I skallen och livet

Jahopp då var det vinter och det innebär att emetofoben i familjen (dvs jag) har ångestpåslag varje natt. Det är så svårt att förklara för den som inte delar fobin hur det är tycker jag. Det låter så himla fånigt och DUMT, det man håller på med. I sitt eget huvud och utanför. Alla strategier man går och arbetar med (så mycket i smyg det går pga SKAMMEN) i vardagen. Det lilla kittet man har redo bredvid barnens sängar (handduk, kräkpåse, extralakan) som KBT-psykologer vill att man plockar bort för det är ett säkerhetsbeteende som göder monstret (dvs fobin) men som det inte går att sova utan för den rädde, så man gör det ändå fast det är fel. Eller hur man flyger högt i taket och får sånt adrenalinpåslag att man skakar varje gång barnen vrider sig i sömnen eller hostar till. Eller hur man inte går på ställen där det är mycket virus under vintertid. Och hur man knappt vågar sitta uppe i vardagsrummet efter att barnen har somnat för man vill vara nära och kontrollera hur de sover, andas, om det är kräks på gång. Eller hur man spårar och kartlägger exakt avstånd mellan barnet och den som kräktes på skolan eller förskolan och frågar om de gick undan och tvättade händerna direkt. Hur man räknar timmar från en spya till 48 timmar senare då man kan andas ut (men bara lite, för det KAN ta 72 timmar i inkubationstid).

Ja ni hör ju. Det är inte sunt, det här. Och det har liksom inte hjälpt (för mig) vare sig med KBT, hypnosterapi, psykodynamisk, eller själva KBT:n det faktiskt innebär att ha två barn i hemmet som kräks hejvilt då och då och inte alltid exakt under kontrollerade former. För mig känns det som att jag bara får förlika mig med att vinterhalvåret är lika med ångest för mig. Jag har ju ändå somrarna, liksom. Då fungerar jag relativt normalt. Och just min ångest handlar mest om nätterna, när de sover, att inte kunna läsa av hur de mår då. Så jag har ju större delen av dagarna också. I alla fall när alla tycks må bra.

Men nu var det inte min psykiska ohälsa jag skulle skriva om egentligen. Det bara råkade bli så. Jag tänkte skriva om en annan barnrelaterad grej. Nämligen att båda mina ungar har kommit upp i åldern då de tar med sig kompisar hem från skola och förskola ibland. Det är SÅ gulligt! Men också så nervöst, på något sätt, kan jag tycka? Speciellt om det är “nya vänner” där man inte känner föräldrarna eller har haft kontakt med själva barnet innan. Igår var en sådan dag. Ivan hade med en ny polare (alltså de har känt varandra något år men börjat leka intensivt på förskolan för kanske två månader sedan) hem och jag skulle alltså hämta båda och jag var alltså lite nervös innan. Hur ska en förälder vara i hemmet sen? Ska jag vara lekledare eller låta dem köra sitt race själva? Ska jag plocka fram hundra leksaker och sätta igång dem eller är det helt okej om de hamnar framför ett tv-spel direkt? Och när det är middag sedan och barnet inte tycker om pasta, inte grönsaker, äter ungefär en smula och sedan smiter iväg från bordet, ska man vara den stränga? Den som säger “här sitter vi kvar till alla har ätit upp” eller mer den chilla? Ja det kommer nya faser hela tiden. Nu är det den här. Jag lär mig väl med tiden, tänker jag.

På tal om nya faser har även denna fas hänt. Eller okej, det kanske inte är en fas så mycket som en grej jag ska göra. Men i alla fall. Jag ska ta ett barn (som inte är mitt) till ridskolan idag! Barnet är en nioåring som Tom är gudfar till. (passus: jag är inte gudmor till ett enda barn! NOLL personer har frågat om jag vill bli deras barns gudmor. Slump? I think not). Jag ska möta nioåringen efter skolan och följa med henne till ridskolan. Jag har alltså träffat nioåringen några gånger men alltid med hennes föräldrar, så att säga. Nu ska VI hänga. IIIIIH! Alltså, jag är lite BLYG för barn som inte är mina egna? Har alltid haft komplex för att jag inte tycker jag är så bra på att “prata med barn”. Idag ska jag träna! Och få gosa med lite ponnier på köpet. Det blir nog bra.

