla. Man frågar för att man bryr sig om mig och man tänker sig att nu då jag inte längre är i en aktivt sörjande fas, så är det väl dags. Dags för mig att bege mig “ut på marknaden” eller att få lite good old love. Eller sex åtminstone. Eller bekräftelse. Eller något. Något bara! Något som vi kan prata om! Något som gör mig till en av alla andra – för alla andra har väl ändå NÅGON eller NÅGOT i de där områdena att prata kring? Är du inte nykär så kanske du har en stabil relation? Eller kanske sörjer en förlorad relation. Eller tvekar kring din relation. Eller saknar någon. Eller något. Eller trånar. Eller bearbetar någon. Eller kämpar för någon. Eller tjaaaa, ja men i fattar: det är som att jag skalat bort en bit, ett lager i mitt liv, som liksom verkar skava lite i andra att jag inte har. Eller kanske främst: inte är så sugen att skaffa.
Själv ägnar jag otroligt lite tid eller energi just nu, åt att tänka på relationer. Eller kärleksobjekt. Jag tror aldrig i mitt vuxna liv att jag gått såhär obrydd kring det faktum att det inte finns någon där. Inte i sin frånvaro, inte i sin närvaro. Jag tror att jag varit olyckligt eller lyckligt “kär” i någon typ ALLTID, sen jag var… Typ tio? Men ej nu alltså. Tänker inte ens på’t förutom när frågorna dyker upp.
Visst kan man tänka att “men hon sörjer ju fortfarande, det är helt naturligt, hon är inte där ännu, det kommer”. Och visst. I viss mån stämmer det säkert. Men helt ärligt så vet jag inte om jag sörjer min avsaknad av kärleksrelation så himla hårt just nu? Jag sörjer fortfarande att det blev som det blev. Att jag blev lämnad kvar med allt det här. Att jag tvingas leva det här livet ensam med Ivan. Men när jag tänker på vem eller vad jag skulle vilja fylla det med, förutom oss två, fylls jag inte av en konkret saknad. Det känns inte halvt, det här. Det känns snarare nästintill överfullt.
Det kanske har med tid att göra. Jag har inte, på länge nu, riktigt haft tid eller råd att gå och längta efter en relation. Har haft fullt upp med allt som är och allt som varit. Att bygga bo, att hitta hem, att välja riktning, att vara förälder. Och någonstans har jag litegrann glömt bort den där gamla känslan av längtan jag alltid kände när jag var singel förr. Gud vad jag längtade då. Efter en relation. Något som var på riktigt. Någon att dela dagar och nätter med. Men inte nu.
Eller jo,jag ska inte ljuga. Jag tycker det är ensamt att alltid bara vara jag och Ivan i vardagen. Att behöva göra planer hela tiden för att ha sällskap. Jag kan absolut avundas er som har sällskap i vardagen gratis, så att säga. Jag gillar ju också sällskap. Och samtal och skratt och att dela med mig och av mig. Men den saknaden är mer efter ett socialt sammanhang. När jag sitter i en bar med en vän eller flera så vandrar liksom inte ens min blick runt längre. Jag har så fullt upp med att ta igen saknad tid med dem, vännerna, vill inte störas av nån himla ny person jag inte ens känner.
Jag lyssnar på andra och hör hur de lever i sina relationer. En del lyckliga och fyllda av det där jag en gång till vill uppleva, en del rätt… Kämpiga. Uttalat eller mellan raderna. Jag kan fortfarande läsa mellan dem, raderna.
Men nästan aldrig känner jag längre en avund. Mycket oftare en suck av lättnad inombords, att jag inte har det också att deala med. Kompromissa. Gå halva vägen var. Jobba på en relation. Kämpa. Dela upp. Allt det där som i alla fall enligt min mening oftast ingår i en relation, dvs kämpandet och att “göra kärlek”, jag blir trött bara jag tänker på det. Fy fan vad härligt att – helt ofrivilligt till att börja med – ha en paus från det där?
