Den sjunde april blev inte som den skulle i år. Inte alls. När jag lämnat en sorgsen ivan på förskolan (sorgsen för att hans mormor skulle hämta på förskolan efter jag hade jobb-event och behövde jobba sent, därefter skulle jag gå på en fest jag glatt mig i månader åt – skulle gå på fest för första gången sen förra sommaren) och kastade mig ned i tunnelbanan för att anlända lite för sent till jobbet var allt fortfarande ungefär som det skulle. Förutom att det gnagde i mig för att Ivan var ledsen. Förutom att jag hade skuldkänslor för festen jag skulle gå på. Förutom att jag oroade mig lite över hur min mamma, med sin onda kropp, skulle orka en hel eftermiddag och kväll med Ivan. Förutom det var det en vanlig fredag, på mitt jobb i korsningen Sveavägen/Kungsgatan vid Hötorget i Stockholm.
Men så blev klockan tre. Och jag satt på mitt kontor. I skolans lokaler fanns 150 studenter och ett hundratal gäster från både svenska och utländska byråer och företag, vi hade en slags rekryteringsdag. För studenterna alltså. Jag satt och minns inte ens vad jag höll på med när det började tjuta av sirener utanför. Och människor utanför liksom rusade från Hötorget och bortåt. Som i panik. Och vi som satt där ömsom sprang till fönstren, ömsom kollade nyhetssidor på nätet. Först ut var Aftonbladet. En lastbil hade kört in i Åhléns city. Av antalet polisbilar och brandbilar att döma kändes det som att det var något stort på gång. Större än en bilolycka. Och i takt med att det kom fler och fler rusande människor nedanför, flera av dem grät och slet andra, okända människor med sig, fick jag en stark känsla av att något var fel. Klockan var kanske kvart över tre nu. Min första impuls var att ringa mamma, som satt på en pendel från Uppsala på väg till Södermalm. Jag räknade ut att hon snart borde vara vid centralen. Ringde, hon svarade lugnt och dittills ovetande. Meddelade att de var i Solna. Kliv av tåget genast, du får inte åka till centralen, nästan skrek jag. Kände på mig att helvetet var på väg att bryta lös, att det var något stort och hemskt på gång. Hon hoppade av, men det hade inte spelat någon roll, för snart därefter meddelades i tågets högtalarsystem att all trafik var tillfälligt stoppad. Vi lade på. Kaoset nere på gatan fortsatte. Samtidigt hade nu medierna börjat sända live. Det rådde allmän förvirring i de olika sändningarna. Reportrar sprang utmed gatorna. Blev bortfösta av polis, rapporterade om kroppar på gatan. Jag drabbades av en stark impuls att fly, att springa ut på gatan och springa till Södermalm. Hämta hem Ivan. Låsa in oss. Men ringde först förskolan. De visste ingenting. Jag förklarade att Ivan kommer få hämtas senare idag, att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem, att jag trodde att all trafik snart skulle stoppas. smsade sedan i panik Ivans farmor och farfar samt farbror, som jobbar på Södermalm. Bad om hämtningshjälp akut. Fick besked att Ivans farbror hämtar och skulle gå hem till oss. Klockan närmade sig nu fyra.