Förresten, ser att jag inte skrivit här sedan innan jul. Barnen fick en gemensam julklapp och det var ett Nintendo Switch. Vi hade som mål att de skulle börja träna på att inte få så många julklappar och att lära sig att dela på saker gemensamt i år. Det gick jättebra. Så nu vet ni det.

Inflyttningsmys

I lördags hade vi inflyttningsfest. Fast det känns nästan fel att kalla det för fest, för det var lite mer av ett… mjukt sorts kalas? Med en öppen inbjudan till våra närmaste vänner att titta förbi när de ville under lördagens eftermiddag/kväll. Stanna länge, stanna kort, ta med barn, skaffa barnvakt, gör som det känns bäst, bara ni kommer och myser in vårt nya hem med oss. Typ så.

(passus: det fanns en tid när jag använde ordet “mys” och “mysa” ironiskt, men den tiden är inte nu, nu bara kör jag och använder det titt som tätt i alla möjliga sammanhang men kanske främst med barnen. Typ: vad ska vi göra ikväll, frågar en av dem. Mysa och chilla, svarar jag. Alla fattar. Alla gillar tanken på mys och chill.)

Lördagen, i alla fall, blev väldigt fin. Det trillade in en himla massa familjer mellan kanske tre och åtta. Några barn spelade tv-spel i något rum, andra låste in sig på ena toaletten och lekte med en sminkdocka, några andra smög runt på innergården och lekte kull, en bebis struttade runt i vardagsrummet och åt chips och dansade vid högtalaren och klappade på en hund, olika personer från helt olika sammanhang (förskoleföräldrar jag lärt känna via Ivan, några av mina och Toms syskon, mitt gamla tjejgäng, hans gamla gymnasiegäng, våra favvogrannar från förra adressen, osv) minglade runt som om de aldrig gjort annat.

Vid åtta droppade ganska många av och då hade man kunnat tänka sig att hela festen skulle klinga av, men icke. För då kom de där som inte hade barn. Och en av dem hade med en fiol och körde en liten folkmusikkonsert framför den öppna spisen. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Kändes lite som en dag på en Hälsingegård med ett gäng spelemän med knätofsar, men så var det hemma hos oss. Aaaaah, folkmusik ändå? Kanske ska bli min nya favoritgenre?

Barnen, alltså våra, för de var de enda som var kvar, höll modet uppe till halv tolv kanske. Sedan slocknade den ena i soffan (ledtråd: det var ej Ivan) och den andra i sovrummet och jag somnade lite vid läggningen men så ryckte jag upp mig och smög upp och satte mig med de som satt och babblade i vårt vardagsrum. Och så hände det här: jag satt uppe till kvart i fyra. Hör ni det? Kvart i fyra? Och lyssnade på musik och åt lite mat och pratade och drack något glas rödvin och serverade lite kaffe och körde nån diskmaskin och hoppsan, sedan var det nästan morgon. När jag gick och lade mig kändes det som att de som var kvar utanför sovrummet inte hade några som helst planer på att gå. Det visade sig stämma också, för framåt sextiden kom Tom och lade sig och då hade han i och för sig städat undan allt efter kalaset, men ändå. Vilken oväntad helnatt det blev.

På söndagen var alla trötta men nöjda, förutom barnen som var omväxlande nöjda och inte alls nöjda pga trötta. Jag vill så gärna att en ny och lite mer social fas ska få börja i livet nu, när vi har ett hem där vi har plats att bjuda hit vänner och hela livet börjar stabiliseras på något sätt. Och så kändes det i söndags. Jag och ungarna lånade en bil och åkte på ett glöggmys (ja, mys!) i Gröndal. Sedan var helgen slut och inflyttningsfesten var över och nu är det bara två veckor kvar till julafton. Aaaaaah. Längtar lite efter den också. Trots att jag inte har köpt en enda julklapp ännu och att barnen kommer bli väldigt besvikna om de inte får några i år.

