Men gud vilken dramatisk paus det blev efter förra inlägget? Det var inte ens meningen. Men jag jobbade kvällar både torsdag och fredag för vi hade slututställning på skolan jag jobbar, och sedan dök ju Ivans morbror tillika min älskade, saknade lillebror upp i staden och han bodde hos oss och allt var bara himla härligt och fint sådär som det kan bli när man får träffa en man älskar som man varit ifrån alldeles för länge. Syskon ändå. Det är något med att känna någon sedan så länge man kan minnas. En man kan vara tyst med utan att det någonsin är märkligt, man liksom går där bredvid varann och hamnar i lite olika tankar och bara… är, utan att det är konstlat.
Vi tog det dock inte jättelugnt för på fredagen mötte jag upp honom på en bar med hans vänner, sedan smög vi hem och sov och när Ivan vaknade vid halv nio på lördagen och fattade att hans morbror var i stan och dessutom hemma hos oss, var det liksom fullt ställ hela resten av helgen. Den spenderades promenerandes, både på stan och mellan parker, och vi åkte till Täby och grillade med min syster och hennes tre gulliga barn. För första gången kunde Ivan verkligen ha glädje av sina tre stora kusiner, som är mellan sex och tio år gamla. De tog en sväng ut på gångvägen och “lärde honom att cykla” (läs: gick med en trehjuling med stav på och ledde honom framåt samtidigt som de plockade maskrosor utmed gångvägen) och var borta säkert tre kvart utan oss vuxna närvarande. Vi såg dem på håll och hörde att de gick där och pratade och gullade med Ivan, som stormtrivdes i uppmärksamheten. Han slocknade som en stock på hemvägen sedan. Så nöjd. På söndagen kom min mamma på besök från Uppsala och tja, nu är det ju måndag.
Det kändes dock lite vemodigt att vinka adjö till min bror igår. Både för att han är han och för det där med att ha någon välbekant, vuxen, att dela lite vardag med. Att ha någon i hemmet som liksom… finns där, är två extra armar, det var rätt härligt ändå?
Exempel: jag gick ut med Ivan i parken en morgon vid tio när min bror stannade hemma för att duscha och avsluta sin frukost. Vi möttes upp i parken en timme senare, mötte mamma vid tåget, och anlände hem ytterligare någon timme senare. Då luktade det nytvättat i hela lägenheten och jag insåg att jag råkat gå ifrån en tvätt när jag stuckit ut tidigare den morgonen. Som min bror tagit ut och hängt upp. När jag kommenterade den sa han “ja?” like it was no big deal what so ever. Och det var det ju inte heller. Men den lilla, lilla grejen fick mig nästan gråtfärdig för att jag blev så rörd och det var så fantastiskt: en som hänger tvätt åt en utan att ens fråga. Hade GLÖMT att sånt fanns? Det låter så banalt. Det ÄR så banalt. Jag brukade ju ha det där, jag också, men nu när jag inte haft det på länge kom jag på hur länge sedan det var jag liksom inte gjorde exakt allt: ta hand om barn och hem och mat och disk och tvätt och allt däremellan, själv. Jag tänkte på den flera gånger under dagen sedan. Och när vi hade vinkat av honom vid tåget och Ivan hade gråtit en skvätt och sedan krävt att få gå och vinka till fler tåg från en bro (till vilka han ropade HEJ DÅ CHRISTIAN tio gånger i rad), och vi kom hem och det var ljummen sommarkväll och det fortfarande luktade nytvättat i lägenheten, ja då kändes det allt lite vemodigt. Det får jag ju erkänna.
I övrigt: toppenhelg. Nu börjar en intensiv jobbvecka (till) eftersom jag klockan 06.30 på onsdag hoppar på ett tåg, sen ett flyg, och drar till Oslo. Ivan är hemma med barnvakter och på förskolan och på torsdag kväll är jag tillbaka igen. Då känns det lite som att allt kan bli lugnt och som vanligt igen.
Upplagd av Schmarro kl. 22:15 Inga kommentarer: Skicka med e-postBlogThis!Dela på TwitterDela på FacebookDela på Pinterest
18 maj 2016
Livet. Döden. Det mittemellan.
