En månad sedan jag skrev sist. Har liksom glömt hur det var en bloggade. Allt känns så futtigt och oviktigt som jag kommer på att skriva om här? Ändå vill jag ha den kvar. Den är ett sådant gediget himla tidsdokument, den här bloggen. Försöker mig på en sammanfattning av sakers tillstånd helt enkelt.
Sedan sist har jag lämnat in manus till förlaget och väntar nu på att få inleda bara fas och ta emot deras feedback. Nu kanske ni tänker att det är nästan klart, men jag tror (tyvärr) inte det. Vi snackar frågeställningar i stil med “ska vi stryka hela tredje delen helt och bygga ut den andra delen” eller “ska vi göra om hela andra delens kronologi” eller “var slutar boken egentligen” osv. Det vill säga, det är en hel del arbete klar. Skrattar rått åt mig själv som trodde att två dagar i veckan i tre eller fyra månader skulle räcka gott för mig. Då tänkte jag nog att jag ju aldrig har haft svårt att spotta ur mig text rent allmänt. För det har jag ju inte. Att däremot bygga en historia, en personlig och rätt så jävla smärtsam historia, att få den att hålla ihop och make sense och att bibehålla en ton, en melodi, eller motivera ett tonartsbyte, eller att ta mig igenom asjobbiga partier, det var jag inte så tränad på nej. Så det tog tid. Och vi är inte framme än. Men eftersom förlaget var mer realistiska än undertecknad så kommer det att fungera ändå. Hoppas jag. Boken kommer inte ut förrän våren om ett år, lyckligtvis. Så jag hopps att till slut lämna ifrån mig något jag både är stolt över och kan stå för. Där är vi alltså inte ännu. Men kanske snart, med hjälp av några proffs till förläggare och redaktör. Nog om boken. Den är på paus nu eftersom jag lämnat manus och förlaget är i London på mässa. Vi ska ses nästa vecka så då blir det väl ett slags startskott för nästa fas i detta.
Sedan sist har jag haft en cysta i en äggledare också. Ursäkta privata detaljer. Det gjorde ont så inni, men den sprack av sig själv (och det gjorde ännu mer ont) och sedan blev det bättre. Har pendlat till en gynekolog de senaste veckorna och ska på återbesök om några veckor igen men allt tycks vara fint och som det ska. Dock, värt att nämna, skräcken inför att något ska vara “allvarligt” när en är ensam med ett barn är inte nådig. Tankarna skenar rätt snabbt iväg mot det mest förbjudna och fruktansvärda. Tänk om det ena och tänk om det andra. Ej roligt.
Ivan mår prima. Är fortfarande kvar i faiblessen för klänningar och vill ha DN snippa när han blir stor. Han beklagar sig cirka varje dag över att jag har så små “duttar” och tycker att det vore mycket bättre om jag kunde ha lite större, som Elsa. Ja visst ja, Elsa är en stor fixering. Trots att han aldrig orkat se hela filmen. Han har Elsa på sin mössa, sina strumpor, en elsadocka som sjunger vansinnigt högt, och idag fick han en elsaklänning av sin oerhört lättövertalade moder.
Han är glad och envis och rolig och kaxig om vartannat. Drömmer mycket mardrömmar just nu, så nätterna är allt annat än stilla. Men det är som att jag vant mig, att hoppa upp och ned och lägga om en liten pys som drömt att han trillat ned från ett tak (exempel på dröm) är liksom inte alltför jobbigt? Årets skörd av sjukor har hittills bara varit en kort febersläng, en minimal magsjuka och så en öroninflammation. Ger denna vinter högt betyg på den fronten. På torsdag ska vi på treårskontroll och jag typ längtar lite? Oklart varför.
Så flyter veckorna fram. När jag skriver detta ligger vi båda i sängen och Ivan tittar på sin iPad. Jag kommer inom en minut säga att ipaden behöver sova och Ivan kommer att sura en liten stund över det. Sedan kommer han att fråga var Elmo och nallen är och jag kommer att svara att de ligger och väntar på honom i hans säng. Då kommer han gå dit. Vrida sig några minuter eller många. Somna. Slut på vardag. Slut även på denna min första post på en månad. Hej.
– åh vad jobbigt, men det vänder snart ska du se. Det är inget farligt, bara ett litet virus.
*noll orolig*
Jag när mitt barn är sjukt:
– herre JÄVLAR vad han är sjuk, det här kan inte vara normalt, han har ju hostat HELA NÄTTERNA tre dagar I RAD!!!! Jag får panik! Det här kan inte vara normalt!
*ringer 1177*
*ringer barnläkaren*
*går till barnläkaren som lyssnar på lungor och ba jo det är normalt, ett virus bara*
*går hem, lugnad*
Natten därpå när barnet kvider i utmattning och somnar 18.15 med “ont i örat” och sedan vaknar en gång i halvtimmen och ylar förtvivlat om örat:
– herre JÄVLAR vad han lider, såhär kan han inte behöva må, vad ska jag GÖRA, panik!