Jag tror jag har landat i ett mellanläge där jag inser att det finns vissa fördelar med att styra sitt liv helt själv. Eller, om vi ska vara krassa så styr ju Ivan mitt liv rätt hårt just nu. Men ändå. Jag bestämmer allt ifrån ambitionsnivån på middagen (so what om vi käkar både pizza och halvfabrikat – vem bryr sig? Inte vi, vi råkar älska båda delarna) till vad vi ska göra i sommar och vart vi ska bo. Framtiden och nutiden är MIN. Ingen annans. Jag har förvisso ingen att vardagsdwella föräldrafrågor med (jo er, tack för det!) men inte heller någon som sitter därute när en läggning drar ut på tiden och vill ha saker av mig. Som tid, ehe.
Jag tänker att jag nog vill ha en relation någon gång igen. Men att den gången inte är nu. Inte alls nu. Och så tänker jag ibland att jag kanske framstår som världens tråkigaste i och med detta. Jag är den där som gärna blir kvar på förfesten till tre på natten eftersom jag tycker man pratar mycket bättre i köket än på en klubb. Eller den där som aldrig feedar in samtalen kring det ämnet de flesta verkar gå igång på mest att prata om: relationer. Det är eventuellt ett problem. Men bara sett ur perspektivet “vem vill jag vara i sociala sammanhang” och inte ur perspektivet “går här med en förtvivlad saknad efter en ny partner”.
Jag tycker det finns en hel del fördelar med den här pausen. För mig personligen om inte annat. Det har varit bra att uppleva att det där gamla fokuset som ändå tog så mycket tid och energi fått flyttas till en annan plats långt bort. Det finns ett lugn i mig när jag inte ständigt behöver fundera på eller jobba på eller utvärdera eller analysera en relation. Kanske är allt så enkelt som att det inte funnits tid. Och nu har jag glömt bort vad det är som är så magiskt med att vara ihop? Kanske är det bara en vecka tills jag kommer på det och börjar längta igen? Ingen vet.
Men jag tror att det här är och har varit riktigt jäkla nyttigt för åtminstone mig. Även om jag aldrig har några ens remotely spännande svar på frågor som “hur går det med dejtandet då” eller “vad händer på tinder” eller “när ska du bli ihop igen” etc, så gillar jag ganska många aspekter av avsaknaden av en relation och vad det gör med en efter sisådär ett och ett halvt år. Jag tänker ganska ofta på det lite som när en har detoxat konsumtion under en längre tid (alla som inte provat – gör det! Det är magiskt på riktigt när allt habegär släpper) och ba aaaaaaaah, lättnaden när en inser att en lagt så jäkla mycket energi tidigare och att det frigörs så himla mycket ANNAT ur det.
Jag hade aldrig valt den här serien själv tror jag. Men nu fanns den i den hand jag blev tilldelad här i livet och jävlar om jag inte ska ta och lära mig något på kuppen.
by Carolina | Apr 18, 2016 | Uncategorized
Den lille kämpen alltså. Har börjat få gå ut med treåringarna när hans polare i tvåårsgruppen sover sött mitt på dagen. Idag när jag hämtade var han rosig om kinderna och simmig i blicken redan klockan fyra. Klockan sju var han definitivt redo för sömn. Halv åtta sov han. Nu ligger han här och rosslar bredvid mig. Tänker att jag måste prata med förskolan imorgon, höra om de ändå inte ska liksom ge honom en chans att lägga sig åtminstone ett tag innan de avfärdar hans sömnbehov mitt på dagen. Eller så hade de försökt även idag och han hade inte velat, oklart. Det kanske är helt normalt att ett barn är trött efter förskolan och redo att lägga sig redan sju förresten. Jag kanske bara borde embracea den här förändringen och se det som ett gyllene tillfälle att få tillbaka lite egentid. Men han var så trött idag. Och jag blir typ lite rörd/ledsen när jag tänker på honom där i sina för stora regnbrallor ute på gården med de större barnen som han inte känner så bra ännu. Har han det bra? Kan jag göra något för honom? Är det här okej?
