Jahopp hörni. Det var väl sisådär tio dygn sedan Ivan insjuknade och det känns som en evighet. Lagom till själva influensan börjande lägga sig anlände en mysig öroninflammation. Var hos läkaren i torsdags som konstaterade inflammerad trumhinna. Men ej bakteriellt, så ingen penicillin. Bara Ipren, vilket han redan gått on and off på i typ en vecka. Men tre dygn senare och fortfarande smärtor i örat och nu även diffust rinnande ur samma öra och vi gick till Närakuten. Som konstaterade var (?) och skrev ut antibiotika. Så härmed inledes Ivans allra första vända med Kåvepenin. Som sagt. Tio dagar. Känns som en evighet. Vi är så trötta på soffan, trötta på varann, trötta på Netflix och barnkanalen, trötta på att det aldrig går över, vid det här laget. Han är en jävla kämpe som snällt sväljer mediciner och visar upp smärtande öron för doktorer och jag tycker så synd om honom. Samtidigt som jag är så… Äeh jag vet inte. Trött på det här nu.
Under samma vecka har boken släppts. Ljudboken också. Det är bokrea. Den har sålts till Norge och Danmark. Jag har fått bläddra i mitt första egna exemplar. Alla frågar hur det känns och säger att det måste kännas så stort. Men jag vet inte riktigt. Det känns bisarrt och konstigt och jag vill mest ducka för allt? Ivan stör sig på att den ser trasig ut, boken, säger att någon har rivit sönder den. Jag förklarar att den ska se ut så, att det inte är en riktig reva. Han håller inte med. Så tjafsar vi en stund. Sen försöker jag få i honom något att äta. Han vägrar, säger att han har ont i magen. Jag trugar. En rostmacka är en succé. Ja men ni fattar säkert. Högt och lågt. Vardagen är större än det där abstrakta utanför. Ikväll såg vi mello och Ivan blev så glaaaaaaad när nån kille, vet inte ens vad han heter, gick vidare. Nån tråkig ballad om ni frågar mig. Bättre än allt om ni frågar honom.
Här finns nu en intervju i Svenska Dagbladet från igår. Det krävs tyvärr inlogg/prenumeration för att läsa artikeln, som är oerhört lång och kanske den emotionellt jobbigaste jag gjort hittills om min bok. Karin Thunberg är duktig och intim. Jag är ovan och skakig. Med anledning av denna, bland annat, kommer min bok nu finnas att köpa redan i mitten av veckan som kommer. Tänk runt den 1 mars. Redan idag går det bra på Adlibris.
Ivan har influensa nu. Oj vad han har influensa. Natten mellan onsdag och torsdag kände jag på honom (i vanlig ordning, tror jag sträcker ut handen och känner på honom i snitt några gånger varje natt, alla nätter) och han var plötsligt skållhet. Flämtande liksom. Vaknade tidigt på torsdagen och grät i princip från första minuten. Klagade på ont i magen och var superynklig. Så jag sjukanmälde mig (eller nej, jag anmälde vab om vi ska vara noga) och placerade oss i soffan. Där har vi blivit sedan dess. Utan ljusglimtar. Nu var det tre vintrar sedan han sist hade influensa och detta är en ny erfarenhet för mig. Mest eftersom han kan prata. Och gnälla. Och gny. Och klaga på magsmärtor och ont i huvudet. Jag får inte lämna hans sida ens en minut så detta innebär att jag är en ganska ofräsch person precis just nu. Luktar inte hallon, om en säger. Och Ivans feber består. Fjärde dygnet nu. Jag är sååå rastlös och otålig, varje kväll vi lägger oss tänker jag IMORRN, då vaknar han feberfri. Och så blir det inte. Hör berättelser om andras barn som haft feber i tio dagar i sträck och fattar inte hur de orkat ta sig igenom allt. Sån hemsk mix av oro, försök att få i vätska, försök att truga med glassar och mackor och ibland en shot febernedsättande. Idag, fjärde dagen, skiner solen och jag funderar på om det är bad parenting att packa ned honom i en vagn med filtar och kuddar och låta honom sova en stund i friska luften. Han verkar inte helt opeppad på idén. Vi har sett precis allt på barnkanalen och Netflix vid det här laget. Det enda som får honom att le pyttelite i ena mungipan är det faktum att det är Melodifestivalen ikväll. Vågar inte paja hans leende med information om att han förmodligen kommer sova då.
