… är att ingen blir så värst imponerad eller ens sugen på att veta mer om exakt hur asjobbigt det är för just ens egen unge när den har fått influensa. Alla föräldrar bara: välkommen till klubben gomman, det händer oss alla. Och själv känner man mer: ja det kanske händer er också men det är så SJUKT mycket värre för oss! Hallå 40 grader! I snart två dygn! Orkar nästan inte vara vaken! Och själv går jag med oro och ömmande hjärta och trugar i vätska och vätskeersättning och tycker så hemskt SYND om barnet att det nästan också är JÄTTESYND om mig? Ja, sånt är lite jobbigt tycker jag. Det och att det är jobbigt med själva mördarinfluensan som river i Ivans kropp just nu dårå. Stackars oss. Klockan är halv tolv och jag kan inte sova för jag ligger och lyssnar på honom. Vad snabbt han andas, tänker jag med pickande hjärta. Hjälp vad säger han är det FARLIGT, tänker jag när han yrar. Vänta räckte den där vätskeersättningen borde han ha fått mer, ska jag försöka väcka honom nu, tänker jag också. Och: är täcket för varmt, har febern stigit ännu mer, hjälp hjälp hjääääälp.
Har som tur är aldrig (mig veterligen) påstått att jag är en chill förälder. Det är jag sannerligen ICKE. I morgon ska jag, om Ivan är okej och jag inte har panik att lämna honom i två timmar mitt på dagen, i alla fall spela in en podd! Älskar att spela in poddar! Tycker alltid det blir så mysiga samtal och så fina nya möten. I morgon är det Singelrådet och för några månader sedan var det Medberoendepodden. Ja det är väl ungefär de jag varit med i, haha, så det kanske lät lite mer än vad det är när jag sa ”tycker alltid det är så mysigt”. Jo förresten! Saker som skaver på Storytel var jag också med i. Mys, mys, mys.
Nu vrider sig Ivan i sängen och kvider hör bredvid. Måste genast rusa dit. Hej.
Nu är ju jag uppenbarligen inte särskilt erfaren som författare och för övrigt har jag väldigt svårt att kalla mig just det. Dessutom är jag långt ifrån säker på att det här är det jag ska syssla med i livet. Men. Med det sagt, så är det ju ändå något jag har företagit mig det senaste året. Usch, det närmar sig två år, inser jag när jag tänker efter. Vid valborg 2018 lämnade jag mitt jobb som kommunikatör på en trygg arbetsplats med trevlig lön och sex veckors betald semester per år. Vid valborg detta år har det således passerat två år sedan jag sist… förvärvsarbetade. Gud vad jag inte trodde att jag skulle vara en sådan som “skrev långsamt”. Men det är jag tydligen. Eller rättare sagt, jag skriver jättefort men det blir inte alltid så bra. Det blir jättesällan bra, faktiskt. Oftare än motsatsen händer det att jag kastar mig in i ett “projekt”, eller en “idé” och bara börjar skriva. Tycker ämnet är spännande men har inte ALLS tänkt igenom helheten. “Äsch, jag börjar så får vi se vart det leder”, har jag tänkt. Och så har jag börjat. Fått ur mig så SJUKT många sidor och ord och det har inte varit kattpiss, det är inte det, det är mer det här med att det inte riktigt leder någonstans. Och plötsligt står jag där och månader och gått och någon (tänk förläggare eller agent) ställer den helt rimliga frågan: vad vill du med det här? Och jag, skamset, måste erkänna att jag inte riktigt vet. Har ingen aning om vart berättelsen ska ta sig härnäst och ännu mindre aning om var jag hade tänkt mig att den skulle sluta. Så jag skickas tillbaka till ritbordet. Och jag tänker och tänker och tänker, ibland i flera veckor (vilket i sig är stressande för en fd heltidsarbetande person med korta deadlines som är van att göra-göra-göra, inte tänka-tänka-tänka), och sedan lägger jag oftast ned det projekt jag skrivit på. Och börjar på ett nytt. Helt utan självinsikt dessutom, börjar liksom KÖRA igen. När alla och envar fattar att lösningen kanske vore att hitta på en hel historia i mitt huvud, eller åtminstone i ett anteckningsblock, innan jag sätter igång igen. Fan vilken nybörjare man är. Och vad nedslående det är att inse att det är svårt, nästintill omöjligt, att ändra på sina gamla mönster. Jag är ju likadan inom allt, hela tiden, genom hela livet! Kastar mig in i yoga eller gymkort, en franskakurs här och ett tusenbitarspussel där. Sen tröttnar jag. Och ger upp. Eller börjar om.