Samtidigt fick vi veta att poliser höll på att spärra av hela gatan runt vårt hus. Ingen fick gå in eller ut. Det var säkrast för oss att stanna, hade en polis nedanför meddelat en kollega. Ingen går ut. Mina kollegor samlade alla studenter och gäster i skolans stora aula och hade informationsmöte. Folk grät och var extremt förvirrade. På gatan nedanför stängdes vägen av, tunnelbanan utrymdes, det var både militärer och beväpnade insatsstyrkor nedanför. Någon sade att poliserna bett oss att hålla människor borta från fönstren och det sattes upp lappar om detta. Själv gick jag som i ett apatiskt töcken. Kunde knappt hjälpa till alls. Här började jag tänka: bomb. Tänk om det kommer bombas i tunnelbanan rakt nedanför vårt hus? Tänk om jag dör nu. Tänk om jag också dör nu och Ivan blir föräldralös. Jag kunde på inget sätt ta in det stora, det som drabbat staden och landet, jag tänkte bara på Ivan. Samtidigt som livesändningarna pågick på den stora skärmen i aulan smsade jag Ivans mormor, som nu hamnat vid Karolinska och försökte ta sig inåt stan, och andra mormor, moster och min bror. Meddelade läget, kunde inte hålla mig ifrån ett “om jag dör nu måste ni ta hand om Ivan”. Informationen var minimal från poliserna nedanför, så all information vi fick var den från tv. Folk ville gå och ut gå hem, men vi fick inte. Timmar passerade. Mina kollegor ställde fram vatten och chips och mackor och var helt exemplariska. Jag var helt… apatisk. Bara satt. Gick runt i huset. Helt planlöst. Smsade mamma som tagit sig till Roslagstull och nu på kryckor var på väg till fots mot min arbetsplats. Vi hade fått besked om att även alla körvägar över gamla stan var stängda. Ryktet sade att det inte heller gick att ta sig till fots hem.
Halv sju kom min stackars mamma till jobbet. Helt trött och frusen efter en alldeles för lång promenad för hennes kropp. Hemma hade Ivan fått i sig middag. På skolan hade nu beskedet lämnats av poliserna nedanför att alla fick gå ut, men bakvägen, mot en bakgata. Studenter och gäster och kollegor började röra sig därifrån. Jag och mamma hade inget annat val än att börja traska mot söder. Långsamt, med kryckan, med mamma som inte klagade en enda gång fast hon hade ont. På gatorna där man fick gå var det massor av människor men alldeles tyst. Vi gick Malmskillnadsgatan fram och strax efter gallerian mötte vi en polisbil som stannade och pratade med oss. Sade att snart kommer tunnelbanorna att börja gå från gamla stan och slussen. Rådde oss att fortsätta gå och ta oss ditåt. Via centralen kommer inga tåg stanna ikväll. Vi gick vidare. Allt var stängt och tyst. Människorna också.
Strax efter åtta kom vi till slut hem. Ivan hade inte hunnit somna och kom uppfarande från sovrummet. Frågade varför vårt tåg hade gått sönder, vilket var den versionen jag och hand farbror enats om att säga i paniken tidigare under dagen. Jag kramade Ivan länge och sade att jag längtat efter honom. Han var mest intresserad av tåget som gått sönder. Mamma hade med sig en present till honom, ett legoset med Elsa och Anna, och trots att det var alldeles för sent öppnade vi det och började bygga. Ivan var lycklig. Somnade inte förrän strax före tio, då gick jag upp och mamma och jag tittade på nyheterna. Försökte fatta. Sedan lade jag mig. Inte förrän då började jag skaka, jag skakade hela natten och kunde inte sova en blund. Kände mg så rädd, så ensam och så sårbar. Och då var det inte ens mig det hemska hände. Inte direkt i alla fall.
Dagen efter, alltså idag, är känslan fortfarande skör. Jag har många gånger tänkt igenom gårdagen men har typ minnesluckor. Allt är liksom i ett töcken. Och jag inser att jag inte alls bidrog på jobbet, jag var inte en av dem som samlade sig och liksom gjorde det som behövdes. Jag bara lallade runt. Helt innesluten i mig själv och något slags förlamande inre panik. Så besviken över detta faktiskt. Men så tacksam att vandra omkring med Ivan idag.
Det tar väl lite tid att smälta en sån här grej. Det känns som att det är först idag jag ens orkar tänka på det hela, det som är utanför mitt eget lilla microkosmos. Och det är så hemskt, allting. Så hemskt.
