Men gud vilken dramatisk paus det blev efter förra inlägget? Det var inte ens meningen. Men jag jobbade kvällar både torsdag och fredag för vi hade slututställning på skolan jag jobbar, och sedan dök ju Ivans morbror tillika min älskade, saknade lillebror upp i staden och han bodde hos oss och allt var bara himla härligt och fint sådär som det kan bli när man får träffa en man älskar som man varit ifrån alldeles för länge. Syskon ändå. Det är något med att känna någon sedan så länge man kan minnas. En man kan vara tyst med utan att det någonsin är märkligt, man liksom går där bredvid varann och hamnar i lite olika tankar och bara… är, utan att det är konstlat.
Vi tog det dock inte jättelugnt för på fredagen mötte jag upp honom på en bar med hans vänner, sedan smög vi hem och sov och när Ivan vaknade vid halv nio på lördagen och fattade att hans morbror var i stan och dessutom hemma hos oss, var det liksom fullt ställ hela resten av helgen. Den spenderades promenerandes, både på stan och mellan parker, och vi åkte till Täby och grillade med min syster och hennes tre gulliga barn. För första gången kunde Ivan verkligen ha glädje av sina tre stora kusiner, som är mellan sex och tio år gamla. De tog en sväng ut på gångvägen och “lärde honom att cykla” (läs: gick med en trehjuling med stav på och ledde honom framåt samtidigt som de plockade maskrosor utmed gångvägen) och var borta säkert tre kvart utan oss vuxna närvarande. Vi såg dem på håll och hörde att de gick där och pratade och gullade med Ivan, som stormtrivdes i uppmärksamheten. Han slocknade som en stock på hemvägen sedan. Så nöjd. På söndagen kom min mamma på besök från Uppsala och tja, nu är det ju måndag.
Det kändes dock lite vemodigt att vinka adjö till min bror igår. Både för att han är han och för det där med att ha någon välbekant, vuxen, att dela lite vardag med. Att ha någon i hemmet som liksom… finns där, är två extra armar, det var rätt härligt ändå?
Exempel: jag gick ut med Ivan i parken en morgon vid tio när min bror stannade hemma för att duscha och avsluta sin frukost. Vi möttes upp i parken en timme senare, mötte mamma vid tåget, och anlände hem ytterligare någon timme senare. Då luktade det nytvättat i hela lägenheten och jag insåg att jag råkat gå ifrån en tvätt när jag stuckit ut tidigare den morgonen. Som min bror tagit ut och hängt upp. När jag kommenterade den sa han “ja?” like it was no big deal what so ever. Och det var det ju inte heller. Men den lilla, lilla grejen fick mig nästan gråtfärdig för att jag blev så rörd och det var så fantastiskt: en som hänger tvätt åt en utan att ens fråga. Hade GLÖMT att sånt fanns? Det låter så banalt. Det ÄR så banalt. Jag brukade ju ha det där, jag också, men nu när jag inte haft det på länge kom jag på hur länge sedan det var jag liksom inte gjorde exakt allt: ta hand om barn och hem och mat och disk och tvätt och allt däremellan, själv. Jag tänkte på den flera gånger under dagen sedan. Och när vi hade vinkat av honom vid tåget och Ivan hade gråtit en skvätt och sedan krävt att få gå och vinka till fler tåg från en bro (till vilka han ropade HEJ DÅ CHRISTIAN tio gånger i rad), och vi kom hem och det var ljummen sommarkväll och det fortfarande luktade nytvättat i lägenheten, ja då kändes det allt lite vemodigt. Det får jag ju erkänna.
I övrigt: toppenhelg. Nu börjar en intensiv jobbvecka (till) eftersom jag klockan 06.30 på onsdag hoppar på ett tåg, sen ett flyg, och drar till Oslo. Ivan är hemma med barnvakter och på förskolan och på torsdag kväll är jag tillbaka igen. Då känns det lite som att allt kan bli lugnt och som vanligt igen.
Upplagd av Schmarro kl. 22:15 Inga kommentarer: Skicka med e-postBlogThis!Dela på TwitterDela på FacebookDela på Pinterest
18 maj 2016
Livet. Döden. Det mittemellan.
Orkar knappt tänka på att ivan fick en mandarinbit i halsen imorse så jag fick kasta honom ur vagnen och först göra det jag antar att man absolut inte ska – dvs skaka honom i ren och skär panik- och sedan slänga honom över mitt knä och smälla honom i ryggen. Biten kom upp, Ivan grät förtvivlat en stund, jag skakade som ett asplöv hela förmiddagen, allt gick väl under omständigheterna bra men alltså gud vad han aldrig mer får äta små små klyftor av mandarin i vagnen. Jag VET ju det här. Så varför är jag så jävla dum i huvudet? Klassisk “det händer aldrig mig” i kombination med extrem stress eftersom han vaknade 08.30 imorse och jag försökte hinna lämna innan 09.15 kanske. Nåväl. No need to tillrättavisa mig i kommentarerna för tro mig, jag är extremt medveten om mitt misstag. Så glad att det gick bra. Samt ska ta en ny kurs i första hjälpen för småbarn nu.
Tredje dagen utan dagvila och idag var det en trött fullgubbe som hängde med till parken efter förskolan. Det är inte jätteofta man ser min unge såhär avspänd i en gunga om en säger.
Själv har jag försökt att jobba heltid men behövt lämna jobbet vid kvart i fyra om dagarna och ta igen resten på kvällen en tid nu. Det är en märkbar skillnad när Ivans farmor och farfar, av hälsorelaterade skäl, trillat ur det regelbundna schemat. Det går bra och allt sånt där men det blir dyrt och jag hamnar lite efter inom det jag vill hinna med på jobbet. Men ska absolut inte klaga – han är frisk och vi är fortfarande extremt kära och jag känner ett märkligt lugn i hela min situation. På riktigt undrar jag om jag någonsin ska börja sakna att ha en relation igen? Det känns typ inte så. Har glömt vad man ska ha dem till typ, och tycker alla jag hör talas om verkar kosta mer än de smakar. Oh well, det är knappast som att någon tvingar mig att söka upp en ny relation och det är inte precis som att jag har tid över för en, så det är kanske lika bra att det känns som det känns. Orka gå och sakna.
Har också kommit till ett märkligt stadium i relation till Ivans pappa då jag känner en stor värme och tacksamhet för det som hanns med – att jag fick lära känna honom, få ett barn med honom, att just han blev Ivans pappa, att han var en alldeles unik och egensinnig människa med så stort intellekt, så stort mod och så himla vackra drag, inuti och utanpå. På lördag skulle han ha fyllt 36. Vilken otroligt fjuttig ålder att inte få uppleva. Det är så orättvist och fult och fel, men mitt i allt det där ser jag Ivan i honom eller honom i Ivan och blir tacksam. Svårt att förklara.
Recent Comments