Satir över patriarkatet
Har ni sett denna ännu? Om inte, se och läs för all del beskrivningen under.
Ger och tar
Livet med en treåring going for four. Det ger och det tar, om en säger. Idag hade vi en underbar första timme efter hämtning och den spenderade vi hos barnläkaren. Inget är speciellt fel med honom alltså, men vi har ändå en remiss till en audionom för att kolla lite kring hans ljudkänslighet. Den har ju hängt med större delen av livet och jag har liksom både vant mig och anpassat mig till en tillvaro där jag typ duschar efter att han somnat (för ljudet av duschen ger panik) eller aldrig slår på en dammsugare när han är hemma (för ljudet av dammsugare… se förra parentesen) eller går på bio (samma parentes som ovan ja men ni fattar temat här nu va) och så har jag tänkt att det där växer väl bort. Somliga föds urkänsliga för ljud och andra inte. Men sedan har förskolan också meddelat att han inte riktigt kan vara med när de tex går på teater (pga ljud) eller när de har fredagsdisco (dont ask, it’s a thing) med andra avdelningen, eller ja… gör sånt som låter mycket. Min terapeut nämnde en gång att en av hennes cirka tio barn hade fått en utredning för sin ljudkänslighet när hen var liten och det hade varit fantastiskt för alla (minns tyvärr inte exakt varför men något med att ungen kunde höra utköra toner som vanliga öron inte hör och att kunskaper om den grejen hade gjort livet lättare på förskola och hemma och nu är ungen stor och lider inte längre, kortversion med reservation för att jag minns fel hehe) och rekommenderade mig att ringa och effektiv som jag envisas med att vara så gjorde jag det och ja, idag var vi där. Och fick en remiss. Det är högst troligen inget speciellt att göra åt saken. En får fortsätta med hörselskydd vid tex flygplansresor och att erbjuda lugnare miljöer osv. Men jag tänker att vi lika gärna kan kolla. Och det tänkte Ivans underbara läkare också, lyckligtvis, så ja. End of story. Nej förresten storyn var ju att vi hade en jättefin timme hos läkaren och i mataffären. Mmmm, treåringar på gott humör ändå. Sådana ljuvliga varelser. Låter det stanna där tror jag och skippar skildringarna av de hundrafemtio utbrotten som sedan följde. Det sista, för en kvart sedan, resulterade tyvärr i att han meddelade att han inte tänker vara min älskling längre. JAG HAR INGEN MAMMA OCH DU HAR INGEN SOOOON, ljöd det genom väggarna. Orsak? Äsch, jag tillät inte att gå upp ur sängen efter sagan och titta på film i soffan bara. Sådant svek. Sådan kränkning. Sådan bottenlös maktlöshet och sorg. Oh well jag meddelade att han när som helst var välkommen att ångra sig och bli min son igen och jag har gott hopp om att så kommer ske innan han somnar, men vi får se. Stämningen är inte på topp. Så kan vi säga.
Dödens temahelg
I fredags var jag på dejt! Eller okej vet inte om det kvalificeras som dejt eftersom det pågick mellan timmarna 17 och 19 (sharp) och kanske mer var som en “aw med lite mat till” men ändå. Jag fick äta (urgod) mat på restaurang och inte samtidigt tjata på ovilliga barn som kladdar och springer från bordet. Bara det! Och jag hann springa förbi en bokrelease snett över gatan från där vi åt. Plocka med mig ett ex av Om döden och landa i soffan hos Ivan klockan kvart över sju. Snabbt och effektivt ska det vara.
I lördags åkte jag, tillsammans med övriga medlemmar i min familj, till Skogskyrkogården. Det var ett tag sedan jag var där nu. Närmare bestämt ett år. Det var fint men också sorgligt. Både för att platsen ju är den där vi hade begravning och där många ganska tunga scener i min historia de senaste åren har utspelat sig, men också för att just Skogskyrkogården varit så… tongivande, tror jag är ordet jag söker, för mig. Under flera år innan allt det här med döden började för mig. Jag bodde där (bredvid), jag joggade där, jag kvällspromenerade där, det var liksom “min plats”. Och såhär tre år senare känns det som ungefär en livstid har passerat. Kontrasterna mellan nu och då blir liksom tydligare när jag är tillbaka på en plats som andas väldigt mycket då.
