Kunde inte hålla mig, wi-fi fanns på planet och jag fick därmed en möjlighet att sms:a med Ivans mormor och did i do it? Yes i did. Vi har flugit i säkert sex timmar nu och jag kan inte slappna av. De andra sover. Alltså inte hela planet men mitt resesällskap. Och många andra. Jag har tittat på några halva filmer (while we were young, Hotel Marigold, en doku om en apa), spelat lite spel på skärmen, ätit mat, druckit en whiskey och en jävla massa vatten, börjat läsa tre olika böcker. Men hittar inte ro. Jag tror att min kropp varit så uppe i varv, så länge nu, att den inte fattar att det finns något som heter slappna av och vila. I mitt huvud bor Ivan och i min fantasi följer jag varje steg han tar, som vanligt.

Enligt mormor går det superfint där hemma. Hon märker ingen skillnad på honom alls utan han pysslar och leker och äter och bajsar och busar och skrattar som vanligt. Själv har jag inte hört honom skratta i princip en enda gång på en vecka nu, så jag känner mig mycket glad för den rapporten. Fick till och med en bild där han ligger och gosar i hennes famn på ett mycket avspänt sätt. Har aldrig hänt mig, banne mig. Men förutom att jag undrar vad i denna ekvation som är mitt fel, som jag kan sparka lite på mig själv pga “dålig förälder” för, så är jag så lättad och glad att han just nu verkar leva livet därhemma med mormor. Kanske behövde vi båda en paus ifrån varandra. Kanske lät jag min vånda inför resan spilla över och addera till hans våndor inför alla nya separationer vi genomgått. Vem vet, egentligen. Och vad spelar det för roll. Nu sitter jag här, över Kanada någonstans, och det är minus 50 grader utanför fönstret.

I new york däremot, är det 31 grader. Och ska så förbli hela veckan. Jag insåg att jag inte längre äger festliga kläder så antingen kommer jag till bröllopet på lördag o-festligt klädd, eller så får jag hitta något på plats under torsdag eller fredag. Har också tänkt mycket på konsumtion på sistone, och att jag ska bli bättre på det (alltså på att inte konsumera), av miljöskäl. Gäller framförallt Ivan, som faktiskt inte behöver fler leksaker i plast (eller annat material), men också mig. Men kanske att jag hittar något på second hand? Vi kommer väl förmodligen ta en vända till Williamsburg och Beacons Closet. Tänk om det inte finns kvar. Jag har ingen aning, har inte hunnit följa med i vänners reseuppdateringar de sista åren.

Så ovant det här med egentid. Hur fan var det man njöt nu igen? Kanske måste köpa en whiskey till.