Dagens möte med förlaget: check. Så himla härligt att träffas och PRATA om det. Och med “det” menar jag alltså det som ska bli en bok. Om jättelång tid. När jag skickade in utkastet för en månad sedan bifogade jag ett brev där jag i princip listade allt som jag ville ha hjälp med. Tänk typ: del två haltar men varför gör den det? Ska jag stryka eller addera? Är det för tjatigt eller deppigt? Vad behövs? Osv. Den typen av frågor. Stora frågor. Inte bara språkliga och grammatiska, så att säga. Och guuuud vad väntan på att få ses och få min efterlängtade feedback känts lång. Men nu var den i alla fall äntligen över. Älskar min förläggare förresten! Och min redaktör! Skrattade så många gånger under mötet idag. Trots allvarligt ämne osv. Fick sådan pepp att jag i princip hjulade hela vägen tillbaka till jobbet.
I alla fall. De inledde med att säga att det är ju skönt med mig att jag är tydlig i min kommunikation och inte bäddar in saker. Raka rör och inga krusiduller, så att säga. Både i min stora text och i mina rop på hjälp. De skrattade lite åt detta, och jag bara: men vadå, JAG vet väl inte hur man ska skriva när man lämnar in sitt utkast? Det är ju ni som är proffsen? Och det är de ju. Vilket resulterade i att jag fick så djävulens bra feedback idag att jag drabbades av enorm energi och lust att beta mig vidare i texten och göra den bättre. Så det var ju bra. Halva boken är i princip färdig att börja pilla detaljerat i, den sitter där den ska, andra halvan har en del… större frågor att lösa. Som har med struktur och karaktär och kronologi att göra. Det är alltså en del jobb kvar. Men kontentan är att jag gick därifrån och kände mig sugen, ej missmodig. Jag var också tydlig med att de gärna får känna dig fria att döda mina älsklingar, framförallt i en viss del av texten som jag tycker känns tradig utan att riktigt veta varför. Då sade min förläggare försiktigt att kanske kunde vi överväga att ta bort eller tighta till en av alla flyttar som förekommer i boken. Menade att det var en hel del flyttkartonger och flyttlass, så att säga. Först fattade jag inte vad han menade eftersom jag bara kunde dra mig till minnes två flyttar. Men så kom jag på att det fanns visst ännu en. Och en till. Och att boken därmed behandlar inte mindre än fyra eller fem himla flyttlass mellan olika delar av söder och Enskede. Alltså herregud. Hur många gånger kan en människa slänga sig mellan adresser och tro att det är urspännande för andra att detaljstudera varenda packscen egentligen. Hehe. Det första jag gjorde när ivan somnade var att stryka en. Den kunde lätt sammanfattas till tre meningar i stället för de tre sidor som den hittills fått. Det var underbart att stryka. Fick mersmak men ska försöka hejda mig. Och lösa den stora utmaningen med hela andra delen i stället.
Läggningarna i sommartid går… sådär. Och trots att mitt barn rent objektivt är världens på riktigt gulligaste, jag menar kolla bara på den här…
… så har jag två kvällar i rad spenderat typ 3 timmar på att försöka övertala honom att det visst är sent och att han visst inte kan få springa upp och leka ännu ett varv. Jag har till och med använt mig av hot, som den exemplariska förälder jag är (“om du inte slutar nu kommer jag att SLÄCKA NATTLAMPAN!!!”) men det har ändå tagit tiiiiiid. Och jag har blivit stressad. För jag behöver läsa igenom boken ännu en gång, det här varvet är sjukt nog bara tredje kompletta från start till slut, innan jag träffar förlaget imorgon. Så att jag vet vad det är vi ska diskutera, liksom.
Med anledning av att jag inte riktigt hunnit läsa min egen bok så många gånger blir jag varje gång, vid ett flertal tillfällen, helt förvånad för det kommer kapitel och partier jag helt glömt bort att jag skrivit. Hmm. Undrar om det är en bra grej? Jag tror kanske inte det?
