Ger och tar

Livet med en treåring going for four. Det ger och det tar, om en säger. Idag hade vi en underbar första timme efter hämtning och den spenderade vi hos barnläkaren. Inget är speciellt fel med honom alltså, men vi har ändå en remiss till en audionom för att kolla lite kring hans ljudkänslighet. Den har ju hängt med större delen av livet och jag har liksom både vant mig och anpassat mig till en tillvaro där jag typ duschar efter att han somnat (för ljudet av duschen ger panik) eller aldrig slår på en dammsugare när han är hemma (för ljudet av dammsugare… se förra parentesen) eller går på bio (samma parentes som ovan ja men ni fattar temat här nu va) och så har jag tänkt att det där växer väl bort. Somliga föds urkänsliga för ljud och andra inte. Men sedan har förskolan också meddelat att han inte riktigt kan vara med när de tex går på teater (pga ljud) eller när de har fredagsdisco (dont ask, it’s a thing) med andra avdelningen, eller ja… gör sånt som låter mycket. Min terapeut nämnde en gång att en av hennes cirka tio barn hade fått en utredning för sin ljudkänslighet när hen var liten och det hade varit fantastiskt för alla (minns tyvärr inte exakt varför men något med att ungen kunde höra utköra toner som vanliga öron inte hör och att kunskaper om den grejen hade gjort livet lättare på förskola och hemma och nu är ungen stor och lider inte längre, kortversion med reservation för att jag minns fel hehe) och rekommenderade mig att ringa och effektiv som jag envisas med att vara så gjorde jag det och ja, idag var vi där. Och fick en remiss. Det är högst troligen inget speciellt att göra åt saken. En får fortsätta med hörselskydd vid tex flygplansresor och att erbjuda lugnare miljöer osv. Men jag tänker att vi lika gärna kan kolla. Och det tänkte Ivans underbara läkare också, lyckligtvis, så ja. End of story. Nej förresten storyn var ju att vi hade en jättefin timme hos läkaren och i mataffären. Mmmm, treåringar på gott humör ändå. Sådana ljuvliga varelser. Låter det stanna där tror jag och skippar skildringarna av de hundrafemtio utbrotten som sedan följde. Det sista, för en kvart sedan, resulterade tyvärr i att han meddelade att han inte tänker vara min älskling längre. JAG HAR INGEN MAMMA OCH DU HAR INGEN SOOOON, ljöd det genom väggarna. Orsak? Äsch, jag tillät inte att gå upp ur sängen efter sagan och titta på film i soffan bara. Sådant svek. Sådan kränkning. Sådan bottenlös maktlöshet och sorg. Oh well jag meddelade att han när som helst var välkommen att ångra sig och bli min son igen och jag har gott hopp om att så kommer ske innan han somnar, men vi får se. Stämningen är inte på topp. Så kan vi säga.