Stackars Carolina

Ivan har varit varannan-dag-sjuk i veckan och helt vansinnigt krävande. Själv har jag gått med tusen små knivar-känsla i halsen och rejält sänkt allmäntillstånd. Gick till läkaren själv igår för att kolla att det inte var halsfluss och det var det inte. Väntar med andra ord ut det. Ivans och mitt. Idag var ivan på förskolan igen, feberfri och relativt snorfri men inte helt hundra i humöret. Samt har en irriterande hosta som förstör hans sömn. Vi har förbrukat alla barnvakter vi har genom dessa veckor och jag minns inte ens när jag liksom kom loss på något eget. Det känns knappt värt att försöka planera längre. Allt ställs ändå bara in. Det är svårt med barnvakterna – farmor och farfar ställer upp massor och det räcker till att jag lyckas ta mig till jobbet alls i sjuktider, eller jobba någon dag längre för att hinna ifatt i frisktider (minns knappt frisktider). Sen har vi inte så många fler just nu. Och att “skola in” nya personer i hans liv känns som något vi hellre gör när han är frisk och pigg (igen: minns knappt när det var senast, oktober?). Och han smittar de få jag har så de slås ut gång efter annan. Mina vänner, alltså vi hörs så sällan nu. Knappt alls. Det känns som alla slutat att ens tänka på mig som en möjlighet till sällskap. Ikväll är alla, ja men nästan alla, mina kompisar på konsert i Hornstull. Jag ville också gå dit men det fanns ingen bra lösning. Så ja. Själv har jag hämtat en ganska trött och gnällig person, försökt roa denna person hemma mellan 15.30 och 21, blivit osams med samma person precis innan han somnade eftersom han inte ville sova och i stället låg och skrek och sparkade på mig. Ja, det var kul och mysigt. Inte. Han är så trött på att leka hemma nu efter allt vabberi. Och har varit för krasslig för alltför mycket äventyr och utflykter. Tiden har krupit fram. Nu fredag igen.

Har exakt noll planer för helgen och det verkar som att alla jag hört av mig till är uppbokade på en hel massa annat. Eller bortresta. Vad f-n ska vi hitta på, själva i två dygn (till)? Oklart.

Jag vet att det här bara är en kort period av mitt liv men just nu känns det fan som det skulle kunna få gå lite snabbare. Vet inte ens vad jag längtar efter men nåt annat än det här är det i alla fall. Våren kanske. Sommaren? Mindre sjukdomar. Mer flexibilitet för oss och mig. Att Ivan ska bli lite större. Att jag ska hinna ifatt, bara lite hade räckt, med det där jag en gång hade, typ möjlighet till socialt liv.