Jag tänkte på det första året vi bodde i Enskede, innan Ivan kom och innan han ens var påtänkt, på hur vi gick på Skogskyrkogården under Allhelgonahelgen och tyckte att det var så fint med alla ljusen. Det var så nära hem. Undrar om vi inte hade kaffe med i en termos rent av. Min bror och svägerska kom med, eftersom de fortfarande bodde i Stockholm då, det var ingen stor grej. Vi tände ett ljus för pappa, drog halsdukarna tätt om halsarna för det blåste, jag tog några kort som inte representerade hur fint det var i verkligheten, sedan promenerade vi via Ica hem till oss och lagade soppa och vin. Några vänner som också varit på Skogskyrkogården kom över. Allt var så… vanligt, då? Och såhär i efterhand känns det alldeles exotiskt. Min bror bor inte ens i samma ände av landet som jag längre. Aksel finns inte längre. Ivan är så stor att han springer upp och ned över kullarna med en tygkråka under armen och klagar på att det är tråkigt på kyrkogården. Vännerna jag umgicks frekvent med då hörs jag knappt med idag. Det är väldigt mycket som är väldigt annorlunda nu. Många saker som har förändrats på ganska kort tid, ändå. Det tänkte jag på i lördags. Utan att lägga någon särskild värdering i det. Livet hände och det gick fort. Skeenden komprimerades och saker som många människor är med om under decennier klämde jag in under tre år. Så blev det för oss.
På vägen hem köpte korvar för 35 kronor stycket till barnen, som var uttråkade och hungriga (och jag kallade korvförsäljaren en dödens snyltbagge) och sedan kostade vi på oss (barnen) en tårta (för 225 kronor, fick chock) som såg ut som en pumpa och på kvällen började jag läsa Isabelle Ståhls Just nu är jag här. På söndagen läste jag ut den och fortsatte raskt med Michel Fabers Undying: a love story. När Ivan helt oförhappandes bröt en trend och somnade före klockan åtta igår kväll firade jag med att se på Joan Didion-dokumentären på Netflix. Blev så inspirerad! Har bara läst hennes The Year of Magical Thinking innan och eftersom jag gjorde det under en period av livet som var ganska suddig har jag liksom tappat bort henne lite grann. Men nu blev jag så sugen. Vad hon kan formulera sig, denna kvinna! Och vilket liv hon har levt! Aaaaaah. Så glad att ha hittat lite tid och lugn i tillvaron för läsning igen.
Förresten så är det nu exakt två veckor till den allra sista punkten är satt i mitt eget manus. Hade mitt första (och sista) möte med min redaktör i morse. Nu återstår bara mindre textpill och sedan går den till tryck. (Fick till exempel veta detta i morse: att AMMA är en aktiv handling som den med tutte gör, barnet AMMAR inte, barnet BLIR AMMAD – well that changes a little i mitt eget manus så att säga ehehehe mvh skriver “Ivan ammar” cirka trettiotusen gånger i boken).
Sent ska syndaren vakna
Veckans tema: balansera på vabbens tunna linje och försöka rensa även i röran som tyvärr fortfarande lever kvar kring arvsskifte, överförmyndarnämnd, skatteverk och banker. Det faktum att jag och Ivans pappa inte var gifta, inte ägde något tillsammans (som tex bostad) och att Ivan därigenom är ensam dödsbodelägare med mig som förmyndare gör det hela lite svårjobbat. För mig och för de system som jag behöver styra med för att kunna genomföra ett arvsskifte, eller betala ett dödsbos restskatt, och tusen andra saker som är för tråkiga och byråkratiska för att skriva om här. Det har i alla fall tagit nästan hela veckan att ens närma mig besked från berörda instanser kring hur jag bör och kan gå vidare för att få till detta arvsskifte. Tre år efter att det borde ha hänt.
Såhär i efterhand kan man tycka att jag bara borde anlitat någon typ av familjerättsjurist men det har tagit närmare tre år för mig att ens orka sätta mig in i vad som behöver göras, så ja. Här står jag nu. Med vidimerade kopior på legitimationer och folkbokföringsregisterudrag och bouppteckningar och kuvert och bankmöten upp över öronen. Förstår inte hur det är tänkt att människor ska ta sig igenom den här typen av byråkrati, alltså jag anser mig ändå vara en person som 1. kan kommunicera obehindrat och läsa myndighetstexter samt 2. kan tala för min sak med myndigheter, och inte ens jag får klara svar eller signaler. Förstå hur det måste vara för den som har sämre förutsättningar än jag i en liknande situation? Det känns som ett systemfel ligger och pyr här. Det känns också helt orimligt att en Överförmyndarnämnd år 2017 inte ger personer som är beroende av dem en handläggare, alltså ett NAMN, att ringa eller maila? Att stå i kö och ställa invecklade frågor till olika personer på ett “kontaktcenter” och att sedan lägga på och fråga sig: vad hände nu? Skulle någon ringa upp mig? Alltså en kan ju ge upp för mindre. Och det har jag också gjort. I tre års tid. Men nu jäklar ska jag ro skutan i land, ett arvsskifte måste ske, och jag ska inte längre ha ansvar över ett dödsbos tillgångar som jag inte ens har behörighet att komma åt eftersom jag var sambo och inte maka. Pust.