PS jag har pms. Så lätt-rörd då.
Sitter med the never ending logistik kring barnvakter för maj och juni. Och inser att herreguuuuud vad det kommer bli mycket i maj och juni. En hel del jobbrelaterat på kvälls- och nattid där övernattning krävs, av mig och barnvakter. Och så några rena nöjesgrejer tex min bästa väns 40-årsfest (att vi blir 40 nu/snart, sån grej!) och en…. RESA TILL GBG FÖR ATT GÅ PÅ HÅKAN PÅ ULLEVI bara helt vanligt. Herregud. Ska bo på hotell! Med en kär och saknad vän! Och åka tåg helt ensam i förstaklasvagn! Och se på Håkan! Och kanske gå ut lite! Och troligen sakna min unge så det skriker i varje cell framåt småtimmarna men det är väl dags att börja träna lite på sånt här också tänker jag. Hitta tillbaka till självet och det där.
Vågar inte ens räkna på summorna dessa timmar från Ivan kommer kosta mig. Gissar på mellan 5000 och 6000, hjälp. Men ändå. Livet måste levas, jobbat måste jobbas, en annan gång får jag ha pengar kvar i plånboken eller på sparkontot. Tänker lite så.
Hallå hörde ni det där om Håkan i Gbg? Ska jag ta det en gång till? Inte?
by Carolina | Apr 15, 2016 | Uncategorized
Okej, nu testar jag ännu en terapiform. Har väl snart betat av hela kartan därute. HUR KAN JAG VARA SÅ STÖÖÖÖRD? Obs skoja. Jag tycker inte alls att jag är störd, jag tycker att jag är en ganska sund människa som inser mina begränsningar och har ett grundläggande driv att få lösa problem och anser att jag är värd att få må bra. Bättre. Må okej, om inte annat.
Och det var ju det här med min kräkfobi och vad det senaste året med Ivans åtta magsjukor har gjort med den. (Ej underverk). I kombination med att förlora en partner lite plötsligt över natten, att stå ensam med allt ansvar för sig själv och sin unge, och att försöka få ihop sin tillvaro med allt vad det innebär. It aint easy, man. Självklart fattar jag att mina issues kring kräks handlar om en rad olika saker som projiceras in i just det här området. Det handlar om kontrollförlust, oro, att möta demoner, att inte känna sig vuxen nog att ta hand om någon annan i vissa situationer, om sorg troligen, och kanske om att ens strategier en lagt sig till med under X decennier plötsligt krackelerar och så finner en sig där, ständigt orolig för en så basal sak som att barnet ska kräkas, och plötsligt tar den där oron över så pass stora delar av ens vardag att det liksom inte är okej längre.
Dit nådde jag för kanske en månad sedan. Strax innan Ivans senaste magsjuka, faktiskt. En tid eskalerande oro med mycket magsjukor på förskolan exploderade runt påsk och jag bara ORKADE inte ha det så längre. Insåg att det här kostar för mycket – inte för Ivan men för mig. Och jag måste få vara lite lugn ibland. Måste få slappna av och lära mig att leva med riskmomentet och att inte alltid, alltid oroa mig om kvällarna och nätterna. För det kommer komma fler vintrar, fler smittor, fler lappar på förskolans dörr om “magsjuka pågår”. Och framförallt: fler perioder då magsjuka INTE går och då jag faktiskt förtjänar och skulle behöva att få slappna av och fucking njuta lite av en ganska härlig och fungerande tillvaro.
Hade provat KBT och inte lyckats den vägen. Handlingar före känsla var helt omöjligt för mig. Att tvinga sig att sluta med sina säkerhetsbeteenden tog inte bort oron. Oron handlade ju i mångt och mycket om kontrollförlusten. Att det inte går att närma sig magsjuka under “kontrollerade former”. Om Ivan eller jag till exempel hade tvingats att kräkas i en kontrollerad situation då jag visste att det inte smittade hade jag inte varit lika orolig. Någon tipsade om hypnos. Jag frågade i en status på Facebook om mina vänner och bekanta hade provat och hade tips. Fick ett tips på en person. Ringde den personen, pratade in på telefonsvararen. Den personen ringde upp. Hade ordnat en tid hos en annan person. Jag gick dit.
