Ivan har en vän, en egen, en som jag inte har tryckt ihop honom med och som det i bästa stunder går fint med stundvis och i värsta stunder är ett evigt krishanterande med. Den här vännen har han hittat alldeles på egen hand, i våras på förskolan då han bytte grupp till den med ett år äldre barn. Redan i våras fick jag allt oftare rapporter om att han lekt med det här barnet om dagarna, men sedan hösten började (och nu snackar vi alltså två dagar så jag fattar att det kan vända men det är inte poängen här så häng med) har de varit oskiljaktiga. Leker tillsammans hela dagarna, tydligen. Skrattar och går omkring på gården tillsammans, tar varandras händer och tryggar varandra när det är stökigt. Rullar på golvet, stannar upp, och klappar (!) på varandra. Jag vet det här, för jag såg det själv idag vid hämtningen. Det var en sådan där lugn eftermiddag och stämningen var god och Ivan ville inte gång hem så vi blev kvar en halvtimme. Pratade med pedagogerna och så fick jag titta på hur de har det tillsammans, Ivan och hans kanske första (?) vän. Och det var så fint att se. Försiktiga och rädda om varandra rörde de sig runt som ett par siamesiska tvillingar. Följde varandras varje initiativ, var snälla med varandra, skrattade, höll händer. En av pedagogerna uttryckte sig lite klantigt men sade “de passar så fint ihop, de är så SNÄLLA båda två” och även om jag kanske egentligen inte uppskattar ordet snäll om ett barn så kunde jag se vad hon menade. Försiktiga, kanske jag hade valt. Eller lyhörda. Vetefan. Men det var något alldeles magiskt att titta på för en gammal sentimental morsa. Jag blev så stolt och glad. Två och ett halv år tog det, men nu tror jag vi kan kostatera att han har en vän.
(När vi åt middag hos min killes mamma på kvällen sedan kröp Ivan ned under bordet och började prata helt seriöst och vuxet med isa, hennes hundvalp, och jag hörde honom säga “jag har varit på förskolan idag, isa. Och lekt med *barnets namn*, isa”. Det var också rörande.)
Sista vardagen innan förskolestart för ivan. Jag längtar nästan ihjäl mig. Ser måndagen som den första oasen efter ett maratonlopp jag egentligen aldrig hade kondition för.
Fyra veckor snart förbi. Fyra intensiva, bortom alla rimlighetens gränser intensiva, veckor med inga barnvakter och nästan inga pauser. Tvärtom. Adderade i stället dubbelt så många barn (dvs ett till) och vuxna (dvs en till) och därmed en förändringsprocess för Ivan som senaste veckan varit i extremt mamma-mode. Vi snackar pip och gnäll och utbrott när jag lämnar hans sida med två meter. Samtidigt som han njuter av att vi är fler, att det finns ett annat barn att vara med, lära av, härma och irritera. Hans vallhundstendenser har gått i taket på sista tiden. Var är X, frågar han så fort X försvunnit ut ur rummet. Jag vill vara med Y, säger han så fort Y gör något annat en stund. Ja men ni fattar. Massor av nytt att förhålla sig till och själv har jag stundvis känt att alla flerbarnsföräldrar är GALNA, alternativt stora hjältar. Går inte att jämföra i den här plötsliga förändringsfasen såklart, mot att ha två barn från början, det säger ju sig självt att det blir galet mycket mer intensivt. Att foga samman två vuxna med både väldigt lika men stundvis också olika syn på barn, att dra gränser, sovrutiner, stimulans och regler tar ju också sin energi. Det jag försöker säga är att det ska bli “ganska” skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Att barnvakterna avslutar sina semestrar och är tillgängliga oftare. Att förskolan ger små andhål igen. Jag behöver det. Jag behöver det verkligen.
