En kompis till mig kämpar med och mot sin cancer just nu. Det är tredje gången. Hon är i min ålder, har två små barn och är en av de roligaste människor jag någonsin känt. Just nu i en tung cellgiftsbehandling. Idag skrev hon en uppriktig och oironisk status på Facebook som gick ut på att hon kände sig bitter och avundsjuk när hon var inne på sociala medier. Att hon skämdes för det och att det kändes som hon lämnade ut för mycket genom att skriva det, men hon skrev det ändå. En tråd med säkert femtio, kanske hundra, kommentarer fyllda av värme och pepp och omtanke och kärlek och kramar följde sedan. En av dem var från mig.
Själv har jag tänkt på det där nästan hela dagen.
Jag tänker på sociala medier och bloggar och media och hur vi framställer oss själva. Och att vi gör både oss själva och varandra en sådan jävla otjänst när vi alltid (nästan) bara berättar om det som är bra. Det som är fint, det som går bra, det vi är tacksamma för, vi visar det som är finast och håller käften om resten. Eller uttrycker oss otroligt distanserat och polerat om det andra. Det är ju så vi på något sätt blivit uppfostrade att göra. En ska inte gnälla. En ska inte klaga. En ska inte vara sur eller ledsen eller bitter eller svag. Det hör inte hemma därute, det blir som att bryta en norm och vem ska orka hålla på och bryta normer hela tiden. Enklare att visa det som är kul och bra.
Det är bara det att det kommer till ett pris, såklart gör det det. Priset blir att vi fortsätter tiga om det som är jobbigast och vi känner oss jävligt fel och utanför när det är svårt.
Jag har funderat på bloggarna jag läser och min egen idag. På mina vänners instagram och de “kändisar” jag valt att följa där. Jag inser att jag saknar det där som är ett absolut kriterium för mig när jag hittar, klickar med, vårdar och behåller vänner i verkliga livet. Jag brukar kalla det för skärvan. Jag behöver omge mig med människor med skärvor i sig. Som inte gömmer dem eller anser att de är något pinsamt eller fult eller något man inte pratar om. Eller ännu värre – blundar för dem även inför sig själva.
Förr i tiden brukade jag säga att jag hade svårt att relatera till människor som aldrig upplevt sorg (det här var för länge sedan) men nu kallar jag det bara för skärvor. Det är en absolut vattendelare mellan människor jag connectar med eller inte. Alla har vi våra kors att bära, det kan nog ingen argumentera emot, men jag tycker det finns en ganska stor skillnad i hur vi förhåller oss till dem. Själv gillar jag människor som inte polerar över de där skärvorna alltför mycket. Eller gör allt för att låtsas som att de inte finns, kanske till och med ljuger för sig själva. Jag tycker människor är ganska ointressanta innan jag känner till deras trauman, eller skärvor, eller det i det hela som gjort dem till de de blivit. Jag kan till och med (och det här är en stor svaghet hos mig, jag vet det och jobbar med den sidan) förakta dem i hemlighet. Tycka att de är… Jag vet inte. Platta. Fega. Vilket jag vet inte är hela sanningen, alla måste få ta sig igenom sitt på sina egna sätt och jag är inte den som ska bestämma metod eller tempo. Men vilka jag bondar med på riktigt eller vilka jag är genuint nyfiken på, det är lite som det är.
Men åter till sociala medier. Här har något liksom blivit lite snett. Det är som att vi alla – smarta och vuxna och mångdimensionella människor – köpt och accepterat bilden av att här ska det vara glättigt. Max en sur eller ledsen status eller bild på nitton glada. Ingen gillar en gnällspik, kanske vi tänker. Ingen bryr sig om mina vardagsbekymmer, kanske vi tänker. Jag orkar inte blotta strupen när ingen annan gör det, kanske vi tänker.
Tills någon plötsligt gör det. Blottar strupen, blir en människa av kött och blod och man finner sig där så himla… Upprymd, mitt i allting. Lättad. Ren. Över att det blev på riktigt, om så bara för en liten stund.