Har köpt två böcker i veckan och efter jobbet idag blir det en till. Om döden, Just nu är jag här och en underbar liten diktsamling av Michel Faber som heter Undying: a love story. Hepp.
Halloween, the inverted version
Gött att kunna unna sig att vara parent of the year även detta års Halloween. Eftersom jag är mycket obekväm inför tanken på att låta en treåring i sällskap av femåring bege sig ut i porten och tigga godis av grannar men ovan nämnda tre- och femåring ändå peppat enormt mycket inför denna högtidsdag (I blame it all on förskolan) kom jag på snilleblixten (enligt mig själv) att göra en slags inverterad variant av jippot. Dvs: låta barnen klä ut sig och ha en varsin bunke med godis men att denna var till för att möta grannarnas barn, som säkert skulle komma och plinga på dörren någon gång under kvällen. Sagt och gjort. Utklädnaderna var på plats klockan fem. Middag intogs halv sex. Ett repetitivt tjatande startade där och då. “När ringer det på dörren” varvades med “När kommer grannarna” och i takt med att minuter och kvartar passerade ökade intensiteten och de anklagande stämmorna. När KOMMER de? Varför KOMMER de inte. Bunkarna stod redo. Utklädnaderna började klia. Det ditsmetade låtsasblodet på kinden började kladda över halsen. Ingen kom. Halv sju mutade jag dem med godis. Började dansa framför youtubevideos för att distrahera. Barnen lät sig både mutas och distraheras, men jag visste att respiten var tillfällig. Detta skulle inte hålla kvällen ut. Men så! Äntligen! Kvart i sju ringde det till slut på dörren. Barnen rusade dit med bunkar i högsta hugg.
Utanför stod… tre grannbarn. Eller jag vet inte om jag vill kalla dem barn för de var i det närmaste tonåringar. En peruk och solbrillor på den ene. En tyllkjol på den andre. Inte den mest avancerade halloweenutklädseln, så att säga. Men absolut. Bus eller godis sade de i alla fall. Och barnen sade GODIS! Och “barnen” i porten tog glatt för sig. Sedan gick de vidare. Och det var liksom det. Halloween 2017 går nu till handlingarna. Låtsasblodet var supersvårt att tvätta bort och Ivan började gråta för att han inte fick sova i sin skelettdräkt. Men äsch.
Rensat i röran
Den senaste månaden har jag gått igenom min gamla blogg, min gamla trotjänare som följt mig (eller om jag följt den) i tolv år nu. Vartenda ett av de drygt 7600 inläggen läste jag. Det var stundvis jobbigt, stundvis pinsamt, stundvis roligt och stundvis oerhört deppigt. Att avpublicera inläggen, ett efter ett, kändes i hjärtat. Alla bilder jag lagt där. Alla små texter jag skrivit. Alla vardagsbetraktelser och alla MILJONTALS inlägg om Ivans sömn mellan 2014 och 2016. Alltså de åren, för övrigt, kanske de deppigaste jag någonsin genomlevt, i alla fall om en får tolka spåren jag lämnade efter mig i bloggen. Det var cirka 30% ren och skär sorg och 70% våndor över barnsömn, barnsjukdomar och barnpsyke. Stackars de som läste och höll ut under alla de där åren. Lyckades till och med tråka ut mig själv vid genomläsning, och då har jag ändå levt mitt liv. Att som utomstående ens orka ögna igenom det… nä. Fattar inte.
Hur som helst. Det var dags att städa undan den gamla bloggen nu. Det är för mycket skrot som ligger där, fram tills igår kväll öppet för allmän beskådan. För många privata bilder, för många osorterade tankar, för mycket av allt. Några av inläggen lade jag en vecka på att flytta över hit. De allra flesta av dem avpublicerade jag i väntan på att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Och så var det med det. För den här gången.
I morgon börjar november och det betyder att vi alldeles nyss passerade ännu en årsdag. Det har nu gått tre år och några dagar sedan Ivans pappa dog. Det har också gått snart ett och ett halvt år sedan jag började skriva på min bok. Precis just nu ligger den hos min redaktör, som jag kommer att träffa om en dryg vecka för att gå igenom de sista ändringsförslagen. Om en månad är den färdig och går därefter till tryck. I slutet på mars nästa år finns den i handeln. Det är fortfarande extremt overkligt för mig. Men det börjar landa, så smått. Åtminstone i teorin.
Recent Comments