Jag tänker mig, och hoppas, att det inte ska kännas så när den väl går till tryck. Då vill jag gärna känna mig åtminstone relativt bekant med min egen text. Som det är nu kan det flyta förbi sidor, fler i början än i slutet, som jag på riktigt tycker är bra. De håller. De är inte 100% perfekta, men de är långt ifrån dåliga. Men det flyter också förbi partier jag verkligen inte gillar. Jag blir uttråkad av dem, tycker de är trista och att språket inte duger, tycker att det “saknas något” men är inte säker på exakt vad. Vissa stunder känner jag för att bara slänga hela skiten, det här går ändå inte att rädda tänker jag då. Sedan kommer lyckligtvis några sidor som jag tycker är helt okej igen. Ikväll vid läggningen fick jag dessutom en idé om att lätta upp texten med att spränga in en typ av andra texter mellan vissa av kapitlen. Dessa texter har jag inte börjat skriva ännu. Jag är inte heller säker på att det finns tid att skriva dem. Åh, livet som amatörförfattare ändå. Så glamouröst! Så fyllt av kreativitet och FLÖDE. Inte. Men jaja. Nån ska väl skriva en bok på det här himla splittrade sättet också, right?
Snart är klockan tolv och jag hör på Ivans andning att han är på väg in i sin mardrömsfas. Den brukar komma typ tre timmar efter att han somnat. Vissa nätter sover han sig igenom den, gnyr bara lite, andra väcks han av sina drömmar och jag tröstar och bär över honom till min säng. Förklarar att han bara drömde. Vissa nätter flyttar jag över honom ändå, utan drömmar, det ska villigt erkännas, bara för att jag tycker om att ha honom sovande bredvid snarare än några meter bort. Det är inte som att det är särskilt trångt att dela säng med en 15 kg lätt enmetersperson när man har en dubbelsäng till sitt förfogande.
Det är för övrigt ganska tydligt, när jag läser igenom boken vars handling börjar 2009 och slutar 2016, att ett genomgående tema är jag själv, kämpandes mot ett slags inneboende känsla av isolering och ensamhet. Både i relationer mellan vuxna och i den tillvaro jag hamnade i efter att jag blev ensam kvar (med Ivan). Det är så dubbelt det där, för mig. Jag tror inte att jag är så särkilt bra vare sig på att hitta mening ensam eller att ge mig hän och släppa loss/in i en riktigt intim relation. Jag tror att jag och Ivans pappa hade den grejen ganska gemensam och att det var en av anledningarna till att det ändå funkade så länge mellan oss. I livet så som det blev efter att han dog har jag ofta svårt att se tillvaron som “hel” med bara ivan. Vilket är orättvist eftersom den är det. Det här är min tillvaro och det finns tusentals andra ensamstående föräldrar därute. Det är liksom inte en SÅ stor deal? Vi är knappast ett unikum. Ändå känns det ibland så. Och i bitar av boken kan jag känna att den här gnälliga priviligierade gamla tanten bara borde ta och hålla käft och uppskatta allt hon har i stället för att beklaga sig och gapa efter mer. Visst säljer jag in den bra nu förresten? Ehe.
Äsch, jag antar att jag bara behöver få träffa förlaget imorgon. Höra vad de tänker, skaffa mig en tydligare bild över vartåt vi ska. Ta emot deras tankar och hitta lite ny energi i en riktning. Oavsett vad det blir ska det bli så himla skönt att få någon annans ögon på texten. Längtar och våndas på samma gång. Imorgon vet jag mer.
