Nytt på barnfronten (och ja alltså mitt barns front, ej ALLA barns uppenbarligen) är att Ivan börjat understryka att han är tjej. Inte kille eller pojke. Idag hette han för övrigt Monika.
Jag tänker att det säkert är en vanlig typ av fas, experimenterande med könsroller och identitet osv. Säger javisst, du är tjej, du får vara vad du vill, och säger åt förskola och hans barnvakter att aldrig korrigera honom. Låta honom vara, precis, det han säger sig vara. Men jag märker att en del tycks tycka att det är som ett gulligt skämt. Något man liksom skojar med honom om. Fniss fniss vad var du sa du? Tjej? Jaha haha, OKEJ, du är TJEJ. Hihi. Alltså, nu vet väl inte jag exakt hur kan känner sig i sig själv och vad han kommer känna för att vara imorgon, men it breaks my heart om han ska snappa upp att han blir fnissad åt när han liksom experimenterar loss. Förskolan är dock, i vanlig ordning, grymma. Helt obrydda och ba aha, Monika, det var ett fint namn! Och gör ingen grej av det alls.
Som jag ser på saken: sjukt viktigt att barn tillåts utforska olika uttryck, lika viktigt att vi omkring inte korrigerar utan låter barnet veta att det är okej att vara han, hen eller hon eller what ever. Det är också mitt och andra vuxnas ansvar att inte gömma/förneka olika identiteter så att ungarna slipper bli ensamma med sina experiment, tankar eller funderingar. Am I right? I think so.
Nu sover i alla fall min lilla tjej gott och jag ska hänga upp en blöt tvätt och unna mig ett glas julmust. Imorgon är det skriva bok-dag igen. Gud så segt det går. Tror jag är framme vid tre fjärdedelar eller så. Av det grova manuset alltså. Så himla trött på mig själv, mina ord, min historia, herregud. Folk har sagt att det är ett ensamt och idogt jobb att skriva böcker men jag har liksom inte fattat förrän jag försökte själv. Har aldrig haft tunghäfta i skrift, så att säga, förrän jag plötsligt försökte klämma ur mig typ 200 sidor och ville spy på hela skiten. Men men. Kämpar på. Vid nyår går jag tillbaka till heltid igen, och banne mig om inte det första utkastet är klart då. Det måste det.
Det är lite ovant, det ska jag inte sticka under stol med, att vara ensam med Ivan igen. Jag hann vänja mig vid att inte behöva sysselsätta oss dygnet runt, att se honom roas och stimuleras av dygnet runt-sällskap av ett annat barn (fattar EXAKT aspekten med varför syskon är bra nu – de roar verkligen varandra på ett sätt en ensam förälder knappast kan tävla med) och så plötsligt är det tillbaka till hur det var alla dagar i veckan fram till cirka juni tidigare i år. Det är välbekant och inte speciellt svårt, men gudarna ska veta att det är så mycket mer intensivt. Det här med att vara sitt barns enda sällskap. Och eftersom jag glömt bort hur det var har jag den här helgen funnit mig överrumplad över att det, tja, blev helg och så var den plötsligt här. Med svinkalla grader utomhus och inga planer alls. Jag har smsat och jagat ungefär alla vänner jag har med barn, men det var liksom lite kört. Alla hade andra planer. Var borta. Och så vidare. Och Ivan deklarerade redan vid tio att han ville träffa sina vänner faktiskt. Jag frågade vilka vänner han menade och han gjorde klart för mig att det var ungefär vem som helst som var ett barn. Jag hade inte hjärta att säga att vi inte skulle träffa någon så vid elva begav vi oss ut, som vi gjort så många gånger förr, och pusslade ihop en dag fylld av små stunder då vi lyckades pricka in några möten mellan vänner riktiga planer, så att säga. Vi började med att följa med Anna på en powerwalk runt årstaviken. Därefter