by Carolina | Jan 23, 2015 | Uncategorized
Ivans sömn. Kanske är det det som upptar 99% av mina tankar dessa dagar. Min egen sömn förresten. Lite väl… kort efter att jag börjat kolla lägenheter på söder kan man väl konstatera. Typisk vanlig kväll:
Hittar en bland de cirka fyra som finns ute på hemnet som INTE kostar mer än 4 (FYRA! Det är så galet!!) miljoner och typ bestämmer mig för att där ska jag nog bo. Börjar göra om i huvudet. Tänker på planlösning. På hur jag ska få den till vrakpris efter som ett mirakel skedde och ingen ville ha just den. Planerar vad säga till mäklaren. Börjar räkna på ekonomin. Landar i att jag kommer vara så sjukt fattig på cash i resten av Ivans barndom men att han blir rik på vänner och nätverk i stället. Kollar bilderna igen. Upprepas trettiofem gånger. Sova lite.
Vakna och så ba: nä men alltså det här går ju inte. Haha, vad TÄNKTE jag ens på?
Men sen nästa kväll är jag igång igen. Ser det som nödvändig del av sorgeprocessen, att närma sig tankarna på en framtid som man skulle vilja ha den. Vi säger så va.
by Carolina | Jan 12, 2015 | Uncategorized
Idag inledde jag en typisk “investering i mig själv”, nämligen en sorgebearbetningsterapi. Är det ens ett ord? Skitsamma. En terapi för sörjande (enskild, inte i grupp), som till skillnad från det mesta i mitt liv som just nu handlar om mig och Ivan, ska handla enbart om mig och min förlust: min sorg, mina tankar, skuldkänslor, saknad, orosmoln och framtid och allt sånt där. Det vill säga: den här gången handlar det inte om Ivan så mycket. Indirekt ja, eftersom han är en extremt stor bit av mitt liv, men ja, ni fattar. Som ni säkert märker är det ju ganska lätt att i en sådan här situation liksom tränga bort den där biten av sorgen som är en svinstor jävla förlust eftersom vardagen med en elvamånaders KRÄFVA vidaregång på många sätt.
Det har blivit som vardag igen, jag behöver ta hand om min fina unge och jag tänker banne mig se till att göra det bra, kosta vad det kosta vill. Och han har varit sjuk. Och jag har oroat mig. Och bytt cirka tolvtusenfemhundra blöjor om dagen. Och livet har pågått i rasande takt.
Men mitt i allt det här behöver jag hitta andningshål att bearbeta min egen förlust och min egen sorg och eftersom jag inte riktigt gör det i vår vardag ska jag få hjälp med det genom ett fantastiskt ställe som heter Sorgmottagningen och idag var alltså där, på första tillfället. Ivan fick i snöstorm och minusgrader gå på promenad runt Norrmalm med Lina, som klätt sig i underställ och vinterkläder och ställde upp (TACK älskade underbara människa) medan jag själv vandrade in, satte mig i en stol mittemot en terapeut och, tja, slog på stora gråtkanonen tydligen. Det finns så mycket i min förlust som jag behöver prata om och tänka på och ta mig igenom, och det är så bra att jag får tillfälle att göra det. Även om det är vidrigt och jobbigt och hemskt (yes I tell you PISSJÄVLASKITHEMSKT är det) så fattar ju både ni och jag att för att få en rolig och bra framtid på mitt liv så behöver jag bearbeta traumat jag nyss gått igenom. Så. Ja. Det gjorde jag idag.
by Carolina | Jan 10, 2015 | Uncategorized
Ligger och skissar på en framtidslista medan snön yr något alldeles vanvettigt runt knutarna och Ivan sover sin eftermiddagslur alldeles för sent för att jag någonsin ska våga drömma om en smooth läggning i tid ikväll. Hela dagsrutinerna är satta ur spel i och med hans diffusa sjukdom, men så får det väl vara då. Tills bättring sker. I alla fall. Min framtidslista var det ju vi pratade om.
Den innehåller punkter som “gör budget”, “boka möte med jobbet” och “ring banken och fråga om lånelöfte”. Den innehåller också “ring ensamma mamman som har tips och bor nära och styr upp möte” samt “sälj bilen” och “kolla dagmammor”. Ja, ni förstår ju. En annan försöker så smått att börja styra upp livet här, trots detta hack i vägen som veckans sjukdom ändå inneburit. Framförallt nästan för mig, att inse att marginalerna jag skrapat ihop inte räckte så långt rent mentalt. Att det lilla korthus jag byggt runt mig och Ivan kunde rasa enbart genom en veckas sjukdom. Ja, så var det visst. Kaxig är jag inte.
Nu till några helt praktiska frågor, som omväxling. Frågan lyder helt sonika: vilken bank tycker ni att man ska låna hos och hur förhandlar man ränta nu igen? Jag har begränsat med tid och erfarenheter av Swedbank men leker med tanken på SBAB. Egentligen skulle jag ju vilja vara kvar i hyresmarknaden men jag vill – nej jag BEHÖVER – komma fysiskt närmare mitt nätverk och ingen jävel med tvåa på Södermalm verkar vilja byta mot en stor trea i blåsut. Så. Kanske köpa. Kanske ta lån igen. Hjelp.