Orkar knappt tänka på att ivan fick en mandarinbit i halsen imorse så jag fick kasta honom ur vagnen och först göra det jag antar att man absolut inte ska – dvs skaka honom i ren och skär panik- och sedan slänga honom över mitt knä och smälla honom i ryggen. Biten kom upp, Ivan grät förtvivlat en stund, jag skakade som ett asplöv hela förmiddagen, allt gick väl under omständigheterna bra men alltså gud vad han aldrig mer får äta små små klyftor av mandarin i vagnen. Jag VET ju det här. Så varför är jag så jävla dum i huvudet? Klassisk “det händer aldrig mig” i kombination med extrem stress eftersom han vaknade 08.30 imorse och jag försökte hinna lämna innan 09.15 kanske. Nåväl. No need to tillrättavisa mig i kommentarerna för tro mig, jag är extremt medveten om mitt misstag. Så glad att det gick bra. Samt ska ta en ny kurs i första hjälpen för småbarn nu.
Tredje dagen utan dagvila och idag var det en trött fullgubbe som hängde med till parken efter förskolan. Det är inte jätteofta man ser min unge såhär avspänd i en gunga om en säger.
Själv har jag försökt att jobba heltid men behövt lämna jobbet vid kvart i fyra om dagarna och ta igen resten på kvällen en tid nu. Det är en märkbar skillnad när Ivans farmor och farfar, av hälsorelaterade skäl, trillat ur det regelbundna schemat. Det går bra och allt sånt där men det blir dyrt och jag hamnar lite efter inom det jag vill hinna med på jobbet. Men ska absolut inte klaga – han är frisk och vi är fortfarande extremt kära och jag känner ett märkligt lugn i hela min situation. På riktigt undrar jag om jag någonsin ska börja sakna att ha en relation igen? Det känns typ inte så. Har glömt vad man ska ha dem till typ, och tycker alla jag hör talas om verkar kosta mer än de smakar. Oh well, det är knappast som att någon tvingar mig att söka upp en ny relation och det är inte precis som att jag har tid över för en, så det är kanske lika bra att det känns som det känns. Orka gå och sakna.
Har också kommit till ett märkligt stadium i relation till Ivans pappa då jag känner en stor värme och tacksamhet för det som hanns med – att jag fick lära känna honom, få ett barn med honom, att just han blev Ivans pappa, att han var en alldeles unik och egensinnig människa med så stort intellekt, så stort mod och så himla vackra drag, inuti och utanpå. På lördag skulle han ha fyllt 36. Vilken otroligt fjuttig ålder att inte få uppleva. Det är så orättvist och fult och fel, men mitt i allt det där ser jag Ivan i honom eller honom i Ivan och blir tacksam. Svårt att förklara.
Hade samtal på förskolan imorse om Ivans byte av grupp till hösten. Dryftade mitt eget ont i magen över att behöva fatta beslutet men faststod vid att om de tror det är rätt så litar jag på dem. Är tacksam att de ser honom, tänker till kring vad som blir bäst för honom, och nu också: gör en plan för hur övergången blir mild. Den börjar nu, direkt, den här veckan. Först och främst är han med nya gruppen när de “vakenvilar” eftersom han själv allt som oftast skippar dagvilan som hans gruppolare idag ägnar sig åt. Sedan har de gjort ett schema där han och till en början, några av hans nuvarande gruppkompisar, går in till den äldre gruppen och gör saker med dem. Först kanske de är tre fyra från Ivans grupp, sen några färre, och när det inte känns konstigt alls, bara han. Sedan ska jag ha ett möte med hans nya huvudpedagog om några veckor så att vi får lära känna varandra lite. Och om några veckor eller någon månad är planen att Ivan ska börja spendera allt mer av sina dagar hos den större gruppen. Om allt går bra. Om det inte går bra så backar vi lite och görandet långsammare och i kortare stunder. Det känns som den mildaste in- och utfasningen vi kan skapa för honom och jag hoppas så att det här blir bra och bäst för honom under givna omständigheter. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på att han ibland är en liten liten plutt som knappt kan äta med bestick ännu. Vi har ju hela sommaren på oss att träna upp just den förmågan.
