Okej vi måste snacka om mitt tålamod. Eller rättare sagt att det tryter ibland och jag kan bli så jäääävla arg på Ivan och där flyger all pedagogik ut ur fönstret och jag blir ett surt och elakt troll som troligen inte lämnar något vettigt efter mig förutom ett beteende man inte vill att sin unge ska plocka upp. Exempel: ikväll var han jättetrött. Och jag borde fattat att det inte skulle gå att få i honom i ett bad för han hatar att klä av sig kläderna men ändå försökte jag trots att han började skrika INTE NAKENFIS, INTE BADA (PS det här med att han tror det heter NAKENFIS? Har jag lärt honom det? Det känns inte så?) men jag framhärdade och tänkte att det kanske kunde bli bra. Men det blev det inte. Ett enormt utbrott följde och han klättrade ur badkaret snabb som en ål trots att bara vaderna doppats och sedan snubblade han på badrumsmattan och grät vilt och rusade in i sovrummet och letade upp ett par strumpor och vile bara klä på sig. Jag orkade inte ta fighten. Eller jag kom inte på vilket som vore värst att göra, att lära honom att genom utbrott slipper man trista grejer eller göra typ övergrepp på hela hans lilla person och brotta ned honom i ett bad han skydde som pesten? Valde att låta bli det sistnämnda. Men var sur inombords. Han var det… Inte så inombords. Vid läggningen började han skoja och rycka mig i håret. Jag sade till honom att sluta. Han slog mig då med handflatan i ansiktet. Skrattandes. Jag sade till på skarpen, att det gör ont och att en inte får slåss, osv. Han gjorde det igen. Då slog det typ slint i mig. Kastade alfonsböckerna ur sängen och slet vattenflaskan ur hans hand och släckte ljuset och ba OM DU SLÅR MAMMA BLIR DET INGA SAGOR, NU ÄR DET GODNATT, MAMMA BLIR JÄTTELEDSEN NÄR DU SLÅSS. Lade mig bortvänd från honom. Fick dåligt samvete på en sekund. Ivan däremot, verkade inte ha så mycket dåligt samvete. Han upprepade typ i glad ton: mamma blir jätteledsen. Pratade sen vidare om annat. Bökade runt en stund, på rätt gott humör men utan att närma sig mig, och somnade snabbt. Själv låg jag där och kände mig så jävla misslyckad och opedagogisk. Där sov min trötta och inte på en vecka badade unge och själv hade jag just flippat och kastat böcker över halva rummet som en annan galning.
Jag försöker trösta mig med att jag liksom måste ha tålamod för två, som ensamstående förälder, och att alla gånger KAN det bara inte gå. Men jag hatar när jag failar. Jag hatar när jag går in i en känsla, typ ilska, och liksom inte kan tygla den. Barn lär sig inte av hot, mutor eller straff. Jag vet ju det här. Barn vill göra rätt och lär sig genom att få andra alternativ presenterade för sig. Fan fan fan. Nu vill jag väcka honom och säga förlåt men det går ju inte. Han skulle inte fatta vad det handlade om och han behöver sova.
Gör ett nytt försök att vara perfekt förälder imorgon igen då.
Recent Comments