by Carolina | Jun 27, 2016 | Uncategorized
Jag ska försöka skriva en bok. Så var det sagt. Med start i september går jag ned i arbetstid på mitt jobb för att läsa en skrivkurs i att skriva självbiografiskt, och så ska jag försöka skriva en bok. En gång för alla.
Jag har planerat en längre tid, sparat semesterdagar, räknat på logistiken, vridit och vänt på det tusen varv och resonerat med min arbetsgivare om när en bra tid att göra detta skulle kunna vara. Jag har resonerat ännu mer med mig själv: har jag något att berätta? Är det här intressant för någon utom mig själv? Är jag redo att försöka göra det här nu? Var börjar och slutar min berättelse?
Jag är inte säker på något av av svaren men till hösten sätter jag igång. Hittar färre anledningar att vänta än att sätta igång. Frigör en halvtidstjänst under en termin, har en kurs som förhoppningsvis hjälper mig framåt, har ett intresserat förlag och därigenom en redaktör som får hjälpa mig på vägen.
Det kanske blir pannkaka av hela skiten, vad vet jag. Men jag ska ge det ett ärligt försök i alla fall.
Så då vet ni.
by Carolina | Jun 20, 2016 | Uncategorized
Igår kväll (jo jag fick ju en lång kväll pga att barnet somnade 18.40 så det hanns med EN HEL DEL om en säger, bland annat höras med vänner) messade jag med en vän jag inte träffat på ett tag men som har barn i samma ålder som jag. Plus ett till, en femåring. I alla fall. Hon skrev att hon kunde känna sig sorgsen över att bebistiden är över och snart kommer barnen inte att ha en själv som sin stora idol längre. Det kommer inte räcka med ens blotta uppenbarelse för att få dem att skina som solar. Det kommer inte vara så för alltid, att de tycker att ens egna skämt är bäst eller att de gråter vid varje separation. Jag försökte peppa upp henne och säga att joho, hon kommer alltid vara deras idol och hon svarade krasst “är din mamma din stora idol kanske”? Hmm nja kanske inte då.
Och det har hon ju rätt i. Jag blev lite sorgsen jag också. Samtidigt som jag ju ägnar rätt mycket energi åt att tycka att det blir lättare och lättare, ju större han blir. Och när han bondar med andra än mig blir jag så lättad och glad. Och jag kan längta framåt, men inte bakåt. Jag har så svårt för det, generellt, att längta tillbaka i tiden. Så har det varit länge. Undrar varför? Jag tänker nästan aldrig på bebistiden och när jag ser andra, på stan, som går runt med halvåringar eller ettåringar som just lärt sig gå eller ligger och dada:r i vagnarna tänker jag spontant GUD VAD SKÖNT ATT DET DÄR INTE ÄR JAG. Är jag helt enkelt inte en bebisperson? Eller bodde det för mycket kaos och sorg och oro i vår bebistid hemma att jag aldrig hann uppskatta den? Ingen aning.
Jag vet bara att jag sällan tycker det var bättre förr. Jag tycker det mesta blir bättre och bättre. Livet, kroppen, psyket, hälsan. Lustig grej förresten på tal om hälsa: jag har gått till samma företagsläkare sedan 2009 och alla mina värden fortsätter att bli bättre med åren? Lever och blod och EKG och kolesterol och blodtryck och sånt. Till och med syn, märkligt nog. Min känsla är alltså, åtminstone på pappret, sann. Jag mår bättre nu än för tre, sex och nio år sedan (vi går var tredje år).
Men i alla fall. Lite av det där hon skrev bet sig fast. Och när jag fick ett sms från en mamma till en av Ivans förskolekompisar på eftermiddagen om att när hon hämtade sitt barn gick Ivan runt på gården, glad, och sjöng en egenkomponerad sång vars text var enkel och lydde “mamma, mamma, mammaaaa” så tänkte jag på det där igen. Det kommer inte alltid vara såhär. En dag kommer han gilla andra sånger bättre än de som handlar om mig. En dag kommer han inte ropa VAR ÄR MIN MAMMA DÅ eller MIN MAMMA SKA FÖLJA MED så fort jag rör mig mer än tre meter från hans sida. Det kommer bli bra och skönt men visst, säkert lite tomt också. Det är en ynnest att vara så älskad som en blir av sin unge. Det är det verkligen.
