Vi är hemma och det känns som jag varit borta i en evighet och en kvart på en och samma gång.
Att plötsligt, efter 18 månader och 13 dagar av INTENSIV varje dag-samvaro, lämna en gråtande liten älskad på förskolan och sticka till Arlanda, ta ett plan till New York like it’s 2008 eller däromkring och sedan förväntas ställa om sig, sova på nätterna, njuta av “egentid” och “vuxentid” var ett uppdrag jag inte lyckades fullfölja med bravur. Det kan vi väl erkänna. Men jag gjorde det i alla fall, jag satte mig på det där planet och den dagen hade all min eskalerade ångest kring Ivans inskolning och det som hände både på och utanför förskolan liksom blivit för stor för mig att hantera. Jag tänkte att det var lika bra att jag åkte – vi hade jobbiga dagar innan och Ivan verkade ömsom arg på mig och ömsom orolig att jag skulle ta ett endaste steg utanför hans synfält. Vårt vanliga superintensiva liv upphöjdes till tusen, och själv velade jag som bekant in i det sista om jag ens skulle ta mig iväg. Det kändes så fel, men som sagt: när dagen väl var kommen kändes det som att HAN skulle må bättre av en liten paus från mig och oss och det var den känslan jag höll fast i när jag drog.
Därmed inte sagt att det var fruktansvärt konstigt, och jobbigt, och svårt. I början hördes jag och Ivans mormor, hon heter alltså Anki, precis hela tiden. I realtid visste jag hur han mått när han vaknat, vad de lekte, hur han åt, och ungefär hur dagis fungerade (inte allt – hon besparade mig de värsta bitarna för att hon fattade att jag skulle må för dåligt av att höra om det, om hans förtvivlan vid lämningarna eller den dagen då förskolan ringde och sade att Ivan nog behövde gå hem tidigare eller den dagen hon hämtade och alla tretton barn grät samtidigt) och informationen fick mig att å ena sidan längta hem något alldeles frukstansvärt, å andra sidan vara lugn i vetskapen om hur otroligt mycket han älskar sin mormor. Han var nämligen glad med henne exakt alla dagar. Inga gråtutbrott, inga långa läggningar (han somnar på mellan tio minuter och en kvart med henne – vet inte ens vad jag ska TÄNKA om detta, för mig tar det nästan alltid närmare en timme och att klappa honom på huvudet och ryggen sådär som mormor säger att hon gör *han gillar det* kommer inte på fråga, han vill inte), ingen dålig aptit, det enda ledsna hade varit kring förskolan. Och den gick han bara i en och en halv dag när jag var borta. Den övriga tiden hängde han alltså med mormor och jag fick den ena mysiga bilden efter den andra till min telefon. Såg hur han skrattade och låg och vilade på hennes bröst och lekte med olika traktorer och ja, hade det helt himla underbart. Så skönt att veta att han känner så för henne, jag visste det nog egentligen redan innan men kunde ju inte veta hur 4,5 dygn skulle fungera. Men det gjorde det alltså, fungerade. Utmärkt, till och med. Han hade pratat om mig en del och mormor hade berättat en saga om hur mamma flög flygplan och hur de skulle åka och hämta mig på flygplatsen när det blev måndag.
Själv hade jag ganska svårt att sova, och ibland att ta mig igenom dagarna utan stor hemlängtan. Det är ju inte så himla coolt att skriva det här, men alltså jag känner mig så halv utan honom. Går runt där i en stad jag älskar men känner inte så mycket för saken? En sida av mig ville få dagarna att bara gå, så att jag fick sätta mig på planet hem. Om nätterna sov jag mellan ungefär elva och fyra, sedan vaknade jag och väntade in dagarna. Var inte helt sällan ute och promenerade, ensam, redan vid sju på morgonen. Igår morse kändes det faktiskt så himla skönt att det var söndag och att den här dagen skulle ta mig hem igen. Jag var orolig för att komma hem till Ivan och hur han skulle ta det. Vi hade bestämt att vi skulle umgås alla tre hela dagen, så att han fick välja sin person.
De mötte mig på Arlanda i morse. Jag såg honom på långt håll i sin mormors famn. Hon pekade åt mitt håll, han såg mig och slet sig ur famnen och sprang mot mig. Jag kramade honom och han hoppade glatt upp i min famn. Blev sedan generad en kort stund, smög runt och pekade på olika gatbrunnar och log liksom under lugg. Men det var i princip det enda som var annorlunda på hela dagen, och det gick över snabbt. Vi åkte tillsammans till Stockholm och lämnade min väska hemma, och gick ut igen. Ivan pratade i ett och bubblade om traktorer och lastbilar och hästar och bilar och gungor och allt det där han ständigt pratar om. Han sov och vi åt lunch. Han vaknade och åt lite han också. Vid två åkte mormor hem och han vinkade till henne men blev inte ledsen. Vi lekte vidare i en park och han kändes inte sådär otryggt klängig och arg på mig som förra veckan. Vi gick till Frida och Frans och hälsade på deras nu en vecka gamla bebis. Ivan var glad och harmonisk hela återstoden av dagen. Vi åt middag hemma, han och jag, och han strålade som en sol. Läggningen var lite hetsig och lång, men inga tårar fälldes, mer ett slags halvt irriterad upphetsning.