lekte vi i Bryggartäppan en stund. Sedan mötte vi Emelie och Josef på Nytorget men då ramlade Ivan och slog i huvudet så han ville gå hem. Jag lyckades locka honom hem till Emelie och Josef (med löfte om plåster) och där landade vi en halvtimme. Innan Josef skulle åka till sin farfar över natten och Emelie skulle ladda inför en fest ikväll. Då gick vi till McDonalds. Därefter Söderhallarna, nu hade jag lyckats locka ut två förskolevänner till Ivan med respektive mamma. Vi trodde att vi skulle ses på bibblan men den var visst stängd pga allhelgona. Så barnen fick leka en halvtimme i bofills båge. Till synes oberörda av kylan, till skillnad från undertecknad, som frös rumpan av sig. Efter detta började klockan närma sig halv fyra och jag såg en ände på denna långa pusseldag. Hittade på ett ärende på Ica för att dra ut på tiden, gick och köpte det här viktiga: salt. Gick hem. Ivan fick ett kinderägg. Sedan lekte vi omhand lekrum typ en timme. Han var doktor och gav mig samt alla gosedjur sprutor. Och lagade mat (tacos och broccoli) en god stund. Efter detta åt vi en mycket näringsriktig middag (laxbullar och ris ehe) och så var det nästan kväll. Lekte med lera en stund. Nu är klockan fem över åtta och Ivan, som vaknade 9.15 imorse, är inte riktigt trött ännu. Det är däremot jag. Det är så himla SLITIGT att hänga runt ensam utan planer med sin pigga snart treåring alltså! Hade glömt!
Nog om det. Nu är det bara en dag var på helgen och sedan får förskolan ta vid i kampen om att stimulera mitt barn. Puh.
Igår var det två år sedan Ivans pappa dog. Vi åkte till kyrkogården och tände två lyktor för honom, jag och Ivan och hans farbror och min vän Frida. Det var fint. Det känns som att de senaste två åren gått oerhört fort och makalöst sakta på en och samma gång. Tittar jag på Ivan ser jag en helt annan person än den som förlorade sin pappa. Då pratade han inte, gick inte, kröp omkring och hade ungefär två tänder. Idag är han… så mycket mer än det. Han är min kompis och min motståndare i argumentationer, min förhandlingspartner och min stora kärlek. Han växer så det knakar och är en tidsmarkör över att tid verkligen förflutit. Själv känner jag mig å ena sidan precis som förr i tiden, å andra sidan som någon helt ny, annorlunda, annan än då. Det är svårt att förklara. Men det var en fin stund på kyrkogården i alla fall.
Resten av tillvaron är lite upp och ned, kan man säga. Det är svårt att beskriva den senaste tidens skeenden i vårt privatliv utan att bli väldigt… privat, och det kan jag inte bli utan att utelämna en eller flera andra personer. Vilket jag inte vill eller har rätt att göra. Så jag fattar mig kort tills vidare.
Vi träffar inte längre den andra familjen, den där som vi träffat sedan i början av sommaren ungefär. Ivan har inte längre någon bonussyster och jag är ingens bonusförälder. Sedan en kort tid tillbaka är det åter jag och Ivan, vi som är familjen, vi som tar oss fram genom tillvaron (i sällskap av våra vänner, familj och nätverk såklart) på egen hand igen. Det är både smärtsamt, sorgligt, svårt, nytt och ofattbart, men samtidigt det enda vi kan göra i det läge som har uppstått.
Ibland uppstår ett läge i en relation där allt blir absolut, ställs på sin spets. Där kan ett par antingen stå enade eller, som i vårt fall, med sorg i sinnen identifiera att våra liv, tempon, drömmar, planer och riktningar vill sig åt lite för olika håll. Och när det väl är uttalat, identifierat, bekräftat, vissa val har gjorts, så är det ganska svårt att ta sig tillbaka till den där dagen innan allt ställdes på sin spets.