Nu har jag gått två gånger. Och jag vet inte exakt vad jag ska säga om saken. Förutom att hypnos kanske inte var som jag hade tänkt mig – typ att en går en eller två gånger, försätts i ett magiskt tillstånd där någon annan förklarar för ens undermedvetna att det inte är farligt med kräks, och så går man därifrån, botad och klar att möta framtiden som lugn och harmonisk.
(utrymme för alla som är insatta i hypnosterapi att skratta rakt ut)
Det var inte så, nej. Det var inte trolleri. Det var inte heller som på tv. Det var en metod inom något som kallas regressionsterapi och som jag för några år sedan hade avfärdat som extremt flummigt, ni vet gå tillbaka till barnet inom en och trösta det och göra sig av med gammalt shit som hänt innan en var stor nog att ta hand om det och liksom göra sig av med bagage för att sedan kunna bli lite mer fri. Typ. Ja men ni hör ju: är så ovan och ny inom detta att jag inte ens kan formulera mig kring det. Det jag vet är att jag grät mig igenom hela första sessionen. Varenda övning, inklusive att “andas” och att “ta det lugnt” och att “hitta en skön plats” gjorde mig så extremledsen att bara det, i sig, kändes helt sjukt värt att vara där. Jag insåg att jag nog inte gråtit 40 minuter i sträck sedan Aksel dog. Jag har inte haft tid. Har varit tvungen att anpassa mig efter när Ivan sovit eller varit hos barnvakter och det har inte alltid varit läge, helt enkelt. Har varit enklare att bli rationell och jobba på med det praktiska.
Nu har jag gått två gånger och kommer gå våren ut. Jag tycker själv inte att jag en enda gång lyckats komma till det där läget som vissa kallar under hypnos och andra trans, men det är tydligen en träningssak. Och något så otroligt frånkopplat hela det där rationella intellektualiserande som jag ägnat typ hela mitt liv åt. Jag vet inte ens vem den där lilla Carolina är eller vad hon behöver. Jag vet inte vilken färg på filt jag skulle välja att svepa in henne i om jag skulle göra det i en övning. Halva första gången ägnade jag åt att ångra att jag valde en rosa filt för jag vill fan inte sitta där med en rosa gammal fleecefilt, ens i min fantasi. Och att jag tänker så är ju liksom intressant i sig, kan jag tycka. Det ständiga behovet att vara i kontroll, att välja rätt, att inte gå på känsla och låta saker hända och flöda inom mig.
by Carolina | Mar 25, 2016 | Uncategorized
Ligger i sängen igen och barnet har inte hostat på typ… En kvart, kanske tjugo hela minuter? Så sjuk känsla. Tänk om det vänt.
I övrigt har vi spenderat dagen ute hos farmor och farfar. Morgondagen hos min syster med kids. Övermorgon kommer mamma. Högtiderna tuffar liksom på. Jag saknar min bror jättemycket, nu har vi inte setts sedan januari och det känns i hela mig. Fånigt nog tycker jag att kollektiv-trafik-resan till Täby känns sirligt utan honom. Vi brukade alltid åka tillsammans.
Hörni det här med kvälls-mode på telefon och iPad, har ni testat? Ljuset blir så mysigt! Och o-blått! Som en kindle nästan. Mmmm, ser genast en öppning att låta Ivan padda loss senare på kvällarna. Närå. Eller? Ehe vi får se.
Ska jag skriva en bok kanske. Om vad i så fall. Var ska den börja och var slutar den? Hjälp mä.
Att kategoriseras under #tankarinatten
PS: glad påsk!
by Carolina | Mar 13, 2016 | Uncategorized
Nu frågade ju Egon i en kommentar nedan, och jag tycker det är rätt vanligt med frågor på temat även i riktiga livet, så jag tänkte bjuda på en post på tema barnvakter. Eftersom vi ju har en del erfarenhet i frågan.
