På tal om resor förresten. På fredag åker jag till Danmark för fjärde gången detta år. Den här gången för att medverka vid Bogforum i Köpenhamn. Jag har aldrig varit där, men som jag förstår det är det en enorm mässhall, ungefär som Bok & Bibliotek i Göteborg, och inga seminariesalar eller så, utan allt sker i själva sorlet på mässan. Med ett besökarantal på runt 40.000 personer. Om någon mot förmodan skulle se detta OCH ha vägarna förbi Bella Center på fredag så pratar jag kl 12.15 till 12.45 på något som heter Hvid Scene. I brist på bilder från kommande evenemang bjuder jag här (SÅ GENERÖS!) på en från förra gången jag var i Danmark. Då på NORD festival i Helsingör. Även denna fredag blir mitt samtal med samma författare, redaktör och journalist som senast, nämligen supergulliga personen Lotte Kirkeby.

Ps. Man kan tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget men jag förstår inte danska. Det är otroligt pinsamt och känns väldigt nonchalant. Några av gångerna jag varit där har vi tagit alla scensamtal på engelska, av den anledningen. Tycker det är extra genant att de tycks förstå mig bättre än vad jag förstår dem. Jag kämpar och kämpar men nej, tappar bort mig i början av meningarna och sedan känns allt bara som en ordmassa. Ds.

Ps2. I förra inlägget skrev jag att mitt värsta, pga lite social fobi, är att mingla i anslutning till författarbesöken utomlands. Kom på att det finns något jag tycker är ännu jobbigare. Signeringarna! Aaaaaah. Att stå där och ingen kommer fram, och liksom SE hur folk sneglar och tänker “stackars den” och man typ ler lite och försöker förmedla “äsch, det gör inget”, det är… jobbigt.

Så gick det ett år, i alla fall nästan, utan att jag skrev något här. Vad fort det gick? Eller det gjorde det kanske inte alls, det handlade nog mer om att jag inte visste vad jag skulle skriva. Och att det jag skrev hamnade på andra ställen. Som i min dator. Två manus har jag arbetat med under året som har gått. Ett som jag stångade mig blodig med, jag visste liksom VAD jag ville berätta om, men fick inte till det? Kämpade i ett halvår ungefär. Ingen som läste det gillade det, haha. Eller okej, det var kanske inte vad de sade rakt ut, men man fattar liksom efter ett tag vad det betyder när feedbacken låter ungefär såhär:

“Vad är det du vill ha sagt med den här berättelsen? Vad vill du berätta?”

Om både en agent, en förläggare och en författande pojkvän uttrycker ungefär samma, ptja… Då blir det motigt. Speciellt när det där du skulle vilja ha som svar inte riktigt är helt förankrat i dig själv. Så i slutet på sommaren, efter en helg med sjukt mycket gräl hemma (tyckte min kille var för sträng när han gav feedback, mvh ömtåligt ego) och tårar och ångest och en del orättvisa små utskällningar av barnen (wtf?) lade jag det helt enkelt i byrålådan. Eller inte i byrålådan, men i en mapp i datorn. Som jag kanske öppnar en dag i framtiden, kanske inte. Och så återvände jag till det första manuset, det jag jobbade med halvåret innan. Och lade i en annan mapp när jag kände att jag fastnade med det. Herregud, det här med att skriva manus, det är inte lätt? Det är inte lätt att inte fastna och tröttna och stoppa saker i olika mappar, inte för mig i alla fall. Och det är inte lätt att hålla fokus genom månad efter månad trots att man jobbar ensam och ingen direkt läser och säger “bra, fortsätt” eller “nja, fundera på det här”. Tror detta är min stora utmaning överlag. Att jag är van, sedan tidigare, med att få direkt respons på ALLT jag gör. Korta deadlines, mycket feedback, ibland blir det bra och ibland inte, men det gör inte så mycket för det är en ny möjlighet runt hörnet, redan nästa dag. Så är det inte att skriva långa manus. Och det har jag tyckt har varit svårt.