Tiden, den försvinner ifrån mig och jag sover för lite, skriver för lite, hinner för lite, är ofta trött. Samtidigt, så… glad. Och överväldigad, över det nya i min och Ivans situation. Jag hade verkligen tänkt att det bara skulle vara vi två, nu och för en lång tid framöver. Och så plötsligt finns det någon där, inte bara en utan två, det finns ett barn till att knyta an till, att bygga relation med, att lägga på kvällen och sova i närheten av, att väckas av på morgonen. Det är mycket på alla fronter, i huvudet och hjärtat och kroppen. Det är läskigt att känna något igen och nästan ännu läskigare när det kommer till barnen. De är så små, så sårbara, så underbart flexibla och naiva och otroligt inkännande och intelligenta. De håller på att hitta varandra samtidigt som de försöker känna in, hänga med, deala med svartsjuka och allt det där som händer när två små barn som levt länge med en ensamförälder ska börja leva ihop. Tro och tvivel. Jag trodde att anknytning till ett annat barn, ett jag inte burit och som inte varit mitt från början, skulle ta tid. Men det gick så himla fort och plötsligt känns insatserna så himla höga. På ett helt otroligt, nästan ofattbart, fint sätt men såklart: också läskigt. Jag har förlorat förr. På alla tänkbara vis, döden är bara ett av dem. Och skyddsmekanismerna som slås på helt automatiskt och som jag visste skulle finnas där när och om det här väl hände, de är där. Med besked. Och jag antar att det tar energi, liksom att bolla runt med logistik kring två små barn och att räcka till, hinna med, vara rättvis, göra den ena trygg och anknyta till den andre samtidigt. Och när de somnat: fortsätta att lära känna den fantastiska människa som jag råkat snubbla över och som på bara veckor och månader blivit så oerhört viktig för mig. Det är svårt att beskriva den här grejen som pågår nu utan att låta klyschig eller alltför utelämnande. Återigen finns där en annan person, nej två, vars privatliv jag värnar om och som gör att bilderna jag tar, berättelserna om mina dagar, inte längre bara rör mig och Ivan. Som de brukade. Det gör det svårt för mig att skriva här. Mina dagar, just nu, äts upp av allt det här. Jag vill att det ska vara så. Jag älskar att det är så och jag är rädd för det på samma gång. De första veckorna försökte jag bromsa, vara rationell och logisk och bete mig i linje med hur jag tänkte mig var lämpligt några veckor in i en ny grej, en kanske-relation. Men någon annan körde liksom på och det var svårt att inte följa med när allt inuti mig ville ditåt. Så nu ligger jag här. Inte i mitt hem utan en annans, ett där Ivan fått en egen säng, klockan är nio och han håller på att somna. När han gjort det ska jag gå upp och gosa lite med den andra. Kanske lägga även hen. Och sedan, när det blir tyst från båda barnens sängar, kanske försöka sova. Eller så blir det som det brukar: vi är uppe för länge, skippar sömnen en natt till, pratar och pratar och dricker vin och ser på serier och hånglar och lär känna varandra och sedan slocknar vi och vaknar outsövda och nästan utmattande till ännu en dag i den här konstiga, märkliga, fina tiden som är sommaren 2016. Man får se.
Men fy skämmes på mig som tystnat så totalt här. Det har varit ett par, tre, röriga veckor helt klart. Och jag har knappt haft någon tid att skriva och när jag har haft det har jag skrivit på bokprojektet och tiden har gått och tja, nu är det semester och jag skriver det här från en liten gäststuga bredvid en alldeles underbar annan stuga, någonstans på Gotland (nära Klintehamn, det är ungefär det jag vet).
