Idag begravningsbyrån. Himlen var mörk och det ösregnade på vägen dit.

Är nu alltså “beställare” av begravning, det är så bisarrt i sig att jag inte ens orkar tänka på det. Upplevelsen där kan också föras in i kategorin bisarr / megatragiskt/ helt jävla sjuk. Kunde inte prata i början av mötet pga grät så hårt redan när kvinnan som ledde mötet skulle kolla våra uppgifter.

“Och du heter Carolina och…”

“Buhuuuuu”

“… Och är aksels sambo…”

“Buhuuuuu”

“… Och mamman till aksels…”

“Buhuuuuu”

Ja och så fortsatte det. Lagom till postadressen skulle rabblas hade jag snorat ned hela förpackningen av näsdukar som stod på bordet. Men sedan lättade det en smula, när vi gick vidare till det praktiska. Typ kyrklig eller borglig begravning. Gravplats eller minneslund. Vilket kapell. Vilket datum. Sånt. I slutet av mötet var jag så urladdad och trött på att gråta och längtade så mycket efter Ivan att när min bror kom med honom kunde jag åter le, skratta och leka och han charmade som vanligt hela sällskapet.

Det här med hardcore-sorg, det är en sådan märklig upplevelse. Så brutal, så skoningslös, så hopplös mellan varven och så vid andra stunder bara: glimtar av kul / bra / härligt igen.

När vi gick hem kvittrade ivan lyckligt hela vägen och himlen hade spruckit upp och det var sol. Frans lagade lax och Erika och Lovisa kom på besök. Jag drack årets första julmust och åt årets sista sparris.

Nu ska jag se om det går att sova den här natten. Hoppas.

Livet.

Helvetes piss.