Jag ska tänka på det här lite till. På vem jag är i sociala och digitala kanaler, och på hur väl den överensstämmer med hela mig. Det är inte första gången jag funderar på sånt här idag (var det min förra eller förrförra blogg som hette “på riktigt”, jag minns inte, men det var en önskan och ett mål redan då – att allt skulle vara lite mer på riktigt) så jag vill inbilla mig att jag är relativt transparent med både det fina och det fula, men visst håller även jag tillbaka. Jag har funderar på vad jag gömmer själv. För att jag tycker det är svagt, till exempel.
Jag pratar till exempel nästan aldrig om min nattliga ångest. Tror jag. Den där som kommit sedan Aksel dog och som slår igång nästan varje kväll då jag lägger mig för jag känner mig så sjukt ensam och liten i världen. Den där som är borta när jag vaknar och sedan känns det inte så på hela dagen förrän allt är tyst och Ivan sover och jag är ensam i ett mörkt rum med alla tankar, allt ansvar, alla frågor och den där ensamheten. Det är en existensiell sådan, måste jag tillägga, som inte handlar om att kunna ringa någon för att prata eller att ha en relation till en partner igen. Jag tror liksom den hör ihop med mig nu. Natt-ångesten. Den går hand i hand med min troligen forever uppfuckade sömn efter alla amningsnätter och all kaos vi gick igenom förra året och det innan det. Jag tror jag kommer äta en halv Atarax innan jag lägger mig i alla mina dagar från och med nu. Men det pratar jag ju sällan om. Det känns inte så “starkt” eller som den jag kanske hade velat vara i en perfekt värld.
Poängen är väl att det inte finns en perfekt värld. Inte heller perfekta människor. Och att jag tror att vi gör varandra en stor tjänst om vi aldrig någonsin går med på att låtsas att det är så, inte ens i glättiga sociala flöden.
Idag var Ivan glad vid lämningen. Första gången på… Ett halvår? Mindre? Mer? Det var helt bisarrt. Det känns som det händer något med honom just nu, något bra som har med självförtroende och självständighet att göra. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är men det känns som en kombination av hans förmåga att prata och göra sig förstådd, att kunna resonera och bli resonerad med, att våga interagera med andra barn och inte bli rädd när de låter eller blir arga. Det är en massa småsaker som skett under de senaste veckorna som samlar ihop till den här bilden.
Att han började leka med en för honom helt okänd jämnårig i parken en dag. Att han har haft kul med mina vänners barn. Att han när ett barn kom och ville ta tillbaka sin leksak ifrån honom sade “bara låna” i stället för att släppa den och förskräckt springa till min famn (och sedan gråta). Att han var glad vid lämningen idag och sade “mamma ska bara jobba lite”. Att han i parken ikväll sade ifrån när ett barn tänkte ta grejen han lekte med i sandlådan. Att han tio minuter senare självmant går fram toll barnet för att låna ut grejen för att barnet ska bli glad. Att våra läggningar är sagor och samtal och sedan lugna inskolningar utan fighter. Att han går längre och längre ifrån mig i parkerna. Att han kan gå iväg och leka ensam långa stunder. Att han låter mig trösta honom och lutar sitt huvud mot min axel när han gjort illa sig och det blivit fel. Det är som att han går igenom något som håller på att bilda en positiv spiral, det måste vara något språng som just passerat. Såhär harmonisk och tillfreds med sig själv och sin omgivning har jag aldrig sett honom. Och vi skrattar så mycket just nu. Han vet när han är rolig (i mina ögon) och kan iscensätta situationerna för att jag ska börja skratta. Vi har internskämt nu. Han sjunger så jävla gulligt.
Efter jobbet idag hämtade jag honom – fortfarande lika glad – och vi mötte upp med först en, sedan två, sedan fem, vänner med jämnåriga barn i en park. Köpte hämtmat, slängde ut nån filt, åt och hängde och lekte. Alla barn tillfreds. Alla vuxna glada. Ljuva, ljuva två-års-åldern just nu ändå. Oslagbar.
