Veckans tema: balansera på vabbens tunna linje och försöka rensa även i röran som tyvärr fortfarande lever kvar kring arvsskifte, överförmyndarnämnd, skatteverk och banker. Det faktum att jag och Ivans pappa inte var gifta, inte ägde något tillsammans (som tex bostad) och att Ivan därigenom är ensam dödsbodelägare med mig som förmyndare gör det hela lite svårjobbat. För mig och för de system som jag behöver styra med för att kunna genomföra ett arvsskifte, eller betala ett dödsbos restskatt, och tusen andra saker som är för tråkiga och byråkratiska för att skriva om här. Det har i alla fall tagit nästan hela veckan att ens närma mig besked från berörda instanser kring hur jag bör och kan gå vidare för att få till detta arvsskifte. Tre år efter att det borde ha hänt.
Såhär i efterhand kan man tycka att jag bara borde anlitat någon typ av familjerättsjurist men det har tagit närmare tre år för mig att ens orka sätta mig in i vad som behöver göras, så ja. Här står jag nu. Med vidimerade kopior på legitimationer och folkbokföringsregisterudrag och bouppteckningar och kuvert och bankmöten upp över öronen. Förstår inte hur det är tänkt att människor ska ta sig igenom den här typen av byråkrati, alltså jag anser mig ändå vara en person som 1. kan kommunicera obehindrat och läsa myndighetstexter samt 2. kan tala för min sak med myndigheter, och inte ens jag får klara svar eller signaler. Förstå hur det måste vara för den som har sämre förutsättningar än jag i en liknande situation? Det känns som ett systemfel ligger och pyr här. Det känns också helt orimligt att en Överförmyndarnämnd år 2017 inte ger personer som är beroende av dem en handläggare, alltså ett NAMN, att ringa eller maila? Att stå i kö och ställa invecklade frågor till olika personer på ett “kontaktcenter” och att sedan lägga på och fråga sig: vad hände nu? Skulle någon ringa upp mig? Alltså en kan ju ge upp för mindre. Och det har jag också gjort. I tre års tid. Men nu jäklar ska jag ro skutan i land, ett arvsskifte måste ske, och jag ska inte längre ha ansvar över ett dödsbos tillgångar som jag inte ens har behörighet att komma åt eftersom jag var sambo och inte maka. Pust.
Har köpt två böcker i veckan och efter jobbet idag blir det en till. Om döden, Just nu är jag här och en underbar liten diktsamling av Michel Faber som heter Undying: a love story. Hepp.
Det HÄR fick mig att agera. En söndagkväll i november på en buss inser jag att jag måste gifta mig med min kille. För jag vill och för att vi måste, för vårt barn. Jag kommer hem, friar, beställer hindersprövningsblankett, vi bestämmer att stadshuset blir fina fisken och det ska ske innan årets slut. Så mycket aversion jag har haft mot den kvinnofälla som är att planera ett bröllop och därför skitit i allt. Ditt inlägg fick mig dock att inse tre saker: 1. Om det värsta händer är det INTE jag som ska slungas ner i en byråkratihärva för att mitt barn ska kunna få vad hon har rätt till. No way José. 2. Vi vet ju att det är vi, inga tvivel, bara att skriva papper på’t. 3. Inget lull lull kring själva bröllopet är viktigt, det viktiga är att det sker. Det enda jag vill ha är en fin ring från en antikbutik i stan och det ska jag visst få. Och en hotellnatt med sovmorrn och frulle.
Så tack för att du fick min tumme ur. Tack.
Vad fint! Och mycket smart. Hade gjort exakt det samma om jag haft möjlighet att göra om. Go go go!