Det var så skönt att komma hem igen. Jag är lugnare i själen än på länge nu. Imorgon är det förskolan igen, Ivans tredje vecka ska börja och jag ska – på riktigt – återgå till jobbet. Oroar mig iofs för hur det ska gå med tanke på förskolan och ensamstående och allt det där, men har fått ihop ett bra schema som jag tror håller den här första tiden. Måndagar, onsdagar och fredagar hämtar jag halv tre. Tisdagar och torsdagar hämtar hans barnvakt eller hans farmor, samma tid. Det bör fungera, det bör gå bra. Det får kosta att jag bara jobbar 80%, vad är pengar egentligen i en sådan här situation? Vi får klara oss på det vi får in, det kommer vi göra.
Några korta fakta då, innan jag ska skölja ur en hårfärg ut mitt hår (såg på alla foton som tas här att jag har grönt hår och så kan vi inte ha det) och gå ut och äta (på Ivan Ramen i kvarteret), om dagen idag och lite annat som hänt:
* vårt hotell är så underbart perfekt, läge, rum, stämning, personal, allt allt allt är perfekt (utom täcket som är jättevarmt kom jag på nu): Hotel on Rivington i Lower East Side. Kommer typ aldrig vilja bo på andra hotell från och med nu?
* idag har vi bara gått och gått och gått. Greenwich Village, West Village, Soho och lite olika parker och squares har fått sin beskärda del av mina *tittar på fitbit i realtid* 19.257 steg. Frukost på Clinton Street Baking Company och lunch på Westville och obligatorisk frozen Margerita på Cow Girl.
* jag har haft tryck-över-bröstet och tårar-bakom-solglasögon-ångest några gånger över Ivan och att han inte är med mig och hos mig och att han är på förskolan och fortfarande är förkrossad vid lämningar, ett par gånger. Kräver helt skilt många rapporter från mormor som gör ett kanonjobb hemma och de verkar ha det så himla härligt tillsammans. Han letar om mig ofta och då berättar Anki historien om mamma och flygplanet och att de ska hämta mig på flygplatsen på måndag och han verkar tycka det är helt okej. Längtar ihjäl mig och känner mig halv.
* vädret är helt toppen, typ 28 grader och shorts och linne-väder.
* har ej shoppat alls vilket känns bra. Däremot undrar jag om det inte får lov att bli en klänning till bröllopet ändå.
* har i princip ej sovit alls heller. Igår var vi på impro comedy UCB East och jag fixk hem tidigare än Frida och Håkan för att försöka sova ut. Tog en insomningstablett och sov mellan 23 och 03.30 men sedan dess: vaken. Så besviken på min sömn-förmåga alltså. Så kass.
Ja, nog om oss. Vi har det jättebra och när jag inte är orolig över hemmet och känner mig som en skurk som drog, har vi det faktiskt jättefint.
Kunde inte hålla mig, wi-fi fanns på planet och jag fick därmed en möjlighet att sms:a med Ivans mormor och did i do it? Yes i did. Vi har flugit i säkert sex timmar nu och jag kan inte slappna av. De andra sover. Alltså inte hela planet men mitt resesällskap. Och många andra. Jag har tittat på några halva filmer (while we were young, Hotel Marigold, en doku om en apa), spelat lite spel på skärmen, ätit mat, druckit en whiskey och en jävla massa vatten, börjat läsa tre olika böcker. Men hittar inte ro. Jag tror att min kropp varit så uppe i varv, så länge nu, att den inte fattar att det finns något som heter slappna av och vila. I mitt huvud bor Ivan och i min fantasi följer jag varje steg han tar, som vanligt.
Enligt mormor går det superfint där hemma. Hon märker ingen skillnad på honom alls utan han pysslar och leker och äter och bajsar och busar och skrattar som vanligt. Själv har jag inte hört honom skratta i princip en enda gång på en vecka nu, så jag känner mig mycket glad för den rapporten. Fick till och med en bild där han ligger och gosar i hennes famn på ett mycket avspänt sätt. Har aldrig hänt mig, banne mig. Men förutom att jag undrar vad i denna ekvation som är mitt fel, som jag kan sparka lite på mig själv pga “dålig förälder” för, så är jag så lättad och glad att han just nu verkar leva livet därhemma med mormor. Kanske behövde vi båda en paus ifrån varandra. Kanske lät jag min vånda inför resan spilla över och addera till hans våndor inför alla nya separationer vi genomgått. Vem vet, egentligen. Och vad spelar det för roll. Nu sitter jag här, över Kanada någonstans, och det är minus 50 grader utanför fönstret.