För det allra första vill jag säga att det är guld värt och underbart att komma till punkten med en barnvakt att det känns 100% lugnt när den har hand om ens barn. Alltså det är bland det finaste jag har i mitt liv, att veta att mitt barn har det toppen utan mig och då kunna pusta ut och få vara jag utan barn ett tag. Vare sig det gäller jobba senare en dag i veckan (händer ofta), eller om jag vill göra något utanför hemmet en kväll eller helgdag (händer sällan, pga sjukdom och logistik senaste 4 månaderna). Det är helt ovärdeligt och förbättrar mitt liv med 10000000 procent ungefär. Nu är ju jag en ensamstående förälder utan en annan förälder att turas om med, varför vi fått liv att börja med barnvakter lite tidigare än jag upplever att många sk “kärnfamiljer” gör. Förmodligen för att ni får ihop er logistik ändå. Men också, om jag känner er och mig rätt, för att det är en jävla uppförsbacke att ta tag i det där. En främling som ska börja ta hand om ens barn liksom. Något en gärna skjuter framför sig och tänker “vi tar det lite senare, när hen är lite äldre” kring. Jag tror säkert att jag hade resonerar likadant om vi fortfarande vore två föräldrar, tanken känns väldigt lätt att relatera till. Jag har också känt ett himla motstånd varje gång det varit dags att “skola in” en ny person i Ivans liv. Skjutit på det in i det sista och försökt pussla med far- och morföräldrar, men insett att jag har större behov än så. Far- och morföräldrar blir nämligen sjuka ibland. Speciellt om de hänger ofta med ditt barn och dess dagisbaciller. Och far- och morföräldrar bor inte alltid i samma stad. Eller har fullt upp med sina egna liv. Och det kan till slut kännas som att en aldrig får möjlighet att komma iväg eller vara lite flexibel med planer eftersom ja, en inte får tag i barnvakt så enkelt. Och det är jobbigt att börja från ruta ett med en ny. Så här kommer mina fem cent i frågan.
Jag får ofta frågan om jag kan rekommendera en viss förmedling eller en viss ålder eller ställe att leta på. Det kan jag tyvärr inte. Min erfarenhet är att det är helt och hållet baserat på personkemi, barnet och den vuxne emellan. Jag har alltid resonerat så att så länge mitt barn är såhär liten så vill jag att han ska ha vuxna barnvakter, och de ska också ha utbildning i första hjälpen för små barn. Det har alla i de stora förmedlingarna. I övrigt har jag gått på känsla.
Jag har haft fyra barnvakter som jag tyckt funkat bra med Ivan. En var en dotter till en kollega som visade sig vara värsta baby-whisperern. Kanske 22 år, underbar med Ivan, hade hand om honom då och då när han var mellan 10 och 17 månader. Det var på den tiden jag var övertygad om att ingen annan kunde lägga honom, och en dag fick jag ett sms vid sju då jag var på väg hem som lörd typ “han var lite trött så jag lade honom, nu sover han, hoppas ok”. Blev SÅ överraskad och glad då. Henne hade jag så ofta jag hade möjlighet och Ivan verkligen sken när hon kom. OBS: bra tecken, om barnet börjar tindra när personen kommer. Hon fick tyvärr ett jobb sen som gjorde att hon inte hade tid att ta honom, och därför fick vi bryta och jag saknade henne jättemycket.
