Kämpar RÄTT SÅ hårt med att inte vara bitter ikväll. Men misslyckas.
Ivan har varit varannan-dag-sjuk i veckan och helt vansinnigt krävande. Själv har jag gått med tusen små knivar-känsla i halsen och rejält sänkt allmäntillstånd. Gick till läkaren själv igår för att kolla att det inte var halsfluss och det var det inte. Väntar med andra ord ut det. Ivans och mitt. Idag var ivan på förskolan igen, feberfri och relativt snorfri men inte helt hundra i humöret. Samt har en irriterande hosta som förstör hans sömn. Vi har förbrukat alla barnvakter vi har genom dessa veckor och jag minns inte ens när jag liksom kom loss på något eget. Det känns knappt värt att försöka planera längre. Allt ställs ändå bara in. Det är svårt med barnvakterna – farmor och farfar ställer upp massor och det räcker till att jag lyckas ta mig till jobbet alls i sjuktider, eller jobba någon dag längre för att hinna ifatt i frisktider (minns knappt frisktider). Sen har vi inte så många fler just nu. Och att “skola in” nya personer i hans liv känns som något vi hellre gör när han är frisk och pigg (igen: minns knappt när det var senast, oktober?). Och han smittar de få jag har så de slås ut gång efter annan. Mina vänner, alltså vi hörs så sällan nu. Knappt alls. Det känns som alla slutat att ens tänka på mig som en möjlighet till sällskap. Ikväll är alla, ja men nästan alla, mina kompisar på konsert i Hornstull. Jag ville också gå dit men det fanns ingen bra lösning. Så ja. Själv har jag hämtat en ganska trött och gnällig person, försökt roa denna person hemma mellan 15.30 och 21, blivit osams med samma person precis innan han somnade eftersom han inte ville sova och i stället låg och skrek och sparkade på mig. Ja, det var kul och mysigt. Inte. Han är så trött på att leka hemma nu efter allt vabberi. Och har varit för krasslig för alltför mycket äventyr och utflykter. Tiden har krupit fram. Nu fredag igen.
Har exakt noll planer för helgen och det verkar som att alla jag hört av mig till är uppbokade på en hel massa annat. Eller bortresta. Vad f-n ska vi hitta på, själva i två dygn (till)? Oklart.
Jag vet att det här bara är en kort period av mitt liv men just nu känns det fan som det skulle kunna få gå lite snabbare. Vet inte ens vad jag längtar efter men nåt annat än det här är det i alla fall. Våren kanske. Sommaren? Mindre sjukdomar. Mer flexibilitet för oss och mig. Att Ivan ska bli lite större. Att jag ska hinna ifatt, bara lite hade räckt, med det där jag en gång hade, typ möjlighet till socialt liv.
Nu är det trist och ensamt här hemma. Stackars ivan, det var inget roligt, skulle han formulerat det om det gällt honom. Och det är väl ungefär så det känns. Ungefär exakt så. Stackars Carolina, det här var inget roligt.
Det står allt tydligare att vi kommer att behöva prata om döden ganska snart, jag och Ivan. I takt med att han pratar och ställer frågor och gör sig förstådd så växer ju även vår dialog till en där vi båda är sändare och mottagare på ett lite mer… uttalat sätt, än tidigare. Minst sagt. Ivan berättar med ord vad han tänker på nu för tiden, vad han drömmer om och vad de har gjort på förskolan. Vad han är rädd för, vad som gjort ont, vad som hände sen. Vad han vill och vad han inte vill. Han ställer frågor som “var är gröna bilen då” och andra, fortfarande ganska basic frågor som inte sällan handlar om var något eller någon befinner sig.