*ger ipren*
*barnet sover och vaknar om vartannat och kvider om örat och ont i magen*
*jag bäddar upp med handdukar och ombyten och en extra shot Ipren och nässpray och hinken*
Här ligger en kvinna jag älskat så länge jag levat. En galen och underbar människa. En jag rest med, skrattat med, anförtrott mig åt, brevväxlat med, spelat piano och sjungit med i ändlösa timmar. Hon var min idol hela barndomen och hennes liv och berättelser om detsamma har rymt så oändligt mycket. Nu sjunger hon sin sista vers i ett rum på brahegatan där bilder på mig och mamma och hennes andra barn och hennes stora kärlek, min morfar, pryder väggarna. I ett fönster står en adventsstake, i ett annat en liten midsommarstång. Detaljerna kring högtider, årstider och årens gång har för länge sedan slutat spela roll. Jag vet inte om jag kommer att träffa henne igen men jag vet att jag ska minnas och älska henne så länge jag lever. Fina, fina mormor.
Vet ni en riktigt sjuk grej förresten? Jag vabbade inget under hösten 16. Inget alls? Om vi bortser från dagen strax innan jul då jag blev hemringd vid lunch för att Ivan grät tröstlöst hela förmiddagen och personalen på förskolan sade att det nog är något på gång, sådär hade han aldrig varit. Men då var han inte sjuk. Han var ledsen. Och frisk, och återvände till förskolan för en bättre dag redan dagen därpå. Men i alla fall. Ingen vab HT16. Vågade knappt prata om det för det kändes så orimligt.
VT17 inleds i alla fall med en rejäl vab direkt från start, så ordningen är återställd. Vi snackar feber som kommer och går och en natt var så hög att jag inte sov någonting för jag hade sådan panik. Att höra sitt barn andas andfått en natt igenom, känns hur den ligger och kokar bredvid, sådan pärs för mina nerver alltså. Men dagen efter gick febern ned. Han var pigg nog att leka och gnälla över att han var uttråkad, ändå ett gott tecken. Och sen kom febern tillbaka igen. Men inte lika högt. Och det snoras och gnälls och nu är vi inne på tredje dagen och jag vet inte när jag senast sov mer ön fem eller sex timmar på en natt och jag känner en gnagande trötthet och irritation och brist på tålamod, sådär som det blir efter ett antal dagar i isolering med sjukt barn och utan sömn ni vet. Fy fan vad snabbt jag blir bitter och tjurig och avundsjuk. Alla JÄVLAR som är två föräldrar och dessutom har nätverk som hoppar in när ungarna är sjuka, jag är så ARG på er. Eller okej. Det är jag såklart inte, för jag kan tänka längre än så, det är ren och skär självömkan och trötthet och avund i en omysig mix. Men ändå.
I alla fall. Igår köpte jag en ny fitbit charge i tröstpresent till mig själv. Min förra gick sönder strax innan jul och jag har sedan dess betat mig igenom en withings och en apple watch. Ingen av dem passade mig, så jag sålde dem igen. Och återgick till den som passade mig bäst. Älskar fan fitbit. Även om informationen om sömn (och dess frånvaro) ibland gör mig lite bitter. “Lite”. Heh.
Är inne i jätterolig fas med boken nu förresten. Ett grovt manus är färdigt och jag bollar med texten, sida för sida, och vässar formuleringar och känner på känslan av att läsa och gud vad det är mycket mer givande att göra det än att skriva från grunden, börja från noll så att säga. När Ivan somnat om kvällarna, när jag orkar, sätter jag mig och går igenom några sidor. Rör mig sakta (med betoning på sakta) framåt i texten. Är på sidan 70 av typ 200 A4 nu, så det är en bra bit kvar. Men det tar sig! Min förhoppning är att lämna in ett manus jag känner mig okej inför typ i mitten av februari. Och sedan låta redaktören börja göra sitt jobb. Tänker mig att framåt april, maj kanske, är vi nöjda. Då ska det också bli skönt att släppa boken ett tag. Då kommer det återstå ännu ett halvår innan den kommer ut. Då är det bara ett heltidsjobb och ett heltidsföräldraskap att ägna veckorna åt. Så hanterbart! Så ljuvligt!
Såhär långt uppehåll har jag kanske aldrig haft? Det beror på boken. Och att jag varit sjuk. Och att det var jul och jullov och att tillvaron var intensiv. Men främst på boken. Nu har jag återgått till mitt arbete och har därför inga dagar i veckan som jag är hemma och skriver. Det innebär att jag så fort Ivan somnat går ut och skriver eller redigerar texter i någon, ibland några, timmar. Ungefär om en månad ska jag lämna in mitt manus och så kommer min redaktör att börja jobba med texten. Vad som händer då vet jag inte riktigt, jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare, men jag tror att det då kommer att bli en del ytterligare jobb mellan mig och redaktören. Framåt vårkanten ska den i alla fall vara klar, hurra! Jag ser ljust på framtiden exakt just nu. Tycker att den börjar ta form, älskar väl kanske inte precis varje sida, tycker dessutom att den är tråkig och tjatig mellan varven, men liksom… den är min. Och den HÄNDER. Det är något. Och det är också förklaringen till radioskuggan här sedan en tid tillbaka.