Där har vi nu hamnat och i det läget har vi valt att gå isär. Eller, valt och valt förresten. Det kändes nog inte som ett val för någon av oss. Vi ville få det att fungera. Men det fanns liksom inget annat alternativ. I alla fall inte exakt just nu.
Tydligare än så kan jag inte beskriva vad som har hänt. Jag kanske återkommer i frågan, eller så gör jag inte det, men då vet ni i alla fall hur landet ligger precis just nu.
Jag tänkte att ni kanske undrade lite över hur vi har det, jag och Ivan? Det gör jag också ibland. Jag tror att vi har det bra. Jag tror att vi har det jättebra, till och med.
Nu har vi fungerat som ett slags bonusfamilj i lite drygt tre månader och det är fortfarande överväldigande, allting, faktiskt så mycket att jag liksom inte riktigt vet hur man börjar beskriva det. Allt som händer och hänt på så kort tid. Det har varit upp och ned, förstås. Mycket som förändrats för oss båda. Att gå från en tillvaro där vi levt ensamma och bara haft varandra som sällskap i 2 år till att plötsligt ha allt det där jag avundats andra familjer för så innerligt (och ibland bittert).
För mig: sällskap på kvällarna efter att båda barnen har lagt sig. Någon att bolla föräldraskapet med. Någon att skratta åt barnen och deras roliga/konstiga kommentarer med. Någon att ringa på väg hem från jobbet. Någon att ringa på väg till jobbet. Någon som kan laga mat när jag kör en tvättmaskin eller läser saga för barnen. Någon att vakna upp med på söndagsmorgnar. Någon att planera en framtid med. Någon som säger att den här julen är vi hemma hos oss, vi är en familj nu, de andra får komma och hälsa på. Någon som är hemma med barnen när jag går på föräldramöte på förskolan. Någon som finns där i vardagen, är en vuxen till, är en förälder till, sådär som de flesta andra har det men som jag aldrig riktigt hann vänja mig vid förrän det var över och förbi.
Men också: någon som orkar ta fighten när Ivan trotsar och vägrar sitta kvar vid matbordet, som säger åt mig att jag tar det här, låt mig göra det. Som nickar åt mig då jag smyger ut på toaletten, sätter mig och pustar ut för att jag helt enkelt inte pallar den femte konflikten i rad med mitt barn över småsaker. Någon som tar fighten därutanför och jag hör hur mitt barn först gråter förtvivlat över den tydligen så extremt kränkande behandlingen att behöva sitta kvar vid matbordet, för att sedan tystna, gå med på att äta två tuggor till och till slut skratta förtjust för applåden den sista tuggan föranledde. Själv kommer jag ut från toaletten, förundrad över att det gick. Det gick att få honom att sitta kvar! Det gick att få honom att smaka två tuggor till! Det hade jag ALDRIG trott?
Jag har liksom aldrig orkat det där. Jag har alltid prioriterat bort konflikter med Ivan, alla utom de absolut nödvändiga (typ: man måste ha bälte på sig på flygplanet och sitta stilla i bilen och borsta tänderna på kvällen). Jag har låtit honom sova i min säng, äta så lite eller mycket han velat, gå ifrån när han velat och i princip göra och inte göra allt annat han haft lust med. När han vägrat äta allt annat än korv och makaroner har jag lagat det. Dag ut och dag in. Jag har inte haft marginaler för konflikter. Jag har behövt ha honom glad och mätt. Innerst inne vetat att en dag, snart, måste den här sneda maktbalansen förmodligen att upphöra. Han blir större för varje dag. Jag kan inte för alltid vara hans undersåte som lyder alla nycker och vinkar. En vacker dag ska jag få duscha när jag känner för att duscha och äta annan mat än korv och makaroner. Jag orkar bara inte just nu. Så har det varit. Så himla länge för oss.