Nästa vecka kommer min bok ut i handeln. Delade känslor inför detta, men på ett sätt bra med sjukt barn. Hinner inte våndas så mycket.
Idag fyller han fyra år, mitt livs lilla/stora kärlek. Igår lade han sig raklång över mattan i vardagsrummet och grät eftersom han just fått klart för sig att det var den sista dagen som treåring han levde. Kommer jag ALDRIG få bli tre igen, grät han, och jag kunde inte ljuga. Då grät han ännu mer och kved mamma, säg att det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, sade jag, men han trodde mig inte. När han väcktes med ballonger och presenter imorse följde samma typ av sorg. Han vill INTE separeras från siffran tre, mitt barn. Han vill INTE fylla år. Han ville inte ens öppna sina paket eftersom de betydde att han blir äldre. Efter en stunds resonerande bestämde han sig lyckligtvis för att ta saken i egna händer och fortsätta vara tre år men få presenter ändå.
Sån är han, Ivan. Hatar att separera från både fysiska och världsliga ting. Klipper jag hans lugg tycker han att det är jobbigt med hårstråna som faktiskt måste slängas. Går en ballong sönder är det jobbigt att den inte kan lagas. Om jag berättar att jag har sagt upp mig och ska sluta jobba på mitt jobb (för det har jag, och det ska jag) blir han ledsen och säger att han vill att jag ska fortsätta där för alltid. Inte för att han älskar mitt jobb, men för att något kommer att ändras. När jag säger att det kommer ändras till det bättre – jag kommer ha MER tid att umgås med honom, så hjälper det bara lite. Han behöver reagera på förändringar.
Fyra år idag, sedan han kom. Älskade, underbara barn. Ikväll äter vi tårta och låtsas att inget är särskilt med den här dagen förutom att man får presenter och tårta.
”Jag vill att någon läser som Sibille Attar sjunger.” Det var min första reaktion när jag fick veta att min bok också kommer att ges ut som ljudbok och fick frågan vad jag tänkte kring inläsare, spontant. Vad jag menade fattade väl kanske ingen just då, men skam den som ger sig, så jag fortsatte: Det ska inte kännas som en skådespelare på Dramaten, absolut inte högtidligt, absolut inte pretentiöst, tänk liksom avskalat och rent och ärligt, enkelt och direkt, inte sentimentalt men ändå nära inpå huden? Naket och på riktigt, alltså som Sibille Attars röst och melodier och texter? Fattar ni?
Jahopp. Där hade det kanske kunnat stanna, men det gjorde det inte. För jag kunde inte låta bli att fortsätta tänka på det. I flera veckor. Kanske var det månader? Och sedan kunde jag inte låta bli att börja tänka att jag verkligen, verkligen ville att Sibille skulle få testa att göra en inläsning. Så jag sms:ade henne, lätt ursäktande för jag visste inte om det var något hon var sugen på överhuvudtaget, och hörde om hon kanske rent av skulle vara sugen att prova. En testinspelning bara? Och sen, när hon sade ja (med versaler och utropstecken!), kunde jag inte låta bli att säga till ljudboksförlaget att jag gärna skulle se att Sibille fick testa. Lovade att inte lägga mig i mer, låta dem göra sin grej liksom, funkar det inte så funkar det inte och det fattar både jag och Sibille, men bara ett test.
Ja och the rest är history för sedan testade Sibille och det blev så himla himla fint och NU ÄR DET SIBILLE ATTAR SOM KOMMER ATT LÄSA IN MIN BOK och jag är så himla tacksam över den här gamla magkänslan som sade att jag ville att någon skulle läsa den som Sibille den där dagen i höstas.
Jag träffade TT strax innan jul. Näsan rann, ögonen rann, jag kände på mig att jag skulle se oerhört sjuk och ledsen ut på bilderna och jajjemen, det gör jag. Men skitsamma. Artikeln är väl tänkt att vara en puff för boken, som kommer den 10 mars, och i den pratar jag lite om sorg och ilska och bitterhet och terapi och skuld. Har en känsla av att jag kommer att prata rätt mycket om skuld det närmaste halvåret. I alla fall, man kan läsa den här (Sala Allehanda) eller här (Metro) eller här (Västerbottenskuriren) eller här (Sydsvenskan).
Obs: det är samma artikel så det finns ingen anledning att klicka på alla. Välj din favoritregion av Sverige helt enkelt bara and support your local lokaltidning.
Sala Allehanda. Som jag drömde om att få jobba där i mina tonår!
Recent Comments