Sjätte dagen

Idag var första dagen då jag tror att jag vaknade från någon slags sömn i gryningen. När jag tittade på klockan var hon fem. Jag tror inte att jag varit vaken på några timmar. Hade inget minne av sömn, inga drömmar eller så, men heller inget minne av vakenhet. Det borde vara ett gott tecken.

I rummet bredvid mitt och Ivans hade mamma bytts ut mot styvmamma och syster. Gårdagskvällen blev en fiskmiddag med bror, svägerska, Frida och Frans. Jag blir så väl omhändertagen. Det är nästan så jag skäms när jag tänker på det. Mina vänner och min familj har tyst och fokuserat tagit över precis allt de kan bära åt mig; blivit mina konstgjorda lungor och hjärta och ben och armar. Har hand om papper och kalender och post och möten och möblering och matlagning och jag vet inte vad. Jag vet inte när jag senast plockade undan en tallrik efter mig. Eller tömde en diskmaskin. Hängde upp tvätt. Lagade mat. Kokade kaffe.

Det enda som är kvar för mig är att vara, andas, försöka ta mig vidare, finnas där för Ivan. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte hur det skulle gått till annars.

Det är som att min energinivå precis klarar av att vara någotsånär som vanligt med ivan och när han vilar, gråta eller prata eller vara tyst och tänka. Och med all den här backup:en – jag behöver inte ens tänka på pappersarbetet, en fullmakt är ifylld och mina vänner sköter det jobbigaste – går dagarna på något märkligt sätt ihop sig. Kanske för att jag aldrig är ensam. Kanske för att jag fått pausa och lämna ivan till sin mormor och sitta ensam vid köksbordet och gråta. Kanske för att livet med en snart niomånaders faktiskt inte erbjuder så mycket val. Ovetande om det tragiska som just format om hela hans, och mitt, liv så fyller han blöja efter blöja. Kryper och snubblar. Skrattar och leker. Stimmar och behöver äta. Plaskar i badet. Testar ett nytt ljud. Lär sig ställa sig mot soffan. Ramlar och tjurar. Börjar om igen. Hans liv fortgår och mitt liv kretsar runt det. Han bygger mina rutiner.

Vi vaknar, går upp, äter frukost, leker, han vill vila. Förmiddagen passerar. Han vaknar, vill ha lunch, vill leka, vill gå ut, vi går ut, han blir trött. Halva eftermiddagen passerar. Vi lagar middag, vi äter middag, vi leker, han badar, han lägger sig. Tidiga kvällen passerar. Jag ser på tv med de som är kvar och vi pratar ibland om helt andra saker än det fruktansvärda. Sedan är klockan tio och jag drar mig för att gå in och lägga mig. Men gör det ändå.

Och så går ännu en dag i mitt liv som för närvarande lika gärna kan få flyta på framåt i något slags konstigt drömlikt sakta mak.

Idag var en bättre dag än igår. Ingen vet hur det kommer kännas imorgon. Jag är fortfarande så tacksam, på gränsen till chockerad, över vilket nätverk här finns. Som det känns nu vågar jag aldrig mer vara ensam, men det kommer säkert ändras någon dag. Tills dess får de gärna fortsätta det de gör. Vaddera mitt liv med mjuka kuddar och klappar och mat och vila så får jag försöka hitta någon slags mening med tiden.

Jag orkade inte gå till Skogskyrkogården i år. Vi var där tillsammans förra, och förrförra, året och tände ljus för bland annat min pappa. Nästa år går vi dit för Ivans pappa. Har fortfarande inte fattat att det hänt, men en smygande känsla av hur oerhört stort det här är, tränger sig på allt oftare.

Och en läskig försmak på en känsla jag tror kommer ta över allt mer när detta sjunker in gör sig förnimbar då och då. En klagande, missnöjd, gnällig tanke som trots alla änglar runt mig nu, trots all avlastning och kärlek jag får, trots att jag är glad för dem, lyder: tack men alltså det har blivit fel, jag vill göra det här med aksel. Jag vill att aksel ska komma hem igen. Jag vill inte lära mig leva utan honom faktiskt.

Bläääääääää.

För att avsluta med något positivt vill jag ändå nämna att älskade lilla Eartha börjar komma tillrätta i nya spännande hemmet och att jag tror hon kommer ha det så himla bra där.

Imorgon: sista dagen på första veckan. Kom, gå.