by Carolina | Nov 8, 2014 | Uncategorized
Det har nu snart gått två veckor och jag tycker mig identifiera en annan sinnesstämning komma smygande. En vag skiftning mot ett tillstånd som gör ondare men är mer uthärdligt på samma gång. Eller knappt uthärdligt förresten. Men inte lika sylvasst. Äsch. Jag ska försöka förklara (och ja – den här bloggen kommer av naturliga skäl förmodligen handla en del om sorg och förlust en tid framöver).
Den första veckan skedde allt i ett drömskt töcken, på ett sätt avtrubbat men hela tiden i ett adrenalinpåslag där varje tanke, varje mening, hade ett outtalat utropstecken efter sig. Han dog! Han dog han dog han dog han dog! Det är så sjukt! Det händer inte! Jag kan inte fatta att det händer! Det får inte ha hänt! Jag drömmer! Det här är så sjukt! Det här gör så ont! Några frågetecken fanns förstås där också, men de var liksom ackompanjerade av utropstecken. Vad händer nu?! Är det verkligen sant?! Hur fan ska vi klara oss?! Det här går väl ändå inte?! Orkar jag ens det här?! Och så vidare.
Var och varannan dag blev jag överväldigad, av min egen berättelse, mitt eget livsöde, av blommorna som kom, breven jag fick, vännerna som hälsade på, de som flyttade in, bilder från veckan innan. Allt var överväldigande och dagarna flöt ihop utan pauser för sömn om nätterna. I något slags chocktillstånd spelades samma scener och dialoger upp i mitt inre (sista kvällen, morgonen då jag hittade honom, samtalet till 112, sista grälet, sista gången jag var dum, sista gången vi skrattade, sista middagen osv) gång på gång på gång.
Efter en dryg vecka kunde jag sova några timmar om nätterna.
Nu har snart två veckor gått och det mesta av adrenalinet tycks ha lämnat min kropp för nu finns här bara en enorm tomhet. Jag är så tom. Och ledsen. På ett oerhört intensivt sätt, inuti, men lågintensivt sätt utifrån. Det värker och maler i mig när jag försöker få rätsida på hur vi ska fortsätta vårt liv, jag och lilla Ivisen. Det värker och kniper i mellangärdet när jag börjar inse vidden av förlusten. Och hur den från och med nu och för alltid kommer påverka vem jag är och kommer vara. Och ivan också för den delen. Jag känner en sådan massiv trötthet inför tanken på en vardag där jag tar hand om allt själv att jag inte ens orkar tänka tanken ut. Vi måste få hjälp, också sedan, kosta vad det kosta vill. Typ där slutar min tanke och inget konstruktivt blir det av den.
Det är som att sorgen har sjunkit, rent fysiskt, från att inledningsvis suttit i bröstet och svalget så rör den sig nedåt maggropen nu. Den värker och värker. Jag har tårar innanför ögonlocken precis hela tiden, men det rinner inte över lika ofta. Försöker ta en sak i taget men känner sorg även inför det undantagstillstånd jag lever i just nu då familjen och vännerna turas om att komma hit och “ta hand om” mig. Tänker att de borde slippa snart. Vågar inte tänka på allt jag ska orka då, när de slutar komma.
Sorgen är randig, sade Elias att Agneta hade sagt till Pär förra veckan. Jag tänker på det uttrycket jättemycket. Och tänker att det säkert stämmer och om så är fallet så är det snart dags för en annan typ av rand här, en ljusare.
by Carolina | Nov 7, 2014 | Uncategorized
Träffade en jättesympatisk läkare idag. Inte. Elva dagar efter att jag hittat min man död i sängen och tio dagar efter att min vän, eftersom jag inte orkade själv, ringde och förklarade läget och bokade tid med honom idag, tyckte han att en lämplig inledningsfras var: “jaha vad vill du ha hjälp med då”. Jag tystnade och sjönk ännu djupare ned i stolen där jag redan hade rätt krum ställning, om en säger, och sade “menar du att du inte vet varför jag är här” varpå tystnaden lade sig över rummet. “Minnet är kort”, sade läkaren torrt varpå jag insåg att han inte någonstans noterat i vilket ärende min tid hade bokats, så det var väl bara att börja berätta igen. “Jo jag är här för att min sambo och pappan till min åtta månader gamla son dog i sömnen för elva dagar sedan”. Tystnad i rummet, igen. Inget deltagande, inget beklagande, ett tomt stirrande på mig som såg ut att betyda “jaha, och vad vill du mig?”. Jag lät det vara tyst, orkade inte ansvar för stämningen i rummet. Frågade “har du något minne av att detta telefonsamtal skett ens” varpå han sade “ja hmm ja du ringde mig kanske där för två veckor sedan va”. “Nej det gjorde jag inte för jag orkade inte ringa någon då eftersom jag låg och grät i en vecka eftersom MIN SAMBO DOG PLÖTSLIGT I SÖMNEN”.