Två saker har hänt idag. Det första är att jag har fattat ett för mig, eller egentligen Ivan, ganska stort beslut baserat på magkänsla (och en jävla massa input från vänner och familj). Det andra egentligen det första, vilket är själva beslutet som har fattats.
Vilket är att Ivan, världens mest separationskänsliga barn, kommer att byta avdelning på förskolan till hösten och hoppa in i en grupp med barn som är lite äldre.
Det började med ett samtal från förskolechefen (som är underbar, chef för vår förskola som har fem avdelningar där varje avdelning tillhör en årskull och har övningar inom bild, musik, dans och skapande anpassade för denna grupps sammanslagna utveckling, kortfattat). Hon berättade att de under senare delen av våren har samtalat kring Ivan och var han befinner sig språkligt och matematiskt och intellektuellt och vad han stimuleras av, tycker är roligt, går igång på och så vidare. Och att de utifrån dessa samtal enats om att de ville föreslå att han hoppar upp/över en grupp till hösten.
Idag är han äldst i sin grupp, har pratat långa meningar länge, räknar och identifierar de flesta bokstäver och siffror och är liksom lite lillgammal, om man kan säga så om en tvååring? Samtidigt som han ju är ett känsligt barn, ett som blir pytteliten och ledsen vid nästan varje lämning, som tycker det är stimmigt med höga ljudnivåer (gäller främst små barn, han blir nästan bara störd av barn, sällan vuxna, tror det har att göra med förutsägbarhet i rörelse- och ljudmönster), som behöver sina trygga vuxna, dvs pedagogerna som han knutit an till och som är hans fasta punkter i dagarna. Det finns ett tydligt pro och ett tydligt con i denna ekvation, märker ni det?
I alla fall. Till hösten har det nu öppnat sig en plats i gruppen ovanför Ivans, vilket i så fall blir en grupp av barn som är alltifrån några månader äldre än Ivan (de som är födda sent på året 2013) uppemot ett drygt år äldre. Förskolechefens förslag var att vi under våren och sommaren, baserat på Ivans lust och takt och personlighet, börjar låta honom allt mer umgås med den gruppen och den gruppens pedagog som också kommer att vara kvar nästa år och som han redan umgåtts med en del eftersom hon är bildpedagog och står för Ivans grupps skapandeövningar två dagar i veckan. Ett tillfälle att göra det är till exempel på den gruppens “vakenvila” – dvs när de tar det lugnt och läser sagor och lyssnar på ljudböcker men inte sover – den har Ivan redan varit med på eftersom han börjat hoppa över dagsömnen allt oftare och hans tre pedagoger då är upptagna med alla andra i hans grupp, som sover, samt att hinna ta sina egna lunchraster. Andra tillfällen är att låta Ivan vara med på fler av deras övningar och umgängen men att låta honom göra det i sin takt – vill han springa in till sin avdelning så får han det. Och att lägga vikt vid att låta honom lära känna den pedagog som i så fall blir hans till hösten.
Så beskrevs förslaget för mig tidigare idag. Jag blev helt… nervös? Och nollställd? Samt gråtbenägen? Lite darrig på underläppen allra minst. Var är ens medförälder när en behöver den som bäst? Min lilla pyyyyyyys, hur ska jag göööööra, tänkte jag febrilt.
Lyssnade noga på allt förskolechefen sade, ställde många följdfrågor av karaktären: hur skulle en sådan ut- och infasning kunna gå till? Kan inte en av Ivans nuvarande pedagoger omplaceras efter sommaren till den här gruppen? Snälla? Hur tror ni han skulle påverkas av den typen av förändring? Vad tror de nuvarande pedagogerna om det här? Hur är den äldre gruppens karaktär som grupp? Hur är den gruppens pedagoger i sina karaktärer? Chefen besvarade tålmodigt alla mina frågor, gav mig helgen att tänka på saken och i slutet av samtalet hade jag ändå en förnimmelse av magkänsla – jag tror det här kan vara rätt för Ivan.