Men jag märker hur han allt oftare vill prata om pappor. Han vill läsa de sagor som har pappor i sig (dvs jävligt många) och han vill prata om vilka av sina kompisars pappor som har hämtat på förskolan. Han vill sjunga Evert Taubes “Brevet från Lillan” (dvs pappa kom hem, ni vet) och ja, det finns ett visst intresse för det här med pappor. Ofta tar han upp ämnet med lite av en frågande ton. Det kommer handla om veckor innan han ställer frågan rakt ut: var är Ivans pappa då? Jag vet precis hur det kommer låta. Jag vet precis hur han kommer se ut. Men jag vet inte vad jag ska svara.
Att säga att pappa är död är en sak, det går väl an. Men resten då? Det går inte att prata i abstrakta termer med en tvååring. Jag kan inte börja yra om en himmel eller pappa bor i stjärnorna. Jag kan inte säga att pappa var sjuk och dog men att det gör nästan inga andra, så du ska inte vara orolig för mamma eller oss andra som finns kvar. Det är too much information och han kommer inte begripa. Så, hur säger jag att pappa är död utan att lägga en jävla massa värderingar i det, lägger MIN sorg över att HAN inte får växa upp med en pappa på honom? Jag tror han är ganska… osentimental i frågan, eftersom han var åtta månader när hans pappa gick bort. Han minns inte det han inte har kvar, och han vet hittills bara att han inte har en, till skillnad från många av hans vänner.
I mitt bakhuvud har jag gått och marinerat vinkeln att familjer ser ut på alla möjliga sätt och den familjen har till exempel två mammor och den har tre föräldrar och den ser ut si och den ser ut så. Jag har tänkt att vi ska inkludera farbror och farmor och farfar, som han ändå träffar varje vecka, i hans begrepp av “familj” och sedan såklart även prata om de han träffar lite mer sällan men som ändå tillhör familjen: mormor, andra mormor, moster, morbror. Men det är liksom lite för rörigt resonemang för honom redan nu, tror jag, och dessutom besvarar den inte den allra enklaste frågan.
Var är Ivans pappa då?
Jag borde hitta något att läsa på om sånt här. Och jag borde hitta någon som kan förklara för mig hur man pratar med en som fortfarande bara är två år i hjärnan men i mångt och mycket kan prata som en treåring. Det behöver väl inte betyda att den kan FÖRSTÅ lika mycket som ett äldre barn, bara för att den behärskar språket lite i förväg? Så, hur säger jag det.
Pappa är död. Han… tog slut? Ivan fattar att saker tar slut. Glassen till exempel. Eller paketen under granen. Kan man säga att en person tar slut? Är det konkret nog? Jag vill inte säga att pappa var sjuk och sen dog han och sen fanns han inte mer, blir inte det konstigt med tanke på att Ivan (och jag, och farmor och farfar) alltid är sjuka detta helvetes första år på förskolan? Fattar han skillnad mellan “sjuk” och “sjuk” liksom? För honom är “sjuk” att man är snorig eller har feber och inte går till förskolan.
Tips på bra läsning om detta får gärna lämnas i kommentarsfältet. Ska ägna kvällen åt att googla lite på ämnet.
Jag håller så himla mycket med henne här. Och resonerar precis som hon, att vi borde prata mindre kropp och utseende generellt. Till och med när det gäller komplimanger, vilket kan tyckas trist, men jag tror verkligen det fyller ett syfte. Jag pratar inte heller speciellt ofta om min kropp eller det jag tycker är mindre bra med mitt utseende, kan inte ens minnas sist jag gjorde det. Troligen med Emelie någon gång då vi slängde fram våra extremt minimala pattar (ursäkta franskan) för varann och tävlade i hur jäkla… tomma de var. Men det är en grej mellan oss, ett slags fnissande åt kroppen mer än hatande av den? Eller?
I alla fall. Kroppen. Jag tänker att om jag inte bidrar till att göda mer utseendefixering hos kvinnor framförallt, och om jag inte bidrar till att vare sig minska eller öka kvinnors värde i relation till deras (eller mitt) yttre, så kanske jag bidrar pyttepyttepyttelite till att vi liksom får chilla lite mer kring det där. Sluta lägga så mycket tid och pengar och fokus på något som vi kanske kunde få ägna åt annat. Inte vet jag, skapande? Kreativitet? Annat?