Men just nu är det i alla fall mitten av november och jag står i ett sådant där paus-läge, för nu är ett manus på läsning hos först min agent och om det går vidare därifrån ska det också till min förläggare, och då känns det liksom som att jag får unna mig en paus. Där är jag nu. I pausen. Som inte alls är en paus, för jag håller på att flytta. AAAAAAAH, jag ska flytta! Och Ivan också, och hela gänget som jag numera titulerar min älskade lilla bonusfamilj. Tänk att vi har bott i snart tre år på mina små 62 kvadratmeter, alltså vi har delat sovrum, fyra personer, så länge. Ett eget rum till barnen har det inte funnits utrymme för, om man säger så. De har fått nöja sig med att hitta små kvadratmeter här och där till sina lekar. Och de har gjort det med bravur. Även om det har varit så stökigt i lägenheten för det allra mesta att det har känts som ett omöjligt projekt att städa. Men nu har vi i alla fall köpt en gemensam lägenhet. På över hundra kvadratmeter. Det var en nervös sensommar och höst i år. Vi stod där och hade sålt både min och hans lägenhet och klockan tickade, och ingenting av det vi ville ha dök upp (eller så hade vi inte råd). Till slut kom den till oss. En underbar lägenhet som också är lite knasig, både i sin planritning (det är en gammal paradtrea, som inte så enkelt låter sig göras till fyra, vilket är vad vi egentligen behöver) och läge i huset (första våningen direkt mot götgatan, halloj!), men som vi blev totalt förälskade i från första gången vi såg den. I morgon får vi tillträde. Och elva dagar går flyttlasset. Så det passar ganska bra med en skrivpaus nu.

Förresten har jag saknat att blogga. Jag trivs så bra med bloggandets form, har jag kommit på. Det får gå lite snabbt, det får bli lite fel, det är inte så värst mycket förväntningar, man måste inte ha en klar struktur eller tidslinje eller vändning eller just någonting alls. Man får bara köra lite “Hej dagboken” och improvisera som man vill. Gillar det. Har saknat det. Men inte riktigt vetat vad och hur jag skulle börja, om jag skulle börja igen. Ska jag förresten börja igen? Jag vet inte! Aaaaah det är så mycket jag inte vet.

Sedan sist har jag i alla fall rest runt med boken. Det har varit så enormt lärorikt, på många sätt. Jag har till exempel lärt mig att jag inte alls tycker det är särskilt farligt att stå på scener och prata på olika språk om min bok? Det visste jag INTE för ett år sedan, kan jag säga. Nu vet jag. Det är kul och givande och inte särskilt läskigt att prata på scener. Men! Jag är fortfarande usel på att mingla, så det finns ändå alltid något att vara nervös inför när jag reser. Det ingår alltid någon typ av mingel. En middag med förlaget och förlagets säljavdelning, tex. Kan våndas i veckor över bara en sådan liten sak. Och så hatar jag fortfarande att vara borta från Ivan och han från mig, så det har ju lagt lite sordin på vissa av stämningarna när jag reser. Den värsta utmaningen jag ändå tog mig igenom var en middag i London. Förlaget hade bjudit in 80 brittiska journalister till ett slags mingelmiddag då jag och fem andra av årets författare skulle närvara och liksom MELLAN RÄTTERNA ställa oss upp och inför alla prata om våra böcker. Jag var den enda där med annat förstaspråk än engelska. Jag tog en betablockerare redan till lunch. Mellan rätterna skulle vi författare rotera mellan borden, så att vi skulle hinna mingla med så många brittiska journalister som möjligt. Det var också min första resa till England och därmed första gången jag träffade förlaget IRL. Alltså gud. Att jag tog mig igenom det? Att jag inte svimmade och dog? Jag tror knappt att det märktes, ärligt talat, och det hela resulterade i att jag fick åka tillbaka sedan för att medverka i ett radioprogram på BBC4 och bli intervjuad av Times, så jag ANTAR att det gick bra? Men bra mådde jag inte under kvällen. Och när jag åkte hem till hotellet för att dagen efter gå upp kl 03.40 och åka vidare till Island kändes det som att nu, nu kan jag banne mig göra exakt VAD som helst.

Nåväl. Ska väl sluta nu. Vet inte ens om någon tittar in här ibland. Det spelar inte så stor roll, iofs. Jag ville mest bara skriva lite, sådär som jag skrev förut, om vad som än föll mig in.

Eftersom jag tydligen blockar ut alla minnen efter samtal inför publik eller intervjuer så mindes jag inte en bråkdel av det här samtalet efteråt. Men det gjorde ju inget, för det filmades. Här sitter jag och fyller 40 och säger “liksom” ungefär en miljard gånger och pillar med händerna hela tiden och pratar med min förläggare om sorg och kärlek och relationer och livet som inte följer ett manus. Det blev ganska fint trots allt, tror jag.

Här är hela samtalet, om någon vill titta/lyssna.

