En grej som ändå är bra med ett barn som lärt sig säga “jag vill inte gå hem, jag vill INTE gå hem” tolv miljarder gånger i rad efter förskolan och fram mot kvällningen efter besök i otalet antal parker är i alla fall att det är ganska enkelt att få med på en klassisk shoppingtur på Götgatan sisådär klockan 18.30 på kvällskvisten. Så vi passade på att köpa presenter till pedagogerna som tagit så väl hand om honom under året som gått. Jag antar att inte det här heller är normalt, men jag är så himla tacksam för att de finns, för att de orkar, för alla virus de kämpat sig igenom denna tunga säsong, för att de ser och alltid vill tänka ett extra varv för att våra barn ska få en så trygg, stimulerande och utvecklande miljö de kan få på förskolan. Så tacksam att min tacksamhet knappt vet några gränser. Och jag MÅSTE få bli den där eventuellt “fjäskiga” föräldern i gruppen (vi var tre föräldrar som gick ihop för dessa OBS) för de måste, måste, måste få tillbaka åtminstone en promille av det de hela tiden ger till mitt barn och mig. Tänker på alla samtal vi haft, hur de alltid tagit sig tid, hur de alltid sett Ivan. Tänker på perioden då han påverkades extra mycket av stimmet i gruppen och de byggde en koja med madrass under i hallen så han själv kunde få gå undan och titta i sagor i fred. Tänker på samtalen kring hans inskolning som var så tuff, så tuff. Tänker på det extra samtalet som handlade om att prata om döden med små barn. Tänker på hur de tog emot det när jag tyckte att en vikarie betett sig knäppt mot min unge vid en hämtning. Tänker på hur Ivan vuxit och utvecklats och på alla gånger han fått tröst i deras famnar vid lämningarna. Tänker på det och vill ge dem hela världen. I stället får de en varsin present. Passade på att köpa två till de på nya avdelningen också. Som hjälpt mig och Ivan att sakta fasa in honom i äldre gruppen nu i vår. Jag kan inte jämföra med andra förskolor men om det är såhär fantastiskt överallt kan jag knappt fatta vilket underbart gäng det finns där ute. En underbetald yrkesgrupp som är hjältar varje dag. Åååh så sentimental nu. Önskar jag kunde visa min uppskattning på något bättre sätt men såhär får det bli. Skrev asfjäskiga personliga kort till alla också. Ehe. Hoppas inga andra föräldrar ser när vi lämnar över.
PS oväntad grej var ändå att han som sålde böckerna, som är en del av paketen, verkligen ONDGJORDE sig över den här tiden när man förväntas köpa saker till “alla lärare och tränare och FAN OCH HANS MOSTER”. Förr i tiden räckte det tydligen med ett äpple? Oh well inte vet jag. Den som får min kärlek ska ha uppskattning och särskilt bra på att välja fina äpplen har jag nog aldrig varit.
Recent Comments