Ska inte tråka ut er med detaljer om resan hit eller jo förlåt, jag måste? Pga vid sådana tillfällen får jag använda ALL min fucking självbehärskning och viljestyrka för att inte brista ut i en aldrig tystnande klagosång över HUR JÄVLA TUNGT DET ÄR ATT ALLTID VARA ENSAM MED SITT BARN och aldrig få en endaste liten paus. Det här hände: Bromma flygplats i 1,5 timme. Världens minsta och tråkigaste terminal. Ivan började tjata på att få flyga flygplan redan efter fem minuter och hans tålamod prövades hårt när han fick vänta, vänta och åter vänta. När vi väl boardade var han trött. Och lagom till säkerhetsgenomgången innan planet lämnat marken deklarerade han högljutt att han ville kliva av, han hade “flugit färdigt”. Sedan var det visst ett propellerplan vi flög och de låter tydligen så ända in i helvetet högt, så han flippade vid start. Alltså verkligen flippade ur i ren och skär panik. Grät sedan intensivt och tröstlöst i 45 minuter, tills vi landade igen. Jag kramade honom och vaggade honom i min famn och hans hjärta pickade så snabbt, han var verkligen så himla rädd och omöjlig att lugna ned. Väl på flygplatsen visar det sig att följande saker behöver lösa sig exakt samtidigt:
1. Biluthyrningsfirman som skulle ställt en bil åt oss på flygplatsen har inte fått in min betalning och har därför ej levererat en bil åt oss på flygplatsen. Söndag kväll. Panik. Sliter med telefon och internetbank och samtal till firman som gått för dagen parallellt med att slänga av bagage och vagn från rullbandet, som Ivan samtidigt försöker hoppa upp på. Behöver få ned honom i resevagnen pronto.
2. Resevagnen har fått två deciliter nyponsoppa över sig. En tetra har spräckts i bagagehanteringen. Allt är orange och kladdigt och blött och behöver torkas innan jag kan sätta Ivan där. Samtidigt som jag försöker lösa så att vi ska få en bil. Ivan får sammanbrott nr 25 denna eftermiddag. Är trött, varm, har inte ätit, har ingen ork att vänta. Skrik och nyponsoppa över hela flygplatsen.
Ja, men sedan löste sig bilen och vi kunde börja rulla. En timmes bilfärd senare var vi äntligen framme vid stugan och allt var faktiskt helt paradisiskt. Barnen lekte och sprang runt på gräsmattan i eufori. Vi tre vuxna fick ta ett glas vin tillsammans och äta lasagne. Slutet gott allting gott. Ivan somnade glad vid halv nio. Puh. Men det var tungt där ett tag.
Nu inleds alltså min semester och vi har fyra veckor tillsammans, jag och Ivan. Han går igenom en sådan fantastisk och strålande period nu (utläggningen ovan till trots) och är så kommunikativ och lycklig och pratglad och humoristisk. Maten går det sådär med, det blir mycket välling, men i övrigt bara: himmelrike. Igår sade han spontant att han älskade mig för första gången. Han har börjat sova så smått i sin egen säng om nätterna (den står en meter från min). Han dagvilar inte och är enkel att lägga. Bara ibland vill han kliva upp 04 på morgnarna, oftast 07.30 och det kan man ju leva med, right. Jag har fått tillbaka lite tid på kvällarna och har kommit en bra bit in i det som ska bli en bok sen. Det projektet håller jag en bit härifrån tills det kommit längre och jag har lite mer konkret att dela med mig av. Men det… Händer. Så kan vi väl säga.
En annan grej som påverkat min tystnad och tidsbrist på sistone är att jag har börjat… ptja: träffa någon. Så kan vi säga. Vi får se var det landar, om det landar, jag får nog anledning att återkomma i ämnet av den ena eller andra orsaken. Jag känner att jag lever om vi säger så, med allt vad det innebär.
All in all: juni och juli you been good to me (and Ivan) och det tackar vi för.
Jag ska försöka skriva en bok. Så var det sagt. Med start i september går jag ned i arbetstid på mitt jobb för att läsa en skrivkurs i att skriva självbiografiskt, och så ska jag försöka skriva en bok. En gång för alla.
Jag har planerat en längre tid, sparat semesterdagar, räknat på logistiken, vridit och vänt på det tusen varv och resonerat med min arbetsgivare om när en bra tid att göra detta skulle kunna vara. Jag har resonerat ännu mer med mig själv: har jag något att berätta? Är det här intressant för någon utom mig själv? Är jag redo att försöka göra det här nu? Var börjar och slutar min berättelse?
Jag är inte säker på något av av svaren men till hösten sätter jag igång. Hittar färre anledningar att vänta än att sätta igång. Frigör en halvtidstjänst under en termin, har en kurs som förhoppningsvis hjälper mig framåt, har ett intresserat förlag och därigenom en redaktör som får hjälpa mig på vägen.