Men det kändes ändå mycket snurrigt, så jag messade cirka halva släkten och vänner med barn i förskoleålder eller som känner Ivans personlighet och beskrev det nya som jag behövde ta ställning till. Responsen var unison – nästan alla var överens om att det här nog är bra. Om övergången blir mild. Det är liksom den det hänger på – att knyta an till tre nya pedagoger varav den ena känner han redan lite, kommer han att klara av fint om det får gå långsamt. Att lämna barnen i gruppen som han lärt känna under året som gått och lära känna ett gäng nya tror jag också kommer gå bra till slut. Det är inte som att han älskar att befinna sig mitt i gruppen som det är idag, håller sig gärna i utkanten eller umgås i mindre grupper om två eller tre andra barn som mest. Den personligheten kommer han väl att behålla så länge han behöver det, oavsett ålder på de andra barnen omkring honom, tänker jag. Och att umgås med lite äldre, snarare än lite yngre, tror jag faktiskt kan gynna hans personlighet och intellekt. Jag tror det! Men jag vet inte?
Åh, att behöva fatta sådana här beslut själv. Så himla svårt. Så himla ömtåligt och bräckligt och mycket att ta ställning till. Så himla tomt på medförälder att bolla med. För att inte tala om Ivans nuvarande grupps föräldrar! Jag har minst två där som jag ju verkligen GILLAR, med vilka jag hörs och träffas med på fritiden och sånt. Hur ska JAG klara det här? Mitt inre kaosade i beslutsångest i fyra timmar eller så, under vilka jag ringde en vän vars äldre barn går på Ivans förskola och som känner hans “nya” pedagoger om vi byter grupp. Hon sade att de var helt ljuvliga och underbara, alla tre. Ungefär där tror jag att jag fattade ett beslut. Det här får bli bra. Jag tror det blir bra.
I stället för att våndas mer över helgen gjorde jag då som jag brukar när det handlar om stora beslut. Gick på något slags magkänsla i kombination med den typ av fakta jag kunnat samla in under ganska kort tid, och bara bestämde mig. Exakt så gick det till när jag landade i att köpa vår lägenhet som vi bor i osedd. Jag bara: nu är det såhär och nu måste jag bestämma mig. Fuck det där med att det väntar något bättre runt hörnet om jag bara funderar lite till. Nu kör vi. No regrets. Det kommer inte bli klarare om jag väntar en vecka till. Jag måste gå på det här nu. Jag hatar att befinna mig mittemellan val. Vill bara välja en riktning och köra på den.
Så jag ringde chefen igen. Sade att jag var på, om hon verkligen kunde lova mig att det här var baserat på något de, utifrån sina professioner, trodde var bäst för mitt barn och inte en fråga om att lösa en logistik med en plats över i en grupp och en lång kö till en annan. Jag bad henne beskriva hur vi skulle planera för övergången så att den sker i så mycket Ivan-takt det går och det ska hon nu ha möte med alla involverade pedagoger i och återkomma till mig i morgon med en plan för detta. Som jag ska få tycka till om. Och när vi är överens om att planen verkar så solid den kan bli (nej, det fanns tyvärr inte möjlighet att schemalägga om hela verksamhetens pedagoger så att mitt barn fick med sig sina pedagoger till den äldre gruppen, ehe, men it was worth a try right?) så kommer det att börja ske. Nu, redan i vår, så att omställningen i höst inte blir lika stor. Som en bonus kommer detta också innebära att en av mina bästa vänners barn kommer att erbjudas en plats i samma grupp – inte av den anledningen men för att de stått i kö ett år och det finns ytterligare en plats att fylla i den äldre gruppen. De får skolas in tillsammans och de känner redan varandra sedan innan. Så det kommer ju underlätta. Kanske.
Jo men nu känns det jäkligt mycket lättare igen, alltet, livet, ja men ni vet. Pratade med förskolan morgonen efter föräldramötet och de tyckte inte alls mina iakttagelser stämde med deras upplevelse. Berättade anekdot efter anekdot kring hur han visst hänger med gänget och liksom bidrar och får sin plats. Sjunger och pratar. Leker. Får vara udda, får vara själv, får vara barn osv. I förskolans blogg plöjde jag ett gäng filmer på barnen då de åt, målade och dansade och såg att de ju hade rätt. Att se gänget sitta och äta lunch tillsammans i en film var för övrigt så roligt. De satt där och pratade med varann och så började en sjunga blinka lilla stjärna. Snart sjöng alla samtidigt som de satt och åt. Sen slutade alla, samtidigt, och fortsatte äta och babbla med varann igen. DÖR på att de har det där med varann. Så gulligt.