Och så plötsligt: in kommer en människa med en annan typ av marginaler än jag. En med en annan typ av prioriteringar än jag. En som tycker att en varierad kost är viktig och att en nästan-treåring kan sitta kvar vid matbordet tills båda barnen ätit upp. Att ett barn som gråter lite i protest inte är det värsta som kan hända i en familj. För att ta ett exempel. Och jag, jag ser plötsligt hur Ivan, min lilla BEBIS Ivan, växa i raketfart, förvandlas från ett barn som gråter högljutt över minsta motgång till ett som det går att resonera med, ett som kan sitta kvar vid bordet och äta flera tuggor av alla möjliga maträtter. Jag ser honom ta efter sin två år äldre bonussyster, somna med hennes namn på läpparna och vakna förtjust till att repetera hennes första ord i sängen bredvid på morgonen. Tillsammans springer de upp från sovrummet, ut i lägenheten, leker antingen med bilarna eller gosedjuren eller sätter sig med varsin iPad och kollar på sina små klipp och filmer. Plötsligt kan jag göra något annat i lägenheten flera minuter i sträck, ibland halvtimmar och timmar, de har roligare med varandra än med oss? Det är så magiskt att se. Att höra dem skratta i rummet bredvid. Att höra honom härma henne eller henne när hon undervisar honom på en fyraårings vis. Att se Ivan och henne interagera tillsammans, att deala med både sin svartsjuka och nyfunna vänskap och glädje i att ha varandra och ändå behöva markera gränser, kolla att den andre finns kvar, testa om det är okej att knuffa eller säga att man vill vara ensam, bli osams och försonas igen, det är så… stort. Så otroligt vackert och rörande och fint. För mig och förmodligen för dem också.
Mitt i allt det här, det stora och fantastiska, så bor en samtidig… sorg i mig. Eller jag vet inte om det är sorg jag menar, men det ligger något tungt och liksom melankoliskt över en sådan här allomfattande förändring. Plötsligt kan jag slappna av på ett sätt jag inte kunnat på flera år. Plötsligt finns det någon typ av utrymme att landa, reflektera, våga hoppas, försöka formulera vem jag är och vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag varit och inte orkat vara de senaste åren. Plötsligt speglas mitt föräldraskap i en annans föräldraskap. När det händer kommer tankar och känslor som jag tryckt bort länge. Jag sörjer det jag inte haft och det jag har tvingats gå igenom. Jag inser att jag är utmattad efter de senaste årens maratonlopp. Och uppå detta det här med att skriva en bok om det som har hänt. Så många kontraster. Att kasta sig mellan ett nu och ett nyss.
Jag skriver om min historia, varannan dag är jag hemma från mitt heltidsarbete och skriver på berättelsen om det som var innan, och det är så… mörkt. Mörkare än jag orkat tänka på. Ivan har alltid fungerat som en fackla för mig, en anledning att fortsätta, att aldrig sluta, att köra på och köra på och köra på lite till. Jag antar att jag någonstans längs vägen har gått och blivit lite trött. Att det kanske är nu som det ger sig till känna. Kanske är det så, kanske inte. Oavsett vad: vi går igenom stora förändringar och jag har fortsatt svårt att formulera mig kring det. Nästan all min energi går åt till att vara närvarande i det som händer i familjen och så, varannan dag i veckorna, försöka skriva en bok som kastar mig tillbaka till tiden som var innan. It’s a lot, man.