I new york däremot, är det 31 grader. Och ska så förbli hela veckan. Jag insåg att jag inte längre äger festliga kläder så antingen kommer jag till bröllopet på lördag o-festligt klädd, eller så får jag hitta något på plats under torsdag eller fredag. Har också tänkt mycket på konsumtion på sistone, och att jag ska bli bättre på det (alltså på att inte konsumera), av miljöskäl. Gäller framförallt Ivan, som faktiskt inte behöver fler leksaker i plast (eller annat material), men också mig. Men kanske att jag hittar något på second hand? Vi kommer väl förmodligen ta en vända till Williamsburg och Beacons Closet. Tänk om det inte finns kvar. Jag har ingen aning, har inte hunnit följa med i vänners reseuppdateringar de sista åren.
Så ovant det här med egentid. Hur fan var det man njöt nu igen? Kanske måste köpa en whiskey till.
Tuffa tider. Efter en helg med en Ivan som protesterat så fort jag rört mig mer än två decimeter ifrån honom och som dessutom varit extra trött, känslig, ledsen och ilsken precis hela helgen, kände jag mer än under första inskolningsveckan (vilket man inte trodde var möjligt men jorå) att neeeeeeeej det här är så jobbigt, det går inte, det kan inte vara bra. Arton månader av att bygga upp hans tillit och förtroende och så swoosh, en vecka och det är borta. Det har gråtits tårar bakom solglasögon både här och där i helgen, och jag har försökt rådgöra med både psykologer (jag känner) och pedagoger (jag känner) kring hur jag ska förhålla mig. Det är nämligen inte bara det här med inskolningen. Det finns ju ett ytterst dåligt timat element av en resa jag planerat i sju månader och ett bröllop i USA jag tänkt att närvara vid, medan Ivan är hemma med mormor. Jag vet helt ärligt inte om jag kommer komma iväg. Det är så svårt. Dagens lämning var katastrof igen, tyckte alltså jag. Pedagogerna tyckte inte det, och det vet jag med anledning av att jag krävde ett enskilt möte med hon som är ansvarig för Ivans avdelning vid hämtning idag, men jag kommer till det snart.
Innan detta möte hade jag också ett långt telefonsamtal med vår psykolog, hon som vi träffat sedan Ivan var tre eller fyra månader. Jag dryftade där hur otroligt jobbigt jag tycker det känns med förskolan och att jag inte vet om det är jag som upplever det extra mycket med tanke på vår situation, att jag inte har en medförälder att bolla med och att jag och Ivan ju varit varandras “allt” i hela hans liv, eller om det här är vanliga känslor hos föräldrar och barn (vissa) under inskolning. Vi har pratat om den här resan länge och hon har menat att men tanke på Ivans och mormors starka anknytning och trygga band sedan han var spädbarn, så kommer det att gå bra. Ivan kommer att sakna mig javisst, men ha det tryggt med sin mormor som bor hos oss i stan och håller våra rutiner och ger honom massor av kärlek och närhet och pratar om att mamma flyger flygplan men kommer snart hem igen. Detta har vi liksom gått igenom och planerat grundligt, och det kändes helt okej. Tills inskolningen började, och hur allt känns efter den. Nu vet jag inte längre. Allt inuti mig säger att neeeeeej, det går inte, jag kan inte åka, det får vara värt tio tusen och att jag sviker en kompis (som jag tjatat med på resan enbart som sällskap till mig över helgen) för Ivan är viktigast, alltid viktigast. Men samma sekund som jag tänkt den tanken klart skriker något annat i mig neeeej, det här var ju MIN grej, MIN enda grej på hela året som JAG skulle få göra för MIN skull, jag MÅSTE få komma bort en liten liten stund, bara en enda gång, jag drunknar i det här annars. Ja, ni hör ju. Dubbla känslor upphöjt till miljoner.