Sammanfattningsvis så var julen ändå fin. Jag fick en sodastreamer (är det ens rätt ord?) i julklapp av mamma och en Apple Watch i julklapp av mig själv. Ivan fick hundra miljoner prylar och såhär två veckor senare leker han typ inte med en enda av dem. Mitt hem svämmar över av leksaker och jag måste ta tag i detta snart. Orkar/hinner inte just nu bara.
Ivan mår fint men pratar mycket om döden just nu. Frågar efter sin pappa, säger att han vill att pappa ska hämta på förskolan, har insett att han inte har något som de flesta av hans vänner faktiskt har. Oftast är samtalen fina och inte sorgliga, vi pratar om att han inte har en pappa för att hans pappa var död, men att hans pappa också älskade honom väldigt mycket när han levde och att han ju har många människor i livet som älskar honom idag. Jag anar en försmak på vad som kommer att följa under åren som kommer. Har många tankar kring detta som jag inte hinner formulera mig om här (pga se ovan) men som går ut på att i hans värld är hans öde inte sorgligt eller konstigt, men det blir det när han snappar upp att omgivningen blir beklämda när han pratar om det. Han märker när människor blir rörda och ledsna när han pratar om att hans pappa är död. Han förstår att det är “synd” om honom och det gör mig ledsen för jag vill inte att han ska känna så. Jag vill att hans liv, i hans ögon, ska te sig som ett unikt liv i mängden av unika liv. Sorgliga saker händer och fina saker händer. Människor finns och somliga finns inte. Äsch, jag är usel på att lägga ut texten om detta eftersom jag inte HINNER lägga ut texten om detta, men sammanfattningsvis så har jag pratat lite med förskolan om hur vi pratar om döden här hemma. Vi undviker himlen, vi undviker att tycka alltför synd om (om han själv inte behöver det alltså, visar att han vill ha tröst osv, då får han det, men när det handlar om frågor som är nyfikna och intresserade så vill jag att han ska känna att vi kan prata om det, att han inte förstör stämningen genom det, att han inte är per automatik en som det är synd om) och vi kämpar på med samtalen om det som är svårt att prata om eftersom, tja, döden är abstrakt.
Annars mår han toppen. Har i vanlig ordning stark separationsångest från mig och drömmer om att jag äts upp av monster ibland. Däremellan dansar han (mycket!) till Veronica Maggio och Peg Parnevik och Laleh på Youtube. Han vill gärna vara flicka mellan varven. Han skrattar mycket. Bråkar med mig en del. Somnar för det allra mesta glad och peppad på livet. Min underbara unge. Fan vad jobbigt och fint det är att älska såhär mycket hörni?
Jag har sett hela Skam och hela The OA, i övrigt inte så mycket mer kultur här på hemmafronten. Jag försöker jobba heltid men det går sådär för alla barnvakter är upptagna eller sjuka och tja, livet är som livet är. Överväger att be om att få gå ned i arbetstid men vill försöka lösa det lite till, gillar ju ändå att jobba liksom. Samt att ha en heltidslön.
Det var en kort uppdatering härifrån, det. Om någon ens läser fortfarande. Allt är helt okej! Jag skriver och redigerar och pillar med text. Och är med Ivan. Hej för nu!
WOHO! Dags för måndag! Första advent är avklarad och det löste vi genom en jävla massa inomhuslek. Pga monsterväder i Stockholm. Alltså, snön var liksom som spikar i allas fejs oavsett riktning man försökte gå åt. Vi tog en promenad till Ringen och Ivan grät och skrek “mamma snön gör ILLA mig” från vagnen. Jahopp. Mig också, om nån hade frågat men det skedde inte riktigt så ptja, vi gick hem. Jag var stark och pigg hela lördagen men generellt sur och trist hela söndagen. Så kan det gå. Gick runt och städade och muttrade och diskade och tyckte att det var störigt med alla höger av stök som liksom växte fram samtidigt som jag tog tag i en annan. Och läggningen tog en dryg timme och jag var skiiiitsur när den var över. Och idag vaknade Ivan 6.30 vilket iofs är en helt vanlig tid för de flesta barn men inte mitt. Trodde inte mina ögon! Men som vanligt betydde mina viskande argumenteringar om att det “fortfara är natt” ingenting så vi klev upp. Nu sitter jag och lyssnar på stormen utanför och ska snart gå till först förskola, sen jobb. Säsongen för att gå på tå med andan i halsen är som bekant här. Jag har exakt dyra veckor på mig att färdigställa första utkastet av manuset till min bok. Det kan gå, men det kan också gå. Beroende på vab och barnvakter som just nu inte kryllar ihjäl sig i vår tillvaro. Jo, i fredags fick jag förresten gå på en överraskningsfest för en kompis som fyllde 40. Var ute till nio! Kom dit halv åtta! Fatta FESTLIGT liv ändå.
Äeh. Nog om detta. Om det inte skinit igenom cirka jättetydligt ovan så är jag lite ostimulerad i kombination med stressad just nu. Men sådana tider har vi ju tagit oss igenom cirka tusen andra gånger så jag räknar med att det kommer ske även denna gång. Hepp!
Recent Comments