Jag är där ibland såklart, självklart slinker det ett “åh, fin” eller “snygging” eller andra utseenderelaterade kommentarer även ur min mun (på tex instagram), men faktiskt vanligtvis inte. Hellre ful än fåfäng, myntade Lina (tror jag det var) en gång för länge sedan, och jag älskar det uttrycket. Jag vill våga vara “ful” (läs: sliten finnig dålig hårdag osminkad ojämn vikt eller vad som helst som råkar vara fallet) och ha en maxad personlighet snarare än orolig att inte vara fin på ytan. Jag vill också fake it til I make it. Ska jag någonsin bli älskad av en partner igen (hallå SKA JAG DET?) så kommer det få vara för annat. This person is medelålders och behöver få vara det.
En sak som jag tror underlättar – även om det låter konstigt och kanske som att jag håvar nu men tro mig, jag menar inte så – är att jag aldrig känt mig snygg. Inte som barn (hallå, fick jag inga utseendekommentarer av vuxna ens då? Jo? Eller?), inte i mellanstadiet, inte i högstadiet, inte i gymnasiet eller sedan jag blev vuxen. Jag har i hela mitt liv förlikat mig med att inte vara “en av de snygga” och har därmed, i olika faser och med olika fokus i olika perioder, fått hitta något annat att vara. Ett tag var jag “estet” eller kanske lite mer “flummig person som spelar gitarr och har långt svart rakt hår”. Ett tag identifierade jag mig extremt mycket med britpopen och typ Jarvis och Brett och dom. Det var iofs inte helt befriat från utseendefixering, alla “subkulturer” kommer ju med sina koder såklart. Men att vara snygg, söt eller vacker var liksom aldrig min lott. Jag tror att jag bestämde mig för att det var så baserat på en utebliven bekräftelse från killar när jag var liten. Okej DET är fan sorgligt. Men så var det.
I mellanstadiet var jag bästis med den snyggaste och roligaste (i min mening – kan inte svara för hur verkligheten såg ut på ett objektivt plan här) tjejen som alla tuffa killar ville hänga med eller vara ihop med. Hej Cissi förresten, om du läser här. Hoppas det är okej att jag använder dig som exempel även om du kanske inte håller med om min bild. I alla fall. Hon var centrum, jag och killarna kretsade runt i något slags omlopp där jag ville vara hon, och killarna vara med henne. Vi var polare allihopa och jag antar att jag drömde och drömde om att få bli den där de ville vara ihop med, men det verkade inte stå i mina stjärnor så att säga. Slutsatsen var att jag inte var snygg, helt rimligt tänkt eller hur? På ett sätt ändå bättre än slutsatsen att jag var tråkig och meningslös som människa.
Detsamma hände, fast på ett lite annat sätt, i högstadiet. Alla var överens om att Linda var snyggast i klassen, alla jag visste. Det pratades en hel del utseende där i högstadiet. Listor gjordes. Rosor delades ut på alla hjärtans dag (se inlägg nedan, hashtag #bitter). Hon var min bästa vän i så himla många år (hej Linda) och här vet jag att vi troligen inte delar samma bild av hur det var. Men min var att hon var den åtråvärda och jag var kompisen till den åtråvärda. Vi hade så roligt och på fler än ett sätt är mina år mellan 14 och 20, då vi umgicks kanske varje dag, mina finaste. Jag lärde mig mycket om vänskap då. Om systerskap, liksom. Samt alkohol, ehe. Och äldre män. Men ja, en etablerad bild av att vara en snygging skaffade jag mig dock inte.
Jag tror att det som hände någonstans på vägen var att jag liksom förlikade mig, och bara “okej, nu har vi det här att jobba med, vad kan vi göra av det? Kan jag vara en bra och rolig kompis? Högst troligen. Kan jag bli älskad av en som inte sätter “snygghet” överst på listan av viktiga egenskaper? Jo men det låter rimligt. Kan jag skaffa mig en karaktär och humor och försöka att hanka mig fram på det? Tja, jag kan försöka”.