Men gud vilken dramatisk paus det blev efter förra inlägget? Det var inte ens meningen. Men jag jobbade kvällar både torsdag och fredag för vi hade slututställning på skolan jag jobbar, och sedan dök ju Ivans morbror tillika min älskade, saknade lillebror upp i staden och han bodde hos oss och allt var bara himla härligt och fint sådär som det kan bli när man får träffa en man älskar som man varit ifrån alldeles för länge. Syskon ändå. Det är något med att känna någon sedan så länge man kan minnas. En man kan vara tyst med utan att det någonsin är märkligt, man liksom går där bredvid varann och hamnar i lite olika tankar och bara… är, utan att det är konstlat.
Vi tog det dock inte jättelugnt för på fredagen mötte jag upp honom på en bar med hans vänner, sedan smög vi hem och sov och när Ivan vaknade vid halv nio på lördagen och fattade att hans morbror var i stan och dessutom hemma hos oss, var det liksom fullt ställ hela resten av helgen. Den spenderades promenerandes, både på stan och mellan parker, och vi åkte till Täby och grillade med min syster och hennes tre gulliga barn. För första gången kunde Ivan verkligen ha glädje av sina tre stora kusiner, som är mellan sex och tio år gamla. De tog en sväng ut på gångvägen och “lärde honom att cykla” (läs: gick med en trehjuling med stav på och ledde honom framåt samtidigt som de plockade maskrosor utmed gångvägen) och var borta säkert tre kvart utan oss vuxna närvarande. Vi såg dem på håll och hörde att de gick där och pratade och gullade med Ivan, som stormtrivdes i uppmärksamheten. Han slocknade som en stock på hemvägen sedan. Så nöjd. På söndagen kom min mamma på besök från Uppsala och tja, nu är det ju måndag.
Det kändes dock lite vemodigt att vinka adjö till min bror igår. Både för att han är han och för det där med att ha någon välbekant, vuxen, att dela lite vardag med. Att ha någon i hemmet som liksom… finns där, är två extra armar, det var rätt härligt ändå?
Exempel: jag gick ut med Ivan i parken en morgon vid tio när min bror stannade hemma för att duscha och avsluta sin frukost. Vi möttes upp i parken en timme senare, mötte mamma vid tåget, och anlände hem ytterligare någon timme senare. Då luktade det nytvättat i hela lägenheten och jag insåg att jag råkat gå ifrån en tvätt när jag stuckit ut tidigare den morgonen. Som min bror tagit ut och hängt upp. När jag kommenterade den sa han “ja?” like it was no big deal what so ever. Och det var det ju inte heller. Men den lilla, lilla grejen fick mig nästan gråtfärdig för att jag blev så rörd och det var så fantastiskt: en som hänger tvätt åt en utan att ens fråga. Hade GLÖMT att sånt fanns? Det låter så banalt. Det ÄR så banalt. Jag brukade ju ha det där, jag också, men nu när jag inte haft det på länge kom jag på hur länge sedan det var jag liksom inte gjorde exakt allt: ta hand om barn och hem och mat och disk och tvätt och allt däremellan, själv. Jag tänkte på den flera gånger under dagen sedan. Och när vi hade vinkat av honom vid tåget och Ivan hade gråtit en skvätt och sedan krävt att få gå och vinka till fler tåg från en bro (till vilka han ropade HEJ DÅ CHRISTIAN tio gånger i rad), och vi kom hem och det var ljummen sommarkväll och det fortfarande luktade nytvättat i lägenheten, ja då kändes det allt lite vemodigt. Det får jag ju erkänna.
I övrigt: toppenhelg. Nu börjar en intensiv jobbvecka (till) eftersom jag klockan 06.30 på onsdag hoppar på ett tåg, sen ett flyg, och drar till Oslo. Ivan är hemma med barnvakter och på förskolan och på torsdag kväll är jag tillbaka igen. Då känns det lite som att allt kan bli lugnt och som vanligt igen.