Hur som helst. Han frågade mer eller mindre rakt ut vad jag ville och jag sade att jag behövde få vara sjukskriven en tid. Han frågade hur länge. Jag sade “inte vet jag, jag vet inte hur sorg och kris funkar, jag har aldrig förlorat någon på det här sättet förut, jag vet bara att jag inte alls är arbetsför och jag har en unge som inte har dagisplats och jag måste ha hjälp faktiskt”. Läkarn ba “sorg är ingen sjukdom, det heter krisreaktion i så fall.” Sedan skulle jag beskriva vad det var jag inte klarade av i min vardag just nu och jag berättade att jag har vänner och familj som bor hos mig och hjälper mig handla och laga mat och städa. Läkaren bara “vänta prata inte så fort… handla… laga mat… vad sa du mer att de gjorde?”. Jag tystnade igen. Tänkte att det var ett dåligt skämt, detta, precis som det mesta i mitt liv på sista tiden. När inget kunde bli värre så ringer det på telefonen hos läkaren och han ba PLOCKAR UPP LUREN NÄR JAG PRATAR och börjar prata själv?
Alltså herreguuuuuuuud. Måste anmäla detta till någon väl?
Mvh sjukskriven tjej pga akut krisreaktion i två ynka veckor till.
*skyndar mig att bli glad och arbetsför igen*
by Carolina | Nov 5, 2014 | Uncategorized
Idag kom dödsattesten. Hans namn, hans långa vackra namn, hans personnummer som börjar med en åtta, och så ordet avliden intill. Det är svårt nu. Så tungt och grått.
På kvällen åt jag middag med Anna och hennes bebis Udo och de sover nu i rummet intill.
Har inga ord över den här natten. Låt den bara passera.
by Carolina | Nov 4, 2014 | Uncategorized
Så många saker händer parallellt att det nästan bara är den här stunden, den då ivan sover bredvid mig i mörkret och den vän som för närvarande sover över antingen gått och lagt sig också, eller sitter uppe och jobbar, bara den stunden har jag riktigt för mig själv.
Jag är fortfarande extremt rädd att vara ensam. Rädd för alla timmarna en dag innehåller och hur jag ska spendera dem. Rädd för att inte orka vara en närvarande mamma åt ivan, att fastna i tankar eller brista i hulkgråt när han är med och vi är själva, eller bara vara fjärran. Eller att vara helt oskyddat utelämnad åt alla tankarna, för den delen.
På tal om fjärran, det är jag nog fortfarande, flera gånger om dagen. Fastnar mitt i en mening och börjar tänka. Fastnar mitt i en tanke och börjar prata. Går för att göra något i köket men när jag är framme har jag glömt vad det var. Det ständiga sällskapet är en stor trygghet och tröst. Undrar hur länge de kommer stanna kvar? Undrar när det är tänkt att jag ska börja fungera normalt igen? Sova ensam? Laga mat? Handla? Kanske snart? Man vet inte. Så sjukt mycket som har hänt på bara en vecka ändå.
Idag grät jag till exempel bara en gång på hela dagen. Rekord. Att denna gång var vid tillfället då en outfit att följa med min döde man ned i graven skulle väljas ut, ja men det kan vi bara som hastigast nämna. Orkar ej gå in på det.
Vad annars består dagarna av? Att ta emot blommor, sms, kort och brev fortfarande. (Tack för allt.) Att äta frukost lunch och middag. Att svara på en del samtal och en del sms. Helt vanliga ivan-göromål (läs: blöja äta lägga osv). Att formulera en bytesannons för lägenheten. Att maila med kvinnan som ska leda begravningen om tider då vi ska ses och prata. Att maila med vänner till Honom (OBS menar min sambo och inte gud nu, det blir en borgerlig begravning) och be om små minnesbilder/historier/anekdoter att dels ge till officianten, dels spara i ett arkiv åt ivan. Att – mitt i allt det stora – lägga brev med kläder som sålts via Tradera (från tiden innan allt sket sig) på brevlådan. Prata med en handläggare på polisen om obduktionsrapporten och det faktum att vi ännu inte vet vad som hände och inte kommer veta på månader. Lite så.