Och när jag hade varit hos tandläkaren på eftermiddagen (passus: frisktandvård är BÄST pga det blir “gratis” att laga tex tappade fyllningar orsakade av för segt godis, 99 spänn i månaden känns som luft när det väl händer något) behövde jag passera den stora parken utanför förskolan på vägen till nästa destination och då såg jag honom med sin barnvakt på långt avstånd. Han cyklade och cyklade. Så stor nu! Jag ville springa fram och krama honom men lät bli, för träffar han mig och jag går igen blir det kaos. Pga den där fasen vi är i nu. Den då jag får honom att glittra och då inget alls konkurrerar med umgänge med mig. Hans mamma.
Smått sentimentala hälsningar från ett café där jag nu väntar till klockan ska bli “okej att gå hem igen”.
by Carolina | Jun 15, 2016 | Uncategorized
En grej som ändå är bra med ett barn som lärt sig säga “jag vill inte gå hem, jag vill INTE gå hem” tolv miljarder gånger i rad efter förskolan och fram mot kvällningen efter besök i otalet antal parker är i alla fall att det är ganska enkelt att få med på en klassisk shoppingtur på Götgatan sisådär klockan 18.30 på kvällskvisten. Så vi passade på att köpa presenter till pedagogerna som tagit så väl hand om honom under året som gått. Jag antar att inte det här heller är normalt, men jag är så himla tacksam för att de finns, för att de orkar, för alla virus de kämpat sig igenom denna tunga säsong, för att de ser och alltid vill tänka ett extra varv för att våra barn ska få en så trygg, stimulerande och utvecklande miljö de kan få på förskolan. Så tacksam att min tacksamhet knappt vet några gränser. Och jag MÅSTE få bli den där eventuellt “fjäskiga” föräldern i gruppen (vi var tre föräldrar som gick ihop för dessa OBS) för de måste, måste, måste få tillbaka åtminstone en promille av det de hela tiden ger till mitt barn och mig. Tänker på alla samtal vi haft, hur de alltid tagit sig tid, hur de alltid sett Ivan. Tänker på perioden då han påverkades extra mycket av stimmet i gruppen och de byggde en koja med madrass under i hallen så han själv kunde få gå undan och titta i sagor i fred. Tänker på samtalen kring hans inskolning som var så tuff, så tuff. Tänker på det extra samtalet som handlade om att prata om döden med små barn. Tänker på hur de tog emot det när jag tyckte att en vikarie betett sig knäppt mot min unge vid en hämtning. Tänker på hur Ivan vuxit och utvecklats och på alla gånger han fått tröst i deras famnar vid lämningarna. Tänker på det och vill ge dem hela världen. I stället får de en varsin present. Passade på att köpa två till de på nya avdelningen också. Som hjälpt mig och Ivan att sakta fasa in honom i äldre gruppen nu i vår. Jag kan inte jämföra med andra förskolor men om det är såhär fantastiskt överallt kan jag knappt fatta vilket underbart gäng det finns där ute. En underbetald yrkesgrupp som är hjältar varje dag. Åååh så sentimental nu. Önskar jag kunde visa min uppskattning på något bättre sätt men såhär får det bli. Skrev asfjäskiga personliga kort till alla också. Ehe. Hoppas inga andra föräldrar ser när vi lämnar över.
PS oväntad grej var ändå att han som sålde böckerna, som är en del av paketen, verkligen ONDGJORDE sig över den här tiden när man förväntas köpa saker till “alla lärare och tränare och FAN OCH HANS MOSTER”. Förr i tiden räckte det tydligen med ett äpple? Oh well inte vet jag. Den som får min kärlek ska ha uppskattning och särskilt bra på att välja fina äpplen har jag nog aldrig varit.
