by Carolina | Jan 27, 2015 | Uncategorized
Tre månader. Nästan hundra dagar. En fjärdedel av ett år. En fjärdedel av Ivans liv. Så lång tid har det gått nu. Så evighetslångt, så sekundkort.
Överlever jag det här? Ja. Går det enkelt? Absolut inte. Vissa dagar värker och skriker det i mig av saknad och jag vill skrika att NEJ JAG VÄGRAR ATT DET BLEV SÅHÄR. Då känner jag mig som en svag liten trasa till människa som precis nätt och jämnt och utan marginaler tar Ivan genom sina dagar med lek och mat och bad och promenader och allt det där som nästan-ettåringar behöver och mår bra av. De dagarna hinner jag inte med mig själv och det gör mig så ledsen och ynklig om kvällarna när han somnat. Jag tänker att nej, jag pallar inte, jag räcker inte till som människa, hur andra ensamstående gör förstår jag inte. Jag vill spola tillbaka tiden och få allt tillbaka, det där jag hade och tog för givet och ibland knappt ens uppskattade fullt ut. Jag sörjer att det var så. Att jag gled genom dagar och år med en sådan fantastisk människa vid min sida, en så jävla unik person som aldrig någonsin ljög eller var förställd, så vacker och så god, och liksom.. Lät det vara vardag och allt vad det innebär med stressigt eller gnälligt så ofta. Som att vi hade all tid i världen på oss. Jag hatar att det blev så och att vi inte tog vara på tiden bättre.
Jag sörjer allt som inte kommer komma i min och Ivans framtid samtidigt som jag i bakhuvudet börjar skissa på en ny. Det går bra ibland och sämre ibland. Så måste det ju få vara, jag tror att hela det första året kommer vara ganska kaosartat känslomässigt och att jag bara måste försöka andas djupt och vara snäl mot mig själv. Våga be om och ta emot hjälp. Den biten är absolut svårast just nu. Jag har så svårt att be om sällskap på mina och Ivans premisser, dvs tidiga middagar i min hemmamiljö eftersom det funkar sådär att vara borta efter sjutiden om kvällarna. Jag liksom antyder men ber inte rakt ut, och ibland går alldeles för många dagar i rad då vi är alldeles själva hemma, jag och Ivan, och allt är så ekande tyst och tomt och jag får för mig att varenda osvar när jag ringer någon beror på att ingen orkar med oss och vårt deppiga liv just nu. Det är svårt. Som sagt. Men jag jobbar med det.
Ivan sprider så mycket glädje och kräver så mycket närvaro att han är som en livboj mitt i allt detta. Nu går han! Eller nästan i alla fall. Står stadigt, släpper taget, tar några steg. Sätter sig. Försöker inte igen på två dygn. Hans mage är fortfarande tjorvig ibland och då får jag ensam-förälder-panik direkt. Känner att nej gud jag vet inte hur man gör sånt här. Men så blir han frisk igen och vi är på bana igen. För ytterligare några dagar.
Ni vet i slutet av Hurricane-låten av Håkan. Visst känns det skönt att va vid liv, en dag till, visst känns det skönt nu Hurricane sjunger han. Och i slutet bara det där ekot: en dag till. En dag till. En dag till. Det är fortfarande så vissa dagar. Jag måste ta dem en och en – tanken på att det återstår tusentals likadana är för överväldigande. Men snart så.
Älskade Aksel i himlen eller var du befinner dig nu: vi saknar dig och älskar dig och tänker på dig och fortsätter här hemma, en dag till.
by Carolina | Jan 25, 2015 | Uncategorized
Igår var det mycket sorgligt här hemma. Efter att ivan stånkat (förstoppning evt tillbaka men så diffusa och motsägelsefulla symptom att jag inte pallar gå in på det, tar det med hans läkare ist) och grinat en sväng mellan sju och åtta och till slut somnat så var det min tur. Blickade ut i lägenhet som var råååååååstökig, var själv helt skitig och flottig i håret och trött så det värkte i mig och magen skrek FEED ME i falsett efter vecka då jag inte helt hunnit lyssna på den och så bara: ÄEH. Jag pallar fan inte. Ska det vara såhär motigt och ensamt och kämpigt FAST en kämpar ihjäl sig för att göra det bra, orka, inte deppa, tänka positivt, ta sig “vidare”, finnas där, inte isolera sig, osv. Kände hur uppförsbacken tills vi hamnar i medvind igen var så oerhört evighetslång. Stod i köket och kryddade en deppig tallrik yoghurt med flingor till middag med tårar och ringde lite väl förtrogna och bara grinade. Bad dem säga till mig att det inte alltid kommer vara såhär. Det sade de naturligtvis. Eftersom det är sanningen. Ändå hjälpte det föga. Åt klart min “middag” och gick sedan och lade mig före halv tio och tänkte att det här är fan all time low 2015 hittills. Sov och drömde konstiga drömmar och väcktes klockan 04.40 av en ivan som stod i sin säng, klarvaken, och bajsade och pratade och krävde att bli upplyft. Då ångrade jag mig och tänkte att det HÄR är all time low 2015. Gick upp, bytte, hav honom ersättning fast det inte var “morgon” ännu, han somnade om kvart i sex.