Ikväll pratade jag och Frida (kvällens översovare) om mitt förhållande till döden. Att det alltid varit odramatiskt på ett sätt. Eller, utan skygglappar i alla fall. Eller att jag liksom alltid varit förlikad med att den finns där i periferin och kan slå till och att nej, livet är inte rättvist någonstans.
Orättvist är för övrigt ett ord som förekommer i nästan alla sms och brev och kommentarer jag får. Det är så orättvist, det som hänt mig. Jag håller förstås med om det. Det ÄR sjukt orättvist. Men just rättvist har jag liksom aldrig riktigt haft några illusioner om att livet är, inte på länge i alla fall. Kanske har jag gått och blivit cynisk med åren. Kanske är det en skyddsmekanism att inte hitta till en ilska över att livet är orättvist.
Missförstå mig inte. Jag hatar vår situation just nu. Jag hatar att den finaste människan jag vet inte är hos mig mera. Jag hatar att det hände mig – igen, på ett sätt. Jag hatar hela framtidsmecket och att allt blev så sjukt svårt och tungt. Att jag plötsligt är rädd för att vara ensam i kombination med en framtid som åtminstone vissa delar kommer vara ensam vare sig jag vill det eller inte. Hatar hatar hatar. Men just orättvist är liksom ändå inte ett ord jag tänker på speciellt ofta. Det kanske kommer.
Frågade min styvmamma, som ju förlorade min pappa när min lillasyster (nu 18) var i Ivans ålder, om hon tröttnade på att vara den alla tyckte synd om efter ett tag. Hon svarade att jo, så till den milda grad att hon bytte stad när min syster var fyra år. Undrar om jag kommer känna så. Alltså just nu tycker jag att jag är mycket väl värd att tyckas extremt synd om. Men sen. Om några år. När jag och ivan hänger i nåt gäng. Eller jag kanske går ut och dricker vin. Eller vad vet jag, vid NÅT tillfälle bara. (Jag har ju då för avsikt att komma tillbaka från denna sorg och ge mig själv och ivan en himla bra framtid, om det nu råder något tvivel om detta). Kommer ni viska om mig då, att det där är hon vars sambo dog i sömnen? Henne är det riktigt synd om. Fatta grejen. Tur att det inte händer mig. Osv. Kommer ni vara extra försiktiga med mig, och kommer jag gilla det? Eller blir jag obekväm?
Den som lever får se, tänkte jag skriva vilket – inser jag nu – är sjukt osmakligt. Men min hjärna fungerar inte helt och hållet just nu, så jag är ursäktad.
by Carolina | Nov 3, 2014 | Uncategorized
Idag begravningsbyrån. Himlen var mörk och det ösregnade på vägen dit.
Är nu alltså “beställare” av begravning, det är så bisarrt i sig att jag inte ens orkar tänka på det. Upplevelsen där kan också föras in i kategorin bisarr / megatragiskt/ helt jävla sjuk. Kunde inte prata i början av mötet pga grät så hårt redan när kvinnan som ledde mötet skulle kolla våra uppgifter.
“Och du heter Carolina och…”
“Buhuuuuu”
“… Och är aksels sambo…”
“Buhuuuuu”
“… Och mamman till aksels…”
“Buhuuuuu”
Ja och så fortsatte det. Lagom till postadressen skulle rabblas hade jag snorat ned hela förpackningen av näsdukar som stod på bordet. Men sedan lättade det en smula, när vi gick vidare till det praktiska. Typ kyrklig eller borglig begravning. Gravplats eller minneslund. Vilket kapell. Vilket datum. Sånt. I slutet av mötet var jag så urladdad och trött på att gråta och längtade så mycket efter Ivan att när min bror kom med honom kunde jag åter le, skratta och leka och han charmade som vanligt hela sällskapet.
Det här med hardcore-sorg, det är en sådan märklig upplevelse. Så brutal, så skoningslös, så hopplös mellan varven och så vid andra stunder bara: glimtar av kul / bra / härligt igen.
När vi gick hem kvittrade ivan lyckligt hela vägen och himlen hade spruckit upp och det var sol. Frans lagade lax och Erika och Lovisa kom på besök. Jag drack årets första julmust och åt årets sista sparris.
Nu ska jag se om det går att sova den här natten. Hoppas.
Livet.