Sen gick vi till läkaren och utan att tråka ut någon med detaljer så är han fine, väger lite väl lite kanske, och har fått läkarintyg på att han ska fyllas med lite extra välling om dagarna på förskolan. För att ge vikt och ork en extra skjuts nu när han hamnat lite efter och alla infektioner och det de gjort med hans aptit tagit ut sin rätt. Redan första dagen märktes det så himla stor skillnad redan vid hämtningen. Så pigg! Inte grinig trött sur ledsen osv. Glad och mätt och härlig. Vet såklart inte om det har med extra välling att göra men nog är det en garanti att han får i sig något, till skillnad från måltiderna då han är rätt selektiv och ointresserad fortfarande. Så ja. Det känns bra.
Idag var dessutom tredje fredagen i rad som jag gick hem från en komplett jobbvecka, helt fri från vab. Och vi hade en mysig kväll med vänner på middag. Ivan lekte helt obekymrat med deras tvååring. Sjöng och busade sig hela vägen in i läggning, som drog ut på tiden och inte förrän tio var det tyst här hemma. Och jag klämde i mig en hel chokladkaka för att ja, den fanns där och det kändes festligt. Ehe.
Jobbet känns bra och faktiskt resten också. Min nya terapeut är så grym. Det händer så mycket på den fronten nu. Jag drömmer drömmar som är helt sjukt verkliga, om pappa och Aksel och konfrontationer med nära och kära och Gud vad det bearbetas. Vaknar helt stärkt och rödgråten om vartannat, typ varannan dag. Men känner mig så himla närvarande. På ett bra sätt.
Kan och vågar och vill inte dyka alltför djupt i det, men hon – terapeuten – får mig att konkretisera och formulera massor av saker som jag nog gått med ett tag utan att riktigt kunna sätta ord på. Saker kring förluster, förluster genom död och förluster genom liv. Jag har gått med en del sorg och besvikelse och liksom inte kunnat formulera eller ens för mig själv stå upp för att jag varit och är det. Att sörja en som dör är en sak, att sörja folk som lever eller våga vara besviken är en helt annan sak. Mycket läskigare. Betyder ju att man menar sig förtjäna mer eller bättre någonstans. Vilket är otacksamt och fel i min rationella hjärna.
När Aksel dog hörde jag – men kunde inte relatera till – många andra som gått igenom liknande erfarenheter tala om att första tiden finns “alla” där, och sedan en dag försvinner nästan allt ungefär samtidigt och en förväntas vara fine och klara sig själv. Och att kontrasten mellan “på och av” är ganska brutal. Och att en är sårbar och i behov av extra care så långt mycket längre än det där första året. Relaterar till det nu. Mycket. Men har försökt att kväva de tankarna med att jag måste vara tacksam och att jag ju redan har fått så mycket. Tagit så mycket. Inte kan begära mer. Varit till besvär med mitt liv och allt som blev o-kul. Jag har gått med en svårdefinierad känslomix av att inte vilja vara till besvär, inte vilja behöva be, inte tycka det verkar rimligt att behöva det, inte veta vem jag – om jag ens vågade formulera en önskan – skulle önska kunna dela lite av det där ändå ganska tunga lasset jag bär genom dagarna och veckorna (fortfarande) med, inte tycka att jag förtjänar mer än jag redan fått. Typ.