TV-spel

Våra barn har fått ett eget rum för första gången i sitt liv. Det är (inte bokstavligen tyvärr) stort, eller det borde vara stort i alla fall, för hittills har vi liksom bott och sovit i princip på varandra och att ha en egen hörna för sin egen lek har de hittills kunnat glömma. Jag tror att det är därför, vanans makt osv, som gör att de inte riktigt fattar att de har ett eget rum i nya lägenheten. Absolut att de har alla sina leksaker där, men de… är liksom inte där? De drar ut det som de vill leka med och invaderar vardagsrummet i stället. Precis som de alltid har gjort. Det kanske alla barn gör, förresten, de vill vara där de vuxna är osv. Men ändå. Jag tycker ändå att det vore mysigt om de började känna att de ägde sin egen vrå, så att säga.

Så. Min tillfälliga lösning är att ge dem en egen TV (dvs vår gamla) och ställa in vårt gamla Playstation där. Det har funkat ganska bra hittills. De springer in och sätter sig och spelar för glatta livet och blir kvar i säkert en kvart, halvtimme, ibland, utan att komma ut. Jag antar att det är en början. Problemet med det är att jag inte riktigt gillar att de spelar så mycket TV-spel, haha. Alltså jag känner mig som hundra år när jag skriver det här men jag tycker spelen är så hetsiga och verkar göra dem så uppe i varv? Inte exakt perfekt för timmen innan läggning, om en säger.

Däremot skulle jag – på sikt – vilja ge dem ett modernare TV-spel. Ett sådant som tvingar (okej “tvinga kanske är lite starkt i sammanhanget, tänk mer “uppmuntrar”) dem att röra lite på sig. Åka nån skida, spela lite tennis, Just Dance och sånt där ni vet. Vi bor ju ovanpå Willys så jag tror inte att vi exakt behöver oroa oss för att deras små fötter kommer dunsa och störa grannarna heller. Det vill jag alltså göra någon gång. Ge dem ett tv-spel som uppmuntrar till rörelse. Men eftersom jag är så ofantligt ointresserad av sådant här själv vet jag inte vad det är jag borde köpa. Jag frågade på Facebook och Facebook sade i princip Nintendo Switch. Vilket visade sig vara jättedyrt. Dyrare än hela deras julklappsbudget tillsammans. Nu till min fråga: har ni också Nintendo Switch? Är det överkurs för två barn på fem och sju år? Är det ett begagnat Wii jag borde leta efter?

Tips emottages tacksamt. Som det heter.

Det nya livet

Nu har vi bott i nya lägenheten i exakt en vecka och under den har vi jobbat dagar och nätter med att packa upp. Tror vi landade på 150 kartonger ungefär. Och otroligt mycket möbler eftersom det var två bohag – ett magasinerat och ett från min lägenhet – att klämma in. Tyckte själv att jag varit så duktig och skänkt bort en hel del innan flyttlasset gick, men nja. Det hade kanske kunnat skänkas mer. Och nya lägenheten, som har en enorm klädkammare jag var säker på skulle rymma allt, hade kanske inte så mycket förvaring som jag trodde? Alternativt att den absolut hade det, men att vi hade lite för mycket saker. Det kanske inte är rimligt att ha 25 påslakan i en familj på fyra. Det BLIR så när man är två familjer som flyttar ihop till en. En bra grej är att vi bor i samma hus som Myrorna. Det har blivit både en och två och kanske tjugo vändor dit under veckan. En mindre bra grej är att vårt nya hus inte har en miljöstuga, som vårt förra. Vilket betyder att rester från en flytt, tänk kartonger och packpapper och plast osv, inte har någonstans att ta vägen. Förutom några kvarter bort, där en återvinningsstation ligger. Aja. Det är klart nu i alla fall. Allt är uppackat, det vi behövde komplettera med är inhandlat, på väggarna sitter massor av stringhyllor och det känns rent allmänt ganska surrealistiskt att gå runt här och känna shit, bor jag verkligen här? Är allt det här… mitt?