Det här med att skriva en bok. När det är på riktigt. När det finns ett förlag och en deadline att förhålla sig till. Jag trodde inte att jag skulle drabbas av skrivkramp, det har liksom aldrig varit mitt problem att INTE få ur mig ord? Mitt problem har snarare varit det omvända, jag skriver för mycket, för långt, är helt inkapabel att fatta mig kort. Till nu. På tisdagar och torsdagar har jag ledigt från mitt vanliga jobb och sitter hemma och skriver. Eller, tja, vissa dagar skriver jag inte så mycket. Vissa dagar växer mitt dokument bara med en halv sida. Vissa dagar går jag igenom de sidor som finns. Vissa dagar, ganska många på sistone, läser jag de kanske 100 sidor som nu finns och tänker att det är helt jävla värdelöst. Att jag skäms inför tanken på att det här ska ges ut. Att det är och var en idiotisk idé att någonsin gå på möten med förlagen, ännu mer att skriva avtal med dem. Jag börjar bli så trött på min egen historia. Trött på att läsa om den, trött på att ha med den att göra överhuvudtaget. Och det gör ont att gå tillbaka. Både till tiden efter han dog och till tiden innan, då vi levde båda två. Jag undrar vad det är jag har gett mig in i.
Med andra ord: jag är precis som vilken skrivande människa som helst. Precis såhär sade alla, jo men faktiskt alla, att det skulle bli vid något eller flera tillfällen under processens gång. Jag hade bara svårt att se det framför mig. Att känna att det gällde mig. Nu sitter jag här och det är tisdag och min första, av två, skrivdag den här veckan är över. Dokumentet har vuxit med några sidor idag. Ett par, tre stycken tycker jag verkligen om. Minst lika många tycker jag är värdelösa. Men jag skriver ändå. Skriver ut alla sidorna (min nya skrivare RYKER när den spottar ur sig sidor, det är lite oroväckande ändå) och lovar mig själv att när nästa skrivdag kommer, på torsdag, ska jag ha läst igenom allt. Strukit under där det inte fungerar. Ändrat i vissa formuleringar.
Mitt mål med september och oktober är att skriva och ta mig framåt. I november vill jag närma mig målgång för det första grova utkastet. I december, januari och februari: korra, ändra, stryka, göra om där det behövs. I mars: slutgiltig inlämning. Hittills tror jag att det kan fungera. Är bara lite förvånad över att det inte är så lätt som jag trodde.
Så kom då hösten och med den, sjukdomarna. Nytt för HT16 är att det är jag som föll offer för den första, inte Ivan (ännu). Så här ligger jag med låg feber och värk i kroppen och enorma svettningar och andfåddhet vid minsta rörelse och lätt frossa vid stillasittande. Plus en värkande, skärande känsla i halsen. Mmmmm, mysigt med höst hörni. Det finns dock några positiva aspekter av nuvarande tillstånd och det är att jag är sjuk ensam, det vill säga jag behöver inte samtidigt ta hand om en trött och gnällig liten en om dagarna. En annan positiv grej är att Ivan ju sover mer eller mindre hela nätterna (standarddygn: han sover 20.30-07.30) och det därmed blir ganska mycket tid över till att göra det jag orkar, vilket är ligga i en soffa eller säng. Och småfrysa. Och titta på serier. Den här sommaren har jag sett fem avsnitt av Stranger Things (inte min kopp te alls, tyvärr, så mycket åttiotalsklyschor och så slarvigt ritade porträtt), ett av Bloodline (var det inte ganska… tråkigt?) och ett av The Good Wife (gillade!). Jag har också läst halva I love Dick och halva The Girls. I övrigt står det ganska stilla i mitt kulturintag. Minns inte ens sist jag upptäckte en ny artist eller var på bio. Oh well andra tider kommer. Nog om detta (min mesiga sjukdom och kultur).
Snart byter jag fas i livet och det har jag för avsikt att berätta mer om inom kort. Men rent logistiskt sett så går jag ned på halvtid i mitten av september och då är tanken att jag ska skriva, skriva och skriva ännu mer om dagarna då jag inte jobbar. Jag har tänkt försöka vara disciplinerad. Att inte ägna min öronmärkta skrivtid åt att tvätta, hänga upp tvätt, diska, plocka undan och gå med återvinningen. Eller måla naglarna. Eller hamna i soffan framför sociala medier i två timmar. Vi får väl se om jag lyckas, ett som är säkert är i alla fall att tiden jag har på mig kommer att behövas. Tre månader på halvtid är tydligen inte speciellt mycket, har jag fått förklarat för mig av andra som skrivit böcker. Jag tyckte det lät som eoner av tid när jag fattade beslutet. Kanske räcker det om jag har kommit bara ganska långt vid årsskiftet. Kanske kan våren ägnas åt redigering, trots att jag jobbar heltid? Kanske kan jag vara mer disciplinerad även om kvällarna, trots att jag aldrig lyckats speciellt bra hittills? Vi får se.