Och mitt i allt det där har en sorts ilska funnits. Och finns. Eller besvikelse. Eller förklädd sorg. Eller jag vet inte. Någon typ av känsla. Inte så angenäm. Är inte färdig med den ännu, långt ifrån, men vi jobbar med det. Jag och den här stencoola, luttrade, erfarna och svårmanipulerade terapeuten jag lyckats haffa. Det rör sig just nu mycket kring tematiserade förluster och egna val och prioriteringar av relationer som inte ser ut som jag egentligen vill ha dem. En egen historisk oförmåga att välja bort och öppna upp för annat. Det verkar vara upp till mig, hör och häpna, att definiera vilken typ av relationer jag vill ha. Snarare än att gå och önska att de jag har skulle se ut på andra sätt. Det kanske låter rörigt och det är det också. Men spännande. Jag tror att nu är en bra tid att, med hjälp av ett proffs, öppna lite på den här komplexa lilla pandoras ask som bor i mig och se vem som hänger därinne. Eh, förlåt för megaflum. Det är mitt i natten nu.
Men sammanfattningsvis: älskar att gå i min nya terapi och det är massor av saker som jag är ganska peppad på att städa i. En början är nog att börja rådda lite i vad jag har för önskemål och sedan röra mig ditåt i stället för att skälla på rönnbär för att de är sura. Och ett annat mål är att landa lite mer i mitt föräldraskap. Våga lita på att jag gör det bra och att jag vet vad som är bäst för min unge. Ingen känner honom som jag – trots allt – och han har inte så få drag av mig i sin personlighet. Vill börja våga lita på den känslan dygnet runt och inte bara när allt går “som det ska” om ni fattar?
Oh well det var en avstickare. I övrigt har jag i veckan klämt Född 2010, börjat läsa Neapeltrilogin, skickat in både min och Ivans deklaration, surfat på hus i södra Spanien för en liten dröm jag när om att vara borta en månad i början av nästa år, eventuellt ställt in en jobbresa jag inte får ihop med barnvakter, tagit emot en helt sjukt fin gåva från en helt sjukt fin främling, och ptja… Inte så mycket mer.
Imorrn fyller Emelie år eller nej det gör hon inte men imorrn ska jag fira henne med dunder och brak. Längtar. Gonatt!
Ikväll hade vi föräldramöte på förskolan. Såååå himla underbara pedagoger har Ivan, och sååååå fina andra föräldrar i gruppen också. Med anledning av pedagogiken och att de dokumenterar så mycket så hade de delat in informationen på olika teman, tex “sång och dans” och “bussprojektet” och “naturvetenskap” och “hållbar utveckling” och till varje del talade en pedagog lite, varpå vi fick se bildspel och filmer som illustrerade det de gör, med våra barn som stjärnor i filmerna. Det kallas för “svep” inom pedagogiken (Reggio Emilia) tror jag.
I alla fall. Det var så himla fint och spännande att se bitar av deras dagar då vi föräldrar inte är där. Våra tvååringar börjar bli så stora. Så egna personligheter, så mycket vilja och lust och egenheter och spex vi fick se. Men jag fick ett styng av oro/sorgsenhet i hjärtat eftersom jag inte kunde undgå att notera var min egen unge befann sig i alla filmer och bilder. Aldrig i mitten av gruppen om vi säger så. Sällan ens i utkanten. Nästan alltid i en bit därifrån, i periferin, ofta liksom på tå och spejandes lite ängsligt in mot händelsernas centrum. Där de andra kanske dansade i ring och höll varandras händer och skrattade ihop eller kramades eller lekte eller skojade. Eller trängde ihop sig i en låtsasbuss de byggt själva. Eller ja, liksom tillsammans med varann. Mitt barn, alltid en bit därifrån, alltid med apisen hårt hårt i famnen. I en av filmerna syntes han i rummet bredvid där alla dansade, och när alla gjorde ett synkroniserat hopp (till champagnegaloppen) gjorde han ett litet eget, därute i rummet bredvid. Inte så att han såg ledsen ut men fan vad jag anar en försmak nu av vad som komma skall inom detta med föräldraskap: oron för hur de har det socialt därute i stora vida världen. Jag såg honom där och ba MITT LILLA BARN! Där står du i dörren och vågar inte delta. Eller vill inte? Där bildar de andra gäng och kompispar och du är vid sidan om. Har du det bra? Är du okej? Är du jättestressad inuti av det här sammanhanget? Är det för stimmigt för dig? Är du trygg? Får du plats?