I alla fall. Psykologen lugnade mig och sade att JA, det här är skitjobbigt för Ivan och kanske ännu mer för mig, men NEJ, inget i hans reaktioner betyder att han är ett extra otryggt barn och JO, han kommer klara att vara utan mig över helgen OCH fortsätta på förskolan (med kortade dagar, han är där 2-3 timmar i stället för heldagar när mormor är här) och fortsätta att knyta an till pedagogerna där, som han redan börjat knyta band till. Hon sade att jag skulle komma ihåg det där med en gråskala, att allt inte är svart eller vitt, att det inte är antingen eller med relationer mellan sig själv och sitt barn. Det är inte “perfekt” eller “värdelöst” och en relation kan utsättas för påfrestningar. Hon sade att hon kunde lova mig, jo jag tvingade henne att säga det och hon gjorde det, att vad jag än förstör genom att åka kommer vi att kunna laga när jag kommer hem för att vi har en trygg anknytning i grunden och Ivan är ett tryggt barn. Hon sade att jag skulle vara glad att Ivan i början väljer ut en vuxen som han sitter i knät med hela dagarna, att det är den basen han behöver först och att när han lärt sig att hon finns där kommer han att börja experimentera och leka, men att jag ska se det som något fint han gör för sig själv. Han väljer en vuxen och han gör henne till sin, det är bra och inte dåligt. Jag grät med henne i luren och hon var, som vanligt, helt underbar med mig. Sedan gick jag till förskolan och satte mig i ett enskilt samtal med den pedagog som dels är ansvarig för Ivans avdelning och dels är den som Ivan knutit an till och som har hand om honom om dagarna. Jag bad henne berätta helt ärligt för mig hur hon tycker att det går med Ivan och om han klarar sig fint i hennes mening. Hon menade att han har det bra, han tyr sig till henne och blir ledsen om hon går iväg, men att de här första veckorna går ut på att lära honom och de andra barnen att de är trygga hos personalen. De finns där för honom, menade hon, och vi tar det i barnens takt. Han sover med henne på vilorna och när han känner sig för nyfiken för att sitta stilla hos henne drar han iväg på små upptäcktsfärder. Hon sade att hans nyfikenhet var så stor och att det vore bra för honom att fortsätta komma in även när jag är borta, om så bara för ett par timmar.
Så då bestämde vi det. Just nu är planen att jag åker. Jag har ont i hela magen av tanken och vet inte om jag kommer klara av det, men vi håller oss till den planen i alla fall. Tills vidare. Har gjort en bok till Ivan med hans (levande) familjemedlemmar som han kan sitta och peka i och titta på när jag är borta.
We made it, första veckan är över! Och even better: alla mår bra, alla är välbehållna, en av oss är lite sliten känslomässigt bara.
Och jag vore ju dum om jag försökte sticka under stol med att en stor del av all ångest och vånda jag känt inför det här med att lämna Ivan i förskolans händer de senaste dagarna haft att göra med… Ja men ni vet, Min Grej. Min Situation. My Thing, det där med Ivans pappa och min situation som ensamförälder som blir mer och mer och mer naturlig att deala med till vardags men som vid speciella tillfällen gör sig extra påmind. När jag är utanför normen lite mer tydligt än annars. Som vid en inskolning på en förskola, till exempel. När man byter era i en barndom, eller en ny tid som föräldrar träder in. Det är de små sakerna som gör det, det är när de adderas på hög som det blir för mycket att orka med till slut. Det är när det står “Föräldrar: Carolina” under Ivans namnskylt i hallen på förskolan och pluralformen i “föräldrar” gör att mitt namn ser så ensamt ut bredvid. Det är när alla andra barnen i gruppen har två föräldrar och Ivan bara har en. Det är när jag hör dem prata sinsemellan och resonera kring huruvida deras trötta inskolade barn ska få gå hem och äta eller om det blir bättre att de går till parken. Det är när jag går från första hämtningen och det kliar i mig att få ringa någon för att prata igenom allt med dagen som gått, men fastnar stående med telefonen i handen för att den ende jag egentligen vill ringa är Ivans andra förälder, den som inte längre finns. Det är när vi går direkt från förskolan till parkerna och jag tänker att jag gör hela jobbet själv, det där som är så skönt att dela med någon. Det är då, och i kombination med att det ju förstås ÄR jobbigt att lämna sitt barn i början, som det liksom blir för mycket.
Så jag har varit himla trött den här veckan och nu är den över. När jag gick hem på kvällen med Ivan i vagnen kände jag inte den allra minsta avunden på de som satt över ett glas vin i sommarvärmen på Bananas uteservering. Jag ville bara hem, hem och byta om till mjuka kläder och lägga Ivan i mitt knä och höra honom klunka sin välling och ta små pauser för att utbrista några av alla de där orden han kan. Jag ville lägga honom i min säng och inte hans egen och jag ville höra honom somna. Allt det där gjorde jag. Och jag känner ett lugn inför att det är en liten paus nu i inskolandet och förskolandet och allt det nya. Nu får det bara vara som förut en stund, imorgon tar vi bussen till Ivans farmor och farfar och inte förrän på måndag börjar allt om igen.
Recent Comments