Under de två veckor som passerat sedan jag skrev sist har Ivan alltså haft en underbar tid på sin nya avdelning på förskolan. Inte en enda gråtlämning på flera veckor. Jag har bytt metod när det kommer till förberedelser och det tycks fungera. I stället för att inte orka ta konflikten i att han blir ledsen när han vet att vi ska gå till förskolan redan hemma, har jag pratat om det redan innan vi lägger oss på kvällen innan. Imorgon ska vi gå till förskolan och mamma ska gå till jobbet. Samma sak morgonen efter. Det här är så himla mycket pedagogik 1A och jag vet att många som läser det här tänker “herregud, har du insett FÖRST NU att barn tycker om att få vara med och veta vad som gäller”, men ja, så är det, jag har börjat först nu. Ivan är med på noterna och vet vart han är på väg när vi rullar ut genom porten på morgnarna, och det har fungerat ypperligt. Det, och kombinationen med nya avdelningen, nya barngruppen som verkar så himla mycket lugnare än den tidigare, nya pedagogerna och att Ayton, hans polare sedan BB-tiden, numera också går i hans grupp och de leker hela dagarna.
På hemmafronten är det intensivt. Tvåbarnsföräldrar, I salute you. Hur är det ens fysiskt möjligt att räcka till för två barn samtidigt, om båda är under… säg, fem? Självklart har det med förändringarnas tider att göra och de två barnen som figurerar i just min familjebild har sina egna respektive sätt att hantera det nya på. Ivan till exempel, har gått och blivit extremt mammig (ok who am i kidding, det var han innan, men mer än någonsin förut då). Svartsjuk när jag pratar med, skojar med eller kramas med, de andra två i familjen, gnäller mer än han någonsin gjort innan, får utbrott när jag inte genast tar upp honom i famnen, har svårt att låta någon annan än jag närma sig osv. Han är inte sitt charmigaste jag den här tiden, det kan vi ändå vara överens om, och det säger min terapeut (ÄLSKAR henne) att jag ska vara riktigt nöjd över: han reagerar precis som en tvååring ska i det här läget. Han kommunicerar med de medel han har att han inte tycker att det känns lämpligt att dela sin mamma med två andra, och vi runtomkring försöker möta det så gott det går. För min del är utmaningen tålamod och att orka med att han gnäller och gråter så ofta. Det är helt nytt för mig, jag har ägnat över två års tid åt att tysta och lugna varenda pip som kommit ur hans strupe. Ta upp honom i famnen så fort han behövt det, låtit bli att duscha om han tyckt att det var läskigt med duschstrålens ljud mot badkaret osv. Jag inser själv att det inte håller, det blir ännu mer tydligt när en liksom speglas i någon annans föräldraskap. Plus att Ivan börjar bli så stor. Jag har ont i ryggen nu. Jag kan inte bära honom så fort han gnäller. Jag måste lära mig, och honom, att ibland får man vänta. Ibland är det okej att ett annat barn sitter i mitt knä en stund. Eller att de sitter där tillsammans. Det är inte lätt, men jag kämpar på. Dagen till ära med feber och halsont.
Nu: dags för alvedon, ipren, nässpray, esberitox, en kopp kaffe och snart, om en timme, hämta Ivan och försöka orka med åtminstone en halvtimme i parken efter förskolan innan det är dags för hemgång och härjet börjar igen. Hej så länge!
Recent Comments