Alltså. Om det är otydligt nu: mitt barn får vara exakt så social eller introvert eller liksom avvaktande som han vill och behöver vara. Det är inte en popularitetsönskan jag dryftar här. Jag vill bara så förtvivlat gärna att han liksom ska rymmas i gruppen, i verksamheten, att han ska få vara som han är och ändå… Få ha sin plats. Där vid sidan av.
Det här var kanske det roligaste svar jag någonsin läst på frågan varför i helv en väljer att skaffa barn egentligen. Skrattade gott både en och två och tre gånger under läsningen. Fick dock lite panik av hennes motivering till varför hon skaffat tvåan (av fyra) då hon beskrev det såhär: I had my second kid because my husband and I were worried our first kid would think she was the center of the universe and didn’t trust our parenting skills enough to teach her otherwise, so we created a built-in sharing requirement.
Det här är en tanke jag har då och då. Alltså inte lika roligt formulerat som “built in sharing requirement” men alltså, jag kommer väl högst troligen inte ha fler barn än Ivan tänker jag. Dels på grund av att jag inte är sugen på en till. Dels på grund av att jag absolut aldrig någonsin i hela mitt liv kommer välja att gå igenom den här ensamförälderprylen en gång till. Och för att jag cirka aldrig någonsin tidigare varit så långt ifrån babymaking-activities som just nu. Och för att jag fyller 40 om två år. Så ja, ur ett verklighetsorienterat perspektiv kan vi drista oss till gissningen att Ivan förblir ett ensambarn. Den tanken är jag ganska bekväm med.
Men så började jag kolla på Född 2010 igår på SVT Play (TIPS TIPS TIPS!) och där följer de ju ett antal familjer som inte har så mycket mer gemensamt än att de föder ett barn var år 2010 (en del är ensamstående, en del är hippies som föder i vardagsrummet och har fem barn, en del är tonåringar som blev gravida i gymnasiet, osv) och jag kollar nu på andra säsongen där barnen är två år, alltså precis som Ivan. Och en tanke gnager lite i mig: de där barnen som växer upp med andra barn i familjen (även kallade SYSKON ehe, hej afasi) verkar vara mycket mindre sköra än Ivan i sina interaktioner? Eller så är det slump. Eller egna tolkningar. Jag tänker ju ganska ofta på Ivan och hans känslighet och hur han har problem med större grupper av barn och okända andra barn och sådär. Och så tänker jag att han kanske skulle ha gynnats, personlighetsmässigt, av att få ett syskon. Vilket jag ju nu inte kan ge honom och aldrig egentligen skulle välja att ge honom bara av den orsaken, så jag borde nog sluta fundera här. Och börja jobba på att låta honom fortsätta umgås med massor av andra barn till exempel genom förskoleverksamheten eller på fritiden.
Tycker ändå det är spännande att höra hur andra resonerar kring tanken på syskon. Jag har en hel del vänner som bestämt sig för att ett får vara nog, så jag känner mig inte SUPERAPART i denna konstellation (förutom att jag ensam förälder, det är inte så många andra som är i mina kretsar), men de flesta verkar nog ändå tycka att två är bra. Eller tre. Hänvisar ofta till sin egen relation med sina syskon när de pratar om sina val i den frågan. Att barnet alltid kommer att “ha någon”, även när en själv försvunnit från jordens yta. Jag köper det argumentet helt klart. Jag är lite ledsen för att Ivan inte kommer ha det, i alla fall inte bundet av “blod”. Än en gång, får jobba på andra lösningar för honom. Vänner, kusiner, släktingar, nätverk nätverk och mera nätverk.
Ps. Varför skaffade jag själv barn? Har verkligen inget tydligt svar på den frågan heller. Troligen för att jag var färdig med allt jag visste och kände till och ville ha något mer, något nytt, utmanas i grunden och liksom gå in i level 2. Tror det bästa (och mest fantasilösa) jag kunde komma på var att bli gravid då. Kan på intet vis säga att jag ångrar det valet men baserat på någon särskild bebislängtan var det nog faktiskt inte om vi ska vara helt krassa. Men det blev ju bra ändå. Ds.
Recent Comments