I april hade jag ett jättefint samtal med psykologen Reyhaneh Ahangaran inför lanseringen av poddserien Saker som skaver på Storytel Originals. Saker som skaver är en psykologipodd som tar upp ämnen som berör oss alla, exempelvis relationsproblem, stress och sorg. Programledaren Reyhaneh Ahangaran är legitimerad psykolog med bakgrund som sexualupplysare på RFSU och erfarenhet från Sveriges Radio och Utbildningsradion. I serien finns en rad ämnen att välja mellan, men just mitt avsnitt handlade om sorg.

Jag minns att jag gick ifrån vårt möte, eller det var väl mer en inspelning än ett klassiskt möte om man ska vara noga, och kände mig alldeles… mjuk inuti. Delvis för att jag rent generellt älskar att prata med psykologer men också för att samtalet handlade mindre om boken och mer om förlust i allmänhet, inte bara min egen. Inte helt otypiskt mig kände jag hela resten av den veckan att jag ville starta en egen podd om psykologi. Eller bara hoppa rakt in i deras podd och bli en oinbjuden ständig gäst. Denna tanke kvävde jag innan jag yppat den och tur var väl det, för den här podden är väldigt fin exakt som den är och jag är absolut inte säker på om jag skulle tillfört det allra minsta. Tror dock inte att jag har släppt själva poddtankarna som en punkt på min kvarvarande bucket list i livet. (Det, och att köpa ett hus på Öland och att sätta igång med ridningen igen, sen kommer jag inte på fler punkter? Måste jobba på det.)

Här är i alla fall mitt avsnitt! Vi pratar om huruvida det är okej att bli ett egocentriskt as när man sörjer, om hur en omgivning kan försöka möta en som förlorat någon, känslan av att trilla utanför normen och skammen i att inse att man är bitter innan man ens fyllt 40. Om du inte har Storytel och ändå vill lyssna går det att testa gratis i två veckor. Jag är personligen ingen ljudboksperson så jag körde på gratistestet, fungerade ypperligt.

På tal om 40 så firade jag min egen 40-årsdag på Bokmässan förra veckan. Jag hade massiv ångest inför att vara borta över natten eftersom jag inte varit det på några år och har något slags stresspåslag i samband med att lämna Ivan, men det gick bra. Ett drygt dygn var jag där. Hann med sju samtal och seminarier på olika scener, en födelsedagsdrink med min underbara agentur samt en middag med min lika underbara förläggare. När jag satte mig på tåget hem på fredagskvällen var jag matt och glad att det var över, men när jag var där lyckades jag faktiskt njuta också. Tre dygn senare kom en monsterförkylning men så kanske det blir när man trängs med åttiotusen andra på ganska trång yta på hösten.

Om en vecka vid den här tiden är jag på bokmässan i Göteborg. Det kanske någon av er också är? Och om ni är det och har någon lucka i programmen så kanske ni vill komma förbi och säga hej? På de här ställena pratar jag under det intensiva dygn jag är där. Känns ändå bra att lägga allt ganska tätt så jag inte hinner bli föööör nervös mellan gångerna.

TORSDAG:

16.00-16.20  Livet efter förlusten. Plats: F4.

FREDAG:

07.45-09.00:  Bloggfrukost med Bonnierförlagen och bland andra Nina Lykke (<3), Sara Kadefors och Thomas Eriksson. Obs: slutet event men är man bloggare och skriver om böcker då och då man kan osa fram till 22 september, det gör man såhär.   

10.30-11.00:  Boksamtal med förläggare Daniel Sandström. Plats: Estraden, Bonniers egen scen.

13.00-13.20: Skuld, sorg och uppgörelse. Samtal med psykolog Anna Bennich Karlstedt. Plats: Psykologiscenen.

14.00-14.15  Samtal med Oskar Sonn Lindell. Plats: Filter/Offsides scen.

15.00-15.45 Familjeliv under press. Samtal med Nina Lykke och Cilla Naumann. Plats: K3.

… och kanske allra mest för att jag inte tror att någon läser här längre med tanke på att jag inte uppdaterar knappt alls, men OCKSÅ för att det känns väldigt förmätet att anta att alla som eventuellt gör det har läst min bok, men nu är jag så rådvill så jag gör det ändå, ok? Här är frågan:

Jag kommer – usch vad jag får ångest av att ens tänka på det – att hamna i situationer då jag ska läsa utdrag ur boken i höst. Det kan handla om en kyrka, en bokmässa eller på ett bibliotek. Det låter hur enkelt som helst, jag vet, men jag har ALDRIG läst ur min bok för någon, någonsin, och jag är ganska skraj för att prata inför folk generellt. Så det känns svårt. Och allra svårast är kanske att välja scener. Så, min fråga är: om du råkar vara härinne och läsa, och råkar minnas en scen eller två i min bok som du tror skulle göra sig för högläsning, skulle du vilja dela med dig av det till mig? Ska jag välja något lite mer neutralt parti för att inte riskera att börja gråta inför publik, eller ska jag ta tjuren vid hornen och läsa något som är direkt smärtsamt? Nervös så jag darrar kommer jag vara oavsett. Men jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska välja. Och det verkar alla förutsätta att jag ska ha koll på. Med andra ord: tips emottaget så himla tacksamt.

