Igår var jag på P5 Stockholm och pratade lite om boken, men ännu mer generellt om döden och livet efter döden och lite om föräldraskap och att prata med barn om sorg och hur och när det är okej att gå vidare i en ny relation och.. ganska mycket annat. Kände mig faktiskt alldeles glad efteråt trots det tunga ämnet och identifierade att det berodde på att det nog är himla befriande att prata om sådant här med människor som inte väjer för ämnet. Det är ju mitt liv liksom, min vardag, något jag förhåller mig till varje dag i veckan. Och alldeles för ofta känner jag mig som en stämningsdödare om jag drar upp det som hänt i ett sammanhang där alla inte vet. Äsch, jag vet inte. Tyckte mycket om Tittis raka stil och uppriktiga frågor i alla fall.
Här går det fint att lyssna, för den som vill.
Jag lyssnade på lunchen igår. Tänkte precis som du skrev, att Tittis raka tilltal var så bra. Det kändes tydligt som att hon har pratat svåra förluster förut, att hon inte räds sorgen. Jag inbillar mig ibland att sådant hörs i hur (och ATT) man nämner den som har gått bort vid namn, att man pratar om den bortgångne som den människa och person den faktiskt är och inte smyger samtalet omkring människan, som något onämnbart.
Fint och viktigt samtal. <3
Jag håller verkligen med! Och så den där konstiga och svåra balansgången mellan att vara rak och orädd men inte kliva den man pratar med på tårna. Hon lyckades verkligen mitt i prick. <3
Vilket jättefint och bra samtal att få lyssna på. Och så roligt att höra din röst!
Jag tyckte också att det blev så bra! Och tack! Ang rösten så förstår du varför jag lät en annan röst läsa in ljudboken, hehe. Inte så mycket stuns i min egen. Men den funkar! <3
Va? Vadå inte stuns? Äsch. Superröst ju! Varm, klok och man anar ändå den där spralligheten du nämnde. Jag tänkte helt ärligt: ”Vilken fin röst, hon kunde läst in boken själv”. Skojar ej.