Upplagd av Schmarro kl. 22:15 Inga kommentarer: Skicka med e-postBlogThis!Dela på TwitterDela på FacebookDela på Pinterest
18 maj 2016
Livet. Döden. Det mittemellan.
Orkar knappt tänka på att ivan fick en mandarinbit i halsen imorse så jag fick kasta honom ur vagnen och först göra det jag antar att man absolut inte ska – dvs skaka honom i ren och skär panik- och sedan slänga honom över mitt knä och smälla honom i ryggen. Biten kom upp, Ivan grät förtvivlat en stund, jag skakade som ett asplöv hela förmiddagen, allt gick väl under omständigheterna bra men alltså gud vad han aldrig mer får äta små små klyftor av mandarin i vagnen. Jag VET ju det här. Så varför är jag så jävla dum i huvudet? Klassisk “det händer aldrig mig” i kombination med extrem stress eftersom han vaknade 08.30 imorse och jag försökte hinna lämna innan 09.15 kanske. Nåväl. No need to tillrättavisa mig i kommentarerna för tro mig, jag är extremt medveten om mitt misstag. Så glad att det gick bra. Samt ska ta en ny kurs i första hjälpen för småbarn nu.
Tredje dagen utan dagvila och idag var det en trött fullgubbe som hängde med till parken efter förskolan. Det är inte jätteofta man ser min unge såhär avspänd i en gunga om en säger.
Själv har jag försökt att jobba heltid men behövt lämna jobbet vid kvart i fyra om dagarna och ta igen resten på kvällen en tid nu. Det är en märkbar skillnad när Ivans farmor och farfar, av hälsorelaterade skäl, trillat ur det regelbundna schemat. Det går bra och allt sånt där men det blir dyrt och jag hamnar lite efter inom det jag vill hinna med på jobbet. Men ska absolut inte klaga – han är frisk och vi är fortfarande extremt kära och jag känner ett märkligt lugn i hela min situation. På riktigt undrar jag om jag någonsin ska börja sakna att ha en relation igen? Det känns typ inte så. Har glömt vad man ska ha dem till typ, och tycker alla jag hör talas om verkar kosta mer än de smakar. Oh well, det är knappast som att någon tvingar mig att söka upp en ny relation och det är inte precis som att jag har tid över för en, så det är kanske lika bra att det känns som det känns. Orka gå och sakna.
Har också kommit till ett märkligt stadium i relation till Ivans pappa då jag känner en stor värme och tacksamhet för det som hanns med – att jag fick lära känna honom, få ett barn med honom, att just han blev Ivans pappa, att han var en alldeles unik och egensinnig människa med så stort intellekt, så stort mod och så himla vackra drag, inuti och utanpå. På lördag skulle han ha fyllt 36. Vilken otroligt fjuttig ålder att inte få uppleva. Det är så orättvist och fult och fel, men mitt i allt det där ser jag Ivan i honom eller honom i Ivan och blir tacksam. Svårt att förklara.
Hade samtal på förskolan imorse om Ivans byte av grupp till hösten. Dryftade mitt eget ont i magen över att behöva fatta beslutet men faststod vid att om de tror det är rätt så litar jag på dem. Är tacksam att de ser honom, tänker till kring vad som blir bäst för honom, och nu också: gör en plan för hur övergången blir mild. Den börjar nu, direkt, den här veckan. Först och främst är han med nya gruppen när de “vakenvilar” eftersom han själv allt som oftast skippar dagvilan som hans gruppolare idag ägnar sig åt. Sedan har de gjort ett schema där han och till en början, några av hans nuvarande gruppkompisar, går in till den äldre gruppen och gör saker med dem. Först kanske de är tre fyra från Ivans grupp, sen några färre, och när det inte känns konstigt alls, bara han. Sedan ska jag ha ett möte med hans nya huvudpedagog om några veckor så att vi får lära känna varandra lite. Och om några veckor eller någon månad är planen att Ivan ska börja spendera allt mer av sina dagar hos den större gruppen. Om allt går bra. Om det inte går bra så backar vi lite och görandet långsammare och i kortare stunder. Det känns som den mildaste in- och utfasningen vi kan skapa för honom och jag hoppas så att det här blir bra och bäst för honom under givna omständigheter. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på att han ibland är en liten liten plutt som knappt kan äta med bestick ännu. Vi har ju hela sommaren på oss att träna upp just den förmågan.