Hälsar,

Osäker chey 78.

Och så blev det sådär igen. Swosh, sade det, och så gick exakt tre månader. Vet inte varför det kommer så onaturligt för mig att skriva här nu för tiden, men det är väl en kombination. Större barn = mer integritet för honom, dvs annan approach till det personliga än tidigare. Boken ute = känt mig ganska naken och blottlagd överlag, dvs mindre lust än tidigare att berätta om det där lilla värdefulla vardagliga som händer hela tiden men som också känns ganska… ointressant. Och privat. Äsch, jag vet inte riktigt. Kanske är det också för att ett sommarlov på inte mindre än SJU långa veckor just passerat och att tiden med barn inte bjuder till extremt mycket tid vid datorn och att jag tycker wordpress känns ganska tjorvigt att mobilskriva ifrån? Nog med bortförklaringar nu. Tänkte bjuda på en liten kvartalssammanfattning och se om det på något sätt triggar lusten att sätta igång lite mer frekvent igen.

Det jag har läst:

En sak har verkligen förändrats sedan jag slutade jobba (heltid,  på kontor, osv) den sista april och det är att jag verkligen har satt igång att läsa igen. Som jag saknat det. Noterar att jag senast skrev om Rich Boy här nedanför, och efter det har en ganska lång lista med böcker också slukats i sommar. Dessutom har jag fått lektörsläsa några manus för mitt förlag, vilket har varit så sjukt intressant. Tänk att läsa en bok som ingen riktigt har tyckt eller skrivit något om ännu, att börja från noll och att försöka läsa den inte bara i termer av “bra” eller “dålig” utan också: vad är det här för bok? Vilka skulle den tilltala? Vilka är dess brister och på vilket sätt sticker den ut? Liknar den någon annan bok? Kommer den här funka på svenska marknaden? Osv. Väldigt lärorikt för mig som har en tendens att liksom hoppa på tåget när det redan rullar och läsa böcker som redan är ute och som någon tipsat mig om. Och på tal om det. Böckerna i sommar. Några har jag slukat som ett slags semesterläsning och tyckt att de varit spännande/bra nog för att läsa klart men kanske inte tänkt så värst mycket mer på efteråt. Några av dem återkommer jag till i tankarna trots att tiden går. Bland de jag bär med mig vill jag tipsa om följande:

• Vargattacken av Lars Berge. Hörde uttrycket “reads like a thriller” i våras, dvs böcker som kanske inte är en deckare eller thriller i sig men som fångar läsaren precis som en sådan. Det här är ett perfekt exempel på reads like a thriller. Lars Berge har skrivit en reportagebok om vargattacken på Kolmården, men det är så mycket mer än det. Han har grävt djupt i förundersökningar och brottsmålet kring hanteringen av personal (och vargar) på djurparken, och han har intervjuat allt ifrån Kolmårdens grundare, djurparker över världen och kvinnans (som blev dödad i attacken) familj och anhöriga. Så oerhört lärorik och spännande. Vet så mycket mer om vargar framförallt nu, men också om djurparker. Kan säga såhär: besöket vi gjorde på Kolmården i somras var inte helt njutbart. Hundra tankar och funderingar efter denna bok. Rekommenderas alltså varmt.
• Brother av David Chariandy. Kanske sommarens mest otippade? Underbar bok som jag tror att vi kommer att höra mer om inom kort.
• Nuckan av Malin Lindroth. Så tänkvärd. Passar också bra att läsa ihop med Moderskap nedan.
• Silvervägen av Stina Jackson.
• Capypso av David Sedaris. Jag älskar, älskar, älskar Sedaris och han blir inte sämre med åren. Det här var nog den bästa av alla hans böcker. Jag skrattade så jag grät på ett flygplan för några veckor sedan och sedan grät jag med skratt i halsen på en solsäng vid en pool några dagar senare. Beundrar David Sedaris bortom rimlighetens gränser.
• Moderskap av Sheila Heti. Denna läser jag nu och den är oerhört fin, rolig, tänkvärd. Kommer nog behöva skriva mer om den om någon vecka när jag är klar.
• Mayhem (eller Malström, för den kommer snart på svenska) av Sigrid Rausing. Sigrid Rausing skriver en memoar om hennes bror, hennes familj, om missbruk, medberoendeskap och skuld. Väldigt vacker.