Jag får alltid lite extra ångest när fredagen närmar sig och kollegorna och vännerna går in i aaaah-snart-helg-fy-fan-vad-GÖTT-mood och jag själv inte har några direkta planer med Ivan. För mig känns det ganska mycket tvärtom. Inte så mycket för att det blir helg och ledigt per automatik, mer för att jag då tvingas in i min värsta grej i den här ensamföräldertillvaron jag lever: den då jag behöver “störa” andra. Alltså jag vet att jag inte stör egentligen. Men när jag chattar upp vän efter vän med barn och på ett så chillat sätt jag förmår förhör mig om deras helgplaner för att försöka utröna om det är något vi kan hänga med på (utan att tjata oss in eller bjuda in oss själva) känner jag mig alltid så himla… svag och i vägen och patetisk och klängig. På något sätt. Och när jag hojtat till cirka tio personer att vi “gärna hittar på nåt” och dessa tio i princip svarat “kul, vi hörs!” utan att det egentligen bestämts något, är det så jävla motigt att höra av sig igen och ba “eh hej, nu är det lördag, vill ni kanske ses”. I alla fall för mig. Så jag låter ofta bli. Och ser dem hitta på grejer på instagram och blir deppig för att de inte tänkte på oss men säger inget om det heller. En vill väl inte vara ett himla välgörenhetsprojekt heller. Då får vi hellre roa oss själva, jag och Ivan. Även om det blir allt svårare ju längre tiden går och ju mer Ivan börjar känna att en helg utan andra barn att leka med är ganska trist.
Trots att åren har gått och det här är min tillvaro nu så lyckas jag aldrig helt vänja mig vid känslan av att behöva be andra att ha med oss i åtanke när de gör saker. För om vi inte ber om det så passerar dagarna och veckorna och folk gör som folk gör mest: sina egna grejer. Med sina familjer. Åker på museum eller träffar släkten eller sticker till Ikea eller renoverar hemma eller you name it, sånt folk gör. Sånt jag också gjorde fram tills för några år sedan. Och jag hatar-hatar-HATAR att känna mig som den påhängsna patetiska som inte har ett eget liv. Alltså fuck vad jag slåss emot det. Alltid när det handlar om helger och lov och långledigheter.
Med detta sagt så har den här helgen varit himla fin ändå.
Igår kväll läste jag en fem och ett halvt år lång chatt på Facebook. Nämligen den mellan mig och aksel. Hade inte insett att de sparas där, trots att personens konto sedan år är borttaget. Orkar inte (och detta beror mer på att klockan snart är elva och jag är trött än emotionellt utmattad kan tllläggas) beskriva det alltför mycket närmare än jag redan gjort en gång ikväll, på instagram, så here goes:
Treårskontroll, check. Så himla fint att se Ivan, först blyg och stum som en… eeeh stum person (?), sakta öppna upp sig inför BVC-sköterskan och sedan lägga pussel, rita teckningar, improvisera fram en tebjudning (?), stoltsera med den klänning han valt för dagen (“balett”) och med stor samarbetsvilja låta sig bli vägd (14,2 kg) och mätt (101 cm). Vi pratade en del om hans “ängslighet” och känslighet inför stimmiga sammanhang och separationer (från mig) och om hur jag och hans förskola möter det. Finns massor att säga på det området men kort sammanfattat kan man väl säga att Ivan på många sätt har uppfostrat mig i att bli den typen av förälder som han behöver. Jag avviker från sammanhang när det blir för mycket (för honom), öppnar famnen när han behöver den utan att se honom som ett barn som “behöver lära sig” och kanske utmanar jag honom för lite enligt somliga. Jag anser dock att livet i sig självt är en jävla utmaning som han ständigt exponeras för genom interaktioner med den, förskolan, kalas, omvärld osv och att min roll som hans förälder i mångt och mycket kan få gå ut på att vara den där eviga famnen och basen. Även om det är slitsamt och sker på bekostnad av saker jag kanske innerst inne hade önskat kunna göra, resa, vara med på osv. Jag tänker att det kommer sedan, den här perioden av vårt liv får liksom bara vara såhär. Förutsägbar. Ibland enkelspårig. Ibland (för mig) ganska tråkig. Ensam. Äsch, lång historia kort: treårskontrollen gick fint. Och om vi skulle komma till en punkt där vi känner att hans ängslighet blir ett problem i vår (eller hans) tillvaro finns det stöd att få, genom BVC. Mycket fint.
Recent Comments