Helvetes piss.
by Carolina | Nov 1, 2014 | Uncategorized
Sjätte dagen
Idag var första dagen då jag tror att jag vaknade från någon slags sömn i gryningen. När jag tittade på klockan var hon fem. Jag tror inte att jag varit vaken på några timmar. Hade inget minne av sömn, inga drömmar eller så, men heller inget minne av vakenhet. Det borde vara ett gott tecken.
I rummet bredvid mitt och Ivans hade mamma bytts ut mot styvmamma och syster. Gårdagskvällen blev en fiskmiddag med bror, svägerska, Frida och Frans. Jag blir så väl omhändertagen. Det är nästan så jag skäms när jag tänker på det. Mina vänner och min familj har tyst och fokuserat tagit över precis allt de kan bära åt mig; blivit mina konstgjorda lungor och hjärta och ben och armar. Har hand om papper och kalender och post och möten och möblering och matlagning och jag vet inte vad. Jag vet inte när jag senast plockade undan en tallrik efter mig. Eller tömde en diskmaskin. Hängde upp tvätt. Lagade mat. Kokade kaffe.
Det enda som är kvar för mig är att vara, andas, försöka ta mig vidare, finnas där för Ivan. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte hur det skulle gått till annars.
Det är som att min energinivå precis klarar av att vara någotsånär som vanligt med ivan och när han vilar, gråta eller prata eller vara tyst och tänka. Och med all den här backup:en – jag behöver inte ens tänka på pappersarbetet, en fullmakt är ifylld och mina vänner sköter det jobbigaste – går dagarna på något märkligt sätt ihop sig. Kanske för att jag aldrig är ensam. Kanske för att jag fått pausa och lämna ivan till sin mormor och sitta ensam vid köksbordet och gråta. Kanske för att livet med en snart niomånaders faktiskt inte erbjuder så mycket val. Ovetande om det tragiska som just format om hela hans, och mitt, liv så fyller han blöja efter blöja. Kryper och snubblar. Skrattar och leker. Stimmar och behöver äta. Plaskar i badet. Testar ett nytt ljud. Lär sig ställa sig mot soffan. Ramlar och tjurar. Börjar om igen. Hans liv fortgår och mitt liv kretsar runt det. Han bygger mina rutiner.
Vi vaknar, går upp, äter frukost, leker, han vill vila. Förmiddagen passerar. Han vaknar, vill ha lunch, vill leka, vill gå ut, vi går ut, han blir trött. Halva eftermiddagen passerar. Vi lagar middag, vi äter middag, vi leker, han badar, han lägger sig. Tidiga kvällen passerar. Jag ser på tv med de som är kvar och vi pratar ibland om helt andra saker än det fruktansvärda. Sedan är klockan tio och jag drar mig för att gå in och lägga mig. Men gör det ändå.
Och så går ännu en dag i mitt liv som för närvarande lika gärna kan få flyta på framåt i något slags konstigt drömlikt sakta mak.
Idag var en bättre dag än igår. Ingen vet hur det kommer kännas imorgon. Jag är fortfarande så tacksam, på gränsen till chockerad, över vilket nätverk här finns. Som det känns nu vågar jag aldrig mer vara ensam, men det kommer säkert ändras någon dag. Tills dess får de gärna fortsätta det de gör. Vaddera mitt liv med mjuka kuddar och klappar och mat och vila så får jag försöka hitta någon slags mening med tiden.
Jag orkade inte gå till Skogskyrkogården i år. Vi var där tillsammans förra, och förrförra, året och tände ljus för bland annat min pappa. Nästa år går vi dit för Ivans pappa. Har fortfarande inte fattat att det hänt, men en smygande känsla av hur oerhört stort det här är, tränger sig på allt oftare.
Och en läskig försmak på en känsla jag tror kommer ta över allt mer när detta sjunker in gör sig förnimbar då och då. En klagande, missnöjd, gnällig tanke som trots alla änglar runt mig nu, trots all avlastning och kärlek jag får, trots att jag är glad för dem, lyder: tack men alltså det har blivit fel, jag vill göra det här med aksel. Jag vill att aksel ska komma hem igen. Jag vill inte lära mig leva utan honom faktiskt.
Bläääääääää.
För att avsluta med något positivt vill jag ändå nämna att älskade lilla Eartha börjar komma tillrätta i nya spännande hemmet och att jag tror hon kommer ha det så himla bra där.
Imorgon: sista dagen på första veckan. Kom, gå.
Recent Comments