En annan grej jag är så himla nöjd över förresten, när det kommer till läsning. ÄLSKAR att läsa på telefonen? Köper så det står härliga till. Prisvärt och för mig en möjlighet att läsa genom timslånga läggningar för ljuset från skärmen i iBooks-appen är så milt och diskret så till och med Ivan lyckas glömma bort att jag är vaken när han måste sova. Mums. Älskar att läsa så mycket just nu att all annan underhållning (tänk Netflix och Facebook) liksom faller bort. Och det gör mig så glad. För jag har inte fått ut så mycket av att se på serier och filmer på sistone, vet inte varför, kan liksom inte gå igång eller koncentrera mg? Och Facebook och Instagram, blääää vad jag tillbringar för mycket tid framför de båda? En grej på minuskontot är dock att jag skulle ladda ned Candy Crush till Ivan och “behövde” lära mig hur det funkade och fastnade totalt. Sådär tio år efter alla andra? Och nu ligger jag och spelar jävla Candy Crush i timmar varje kväll känns det som. Helt beroende. Som en junkie. Aja. Kanske slutar med att jag måste radera appen till slut för jag har också börjat “se” Candy Crush framför mig ibland när jag blundar och försöker sova. Fy helvete vad beroendeframkallande det var? Usch. Skäms.

Det har jag gjort:

Jag har faktiskt inte gjort så mycket de senaste tre månaderna, och det skäms jag för. Och med “inte så mycket” menar jag att jag inte har jobbat så mycket sådär ni vet så man skickar en faktura och ser pengarna på kontot efteråt? Är så himla van vid att vara anställd och att alltid ha pengar på väg in, så nu känns det väldigt konstigt. Jag har lektörsläst några manus, gjort några mindre frilansjobb för mitt förra jobb, jag har jobbat med översättningen av min bok till engelska, tittat på omslagsskisser och fyllt i frågeformulär till utländska förlag, men sedan är det inte så mycket mer. Och som sagt: jag känner skam. Som att jag är en onyttig person som inte drar mitt strå till stacken. Har försökt tänka att jag var värd en paus och att just nu har jag faktiskt pengar, men det är svårt. Efter ett helt yrkesliv som fast heltidsanställd är detta en omställning och jag har en bit kvar att vandra om jag ska börja leva som en riktig frilansare, dvs en som ser till att ha jobb som betalar sig. Nu är det mer som att jag lallar runt och är på en konstig semester.

I sommar har jag i alla vall varit på de här ställena:

• Öland. Två underbara veckor. Jag kom under dessa fram till att Öland kanske är stället för mig, i framtiden, sommartid? Vi bodde i höjd med Borgholm men på östkusten och allt där kändes så himla perfekt. Det var inte hippt, inte fyllt av turister, allt var lagom långt bort med bil (typ en timme nedåt, en timme uppåt) och alla utflykter var liksom görbara med barn i baksätet. Plus så vackert. Och så mycket underbar natur. Och en perfekt mix av kultur och badliv. Åh Öland. Dit vill jag alltid åka till om somrarna från och med nu.
• Kolmården, inklusive övernattning. Jag fick ett infall att stanna till på vägen upp från Öland och tog in på Vildmarkshotellet. Väldigt dyrt. Inte så prisvärt. Men en upplevelse som i alla fall de små aldrig kommer att glömma (eller sluta tjata om).
• Gotland. En halv vecka i Hamra, en halv vecka i en stugby i Burgsvik. Gotland ÄR ju fantastiskt, vackert, fint, men jag vet inte, på något sätt är det som att hur mycket jag än försöker så blir det inte riktigt min ö. Den här gången var det värmebölja och algblomning så vissa dagar gick i princip åt att försöka hitta en badvik eller strand som inte såg ut som rabarbersoppa. Det gick sådär. Jag svettades ihjäl under denna vecka. Kollade väderapparna helt tvångsmässigt och letade efter en dag eller natt i den närmare framtiden då jag kanske skulle kunna sova utan att rinna iväg över lakanen.
• Grekland. Det här var en spontanresa. Hade landat i Stockholm igen och vårt sovrum var över trettio grader varmt. Lägenheten kändes trång, det återstod tio dagar till förskolestart, jag fick panik. Större panik än den jag går med över klimat och världens tillstånd tyvärr, så vi stack till Kreta en vecka. Klimatkompenserade men hade ändå grov ångest över flygresan. Låg sedan i sju dagar och njöt vid en pool och strand och sov om nätterna i ett rum med AC.