Tänker också ganska ofta på att det Bore härligt att dela en stor bostad, en fyra eller så, med annan ensamstående småbarnsförälder. Inte som i leka familj med gemensamt schema och tvångsmässigt umgänge men ändå: att ha någon i närheten. Kanske ett barn som Ivan fick leka med. Kanske hjälpas åt med nån hämtning eller lämning på sikt. Lite anspråkslöst sådär. Ja ni kan se detta som en “ensam mamma söker”-annons. Inte kärlek OBS, men en praktisk och mindre ensam boendelösning. De gör ju så i större städer hela himla tiden, men gör man så i Stockholm? Känns typ inte så.
Nu: städa i köket och invänta mammas ankomst.
by Carolina | Jan 4, 2015 | Uncategorized
Hej från sängen klockan halv tio *high life* men alltså vad ska en gööööra uppe då? Undrar trött moder på 36 jordsnurr som förmodligen fortfarande går igenom något slags hormonrace i samband med amningsavslutet. Herregud jag är så trött och tycker det känns så himla lyxigt att krypa ned ensam i sängen och ha huvudändan mot Ivans spjälsäng. Ligga och lyssna på honom snusa (alltså andas hallå ej snusa som i snusa) och ändå kunna sträcka ut min egen arma kropp åt det håll den behagar ligga. Carpe noctum liksom.
Men det är såklart inte hela sanningen, det här njutiga som jag beskriver. En annan halva av sanningen är att denna änka till bebismorsa går och lägger sig 21.30 för att hon just inte har något att göra, just inte vet om natten kommer bli en sådan då hon får sova eller en sådan då bebisen tänker vara vaken en himla massa, för att hon fortfarande har svårigheter med att “ta tillbaka livet” och fylla egentiden som kvällarna ändå skulle kunna bjuda på med något som betyder något.
De kvällar då ingen är här blir det mest att jag tassar omkring typ en timme efter att ivan somnat. Vågar inte göra ljud, knappt spola i kranen i köket, kommer inte till ro, ger upp och smyger in till ivan i stället för att läsa bok/se på serie/ringa en vän/vad man nu gör på kvällarna. I en kombination av sömnstress aka “jag behöver vila och vet inte om jag kommer få pga är ensam med 11-månaders” och livstrots aka “det var inte såhär det skulle bli, jag tänker inte börja göra det här till något annat än ett undantagstillstånd så kanske det visar sig att det är det”. Eller nåt. Inte som att jag på ett rationellt plan inte fattar att det här är DET, det här är mitt liv nu och jag kan välja mellan att sura och tjura över det, eller att göra det bästa av det. Jag fattar det och jag fattar vad rätt val i ekvationen är. Men ändå, är liksom inte helt redo. Måste få tjura lite till tror jag. Låtsas att jag inte är säker på att jag tänker gå med på att det var såhär det blev, för mig. För oss. Som att jag hade ett val. Som att det skulle göra någon skillnad.
Kvällarna känns så jävla ensliga fortfarande. Men med besök hos oss är jag också rastlös och vill gärna gå och lägga mig tidigt. Det är ingen ordning i skallen, helt enkelt. Men jag jobbar på det. Not to worry, folks.
by Carolina | Jan 3, 2015 | Uncategorized
Den textraden, av Håkan, minns jag att jag en gång relaterade till. Heartbroken över mitt ex som försökt få mig att uppskatta Proust (utan att helt lyckas) tyckte jag väl att raderna “talade till mig”, eller nåt. Well idag skulle jag kunna redigera den texten till “öppnar aldrig timehop igen för ända fram till “five years ago” gör för ont i mig (men six går däremot bra, då hade vi inte ens träffats och jag var förmodligen (okej inte förmodligen, jag VAR) heartbroken över Proust-mannen igen och firade jul med kusinerna såhär:
Slut på parentes. Med detta ville jag ha sagt att det är jobbigt att kolla på timehop och att fem och ett halvt år ändå är en lång, lång tid.
Ibland tittar jag dock på bilder från för sex år sedan och tänker titta där, där är allt precis som vanligt, där är jag en tjej som inte har träffat han som skulle bli far till mitt barn och sedan dö, där är jag inte ens i närheten av alla de där erfarenheterna. Kolla! Om det någonsin har varit “före” betyder det rimligtvis att jag någon gång kommer, på riktigt, känna mig “efter” hela den här grejen.
Äsch, lite flummigt kanske. Återgår till att försöka piffa till min annons på Lägenhetsbyte då.
by Carolina | Dec 31, 2014 | Uncategorized
Slutade amma i förrgår. Idag är första natten jag sover bredvid Ivan. Bra ljudmatta ändå, att lägga Ivan första gången ensam i spjälsängen, med cirka en triljard fyrverkeri-JÄVLAR i bakgrunden som lyste upp sovrummet och gjorde att en viss liten en hade ganska svårt att koppla av. Tog väl tjugo, trettio minuter och sedan somnade han ändå. Utan gråt. En hel del kastande fram och tillbaka i sängen. Själv fann jag mig själv INTENSIVT hatande nyår och alla smällar i luften. Kan vi inte bara bestämma att det är förbjudet nån gång. Med vänlig hälsning, djurens vän (och de lättväckta barnens)
Räknar nu med hundra uppvak inatt.
För övrigt vann jag inget på himla Bingolotto.
2014, du kan dra nu.
Recent Comments