Jag tänkte att ni kanske undrade lite över hur vi har det, jag och Ivan? Det gör jag också ibland. Jag tror att vi har det bra. Jag tror att vi har det jättebra, till och med.
Nu har vi fungerat som ett slags bonusfamilj i lite drygt tre månader och det är fortfarande överväldigande, allting, faktiskt så mycket att jag liksom inte riktigt vet hur man börjar beskriva det. Allt som händer och hänt på så kort tid. Det har varit upp och ned, förstås. Mycket som förändrats för oss båda. Att gå från en tillvaro där vi levt ensamma och bara haft varandra som sällskap i 2 år till att plötsligt ha allt det där jag avundats andra familjer för så innerligt (och ibland bittert).
För mig: sällskap på kvällarna efter att båda barnen har lagt sig. Någon att bolla föräldraskapet med. Någon att skratta åt barnen och deras roliga/konstiga kommentarer med. Någon att ringa på väg hem från jobbet. Någon att ringa på väg till jobbet. Någon som kan laga mat när jag kör en tvättmaskin eller läser saga för barnen. Någon att vakna upp med på söndagsmorgnar. Någon att planera en framtid med. Någon som säger att den här julen är vi hemma hos oss, vi är en familj nu, de andra får komma och hälsa på. Någon som är hemma med barnen när jag går på föräldramöte på förskolan. Någon som finns där i vardagen, är en vuxen till, är en förälder till, sådär som de flesta andra har det men som jag aldrig riktigt hann vänja mig vid förrän det var över och förbi.
Men också: någon som orkar ta fighten när Ivan trotsar och vägrar sitta kvar vid matbordet, som säger åt mig att jag tar det här, låt mig göra det. Som nickar åt mig då jag smyger ut på toaletten, sätter mig och pustar ut för att jag helt enkelt inte pallar den femte konflikten i rad med mitt barn över småsaker. Någon som tar fighten därutanför och jag hör hur mitt barn först gråter förtvivlat över den tydligen så extremt kränkande behandlingen att behöva sitta kvar vid matbordet, för att sedan tystna, gå med på att äta två tuggor till och till slut skratta förtjust för applåden den sista tuggan föranledde. Själv kommer jag ut från toaletten, förundrad över att det gick. Det gick att få honom att sitta kvar! Det gick att få honom att smaka två tuggor till! Det hade jag ALDRIG trott?
Jag har liksom aldrig orkat det där. Jag har alltid prioriterat bort konflikter med Ivan, alla utom de absolut nödvändiga (typ: man måste ha bälte på sig på flygplanet och sitta stilla i bilen och borsta tänderna på kvällen). Jag har låtit honom sova i min säng, äta så lite eller mycket han velat, gå ifrån när han velat och i princip göra och inte göra allt annat han haft lust med. När han vägrat äta allt annat än korv och makaroner har jag lagat det. Dag ut och dag in. Jag har inte haft marginaler för konflikter. Jag har behövt ha honom glad och mätt. Innerst inne vetat att en dag, snart, måste den här sneda maktbalansen förmodligen att upphöra. Han blir större för varje dag. Jag kan inte för alltid vara hans undersåte som lyder alla nycker och vinkar. En vacker dag ska jag få duscha när jag känner för att duscha och äta annan mat än korv och makaroner. Jag orkar bara inte just nu. Så har det varit. Så himla länge för oss.
Och så plötsligt: in kommer en människa med en annan typ av marginaler än jag. En med en annan typ av prioriteringar än jag. En som tycker att en varierad kost är viktig och att en nästan-treåring kan sitta kvar vid matbordet tills båda barnen ätit upp. Att ett barn som gråter lite i protest inte är det värsta som kan hända i en familj. För att ta ett exempel. Och jag, jag ser plötsligt hur Ivan, min lilla BEBIS Ivan, växa i raketfart, förvandlas från ett barn som gråter högljutt över minsta motgång till ett som det går att resonera med, ett som kan sitta kvar vid bordet och äta flera tuggor av alla möjliga maträtter. Jag ser honom ta efter sin två år äldre bonussyster, somna med hennes namn på läpparna och vakna förtjust till att repetera hennes första ord i sängen bredvid på morgonen. Tillsammans springer de upp från sovrummet, ut i lägenheten, leker antingen med bilarna eller gosedjuren eller sätter sig med varsin iPad och kollar på sina små klipp och filmer. Plötsligt kan jag göra något annat i lägenheten flera minuter i sträck, ibland halvtimmar och timmar, de har roligare med varandra än med oss? Det är så magiskt att se. Att höra dem skratta i rummet bredvid. Att höra honom härma henne eller henne när hon undervisar honom på en fyraårings vis. Att se Ivan och henne interagera tillsammans, att deala med både sin svartsjuka och nyfunna vänskap och glädje i att ha varandra och ändå behöva markera gränser, kolla att den andre finns kvar, testa om det är okej att knuffa eller säga att man vill vara ensam, bli osams och försonas igen, det är så… stort. Så otroligt vackert och rörande och fint. För mig och förmodligen för dem också.
Mitt i allt det här, det stora och fantastiska, så bor en samtidig… sorg i mig. Eller jag vet inte om det är sorg jag menar, men det ligger något tungt och liksom melankoliskt över en sådan här allomfattande förändring. Plötsligt kan jag slappna av på ett sätt jag inte kunnat på flera år. Plötsligt finns det någon typ av utrymme att landa, reflektera, våga hoppas, försöka formulera vem jag är och vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag varit och inte orkat vara de senaste åren. Plötsligt speglas mitt föräldraskap i en annans föräldraskap. När det händer kommer tankar och känslor som jag tryckt bort länge. Jag sörjer det jag inte haft och det jag har tvingats gå igenom. Jag inser att jag är utmattad efter de senaste årens maratonlopp. Och uppå detta det här med att skriva en bok om det som har hänt. Så många kontraster. Att kasta sig mellan ett nu och ett nyss.
Jag skriver om min historia, varannan dag är jag hemma från mitt heltidsarbete och skriver på berättelsen om det som var innan, och det är så… mörkt. Mörkare än jag orkat tänka på. Ivan har alltid fungerat som en fackla för mig, en anledning att fortsätta, att aldrig sluta, att köra på och köra på och köra på lite till. Jag antar att jag någonstans längs vägen har gått och blivit lite trött. Att det kanske är nu som det ger sig till känna. Kanske är det så, kanske inte. Oavsett vad: vi går igenom stora förändringar och jag har fortsatt svårt att formulera mig kring det. Nästan all min energi går åt till att vara närvarande i det som händer i familjen och så, varannan dag i veckorna, försöka skriva en bok som kastar mig tillbaka till tiden som var innan. It’s a lot, man.
Recent Comments