Två saker har hänt idag. Det första är att jag har fattat ett för mig, eller egentligen Ivan, ganska stort beslut baserat på magkänsla (och en jävla massa input från vänner och familj). Det andra egentligen det första, vilket är själva beslutet som har fattats.
Vilket är att Ivan, världens mest separationskänsliga barn, kommer att byta avdelning på förskolan till hösten och hoppa in i en grupp med barn som är lite äldre.
Det började med ett samtal från förskolechefen (som är underbar, chef för vår förskola som har fem avdelningar där varje avdelning tillhör en årskull och har övningar inom bild, musik, dans och skapande anpassade för denna grupps sammanslagna utveckling, kortfattat). Hon berättade att de under senare delen av våren har samtalat kring Ivan och var han befinner sig språkligt och matematiskt och intellektuellt och vad han stimuleras av, tycker är roligt, går igång på och så vidare. Och att de utifrån dessa samtal enats om att de ville föreslå att han hoppar upp/över en grupp till hösten.
Idag är han äldst i sin grupp, har pratat långa meningar länge, räknar och identifierar de flesta bokstäver och siffror och är liksom lite lillgammal, om man kan säga så om en tvååring? Samtidigt som han ju är ett känsligt barn, ett som blir pytteliten och ledsen vid nästan varje lämning, som tycker det är stimmigt med höga ljudnivåer (gäller främst små barn, han blir nästan bara störd av barn, sällan vuxna, tror det har att göra med förutsägbarhet i rörelse- och ljudmönster), som behöver sina trygga vuxna, dvs pedagogerna som han knutit an till och som är hans fasta punkter i dagarna. Det finns ett tydligt pro och ett tydligt con i denna ekvation, märker ni det?
I alla fall. Till hösten har det nu öppnat sig en plats i gruppen ovanför Ivans, vilket i så fall blir en grupp av barn som är alltifrån några månader äldre än Ivan (de som är födda sent på året 2013) uppemot ett drygt år äldre. Förskolechefens förslag var att vi under våren och sommaren, baserat på Ivans lust och takt och personlighet, börjar låta honom allt mer umgås med den gruppen och den gruppens pedagog som också kommer att vara kvar nästa år och som han redan umgåtts med en del eftersom hon är bildpedagog och står för Ivans grupps skapandeövningar två dagar i veckan. Ett tillfälle att göra det är till exempel på den gruppens “vakenvila” – dvs när de tar det lugnt och läser sagor och lyssnar på ljudböcker men inte sover – den har Ivan redan varit med på eftersom han börjat hoppa över dagsömnen allt oftare och hans tre pedagoger då är upptagna med alla andra i hans grupp, som sover, samt att hinna ta sina egna lunchraster. Andra tillfällen är att låta Ivan vara med på fler av deras övningar och umgängen men att låta honom göra det i sin takt – vill han springa in till sin avdelning så får han det. Och att lägga vikt vid att låta honom lära känna den pedagog som i så fall blir hans till hösten.
Så beskrevs förslaget för mig tidigare idag. Jag blev helt… nervös? Och nollställd? Samt gråtbenägen? Lite darrig på underläppen allra minst. Var är ens medförälder när en behöver den som bäst? Min lilla pyyyyyyys, hur ska jag göööööra, tänkte jag febrilt.
Lyssnade noga på allt förskolechefen sade, ställde många följdfrågor av karaktären: hur skulle en sådan ut- och infasning kunna gå till? Kan inte en av Ivans nuvarande pedagoger omplaceras efter sommaren till den här gruppen? Snälla? Hur tror ni han skulle påverkas av den typen av förändring? Vad tror de nuvarande pedagogerna om det här? Hur är den äldre gruppens karaktär som grupp? Hur är den gruppens pedagoger i sina karaktärer? Chefen besvarade tålmodigt alla mina frågor, gav mig helgen att tänka på saken och i slutet av samtalet hade jag ändå en förnimmelse av magkänsla – jag tror det här kan vara rätt för Ivan.
