Igår var det mycket sorgligt här hemma. Efter att ivan stånkat (förstoppning evt tillbaka men så diffusa och motsägelsefulla symptom att jag inte pallar gå in på det, tar det med hans läkare ist) och grinat en sväng mellan sju och åtta och till slut somnat så var det min tur. Blickade ut i lägenhet som var råååååååstökig, var själv helt skitig och flottig i håret och trött så det värkte i mig och magen skrek FEED ME i falsett efter vecka då jag inte helt hunnit lyssna på den och så bara: ÄEH. Jag pallar fan inte. Ska det vara såhär motigt och ensamt och kämpigt FAST en kämpar ihjäl sig för att göra det bra, orka, inte deppa, tänka positivt, ta sig “vidare”, finnas där, inte isolera sig, osv. Kände hur uppförsbacken tills vi hamnar i medvind igen var så oerhört evighetslång. Stod i köket och kryddade en deppig tallrik yoghurt med flingor till middag med tårar och ringde lite väl förtrogna och bara grinade. Bad dem säga till mig att det inte alltid kommer vara såhär. Det sade de naturligtvis. Eftersom det är sanningen. Ändå hjälpte det föga. Åt klart min “middag” och gick sedan och lade mig före halv tio och tänkte att det här är fan all time low 2015 hittills. Sov och drömde konstiga drömmar och väcktes klockan 04.40 av en ivan som stod i sin säng, klarvaken, och bajsade och pratade och krävde att bli upplyft. Då ångrade jag mig och tänkte att det HÄR är all time low 2015. Gick upp, bytte, hav honom ersättning fast det inte var “morgon” ännu, han somnade om kvart i sex.
Nu äter vi frukost och jag har tagit en dusch, kors i taket. Ska på två visningar idag och sen kanske kanske min mamma kommer. Håller tummarna så himla hårt för detta. En ensam kväll med ivan med diffusa gnäll/magsymtom till och jag imploderar.
Recent Comments