Två små som känner på ny soffplats

Det är det förstås inte. Det är bankens, och resten av familjens. Men ändå. Det är underbart. Och lite konstigt. Allt på samma gång. För övrigt undrar jag om det finns något alls i världen som tar fram ens olikheter som karaktärer så tydligt som just en flytt. Där en vill bromsa vill den andra gasa. Där en vill fixa allt på en gång vill den andra gå och puttra runt och tänka efter. Där en får panik över ekonomin tycker den andra äsch, det här är bara nu, sen blir det bra igen. Osv. Tänker inte säga vem som är vem men kan ändå ge en ledtråd: jag är eventuellt den lite mer oroliga. Som inte tycker att det gör så mycket om väggarna är tomma några månader till och att Bukowiskis kan få vänta, så att säga. Oh well. Jag tror vi har tagit oss igenom skärselden nu och det var både fantastiskt och slitsamt. Inte minst för barnen. De tycker också det är konstigt med alla nya rum. Vill fortfarande helst sova med oss och känner sig främmande för det rum som är (ska bli?) deras. I fredags klockan 18:35 var den sista kartongen uppackad och vi tände en eld i brasan, serverade chips och juice till barnen och öppnade en champagneflaska till oss själva. Sedan skålade vi och gjorde high fives och tittade på Idol och hängde i nya soffan hela kvällen.

Kämpar på med det som ska bli barnens rum

Nu är det måndag. Jag har inte jobbat med annat än packning och uppackning på… kan det ha blivit fyra veckor? Det känns så. Jag öppnar upp Scrivener för första gången på länge och känner mig främmande även för mitt skrivprojekt. Men också peppad. Hade ett möte med min agent Astri förra veckan och fick så många bra inspel och tankar. Något helt radikalt, som till exempel att stryka en persons perspektiv helt (och därmed arbeta bort ca 1/3 av det som idag är “boken”), kändes inte jobbigt utan liksom… intressant? Så det ska jag göra nu. Hade ju hoppats på, och halvt lovat, att ha ett färdigt manus till årsskiftet men börjar mer och mer förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli så. Har jag tur är den klar i sin första version till sommaren. En röst inom mig viskar att jag är dålig som är så långsam men en annan är snällare. Den säger: hallå du har aldrig gjort det här innan. Det får ta tid. Man kan alltid ta ett extrajobb om det börjar knipa för mycket. Vi bor ju ovanpå Willys, de kanske behöver folk? Äsch. Det får ordna sig. Där är vi inte nu. Nu är vi i nya lägenheten och försöker lokalisera oss och sätta igång med en vardag igen.

Första elden

Familjens tekniker

Jahopp, nu har vi haft tillgång till den nya lägenheten i sex dagar, och det återstår också sex dagar till vi flyttar in på riktigt. Det är… kaos. Men ett ganska roligt kaos, ändå. Vi jobbar som AS hela dagarna och halva nätterna, och man går och lägger sig med ryggskott och blåsor i händerna och gud vet allt, men man sover så gott sen? Helt utpumpade.

En lite ovälkommen grej med rollerna i min nya familj är att jag har blivit utsedd till familjens teknikansvarige. Det är egentligen en ganska lyxig roll eftersom jag slipper ALLT som har med, ni vet, riva en vägg, slipa ett golv, måla väggar, ta in elektriker (allt detta har gjorts intensivt på nya adressen i dagarna sex och där har mitt bidrag mest varit att åka till olika butiker och köpa hårdvaxolja, golvslip, sandpapper, komma med mat till den som jobbar etc.), att göra. Men ändå. Teknikansvarig! Vilken… tung roll att bära för en som inte alls är särskilt bra på teknik? Okej, absolut bäst av oss två vuxna i familjen, det måste jag ändå tillstå, men ändå inte särskilt bra. Jag brukade leva med en IT-tekniker, minns ni? Jag har ALDRIG i mitt liv satt “igång ett internet” eller fixat ett “trasslande internet” eller köpt en… router? Eller som nu: vi har två nya jättebra fläktar som ska in i lägenheten som tar bort typ pollen och virus och dåliga partiklar som till exempel kan komma in från trafikerade Götgatan utanför, eller från eldstaden i vardagsrummet, och dessa två fläktar ska liksom gå att koppla upp mot någon slags app och gå raka vägen in i telefonen. Det är mitt ansvar att “fixa det”. Hela mitt VÄSEN skriker att jag är fel person att fixa det. Liksom att fixa internet i nya lägenheten. Okej, så vi har fått en router från nya bolaget som förser hela huset med wifi. Men mer än det? Hur gör man sen? Känner en stark motvilja mot att vara familjens tekniker, men det är inte läge att klaga. Inte när jag inte gjort ett piss med all renovering som pågår dag och natt i nya lägenheten.