by Carolina | Jun 11, 2016 | Uncategorized
Okej, måste erkänna (samt planera för ang semester 4 veckor utan särskilda planer) att det här med att “bara ta det lugnt med Ivan i stan” är ganska härjigt och inte alltid helt enkelt att synka ihop med alla andras (läs: våra vänner aka sällskap) liv. Idag var en sån dag då vi fick kämpa för att få ihop det. Vaknade efter en dålig natt (Ivan sov ryckigt och kastade sig runt i sängen, trillade till slut ur denna och väckte både mig och sig med ett gallskrik följt av en kvarts förtvivlad gråt, sov någon timme, vaknade då han kissat genom blöjan, paus för blöjbyte, ytterligare en stund vaken osv) redan klockan sex eftersom jag i min enfald tänkte att det var lugnt att smyga upp och gå på toa (det var det inte – han vaknade och sade “sovit färdigt nu”). Alltså jag kände så tydligt redan vid sju att det här blir en lååååång dag. Trötta utbrott av gnäll och frustration avlöste varandra gång på gång på gång. Ivan ville gå ut i en park och satte på sig skorna redan vid åtta. Ute blåste det snålt och jag sms:ade i panik halva Södermalm för att hitta sällskap åtminstone någon del av dagen. Ivans sällskap roade inte mig just då, och detsamma gällde tydligen mitt för honom. Men det var en sådan där dag när “alla” var bortresta eller jobbade eller var upptagna på annat håll. Paniken. Till slut (och med “slut” menar jag klockan nio haha, men OBS att vi varit vakna sedan sex med idel gnäll sedan dess då) svarade Erika att vi kunde titta upp till henne och Jasse och Ayton en stund, så det gjorde vi. En halvtimme typ, men guld värd. Ivan och ayton gillar verkligen varandra och det är så roligt att se hur lika de är utvecklingsmässigt, jämngamla sånär som på tolv dagar. Det innebär tyvärr också att båda är extremt possessiva med sina leksaker, vilket kanske inte var en hit under rådande omständigheter. Gnäll-Ivan fick inte låna aytons leksaker och det var rätt ynkligt ett tag. Ändå bättre än i parkerna. Var glad att vi fick komma. Vid halv elva rullade vi vidare och fick svar från Emelie och ante som skulle gå på loppis vid Orionteatern. De hann inte ens komma till H:et i “häng på” innan jag bjudit in oss. Så vi gick på loppis ett tag. Ivan fick (ännu) en begagnad bil, tio spänn. Därefter kort lek i Nytorgsparken och ungefär där övergick snålblåsten till duggregn. Klockan var tolv och jag var fast besluten om att Ivan MÅSTE dagvila, första gången på två eller tre veckor, det sker enbart i vagn. Fuck regnet, vi gick ut och gick. Och strax före ett, i årstaviken, somnade han äntligen. Puh. Paus på en parkbänk (stegräknaren hade då för länge sedan vibrerat och markerat att slagsmålet (12.000) steg var nått. Jag var trött i kropp och själ. Såg en status från min vän Kristin som producerat ett av årets sommarprat och fick en snilleblixt – hon bor ju i Hornstull! TÄNK om hon var ledig för en fika? Det var hon! Lycka! Dock inte förrän en timme senare men det var gott nog. Vi bestämde träff i högalidsparken och jag hann fika på bio Rio på vägen dit. Mötte Kristin och hälsade på hennes gulliga bebis, väckte Ivan, promenerade till Zinkensdamm där vi drack kaffe och Ivan gungade en kvart eller så. Snart närmade sig klockan tre och Kristin behövde gå hem. Då messade Erika igen. De var klara på moderna museet och var på väg till båtcafeet i Skanstull vid vattnet. Jag rusade utmed hela årstaviken igen, en korv med bröd och pommes frites fick bli Ivans lunch. Han var på otroligt mycket bättre humör efte vilan och åt glatt och var mkt förtjust inför det faktum att vi skulle träffa ayton igen – andra gången på en dag! På båtcafeet drack jag och Erika ett glas rosé, barnen drack saft och en envis and hängde runt allas fötter. Allas humör på topp. Vandrade sedan till Skanstull och Ivan och ayton hade skitkul, sprang runt som små dårar och skrattade och lekte att en pinne de hittat var en motorsåg. Klockan närmade sig fem och jag började äntligen se mål i sikte. Denna dag skulle också ha en ände. Middag på McDonalds (ja jag vet – vår kosthållning är under all kritik men vissa dagar alltså…) och sedan hemgång. Nu, äntligen, är klockan halv åtta. Ivan verkar otroligt pigg och tittar på Daniel tiger på Barnkanalen. Jag har väldigt trötta ben (25.000 steg and counting nu) och tänker att såhär vore det bra om inte hela vår sommar blir. Jag måste kanske göra några konkreta planer ändå? Att hänga ensam med sitt barn i all ära, men det är liksom ganska svårt att stå för all stimulans själv med barn i den här åldern? Förskolan har liksom gjort honom ganska van vid att det händer saker konstant, med andra barn, och det kan bli så hiiiiiiimla kämpigt att ta sig runt en el dag (okej, en hel timme vissa stunder) utan sällskap eller planer. Han vill gärna leka med någon nu för tiden? Springa runt med minst en kompis och härja.
