Så gick det ett år, i alla fall nästan, utan att jag skrev något här. Vad fort det gick? Eller det gjorde det kanske inte alls, det handlade nog mer om att jag inte visste vad jag skulle skriva. Och att det jag skrev hamnade på andra ställen. Som i min dator. Två manus har jag arbetat med under året som har gått. Ett som jag stångade mig blodig med, jag visste liksom VAD jag ville berätta om, men fick inte till det? Kämpade i ett halvår ungefär. Ingen som läste det gillade det, haha. Eller okej, det var kanske inte vad de sade rakt ut, men man fattar liksom efter ett tag vad det betyder när feedbacken låter ungefär såhär:

“Vad är det du vill ha sagt med den här berättelsen? Vad vill du berätta?”

Om både en agent, en förläggare och en författande pojkvän uttrycker ungefär samma, ptja… Då blir det motigt. Speciellt när det där du skulle vilja ha som svar inte riktigt är helt förankrat i dig själv. Så i slutet på sommaren, efter en helg med sjukt mycket gräl hemma (tyckte min kille var för sträng när han gav feedback, mvh ömtåligt ego) och tårar och ångest och en del orättvisa små utskällningar av barnen (wtf?) lade jag det helt enkelt i byrålådan. Eller inte i byrålådan, men i en mapp i datorn. Som jag kanske öppnar en dag i framtiden, kanske inte. Och så återvände jag till det första manuset, det jag jobbade med halvåret innan. Och lade i en annan mapp när jag kände att jag fastnade med det. Herregud, det här med att skriva manus, det är inte lätt? Det är inte lätt att inte fastna och tröttna och stoppa saker i olika mappar, inte för mig i alla fall. Och det är inte lätt att hålla fokus genom månad efter månad trots att man jobbar ensam och ingen direkt läser och säger “bra, fortsätt” eller “nja, fundera på det här”. Tror detta är min stora utmaning överlag. Att jag är van, sedan tidigare, med att få direkt respons på ALLT jag gör. Korta deadlines, mycket feedback, ibland blir det bra och ibland inte, men det gör inte så mycket för det är en ny möjlighet runt hörnet, redan nästa dag. Så är det inte att skriva långa manus. Och det har jag tyckt har varit svårt.

Men just nu är det i alla fall mitten av november och jag står i ett sådant där paus-läge, för nu är ett manus på läsning hos först min agent och om det går vidare därifrån ska det också till min förläggare, och då känns det liksom som att jag får unna mig en paus. Där är jag nu. I pausen. Som inte alls är en paus, för jag håller på att flytta. AAAAAAAH, jag ska flytta! Och Ivan också, och hela gänget som jag numera titulerar min älskade lilla bonusfamilj. Tänk att vi har bott i snart tre år på mina små 62 kvadratmeter, alltså vi har delat sovrum, fyra personer, så länge. Ett eget rum till barnen har det inte funnits utrymme för, om man säger så. De har fått nöja sig med att hitta små kvadratmeter här och där till sina lekar. Och de har gjort det med bravur. Även om det har varit så stökigt i lägenheten för det allra mesta att det har känts som ett omöjligt projekt att städa. Men nu har vi i alla fall köpt en gemensam lägenhet. På över hundra kvadratmeter. Det var en nervös sensommar och höst i år. Vi stod där och hade sålt både min och hans lägenhet och klockan tickade, och ingenting av det vi ville ha dök upp (eller så hade vi inte råd). Till slut kom den till oss. En underbar lägenhet som också är lite knasig, både i sin planritning (det är en gammal paradtrea, som inte så enkelt låter sig göras till fyra, vilket är vad vi egentligen behöver) och läge i huset (första våningen direkt mot götgatan, halloj!), men som vi blev totalt förälskade i från första gången vi såg den. I morgon får vi tillträde. Och elva dagar går flyttlasset. Så det passar ganska bra med en skrivpaus nu.

Förresten har jag saknat att blogga. Jag trivs så bra med bloggandets form, har jag kommit på. Det får gå lite snabbt, det får bli lite fel, det är inte så värst mycket förväntningar, man måste inte ha en klar struktur eller tidslinje eller vändning eller just någonting alls. Man får bara köra lite “Hej dagboken” och improvisera som man vill. Gillar det. Har saknat det. Men inte riktigt vetat vad och hur jag skulle börja, om jag skulle börja igen. Ska jag förresten börja igen? Jag vet inte! Aaaaah det är så mycket jag inte vet.

Sedan sist har jag i alla fall rest runt med boken. Det har varit så enormt lärorikt, på många sätt. Jag har till exempel lärt mig att jag inte alls tycker det är särskilt farligt att stå på scener och prata på olika språk om min bok? Det visste jag INTE för ett år sedan, kan jag säga. Nu vet jag. Det är kul och givande och inte särskilt läskigt att prata på scener. Men! Jag är fortfarande usel på att mingla, så det finns ändå alltid något att vara nervös inför när jag reser. Det ingår alltid någon typ av mingel. En middag med förlaget och förlagets säljavdelning, tex. Kan våndas i veckor över bara en sådan liten sak. Och så hatar jag fortfarande att vara borta från Ivan och han från mig, så det har ju lagt lite sordin på vissa av stämningarna när jag reser. Den värsta utmaningen jag ändå tog mig igenom var en middag i London. Förlaget hade bjudit in 80 brittiska journalister till ett slags mingelmiddag då jag och fem andra av årets författare skulle närvara och liksom MELLAN RÄTTERNA ställa oss upp och inför alla prata om våra böcker. Jag var den enda där med annat förstaspråk än engelska. Jag tog en betablockerare redan till lunch. Mellan rätterna skulle vi författare rotera mellan borden, så att vi skulle hinna mingla med så många brittiska journalister som möjligt. Det var också min första resa till England och därmed första gången jag träffade förlaget IRL. Alltså gud. Att jag tog mig igenom det? Att jag inte svimmade och dog? Jag tror knappt att det märktes, ärligt talat, och det hela resulterade i att jag fick åka tillbaka sedan för att medverka i ett radioprogram på BBC4 och bli intervjuad av Times, så jag ANTAR att det gick bra? Men bra mådde jag inte under kvällen. Och när jag åkte hem till hotellet för att dagen efter gå upp kl 03.40 och åka vidare till Island kändes det som att nu, nu kan jag banne mig göra exakt VAD som helst.

Nåväl. Ska väl sluta nu. Vet inte ens om någon tittar in här ibland. Det spelar inte så stor roll, iofs. Jag ville mest bara skriva lite, sådär som jag skrev förut, om vad som än föll mig in.