En kompis till mig kämpar med och mot sin cancer just nu. Det är tredje gången. Hon är i min ålder, har två små barn och är en av de roligaste människor jag någonsin känt. Just nu i en tung cellgiftsbehandling. Idag skrev hon en uppriktig och oironisk status på Facebook som gick ut på att hon kände sig bitter och avundsjuk när hon var inne på sociala medier. Att hon skämdes för det och att det kändes som hon lämnade ut för mycket genom att skriva det, men hon skrev det ändå. En tråd med säkert femtio, kanske hundra, kommentarer fyllda av värme och pepp och omtanke och kärlek och kramar följde sedan. En av dem var från mig.

Själv har jag tänkt på det där nästan hela dagen.

Jag tänker på sociala medier och bloggar och media och hur vi framställer oss själva. Och att vi gör både oss själva och varandra en sådan jävla otjänst när vi alltid (nästan) bara berättar om det som är bra. Det som är fint, det som går bra, det vi är tacksamma för, vi visar det som är finast och håller käften om resten. Eller uttrycker oss otroligt distanserat och polerat om det andra. Det är ju så vi på något sätt blivit uppfostrade att göra. En ska inte gnälla. En ska inte klaga. En ska inte vara sur eller ledsen eller bitter eller svag. Det hör inte hemma därute, det blir som att bryta en norm och vem ska orka hålla på och bryta normer hela tiden. Enklare att visa det som är kul och bra.

Det är bara det att det kommer till ett pris, såklart gör det det. Priset blir att vi fortsätter tiga om det som är jobbigast och vi känner oss jävligt fel och utanför när det är svårt.

Jag har funderat på bloggarna jag läser och min egen idag. På mina vänners instagram och de “kändisar” jag valt att följa där. Jag inser att jag saknar det där som är ett absolut kriterium för mig när jag hittar, klickar med, vårdar och behåller vänner i verkliga livet. Jag brukar kalla det för skärvan. Jag behöver omge mig med människor med skärvor i sig. Som inte gömmer dem eller anser att de är något pinsamt eller fult eller något man inte pratar om. Eller ännu värre – blundar för dem även inför sig själva.

Förr i tiden brukade jag säga att jag hade svårt att relatera till människor som aldrig upplevt sorg (det här var för länge sedan) men nu kallar jag det bara för skärvor. Det är en absolut vattendelare mellan människor jag connectar med eller inte. Alla har vi våra kors att bära, det kan nog ingen argumentera emot, men jag tycker det finns en ganska stor skillnad i hur vi förhåller oss till dem. Själv gillar jag människor som inte polerar över de där skärvorna alltför mycket. Eller gör allt för att låtsas som att de inte finns, kanske till och med ljuger för sig själva. Jag tycker människor är ganska ointressanta innan jag känner till deras trauman, eller skärvor, eller det i det hela som gjort dem till de de blivit. Jag kan till och med (och det här är en stor svaghet hos mig, jag vet det och jobbar med den sidan) förakta dem i hemlighet. Tycka att de är… Jag vet inte. Platta. Fega. Vilket jag vet inte är hela sanningen, alla måste få ta sig igenom sitt på sina egna sätt och jag är inte den som ska bestämma metod eller tempo. Men vilka jag bondar med på riktigt eller vilka jag är genuint nyfiken på, det är lite som det är.

Men åter till sociala medier. Här har något liksom blivit lite snett. Det är som att vi alla – smarta och vuxna och mångdimensionella människor – köpt och accepterat bilden av att här ska det vara glättigt. Max en sur eller ledsen status eller bild på nitton glada. Ingen gillar en gnällspik, kanske vi tänker. Ingen bryr sig om mina vardagsbekymmer, kanske vi tänker. Jag orkar inte blotta strupen när ingen annan gör det, kanske vi tänker.

Tills någon plötsligt gör det. Blottar strupen, blir en människa av kött och blod och man finner sig där så himla… Upprymd, mitt i allting. Lättad. Ren. Över att det blev på riktigt, om så bara för en liten stund.

Jag ska tänka på det här lite till. På vem jag är i sociala och digitala kanaler, och på hur väl den överensstämmer med hela mig. Det är inte första gången jag funderar på sånt här idag (var det min förra eller förrförra blogg som hette “på riktigt”, jag minns inte, men det var en önskan och ett mål redan då – att allt skulle vara lite mer på riktigt) så jag vill inbilla mig att jag är relativt transparent med både det fina och det fula, men visst håller även jag tillbaka. Jag har funderar på vad jag gömmer själv. För att jag tycker det är svagt, till exempel.

Jag pratar till exempel nästan aldrig om min nattliga ångest. Tror jag. Den där som kommit sedan Aksel dog och som slår igång nästan varje kväll då jag lägger mig för jag känner mig så sjukt ensam och liten i världen. Den där som är borta när jag vaknar och sedan känns det inte så på hela dagen förrän allt är tyst och Ivan sover och jag är ensam i ett mörkt rum med alla tankar, allt ansvar, alla frågor och den där ensamheten. Det är en existensiell sådan, måste jag tillägga, som inte handlar om att kunna ringa någon för att prata eller att ha en relation till en partner igen. Jag tror liksom den hör ihop med mig nu. Natt-ångesten. Den går hand i hand med min troligen forever uppfuckade sömn efter alla amningsnätter och all kaos vi gick igenom förra året och det innan det. Jag tror jag kommer äta en halv Atarax innan jag lägger mig i alla mina dagar från och med nu. Men det pratar jag ju sällan om. Det känns inte så “starkt” eller som den jag kanske hade velat vara i en perfekt värld.

Poängen är väl att det inte finns en perfekt värld. Inte heller perfekta människor. Och att jag tror att vi gör varandra en stor tjänst om vi aldrig någonsin går med på att låtsas att det är så, inte ens i glättiga sociala flöden.