Så ja. Ska tänka till kring sommaren nu och försöka göra åtminstone en eller två planer för våra fyra lediga veckor. Kommer vara ett (magert) vrak i mitten av augusti annars.
Nu välling och läggning! Hej!
by Carolina | Jun 5, 2016 | Uncategorized
Okej vi måste snacka om mitt tålamod. Eller rättare sagt att det tryter ibland och jag kan bli så jäääävla arg på Ivan och där flyger all pedagogik ut ur fönstret och jag blir ett surt och elakt troll som troligen inte lämnar något vettigt efter mig förutom ett beteende man inte vill att sin unge ska plocka upp. Exempel: ikväll var han jättetrött. Och jag borde fattat att det inte skulle gå att få i honom i ett bad för han hatar att klä av sig kläderna men ändå försökte jag trots att han började skrika INTE NAKENFIS, INTE BADA (PS det här med att han tror det heter NAKENFIS? Har jag lärt honom det? Det känns inte så?) men jag framhärdade och tänkte att det kanske kunde bli bra. Men det blev det inte. Ett enormt utbrott följde och han klättrade ur badkaret snabb som en ål trots att bara vaderna doppats och sedan snubblade han på badrumsmattan och grät vilt och rusade in i sovrummet och letade upp ett par strumpor och vile bara klä på sig. Jag orkade inte ta fighten. Eller jag kom inte på vilket som vore värst att göra, att lära honom att genom utbrott slipper man trista grejer eller göra typ övergrepp på hela hans lilla person och brotta ned honom i ett bad han skydde som pesten? Valde att låta bli det sistnämnda. Men var sur inombords. Han var det… Inte så inombords. Vid läggningen började han skoja och rycka mig i håret. Jag sade till honom att sluta. Han slog mig då med handflatan i ansiktet. Skrattandes. Jag sade till på skarpen, att det gör ont och att en inte får slåss, osv. Han gjorde det igen. Då slog det typ slint i mig. Kastade alfonsböckerna ur sängen och slet vattenflaskan ur hans hand och släckte ljuset och ba OM DU SLÅR MAMMA BLIR DET INGA SAGOR, NU ÄR DET GODNATT, MAMMA BLIR JÄTTELEDSEN NÄR DU SLÅSS. Lade mig bortvänd från honom. Fick dåligt samvete på en sekund. Ivan däremot, verkade inte ha så mycket dåligt samvete. Han upprepade typ i glad ton: mamma blir jätteledsen. Pratade sen vidare om annat. Bökade runt en stund, på rätt gott humör men utan att närma sig mig, och somnade snabbt. Själv låg jag där och kände mig så jävla misslyckad och opedagogisk. Där sov min trötta och inte på en vecka badade unge och själv hade jag just flippat och kastat böcker över halva rummet som en annan galning.
Jag försöker trösta mig med att jag liksom måste ha tålamod för två, som ensamstående förälder, och att alla gånger KAN det bara inte gå. Men jag hatar när jag failar. Jag hatar när jag går in i en känsla, typ ilska, och liksom inte kan tygla den. Barn lär sig inte av hot, mutor eller straff. Jag vet ju det här. Barn vill göra rätt och lär sig genom att få andra alternativ presenterade för sig. Fan fan fan. Nu vill jag väcka honom och säga förlåt men det går ju inte. Han skulle inte fatta vad det handlade om och han behöver sova.
Gör ett nytt försök att vara perfekt förälder imorgon igen då.
Recent Comments