Det kanske blir pannkaka av hela skiten, vad vet jag. Men jag ska ge det ett ärligt försök i alla fall.
Igår kväll (jo jag fick ju en lång kväll pga att barnet somnade 18.40 så det hanns med EN HEL DEL om en säger, bland annat höras med vänner) messade jag med en vän jag inte träffat på ett tag men som har barn i samma ålder som jag. Plus ett till, en femåring. I alla fall. Hon skrev att hon kunde känna sig sorgsen över att bebistiden är över och snart kommer barnen inte att ha en själv som sin stora idol längre. Det kommer inte räcka med ens blotta uppenbarelse för att få dem att skina som solar. Det kommer inte vara så för alltid, att de tycker att ens egna skämt är bäst eller att de gråter vid varje separation. Jag försökte peppa upp henne och säga att joho, hon kommer alltid vara deras idol och hon svarade krasst “är din mamma din stora idol kanske”? Hmm nja kanske inte då.
Och det har hon ju rätt i. Jag blev lite sorgsen jag också. Samtidigt som jag ju ägnar rätt mycket energi åt att tycka att det blir lättare och lättare, ju större han blir. Och när han bondar med andra än mig blir jag så lättad och glad. Och jag kan längta framåt, men inte bakåt. Jag har så svårt för det, generellt, att längta tillbaka i tiden. Så har det varit länge. Undrar varför? Jag tänker nästan aldrig på bebistiden och när jag ser andra, på stan, som går runt med halvåringar eller ettåringar som just lärt sig gå eller ligger och dada:r i vagnarna tänker jag spontant GUD VAD SKÖNT ATT DET DÄR INTE ÄR JAG. Är jag helt enkelt inte en bebisperson? Eller bodde det för mycket kaos och sorg och oro i vår bebistid hemma att jag aldrig hann uppskatta den? Ingen aning.
Jag vet bara att jag sällan tycker det var bättre förr. Jag tycker det mesta blir bättre och bättre. Livet, kroppen, psyket, hälsan. Lustig grej förresten på tal om hälsa: jag har gått till samma företagsläkare sedan 2009 och alla mina värden fortsätter att bli bättre med åren? Lever och blod och EKG och kolesterol och blodtryck och sånt. Till och med syn, märkligt nog. Min känsla är alltså, åtminstone på pappret, sann. Jag mår bättre nu än för tre, sex och nio år sedan (vi går var tredje år).
Men i alla fall. Lite av det där hon skrev bet sig fast. Och när jag fick ett sms från en mamma till en av Ivans förskolekompisar på eftermiddagen om att när hon hämtade sitt barn gick Ivan runt på gården, glad, och sjöng en egenkomponerad sång vars text var enkel och lydde “mamma, mamma, mammaaaa” så tänkte jag på det där igen. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag kommer han gilla andra sånger bättre än de som handlar om mig. En dag kommer han inte ropa VAR ÄR MIN MAMMA DÅ eller MIN MAMMA SKA FÖLJA MED så fort jag rör mig mer än tre meter från hans sida. Det kommer bli bra och skönt men visst, säkert lite tomt också. Det är en ynnest att vara så älskad som en blir av sin unge. Det är det verkligen.
Och när jag hade varit hos tandläkaren på eftermiddagen (passus: frisktandvård är BÄST pga det blir “gratis” att laga tex tappade fyllningar orsakade av för segt godis, 99 spänn i månaden känns som luft när det väl händer något) behövde jag passera den stora parken utanför förskolan på vägen till nästa destination och då såg jag honom med sin barnvakt på långt avstånd. Han cyklade och cyklade. Så stor nu! Jag ville springa fram och krama honom men lät bli, för träffar han mig och jag går igen blir det kaos. Pga den där fasen vi är i nu. Den då jag får honom att glittra och då inget alls konkurrerar med umgänge med mig. Hans mamma.
Smått sentimentala hälsningar från ett café där jag nu väntar till klockan ska bli “okej att gå hem igen”.
Recent Comments