Sen började hösten:

Så, till slut var alla veckor av “semester” (med barn) slut och förskolan startade jag jag återgick till min diffusa vardag. Detta var en vecka sedan idag. Under den veckan har jag fikat med vänner jag saknat, gjort en mammografi (allt är bra), återförenats med min terapeut, skrivit under papper och fixat med bokföring, gått på en förlagsfest, och så detta otippade men mycket härliga: klippt av mig håret. Har varit trött på min frisyr i cirka tio år och ungefär i onsdags rann det bara över. Frågade först om tips på Instagram på korta frisyrer jag eventuellt kunde se okej ut i, ingen tyckte att jag skulle klippa av mig håret, gick ändå till frisören, sade “ta bort skiten, jag orkar inte mer”. Och så gjorde vi. Det blev någon slags pottfrisyr som gör att det ändå inte känns som jag har klippt mig för jag hade ALLTID uppsatt innan och luggen är kvar, så det är inte jättestor skillnad. Däremot är det UNDERBART att ha kort hår i nacken. Alltså det är så härligt att jag inte ens kan beskriva det. Vill aldrig mer ha långt hår. Resonerade såhär: jag kommer ändå bli en korthårig tant förr eller senare, och jag är mindre fåfäng än störd över håret, så skitsamma. Här är den iaf, frillan.

Och vad händer nu?

Ptja. Vet inte riktigt? Nästa vecka har jag möte med min förläggare om ett kortare utkast till en eventuell nästa bok, vi får se, jag tycker det är sådär men jag vet att jag skulle vilja ge det ett försök till, det här med att skriva böcker. Så vi ska ses och vi får se vad han kommer att tycka och förhoppningsvis får jag någon typ av nytändning eller självtillit eller vad det nu är jag saknar för att disciplinen ska infinna sig. Så det är en lös plan. Sedan har jag olika besök inplanerade i höst, jag ska till Umeå och Lund och bokmässan i Göteborg och prata på bibliotek i Stockholm. Det mesta går att göra över dagen, ibland måste jag sova borta. Jag tycker fortfarande att det är extremt jobbigt att vara borta från Ivan mer än några timmar åt gången, så det känns som en ganska mjuk start. Nästa år kommer boken ut i över tjugo andra länder och jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det kommer gå vad resor beträffar. Tänker att om det är för långt så får jag väl helt enkelt ta med honom. Fördel med förskola vs skola: en kan fortfarande ta sin unge därifrån utan att bryta mot regler och plikter.

Nu har jag läst igen. Älskar, älskar, älskar att jag har börjat läsa på telefonen. Det gör underverk för mig som numera läser böcker på promenader, de underbara ca tre sekunder av lugn som uppstår när barnen leker för sig själva och jag får landa i soffan, på toaletten och vid de ungefär två timmar långa läggningarna som sommartiden tydligen gjort till standard i mitt hem.

Den här gången läste jag Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. En tjock jäkel, tror den var närmare femhundra sidor i bokform och 718 som e-bok. Boken handlar om tre generationer kvinnor, en mormor, mamma och dotter som liksom bär med sig, och skickar vidare, ett arv av tungsinne och oförmåga att älska. Eller inte oförmåga förresten, men de har sina svårigheter, det får man ändå säga. Kontaktlöshet mellan döttrar och mödrar, att födas in i sorg, att växa upp i dysfunktionella vuxenrelationer med misshandel, oförutsägbara vuxna, otrygga anknytningar och psykiska sjukdomar. Och vad det gör med barnet, som i sin tur sedan växer upp och inte vet vad nyckeln riktigt är och tvångsmässigt upprepar sina barndomstrauman livet igenom. Åh, denna bok var så tung. Och så vackert skriven. Avskalad och ren i språket, men det som sägs är allt annat än kritvitt. CRFN väjer verkligen inte för det allra svåraste. Vi snackar kvinnor (och män för den delen men denna berättelse är kvinnornas i första hand) utan änglavingar som alla har gemensamt att de har svårt att se poängen att leva utan sina män. Inte så mycket för kärlekens skull som för männens funktion som kryckor och stöttepelare, normaliserande av en kaosartad och poänglös tillvaro. Här ett utdrag om en av kvinnorna i boken, som precis fått barn.

”Marianne fick stanna på BB i två veckor på grund av infektionen. Hon hade eget rum och eget badrum. Hon tittade på sitt ansikte i spegeln. En mening kom till henne: Att bli mamma var bara ett nytt sätt att misslyckas. Hon förstod det direkt. Det var bara ett nytt sätt att göra fel på. En ny möjlighet att misslyckas. Marianne grät. Så pinsam hon var som var glad innan. Hur kunde hon vara så naiv? Självklart skulle hon inte älskas. Självklart skulle hon inte få älska. Hon var arg på sig själv. Hon var så tjock.”