Och sån tror jag att jag blev. Jag hoppas detta inte framstår som en sorglig historia nu, då har jag berättat fel. Min poäng är att snygghet och utseendebekräftelse liksom inte är något jag saknar för det känns som något jag aldrig haft. Och att jag så himla länge liksom vetat att jag har andra värden och typ… Att det är okej? Eller TYP okej. Allra mest maxat hade naturligtvis varit att vara snygg också.
Har heller aldrig såvitt jag kan minnas tyckt att det varit något problem om utseendebekräftelse uteblivit i mina kärleksrelationer. Minns noll tillfällen då jag bett om att få höra att jag är fin, eller blivit sur/ledsen för kommentarer som sagts eller uteblivit eller så. Mina partners har såklart sagt det, och säkert haft en del grejer de gått igång på med mitt utseende, men det var aldrig grejen?
Gud vad jag tappar poängen och spårar iväg någonstans jag inte vet vart jag ska landa i nu. Men okej. Kroppsnojor var det ja. Jo! Jag tycker att det är hemskt och vidrigt och bortkastat och ett lopp vi fan aldrig kan vinna att slåss mot våra utseenden. Alla är äldre nu, sjöng Håkan. Och med åldern kommer, tja, ålderstecken. Och åååååh, jag vill inte behöva bry mig om det mer än jag redan gör? Därför vill jag inte prata om utseenden. Inte om andras och inte om mitt. Inte om jag är snygg och absolut inte det andra alternativet heller.
Nu verkar det ju lite orimligt att Ivan kommer minnas sin tvåårsdag när han blir stor, och det kanske är lika bra. Tänker jag nu.
Missförstå mig rätt: vi gjorde så gott vi kunde och när vi lade oss vid 21.30 (ja han är BANANASPIGG om kvällarna efter sjukan) och gick igenom allt som varit roligt med dagen var vi överens om att det varit roligt att gunga, roligt att fika och dricka smoothie, roligt att träffa Bill i parken, roligt att Frida och Frans kom och hälsade på, roligt att mormor kom på besök, roligt att åka vagnen (?), roligt att bada badkar, roligt med ballongerna och paketen, roligt att prata i telefon med mormor och farmor och farfar och Lena. Och morbror. Roligt. Så jo, det var ju en del.
Men den där biten om att öron-ontet skulle komma tillbaka under natten och att en skulle behöva spendera sin tvåårsdag på närakuten och bli ganska bryskt undersökt i öronen varav det ena konstaterades vara “mycket rött” och troligen också mycket ömt av döma de ÄNDLÖSA skrik som följde på undersökningen, ja men det var väl kanske inte så roligt. Inte heller roligt att få de utskrivna dropparna droppade i öronen av dumma, dumma mamma. “Ivan är LESSEN” ljöd det mellan väggarna, varvat med “GÖR ONT”. Troligen så grannarna hörde. Jag kände mig som att jag misshandlade honom pga fick lov att hålla jävligt hårt när han försökte komma ur greppet för att inte riskera att råka sticka honom i öronen med pipen på droppflaskan. HU, detta ska alltså göras 2-3 gånger de närmaste dagarna nu. Hoppas det gör mindre ont snart. Glad att slippa penicillin är jag i alla fall. Och hoppfull om bättring snart.