Men. Förutom att jag tyvärr verkar vara lite av en quitter, vilket känns som det sämsta man kan vara av alla saker i hela världen, har jag också så extremt svårt för SLUT. Finns det samband? Är det därför jag är en quitter? För att det är så himla svårt att sätta punkt och avsluta? Kanske? Slut i alla fall. Det tycker jag är extremt svårt. Jag är mycket bättre på börjor. Nu står jag i en fas där jag tror, hoppas, att ett av mina manus börjar närma sig sitt slut. Det känns så. Men det som återstår är slutet. Vi snackar mellan tio och tjugo sidor, inte mer. Men det är så svårt! För det ligger så mycket krav på just slutet. Det ska binda ihop hela berättelsen, den som har sträckt sig över flera år i flera människors liv, på ett sätt som känns. Som ger framförallt en av karaktärerna, hon jag ömmar för men som kanske kommer att tolkas som en riktig röv till människa, sin upprättelse. Som knyter ihop säcken på ett sätt som KÄNNS. Som är en nyckelscen som inte egentligen är särskilt stor, men innebörde måste vara stor. Jag vet hur jag vill att det ska kännas när man har läst slutet. Jag vet vilket mitt sista ord ska vara i boken. Men jag KAN. INTE. SKRIVA. SLUTSCENEN. Det går liksom inte? Jag har kämpat i flera veckor. Det är sådan förstoppning att jag måste ta till något slags metaforiskt lavemang snart. Vad nu det skulle kunna vara. En tanke jag har är att tänka äsch, slut schmut. Jag skriver fem slut så får de som ska ge ut den välja? Lite så gjorde jag med förra boken. Kunde inte avsluta den heller. Vi ägnade säkert ett gott halvår åt just att komma på var den skulle sluta. Och den fick ett slut, en slutscen, men fråga mig gärna om jag är nöjd med det såhär i efterhand? Icke. Jag gillar inte alls slutet på min förra bok. Vilket inte gör det lättare med denna.
Ja det var en lång harang om hur man skriver ett slut på en berättelse, det. Om jag någonsin blir klar, och det MÅSTE jag bli för annars har jag kastat bort två år i ingenting snart, så är det också dags att tänka på nästa början. Vad ska jag göra efter det här? Jag kan inte gå hemma och vara författare så himla länge till. Det har varit ett spännande och lärorikt break i tillvaron, absolut, men ni vet. Pengar måste in. Jag måste ha en inkomstkälla. Men vad ska jag göra då? Ska jag jobba i en bokhandel igen, det var ju SÅ mysigt sist jag gjorde det. Eller ska jag våga ge mig på att översätta ett litterärt manus från engelska till svenska? Det är ju min dröm. Men skulle någon våga ge mig chansen? Skulle jag våga be om chansen? Jag vet inte. Men jag vill försöka. Tror jag. Ska jag börja plugga igen? Ska jag gå en tvåårig utbildning och bli redovisningsekonom? Alla tror att jag skämtar när jag säger det här. Men det är fullt allvar. Jag älskar ekonomi och siffror. Eller ska jag konsulta inom precis det jag jobbade när jag tog en paus, för snart två år sedan? Vill någon fortfarande ha en sådan som jag? En som är bäst på att skriva men kanske inte så otroligt haj på det här med sociala medie-strategier och Photoshop och klippa film och allt som verkar ingå i min gamla roll nu för tiden? Aaaaaaaah. Framtiden, vad har du i ditt sköte för mig?
Sånt tänker jag på på nätterna. När jag inte tänker på hur fan min berättelse ska sluta.
Ändå typiskt att en kvart efter att jag hade publicerat förra inlägget om min ständiga ångest på vintrarna över magsjuka hos barnen så ringde förskolan. Och ja. Sade det där man helst inte vill höra. Så jag rusade (med PULS) dit men tog en supersnabb sväng in på Willys först och köpte det här.
… och hämtade hem en jätteglad liten prick som haft lite ”ont i magen en stund men det är bra nu” och sedan satte jag honom i soffan hemma och stirrade på honom resten av dagen. Han ba: mamma jag är HUNGRIG. FÅR jag LUNCH? Eh nej det får du inte för du gick på toa tre gånger i rad på förskolan och du går ALDRIG PÅ TOA DÄR!!! Ville jag svara. Men det gjorde jag inte. Jag gav honom vita rostmackor i stället. Formbröd, skivat. Cirka sex stycken. Sen förlöpte dagen helt utan symptom på den där magsjukan som förskolan kanske trodde var på väg. Och sen åt han tre portioner middag. Och lekte hela kvällen. Och nu ligger jag här och undrar vad det var som hände och om jag borde hålla honom hemma i morgon ändå. Det är kanske bäst. Mest respektfullt mot alla andra och sådär. Ändå pyttelite irriterande. Pojken tycks vara friskare än någonsin. Oh well. Förlåt att jag är tyst i flera månader och sedan kommer två inlägg i rad om kräks och bajs. Förstår verkligen att det inte är särskilt trevligt. Vet inte vad det är med mig just nu.