Det jag tycker är imponerande med den här boken är tidsspannet, att följa tre generationers kvinnor som alla har enorm påverkan på nästa kvinna i berättelsens liv, är ödesmättat och väldigt starkt. Ibland är det så jobbigt att jag knappt orkar läsa vidare. Det gäller framförallt beskrivningarna av kvinnorna och deras små barn. Jag pausar, tänker ”fy fan”, tänker ”det här kan aldrig gå bra” och sen läser jag efter en stund igen. Och CRFN verkar inte sugen på att göra något gulligt lyckligt slut precis, det går mycket riktigt ganska dåligt. Ändå är kvinnorna – i och med att läsaren hela tiden bär med sig deras eget specifika bagage – så fint porträtterade. Icke-dömande trots handlingar som egentligen är långt ifrån okej.

”Det var tisdag. Marianne, Kaj och bebisen åkte och handlade. Inne på Obs! gick de långsamt omkring med kundvagnen. Kaj rullade barnvagnen och Marianne kundvagnen. De köpte tvål, makaroner, fisk, potatis, ärtor, morötter, selleri, mjöl, ägg, mjölk, fläskkotletter, senap, barnolja, blöjor.

Kaj var lugn, på sin höjd fundersam, som om han inte laddade situationen med något alls. Det gav Marianne en slags tillförsikt. För så här var det: Kaj bestämde hur Marianne skulle må. Att slå upp ögonen på morgonen var ett lotteri. Om Kaj var där, vill säga. Om han var glad, var hon glad. Då hade de det bra, ja bättre än någon annan. Då pratade han om vad som stod i DN fast inte på det paranoida sättet, utan på det intresserade sättet. Om Kaj vaknade arg, då var inte Marianne säker. Då kunde vad som helst hända. Hon var alltid rädd och de gånger då hon inte var rädd kände hon att hon hade kommit undan. Men det var inte upp till henne hur hon skulle må, utan det bestämdes som på ett huvudkontor ovanför hennes huvud. Vardagarna var bara olika surprisepartyn.”

Marianne är för övrigt mitten-kvinnan i boken. Dottern till den äldsta och modern till den yngsta. Och den för mig absolut tyngsta delen att läsa i boken. När vi kommer fram till Annikas, den yngstas, berättelse, känner jag ganska mycket igen mig. Det handlar om Stockholm och personer jag känner eller känner igen, ett frilansliv och scrollande på sociala medier i telefonen.

”Annika hade blivit behandlad som skit av sin mamma, och därför passade det i en slags osynlig vågskål att Annika fick behandla någon annan som skit? Det var grumligt. Annika levde sitt liv efter den känslan. Det var inte riktigt så matematiskt, men upplevelsen av att vara ett offer gjorde liksom Annika berättigad som förövare. Inte medvetet, men känslan av att aldrig ha fått tillräckligt kunde Annika lätt hitta och koppla på. Annika kunde i livets ekvation kräva allt av Johan och inte ge något tillbaka och den skulle ändå lösas ut. Johans dåliga samvete för att tillhöra de privilegierade i samhället passade in där. Även Johan tyckte att det inte var mer än rätt att han skulle betala tillbaka, bland annat till Annika, för att han hade haft ett bra liv. Han gjorde alla matinköp, utförde allt arbete i hemmet och betalade hela hyran. Den andra anledningen till att Annika behandlade Johan som skit var skitigare. Den var plump. Det var för att Annika var mindre kär. Den som är mindre kär får makt.”

Min enda invändning mot den här boken är att sista delen kändes aningen lång. Eftersom den av någon anledning var lättast för i alla fall mig att läsa gjorde det iofs inte så mycket. Jag tyckte mycket om den här historien. Den fick mig att tänka, känna, må dåligt, fundera. Och jag vill ge CRFN en stor applåd för både sitt språk, sin ambition och sitt mod. Den här boken duttar INTE bara på ytan.

Stort tips inför sommaren om du vill lätta upp det där roliga och lättuggade du kanske vanligen läser i hängmattan.

Facebook har verkligen förändrats de senaste åren, alltså utöver det uppenbara med filterbubblor och fake news och integritetsdebatt/skandaler, algoritmer och annonser. Jag tänker mer på vad jag har Facebook till nu för tiden. 