Vi har också en dam i 60-års-åldern som jag hittade via en förmedling. Henne har vi fortfarande tre timmar i veckan. Det var den andra jag träffade genom den förmedlingen, den första kändes lite mer som en dam som hellre satt stilla och läste sagor med barnen = inte Ivans stil. Den vi har nu är en riktig friluftsperson som inte drar sig för att hoppa ned på golvet med Ivan, ta långs utomhusutflykter och “titta på tåg” eller “mata änderna” eller göra annat som de hittar på helt utan min inblandning. Hon är underbar. Ivan tycker jättemycket om henne. Har haft hand om honom sen han var 10 månader och fortfarande, alltså. Problemet med henne är att hon har ett jobb och har vikt en eftermiddag i veckan med Ivan och inte är så flex med andra tider, dvs om det dyker upp en annan dag än vår utsatta då jag behöver hjälp så kan hon sällan ställa upp. Vilket gör henne perfekt för sitt ändamål men vilket också gör att jag behövt flera. Men hon är Ivans “tisdagshämtare” och de har alltid jätteroligt. Ivans stora sång-intresse kommer delvis från henne tror jag, de har i alla tider sjungit väldigt mycket tillsammans.
Ett tag hade vi en förskolepersonal som jobbade extra på förskolan som vikare och annars var student och hade en del tid över. Det var guld för att hon redan kände Ivan när vi började: hon hade redan sett honom in action, ätit och vilat och lagt honom och sådär. Hon var också toppen, men rätt dyr, och dessutom drog typ alla föräldrar på förskolan i henne. Till slut började hon vara så uppbokad att det kändes som det blev för sällan och för svårt, så där kan man nog säga att vi avslutat. Ivan träffar henne på förskolan ibland men tror inte hon kommer vara barnvakt så mycket mer. Jag kan inte riktigt tävla mot de som har två inkomster i hennes timpenning heller. Men det är annars ett tips: om er förskola har en vikarie som verkar gullig så kanske hen också tar pass vid sidan om.
Den person vi just skolat in och som känns helt perfekt kontaktade faktiskt mig här, genom bloggen. Ska inte lämna ut några detaljer men känslan är så HIMLA bra, även detta en person som Ivan liksom tindrade med redan från början.
Med det sagt alltså: gå på känsla. Det är helt okej att träffas två gånger tillsammans innan och liksom fika eller gå ut i en park och titta på hur personen agerar med just ditt barn. Sitter en på en stol och mest tittar på barnet? Står med armarna i kors i parken och gör ingen ansats till att krypa ned på barnets nivå? Ja, det passar i alla fall inte mitt barn så bra. Pratar hen direkt till barnet och får en kommunikation? Det är toppen. Och viktigt. Sen tror jag man ska veta att det inte förrän man kör “skarpt” som det liksom blir tillfälle för barnet och personen att bonda på riktigt, när en förälder är med kommer barnet alltid att välja föräldern i första hand. Så lite mod och lite tålamod rekommenderas, också.
Jag har alltså testat ett antal personer som vi valt bort också. Damen från förmedlingen berättade jag om, och när jag annonserade på min bostadsrättsförenings hemsida på Facebook träffade jag två grannar som förvisso hade passat utmärkt rent logistiskt, men det klickade inte med Ivan. Genom grannar.se har jag också provat några, samma grej där. Två gånger har jag bestämt träff med folk som sedan inte dykt upp på avtalat ställe. Så ja, det är ett gissel och en uppförsbacke i början. När en håller på och testar och letar. Och det tar tid.
MEN! När det väl sitter där det ska så är det helt underbart. Jag tror att kontinuitet är bra också, i alla fall för mitt barn, så jag har valt bort personer som sagt att de typ “ska ut och resa om några månader”. Har inte känts värt det. Ivan har förlorat tillräckligt många viktiga personer nu och jag är noga med att de vi satsar på ändå har tänkt att bli kvar en stund i hans liv.
Min laguppställning nu är alltså damen från förmedlingen, tjejen jag träffat härigenom, farmor och farfar som gärna tar en hämtning i veckan när de och Ivan är friska, och det är det. Lagom mycket för den här åldern och hans lynne, tycker jag, men jag har lösa planer på att addera in en kille i hans gäng snart också. En kusin till honom som jobbar på förskola och verkar underbar med barn. Det får bli nästa projekt.
