Hej från jobbet! Här sitter en annan och har stort hjärtsnörp över det faktum att Ivan börjat gråta vid överlämningar till hans två barnvakter. Han har ju tant Lena två dagar i veckan, och Amanda en kväll i veckan. Gillar dem båda massor, och han blir glad en minut efter att jag gått, men både förra veckan, igår och idag har det varit rent vidrigt att gå hemifrån. Han känner på sig vad som är på gång och börjar i princip att gråta och klänga på mig så fort de anländer. Så himla normal reaktion, säkert, och så himla icke-unik fråga/känsla jag går med här, men att genomleva det själv är ingen dans på rosor ska jag be att få berätta.
Igår kväll när Amanda skulle vara med honom över kvällen började han gråta och klänga sig fast vid mig så fort hon kom i i hallen. Jag var på vippen att ställa in hela kvällens planer för det gör så jävla ont att se honom ledsen. Går emot alla instinkter att lämna honom då. Kan knappt. Så jag stannade hemma lite längre än planerat, missade middagen, och först efter en dryg timme då han satt glatt och lekte med Amanda på golvet vågade jag gå.
Allt gick för övrigt lysande så fort jag gick. Såklart. Både läggning och sovning med Amanda gick sedan som DANS (tror ni inte ungen sover HELA natten utan uppvak?) och själv sov jag i Frida och Frans gästrum, ett kvarter bort. För att få “sova ut”. Inte för att jag sov speciellt mycket alls. Hade druckit några glas vin igår, varit på konsert med vänner, gått hem elva och låg sedan och vred mig i våndor och oroade mig över hur Ivan och Amanda hade det (de låg tydligen och soooooov gott båda två) och väntade hela himla natten på att klockan skulle bli sju så att jag fick gå hem igen. Kom hem lagom tills de vaknade. Ivan utvilad och glad. Inte så mycket jag, heh, men får väl skylla mig själv.
Idag var det dags för Lena att vara med Ivan när jag skulle åka och jobba några timmar. Vi lekte i en park tills hon kom för att byta av, och han var superpeppad på livet tills Lena dök upp. Då: klänger på mig, gråter, säger “heddå heddå” till Lena för att visa att hon ska gå och jag ska stanna. Åh mitt arma hjärta. Jag vet att jag inte utsätter honom för något skadligt, jag vet att det är en gåva att ge honom tillit och möjlighet att bonda med flera vuxna än mig, jag vet att det här är ett beteende som många barn har, men ändå sätter det stora tvivel i mig innerst inne. Lämnar jag bort honom för mycket? Till för många olika? Det vill säga två personer? Är han inte redo att vara ifrån mig? Har det varit för mycket med flytt och annat och han behöver vara med mig mer? Men tänk om han hade gått på dagis, han är ändå 16 månader, då hade han blivit tvungen att lämnas bort varje dag. Och jag behöver jobba. Jag BEHÖVER komma bort små stunder varje vecka.
Så svårt dilemma. Så svårt att gå och jobba och vinka tillkämpat glatt åt en som gråter och skriker och vrider sig i famnen hos Lena. Fick sms om att han var glad igen en minut efter att jag gått, men ändå känns det i mig. Jag antar att det jag oroar mig mest för är att jag typ genom detta förstärker hans separationsångest genom att utsätta honom för separationer regelbundet. Men det måste väl vara normalt, allt det här, hur jag känner och hur han reagerar?
Trösta mig tack.
Recent Comments