Förr: posta bilder och statusuppdateringar hejvilt. Gilla bilder och statusuppdateringar hejvilt. Ägna massor av tid åt trådar under bilder eller statusuppdateringar rent generellt. Typ ”vilken serie ska jag se” eller ”tips på bra hotell i Kroatien”. Allt ut till alla bara, pang tjoff, facebookvännerna agerade Google. Så var det till ganska nyligen för mig. 

Men de senaste åren har jag märkt att jag mest hänger i olika grupper och forum när jag väl är inne. En för kvinnor som är intresserade av privatekonomi. En för människor som vill diskutera reklamkampanjer. En för kvinnor och ickebinära som snackar sociala medier (och som jobbar med det). En för folk som delar jobbtips i Stockholm. En för ensamstående föräldrar där den andre föräldern har avlidit. En för en mindre grupp kvinnor som handlar om typ allt mellan himmel och jord men är liten nog för att vara väldigt privat i sin karaktär. En för kvinnliga entreprenörer och företagare. En för kvinnor som skriver. En för människor som är eller vill bli författare. Osv. Det finns kanske fler men dessa var nog de jag är mest frekvent i. 

(Passus: Om ni undrar varför så många av dem är könsseparatistiska så är det för att stämningen i dessa grupper är så sjukt mycket härligare. Inte för att generalisera (eller jo), men kvinnor hjälper kvinnor på ett ganska fantastiskt sätt i dessa grupper, ett sätt som jag sällan – vågar jag skriva ALDRIG? – ser i mixade forum. Sad but true. I kvinnornas stängda rum delar vi med oss av kunskaper utan att skryta, tävla, förhäva eller klanka ned. Vi raljerar mer sällan. Vi byter tjänster, kunskaper, anordnar träffar, peppar, hjälper till. Genom dessa grupper har jag fått så otroligt mycket goda råd och vägledning. Exempel: en äldre kvinna, pensionerad som jobbat på bank i halva sitt liv, erbjöd sig till exempel att hjälpa mig (gratis) med mina bekymmer kring överförmyndarnämnden, skatteverket och annat tråkigt jag måste deala med runt Ivan och hans pappas dödsbo. En kommentar i en tråd i en grupp blev en brevväxling/chatt och det gjorde mig så himla rörd. Slut på passus om stängda digitala rum för kvinnor och ickebinära.) 

Ja men i alla fall. Det slog mig ikväll att det är typ det enda jag gör på Facebook dessa dagar. Deltar i trådar i olika forum, ställer specifika frågor i specifika grupper, slänger inte ut dem till alla vänner och bekanta som en gång i tiden. För några veckor sedan ville jag dela en fin bild på Ivan och kom på mig själv med att tycka att det kändes helt… pinsamt. Eller konstigt i alla fall. Liksom retro. Får samma känsla när jag skriver vanliga poster på väggen också men gör det ibland ändå. 

(Jag har för övrigt stängd profil på både Facebook och Instagram. Detta inte så mycket för min egen integritet som för mina anhörigas. Jag KAN. TYDLIGEN. INTE. LÅTA. BLI. att dela bilder på Ivan, tex. Bara kan inte. Han är ju där varje dag i veckan och deltar i princip allt jag gör. Och han är så djävulens gullig. Jag tror jag rättfärdigar det med att ha stängda konton där bara vänner eller bekanta ser det jag skriver eller lägger upp.) 

Vad gör ni på sociala medier nu för tiden? Scrollar eller deltar? Vilken var er senaste väggpost? (Min handlade om radio- och tv-avgiften, riktigt sexigt ska det vara).

PS. Om admin i streetgäris råkar snubbla över detta – snälla släpp in mig nån himla gång. Jag har väntat i månader. Kanske år. DS.

PS2. Imorgon släpper värmeböljan över Stockholm! Ursäkta men – HURRA. DS2.

Igår var jag på P5 Stockholm och pratade lite om boken, men ännu mer generellt om döden och livet efter döden och lite om föräldraskap och att prata med barn om sorg och hur och när det är okej att gå vidare i en ny relation och..  ganska mycket annat. Kände mig faktiskt alldeles glad efteråt trots det tunga ämnet och identifierade att det berodde på att det nog är himla befriande att prata om sådant här med människor som inte väjer för ämnet. Det är ju mitt liv liksom, min vardag, något jag förhåller mig till varje dag i veckan. Och alldeles för ofta känner jag mig som en stämningsdödare om jag drar upp det som hänt i ett sammanhang där alla inte vet. Äsch, jag vet inte. Tyckte mycket om Tittis raka stil och uppriktiga frågor i alla fall.

Här går det fint att lyssna, för den som vill.