Har jag glömt att tipsa om nåt nu? Fråga gärna i så fall. Pris kanske förresten? Genom förmedlingar kostar barnvakterna mellan 140 och 190 i timmen efter Rut. Beroende på erfarenhet och ålder. På grannar.se har jag noterat att folk vill ha mellan 90 och 120. För oss blir det en rätt stor kaka av min inkomst, av förklarliga skäl, men det är ju som det är med den saken så jag försöker att inte ynka så mycket över det.
by Carolina | Mar 6, 2016 | Uncategorized
Det nästan sämsta med att hamna i sådana här svackor, som min senaste tid ändå får sägas ha varit, är att jag liksom SER HUR OFFERKOFTAN slinker på och känner igen tankegångarna som EXAKT det jag stör ihjäl mig på rent allmänt i livet – ni vet när en förlägger ansvaret på ens liv och lycka på omvärlden och blir passiv och tycker synd om sig själv och blir bitter och tjurig och inte gör något för att förändra situationen osv. Jag HATAR den inställningen, den får mig att se rött (av orsaker vi inte ska gå in på här men såklart har det med personliga erfarenheter och med närstående att göra) och jag är generellt så himla anti den inställningen och synsättet på livet att mitt ex en gång (okej fler än en) sade att jag hade “förakt för svaghet”. Det vill jag inte alls hålla med om, men jo ett visst förakt för passivitet och offermentalitet har jag väl kanske då. Vilket gör det dubbelt jobbigt att hamna där själv. För jag SER vad det är som håller på att hänga, jag kan verkligen se hur mina tankar går åt ett håll som jag på ett rationellt plan inte alls är överens med dem om, men det bara händer. När det blivit för mycket, liksom.
Till exempel jag jag identifiera en ilska gentemot mina familjemedlemmar som av olika orsaker inte riktigt kan ställa upp just nu. De bor på andra orter, har annat för sig eller är sjuka själva. Eller orkar/prioriterar inte just det här, just nu. Jag har slagits mellan två känslor där den ena är ilska och nästan RASERI (men för i helvete, varför avbryter ni inte exakt allt i era liv och bara kommer och HJÄLPER mig, det är KRIS här), och den andra är det jag rationellt egentligen tänker (det här är inte deras problem, de måste leva sina liv, de gör så gott de kan, det är ingen idé att lägga energi på att vara sur och ledsen, man kan inte skälla på rönnbär för att de är sura osv) vilket är lite mer, tja, att vara tacksam för den hjälp jag får och försöka att styra upp resten på egen hand.
Jag märker hur jag i tider av extrem påfrestning (jo men jag vill nästan kalla senaste månaden för det, vet inte om det går att fatta intensiteten i att ta hand om barn själv när barnet är sjukt mest hela tiden, man själv är sjuk mellan varven, alltså det är så sjuuuuukt vansinnigt och ingen rast ingen paus ingen vila osv, alltså det stängs aldrig av ens för en stund, det bara pågår och pågår och pågår) slutar vara rationell och börjar tycka att allt är alla andras fel. Blir skitsur på folk på instagram som har det så jävla kul och bra. OCH ÄR TVÅ föräldrar till CHILLADE barn hallå! Dumma er. Dumma alla. Dumma den som inte gjorde si eller dumma den som inte gjorde så. Och nu gick telefonen sönder också – SÅ TYPISKT, allt händer mig. Ser mönster av negativa saker och känner mig så jävla utsatt.
Samtidigt som jag SER vad det här är för ocharmigt, depressivt, irrationellt tjafs och FÖRAKTAR varenda liten en av de där konspiratoriska tankarna. Hallå, ingen är ute efter mig? Telefoner går sönder? Folk får vara ihop och ha det bra? Vänner får ha roligt utan ens närvaro? De måste inte tänka på en varje dag? Man blir dubbelsjuka ibland? Folk har tagit hand om barn ensamstående i alla tider? Osv.
Ja. Vet inte exakt vart jag ville komma med det här. Kanske säga att jag har en viss självdistans också, eller försöker att ha, även nu när allt suger ganska hårt.
Och när jag och Ivan är friska igen ska jag försöka ta och plocka av mig den här gamla koftan ganska så snabbt. Den är så obekväm.
Recent Comments