Egentligen borde jag bara embrace:a denna roll. Och LÄRA mig allt jag behöver lära mig. Det är inte särskilt ocoolt att vara den tekniska i familjen om man också är familjens enda vuxna kvinna, right? Det är rent av viktigt för våra barn att inte sitta på gamla traditionella roller där mannen ansvarar för bygg och teknik och kvinnan markservice och matlagning och städning, typ. Så jag känner väl samtidigt att det är en bra grej, att jag lär mig allt det här. Men också: är lite lat? Och osugen? Äsch. Jag får bara komma över det. Så får det bli. Det finns väl kundtjänst, herregud. Man får väl bara ringa någon som hjälper en att lösa det?

Hur delar ni upp ansvar i era familjer? Hos oss är det ungefär såhär:

Tom: matlagning (sju dagar i veckan inkl luncher på helger samt frukost samt MINST 75% av all inhandling, jag kanske småhandlar typ mjölk och bröd etc, han resten), allt som har med hantverk / trasiga saker / avlopp som proppar igen / lampor som slocknar / väggar som ska målas osv.

Jag: tvätt (älskar att tvätta men ej att hänga/sortera) samt ganska mycket familjens “plockare”, typ plockar undan efter maten (okej det gör vi båda två rätt ofta) samt ganska ofta projektledare, typ håller koll på kalender och presentinköp och utklädningskläder / lucia, bokningsansvarig vid varje typ av resa / utflykt, planeringsansvarig, teknikansvarig (lol).

Båda: städning (på lite olika sätt, Tom kör tretimmarspass så lägenheten ser ut att vara i visningsskick när han är klar, jag kör oftare småplock, tror jag, ytorna liksom) och diskmaskin, barnen (hämtning / lämning, läxläsning, simskola etc).

Vad ville jag ha sagt med detta? Var det ett sätt för mig att få en paus från packningen av lägenheten? Ja troligen. Ni får ursäkta.

Parfymvett

Kan någon lära mig hur man köper parfym, tack? Alltså hur går det ens till, hur hittar folk vad de älskar? Finns det en utbildning i det här?

När det kommer till parfym är jag ungefär sådan här: luktar lite på måfå när jag är på nån taxfree-butik eller Åhléns City, blir doftförvirrad efter tredje försöket och köper till slut ingenting utom mina gamla säkra kort, som jag ärligt talat har tröttnat på för flera år sedan. Jag ÄLSKAR ingen av mina parfymer och det tycker jag är tråkigt. Dolce Gabbana Light Blue tycker jag är för barnslig och Bvlgari Omnia Crystaline lite för dov? Biotherm är inte ens en parfym utan en c-vitaminspray och Dior J’adore är iofs ganska god, men eventuellt lite för blommig för mig. Hur fan hittar jag en ny?

En sak har jag dock noterat. Många som jag tycker luktar gott luktar något från Byredo. Men vad? Ja inte var det den jag själv köpte efter att ha doftat mig galen i nån butik, för den gör exakt ingenting alls. Tror den hette något med grass? Nu fick jag med mig ett prov på Byredos Super Cedar här på taxfreebutiken och den luktar hittills supergott. Men vet inte om det är till mig eller min kille jag menar? Spelar det ens någon roll? Nej va?

Ge mig era tips på hur man hittar sin SIGNATURDOFT tack. Jag har gått utan i hela mitt liv och det är väl ändå lite sorgligt?