Ska jag berätta om något trevligare i stället? Okej, det är vår lägenhet och det sociala uppsvinget den har fört med sig. Jag kan inte ens räkna alla middagar med släkt och vänner vi har haft här sedan vi flyttade in? Man får plats tio runt köksbordet om man tränger ihop sig och ungefär hur många som helst i vardagsrummet. Jag har längtat något så in i h-e efter detta. I julas skedde i princip alla släktträffar hos oss. Vi som brukar pussla och åka runt så mycket. Som jag njöt. Sedan är en lite mindre trevlig grej att jag lade in exakt alla mina besparingar i att kunna köpa själva lägenheten, eller få lånet, eller hur man säger. Och att jag har så himla svårt att få pengarna att räcka genom månaden nu och absolut inte får råka dra på mig en enda kostnad utöver det jag redan förutsett, men äsch. Det är ju verkligen ett ilandsproblem.
Jahopp då var det vinter och det innebär att emetofoben i familjen (dvs jag) har ångestpåslag varje natt. Det är så svårt att förklara för den som inte delar fobin hur det är tycker jag. Det låter så himla fånigt och DUMT, det man håller på med. I sitt eget huvud och utanför. Alla strategier man går och arbetar med (så mycket i smyg det går pga SKAMMEN) i vardagen. Det lilla kittet man har redo bredvid barnens sängar (handduk, kräkpåse, extralakan) som KBT-psykologer vill att man plockar bort för det är ett säkerhetsbeteende som göder monstret (dvs fobin) men som det inte går att sova utan för den rädde, så man gör det ändå fast det är fel. Eller hur man flyger högt i taket och får sånt adrenalinpåslag att man skakar varje gång barnen vrider sig i sömnen eller hostar till. Eller hur man inte går på ställen där det är mycket virus under vintertid. Och hur man knappt vågar sitta uppe i vardagsrummet efter att barnen har somnat för man vill vara nära och kontrollera hur de sover, andas, om det är kräks på gång. Eller hur man spårar och kartlägger exakt avstånd mellan barnet och den som kräktes på skolan eller förskolan och frågar om de gick undan och tvättade händerna direkt. Hur man räknar timmar från en spya till 48 timmar senare då man kan andas ut (men bara lite, för det KAN ta 72 timmar i inkubationstid).
Ja ni hör ju. Det är inte sunt, det här. Och det har liksom inte hjälpt (för mig) vare sig med KBT, hypnosterapi, psykodynamisk, eller själva KBT:n det faktiskt innebär att ha två barn i hemmet som kräks hejvilt då och då och inte alltid exakt under kontrollerade former. För mig känns det som att jag bara får förlika mig med att vinterhalvåret är lika med ångest för mig. Jag har ju ändå somrarna, liksom. Då fungerar jag relativt normalt. Och just min ångest handlar mest om nätterna, när de sover, att inte kunna läsa av hur de mår då. Så jag har ju större delen av dagarna också. I alla fall när alla tycks må bra.
Men nu var det inte min psykiska ohälsa jag skulle skriva om egentligen. Det bara råkade bli så. Jag tänkte skriva om en annan barnrelaterad grej. Nämligen att båda mina ungar har kommit upp i åldern då de tar med sig kompisar hem från skola och förskola ibland. Det är SÅ gulligt! Men också så nervöst, på något sätt, kan jag tycka? Speciellt om det är “nya vänner” där man inte känner föräldrarna eller har haft kontakt med själva barnet innan. Igår var en sådan dag. Ivan hade med en ny polare (alltså de har känt varandra något år men börjat leka intensivt på förskolan för kanske två månader sedan) hem och jag skulle alltså hämta båda och jag var alltså lite nervös innan. Hur ska en förälder vara i hemmet sen? Ska jag vara lekledare eller låta dem köra sitt race själva? Ska jag plocka fram hundra leksaker och sätta igång dem eller är det helt okej om de hamnar framför ett tv-spel direkt? Och när det är middag sedan och barnet inte tycker om pasta, inte grönsaker, äter ungefär en smula och sedan smiter iväg från bordet, ska man vara den stränga? Den som säger “här sitter vi kvar till alla har ätit upp” eller mer den chilla? Ja det kommer nya faser hela tiden. Nu är det den här. Jag lär mig väl med tiden, tänker jag.
På tal om nya faser har även denna fas hänt. Eller okej, det kanske inte är en fas så mycket som en grej jag ska göra. Men i alla fall. Jag ska ta ett barn (som inte är mitt) till ridskolan idag! Barnet är en nioåring som Tom är gudfar till. (passus: jag är inte gudmor till ett enda barn! NOLL personer har frågat om jag vill bli deras barns gudmor. Slump? I think not). Jag ska möta nioåringen efter skolan och följa med henne till ridskolan. Jag har alltså träffat nioåringen några gånger men alltid med hennes föräldrar, så att säga. Nu ska VI hänga. IIIIIH! Alltså, jag är lite BLYG för barn som inte är mina egna? Har alltid haft komplex för att jag inte tycker jag är så bra på att “prata med barn”. Idag ska jag träna! Och få gosa med lite ponnier på köpet. Det blir nog bra.
Förresten, ser att jag inte skrivit här sedan innan jul. Barnen fick en gemensam julklapp och det var ett Nintendo Switch. Vi hade som mål att de skulle börja träna på att inte få så många julklappar och att lära sig att dela på saker gemensamt i år. Det gick jättebra. Så nu vet ni det.
Recent Comments