Men det kändes ändå mycket snurrigt, så jag messade cirka halva släkten och vänner med barn i förskoleålder eller som känner Ivans personlighet och beskrev det nya som jag behövde ta ställning till. Responsen var unison – nästan alla var överens om att det här nog är bra. Om övergången blir mild. Det är liksom den det hänger på – att knyta an till tre nya pedagoger varav den ena känner han redan lite, kommer han att klara av fint om det får gå långsamt. Att lämna barnen i gruppen som han lärt känna under året som gått och lära känna ett gäng nya tror jag också kommer gå bra till slut. Det är inte som att han älskar att befinna sig mitt i gruppen som det är idag, håller sig gärna i utkanten eller umgås i mindre grupper om två eller tre andra barn som mest. Den personligheten kommer han väl att behålla så länge han behöver det, oavsett ålder på de andra barnen omkring honom, tänker jag. Och att umgås med lite äldre, snarare än lite yngre, tror jag faktiskt kan gynna hans personlighet och intellekt. Jag tror det! Men jag vet inte?
Åh, att behöva fatta sådana här beslut själv. Så himla svårt. Så himla ömtåligt och bräckligt och mycket att ta ställning till. Så himla tomt på medförälder att bolla med. För att inte tala om Ivans nuvarande grupps föräldrar! Jag har minst två där som jag ju verkligen GILLAR, med vilka jag hörs och träffas med på fritiden och sånt. Hur ska JAG klara det här? Mitt inre kaosade i beslutsångest i fyra timmar eller så, under vilka jag ringde en vän vars äldre barn går på Ivans förskola och som känner hans “nya” pedagoger om vi byter grupp. Hon sade att de var helt ljuvliga och underbara, alla tre. Ungefär där tror jag att jag fattade ett beslut. Det här får bli bra. Jag tror det blir bra.
I stället för att våndas mer över helgen gjorde jag då som jag brukar när det handlar om stora beslut. Gick på något slags magkänsla i kombination med den typ av fakta jag kunnat samla in under ganska kort tid, och bara bestämde mig. Exakt så gick det till när jag landade i att köpa vår lägenhet som vi bor i osedd. Jag bara: nu är det såhär och nu måste jag bestämma mig. Fuck det där med att det väntar något bättre runt hörnet om jag bara funderar lite till. Nu kör vi. No regrets. Det kommer inte bli klarare om jag väntar en vecka till. Jag måste gå på det här nu. Jag hatar att befinna mig mittemellan val. Vill bara välja en riktning och köra på den.
Så jag ringde chefen igen. Sade att jag var på, om hon verkligen kunde lova mig att det här var baserat på något de, utifrån sina professioner, trodde var bäst för mitt barn och inte en fråga om att lösa en logistik med en plats över i en grupp och en lång kö till en annan. Jag bad henne beskriva hur vi skulle planera för övergången så att den sker i så mycket Ivan-takt det går och det ska hon nu ha möte med alla involverade pedagoger i och återkomma till mig i morgon med en plan för detta. Som jag ska få tycka till om. Och när vi är överens om att planen verkar så solid den kan bli (nej, det fanns tyvärr inte möjlighet att schemalägga om hela verksamhetens pedagoger så att mitt barn fick med sig sina pedagoger till den äldre gruppen, ehe, men it was worth a try right?) så kommer det att börja ske. Nu, redan i vår, så att omställningen i höst inte blir lika stor. Som en bonus kommer detta också innebära att en av mina bästa vänners barn kommer att erbjudas en plats i samma grupp – inte av den anledningen men för att de stått i kö ett år och det finns ytterligare en plats att fylla i den äldre gruppen. De får skolas in tillsammans och de känner redan varandra sedan innan. Så det kommer ju underlätta. Kanske.
Recent Comments