Jag hatar alla hjärtans dag. Jag hatar den i år och förra året och det kanske låter som en helt rimlig reaktion från någon som inte längre har en partner att “fira” dagen med, men sanningen är att jag hatar den varje år. Den är så onödig. Exakt som Brita skriver på Elle idag (men jag skriver som vanligt från mobilen i sängen och orkar inte länka så kolla in det själva om ni känner att min referens behöver en kontroll, heh) är dagen dum av massor av anlednlngar. Den jag stör mig mest på är konsumtion. Den manar till konsumtion och vår värld behöver inte mer onödig konsumtion, den gör faktiskt inte det. Och sen är det det där med par-normen och hur det liksom ska vara en dag då de som lever i relationer tävlar i att blygsamt skryta om hur fantastiska partners just de har (“den här är inte bara X till mitt barn och världens snyggaste och roligaste utan faktiskt min bästa vän också” osv osv osv i all oändlighet på alla sociala medier). Alltså KUL FÖR ALLA som lever i fina relationer men ärligt, vem bryr sig? Vad ska vi andra göra med infon om hur himla rätt just du träffat i din partner? Är det i själva verket dig själv du behöver övertyga? Okej det var lite hårt kanske. Det är ju härligt med kärlek och så. I en mörk värld där så många tycks hata och glömma bort varandra. Men liksom, kom på nåt nytt? Kärleksnormen är så himla öppna dörrar att slå in och de som i slutändan gynnas av alla rosor och nallar och krämer och presenter vi ger varandra är knappast vi själva, våra partners eller någon annan. Utom företagen vars produkter vi köper.
Minns med förskräckelse de här vidriga momenten i högstadiet när alla skulle få rosor (på LEKTIONSTID!) av hemliga beundrare också. Skräcken i att vara den enda som inte fick någon. Eller den enda i gänget. Att vara den där som ingen var hemligt kär i, tydligen. Att låtsas att man sket i det. Att gå hem och ba jahopp. Thanks for making it official.
Back in the good old day när jag levde med en som också levde var vi rörande överens om meningslösheten i denna dag. Det var skönt. När jag gick sex dagar över tiden kände jag ett visst mått av panik inför det faktum att Ivan kanske skulle tvingas fira sin födelsedag på Alla hjärtans dag i resten av sitt liv. Nu slipper han det, för han kom den 13:e. Ett mycket ballare datum om ni frågar mig.
På alla hjärtans dag 2014 ösregnade det precis hela dagen och vi låg på patienthotellet på Sös och jag lärde mig amma och det var fredag och grått som tusan men varmt inuti och på tv visades På spåret på kvällen. Min kille sprang varv efter varv ned till huvudentrén och den Pressbyrå som var öppen hela dagarna. Köpte godis och frukt. Fan, det var en härlig dag ändå. Men inte berodde det på några hjärtans dagar exakt. Det var gott nog att vi fanns och att Ivan mådde bra och att samtliga i gängets hjärtan slog.
Januari blir februari. Jag har varit morsa i två år och änka i snart ett och ett halvt. Det är tyst här hemma men i mitt huvud surrar det. Brusar högre ju tystare det blir.
Jag tänker på alla som inte längre tillhör min vardag. Som glesat ut besöken och samtalen och sms:en, från varje dag till varje vecka och sen varannan vecka och kanske någon gång i månaden. Om ens det. Vissa är helt borta nu.
Tiden har gått och jag vet inte hur det blev så, alla relationer är unika och det krävs två för att dansa en tango, men plötsligt känns de, ni, så många. Alla jag inte hörs regelbundet med längre. Alla vars scheman det verkar som jag halkat ur. Har jag gjort det aktivt? Har jag förändrats till något för deppigt, tjurigt och tråkigt? Är det sorgen, eller ivan, eller mitt föräldraskap? Är det ivan? Är det för att jag har så svårt med logistiken och därmed inte upplevs prioritera rätt? Har jag själv glidit undan, med vilje? Det är nog lite av varje. Det är nog olika.
Men jag saknar er. Det ska ni veta. Alla ni som brukade vara nära, nästan varenda en av er saknar jag. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna, orka, hinna, ha råd med, ha tid till, att vara en mer aktiv och närvarande vän. Allt är så rörigt och så mycket. Ivan går först och sen finns liksom inte så mycket över. Det är som att jag inte har ett val i det, det kanske ser ut så utifrån men jag har inte det. Jag behöver göra det här, såhär, för att få det att gå ihop sig för oss.
Recent Comments