Nu äter vi frukost och jag har tagit en dusch, kors i taket. Ska på två visningar idag och sen kanske kanske min mamma kommer. Håller tummarna så himla hårt för detta. En ensam kväll med ivan med diffusa gnäll/magsymtom till och jag imploderar.
by Carolina | Jan 23, 2015 | Uncategorized
Ivans sömn. Kanske är det det som upptar 99% av mina tankar dessa dagar. Min egen sömn förresten. Lite väl… kort efter att jag börjat kolla lägenheter på söder kan man väl konstatera. Typisk vanlig kväll:
Hittar en bland de cirka fyra som finns ute på hemnet som INTE kostar mer än 4 (FYRA! Det är så galet!!) miljoner och typ bestämmer mig för att där ska jag nog bo. Börjar göra om i huvudet. Tänker på planlösning. På hur jag ska få den till vrakpris efter som ett mirakel skedde och ingen ville ha just den. Planerar vad säga till mäklaren. Börjar räkna på ekonomin. Landar i att jag kommer vara så sjukt fattig på cash i resten av Ivans barndom men att han blir rik på vänner och nätverk i stället. Kollar bilderna igen. Upprepas trettiofem gånger. Sova lite.
Vakna och så ba: nä men alltså det här går ju inte. Haha, vad TÄNKTE jag ens på?
Men sen nästa kväll är jag igång igen. Ser det som nödvändig del av sorgeprocessen, att närma sig tankarna på en framtid som man skulle vilja ha den. Vi säger så va.
by Carolina | Jan 12, 2015 | Uncategorized
Idag inledde jag en typisk “investering i mig själv”, nämligen en sorgebearbetningsterapi. Är det ens ett ord? Skitsamma. En terapi för sörjande (enskild, inte i grupp), som till skillnad från det mesta i mitt liv som just nu handlar om mig och Ivan, ska handla enbart om mig och min förlust: min sorg, mina tankar, skuldkänslor, saknad, orosmoln och framtid och allt sånt där. Det vill säga: den här gången handlar det inte om Ivan så mycket. Indirekt ja, eftersom han är en extremt stor bit av mitt liv, men ja, ni fattar. Som ni säkert märker är det ju ganska lätt att i en sådan här situation liksom tränga bort den där biten av sorgen som är en svinstor jävla förlust eftersom vardagen med en elvamånaders KRÄFVA vidaregång på många sätt.
Det har blivit som vardag igen, jag behöver ta hand om min fina unge och jag tänker banne mig se till att göra det bra, kosta vad det kosta vill. Och han har varit sjuk. Och jag har oroat mig. Och bytt cirka tolvtusenfemhundra blöjor om dagen. Och livet har pågått i rasande takt.
Men mitt i allt det här behöver jag hitta andningshål att bearbeta min egen förlust och min egen sorg och eftersom jag inte riktigt gör det i vår vardag ska jag få hjälp med det genom ett fantastiskt ställe som heter Sorgmottagningen och idag var alltså där, på första tillfället. Ivan fick i snöstorm och minusgrader gå på promenad runt Norrmalm med Lina, som klätt sig i underställ och vinterkläder och ställde upp (TACK älskade underbara människa) medan jag själv vandrade in, satte mig i en stol mittemot en terapeut och, tja, slog på stora gråtkanonen tydligen. Det finns så mycket i min förlust som jag behöver prata om och tänka på och ta mig igenom, och det är så bra att jag får tillfälle att göra det. Även om det är vidrigt och jobbigt och hemskt (yes I tell you PISSJÄVLASKITHEMSKT är det) så fattar ju både ni och jag att för att få en rolig och bra framtid på mitt liv så behöver jag bearbeta traumat jag nyss gått igenom. Så. Ja. Det gjorde jag idag.
by Carolina | Jan 10, 2015 | Uncategorized
Ligger och skissar på en framtidslista medan snön yr något alldeles vanvettigt runt knutarna och Ivan sover sin eftermiddagslur alldeles för sent för att jag någonsin ska våga drömma om en smooth läggning i tid ikväll. Hela dagsrutinerna är satta ur spel i och med hans diffusa sjukdom, men så får det väl vara då. Tills bättring sker. I alla fall. Min framtidslista var det ju vi pratade om.
Den innehåller punkter som “gör budget”, “boka möte med jobbet” och “ring banken och fråga om lånelöfte”. Den innehåller också “ring ensamma mamman som har tips och bor nära och styr upp möte” samt “sälj bilen” och “kolla dagmammor”. Ja, ni förstår ju. En annan försöker så smått att börja styra upp livet här, trots detta hack i vägen som veckans sjukdom ändå inneburit. Framförallt nästan för mig, att inse att marginalerna jag skrapat ihop inte räckte så långt rent mentalt. Att det lilla korthus jag byggt runt mig och Ivan kunde rasa enbart genom en veckas sjukdom. Ja, så var det visst. Kaxig är jag inte.
Nu till några helt praktiska frågor, som omväxling. Frågan lyder helt sonika: vilken bank tycker ni att man ska låna hos och hur förhandlar man ränta nu igen? Jag har begränsat med tid och erfarenheter av Swedbank men leker med tanken på SBAB. Egentligen skulle jag ju vilja vara kvar i hyresmarknaden men jag vill – nej jag BEHÖVER – komma fysiskt närmare mitt nätverk och ingen jävel med tvåa på Södermalm verkar vilja byta mot en stor trea i blåsut. Så. Kanske köpa. Kanske ta lån igen. Hjelp.
Tänker också ganska ofta på att det Bore härligt att dela en stor bostad, en fyra eller så, med annan ensamstående småbarnsförälder. Inte som i leka familj med gemensamt schema och tvångsmässigt umgänge men ändå: att ha någon i närheten. Kanske ett barn som Ivan fick leka med. Kanske hjälpas åt med nån hämtning eller lämning på sikt. Lite anspråkslöst sådär. Ja ni kan se detta som en “ensam mamma söker”-annons. Inte kärlek OBS, men en praktisk och mindre ensam boendelösning. De gör ju så i större städer hela himla tiden, men gör man så i Stockholm? Känns typ inte så.
Nu: städa i köket och invänta mammas ankomst.
Recent Comments