Idag hälsade jag och Ivan på de 11 barn som kommer bli han förskolekompisar i höst, och deras föräldrar. Vi var på förskolans UNDERBARA innergård och Ivan njöt varje sekund. Det fanns så mycket kul att upptäcka. En kunde spela boll på en plan med låga basketkorgar utmed kanterna. En kunde klättra uppför artificiell kulle med rutschkana. En kunde leka med TUSEN sandlådegrejer. Och mycket annat. Vi var där en dryg timme och Ivan satt stilla noll sekunder för allt var så kul. Mest bollarna, han är verkligen inne i bollfas. De andra barnen kändes mindre och yngre och eftersom det bara var 2014-barn var ju en del av dem det också. Föräldrarna trevliga. Alla i par. Vid presentationsrundan berättade alla vem som var vems barn och partner. När det var min tur insåg jag att jag inte visste hur jag skulle preSentera min familj på två, så jag sade helt enkelt i tomrummet som uppstod då jag berättat vem Ivan var och vem jag var, att vi var ensamma. Sade inget om döden eller hans pappa, det kommer väl fram senare tänker jag. Just nu räckte det med att de fick veta att vi bara var två. Tänkte jag.
Förskolan verkar i alla fall mycket underbar. Ivan röjde mest av alla barn. Undrar om han någonsin kommer kunna sova i grupp alltså.
Hej från jobbet! Här sitter en annan och har stort hjärtsnörp över det faktum att Ivan börjat gråta vid överlämningar till hans två barnvakter. Han har ju tant Lena två dagar i veckan, och Amanda en kväll i veckan. Gillar dem båda massor, och han blir glad en minut efter att jag gått, men både förra veckan, igår och idag har det varit rent vidrigt att gå hemifrån. Han känner på sig vad som är på gång och börjar i princip att gråta och klänga på mig så fort de anländer. Så himla normal reaktion, säkert, och så himla icke-unik fråga/känsla jag går med här, men att genomleva det själv är ingen dans på rosor ska jag be att få berätta.
Igår kväll när Amanda skulle vara med honom över kvällen började han gråta och klänga sig fast vid mig så fort hon kom i i hallen. Jag var på vippen att ställa in hela kvällens planer för det gör så jävla ont att se honom ledsen. Går emot alla instinkter att lämna honom då. Kan knappt. Så jag stannade hemma lite längre än planerat, missade middagen, och först efter en dryg timme då han satt glatt och lekte med Amanda på golvet vågade jag gå.
Allt gick för övrigt lysande så fort jag gick. Såklart. Både läggning och sovning med Amanda gick sedan som DANS (tror ni inte ungen sover HELA natten utan uppvak?) och själv sov jag i Frida och Frans gästrum, ett kvarter bort. För att få “sova ut”. Inte för att jag sov speciellt mycket alls. Hade druckit några glas vin igår, varit på konsert med vänner, gått hem elva och låg sedan och vred mig i våndor och oroade mig över hur Ivan och Amanda hade det (de låg tydligen och soooooov gott båda två) och väntade hela himla natten på att klockan skulle bli sju så att jag fick gå hem igen. Kom hem lagom tills de vaknade. Ivan utvilad och glad. Inte så mycket jag, heh, men får väl skylla mig själv.
Idag var det dags för Lena att vara med Ivan när jag skulle åka och jobba några timmar. Vi lekte i en park tills hon kom för att byta av, och han var superpeppad på livet tills Lena dök upp. Då: klänger på mig, gråter, säger “heddå heddå” till Lena för att visa att hon ska gå och jag ska stanna. Åh mitt arma hjärta. Jag vet att jag inte utsätter honom för något skadligt, jag vet att det är en gåva att ge honom tillit och möjlighet att bonda med flera vuxna än mig, jag vet att det här är ett beteende som många barn har, men ändå sätter det stora tvivel i mig innerst inne. Lämnar jag bort honom för mycket? Till för många olika? Det vill säga två personer? Är han inte redo att vara ifrån mig? Har det varit för mycket med flytt och annat och han behöver vara med mig mer? Men tänk om han hade gått på dagis, han är ändå 16 månader, då hade han blivit tvungen att lämnas bort varje dag. Och jag behöver jobba. Jag BEHÖVER komma bort små stunder varje vecka.
Så svårt dilemma. Så svårt att gå och jobba och vinka tillkämpat glatt åt en som gråter och skriker och vrider sig i famnen hos Lena. Fick sms om att han var glad igen en minut efter att jag gått, men ändå känns det i mig. Jag antar att det jag oroar mig mest för är att jag typ genom detta förstärker hans separationsångest genom att utsätta honom för separationer regelbundet. Men det måste väl vara normalt, allt det här, hur jag känner och hur han reagerar?
Idag är allt konflikter. Jag har noll tålamod med hans tjafs och skrik och motvallspersonlighet. Läggningarna stökigare än någonsin. Han snurrar, klättrar, brottas med kuddarna, rullar runt så han slår sig i skallen mot spjälsängens sidor och börjar gråta gång på gång. Ställer sig, försöker klättra upp. Är liksom andfådd av hetsighet. Jag vet att han är trött. VET. Jag vet att tröttheten kommer vinna. Han kommer ju att somna. Men faaaaaan vilket tjafs det är på vägen dit. Och vad sur och trött jag blir. Och vad mycket reservenergi hans lilla kropp rymmer. Är förbluffad. Vaken 2,5 timmar inatt och pallar ändå att hetsa runt inför dagvilan i 45 minuter. Åh. Det vänder ju snabbt sånt här men guuuud vilken dålig loop vi hamnat i han och jag precis just nu. Då blir jag bitter och gnällig (tänker tankar som “jag ger dig dygnet runt, unge, jag ger dig alla mina kvällar och nätter och nu snor du även min lilla paus på dagen eftersom jag behöver vila ikapp för att inte bli helt galen”) och trots att jag rationellt fattar att han inte gör något för att jävlas, herregud han är 16 månader och är menad att testa, prova, särskilja sin person från min, bli arg när det går fel och få uttrycka sin frustration, så tycker jag nånstans att det är så jävla taskigt. Orättvist. Som att rättvisa ens existerar. Det känns som att alla mina vänner som är två vuxna på ett barn har lugna barn som sover. Som ger dem massor av pauser i vardagen. OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN, typ. Ja nä men då ska jag väl blunda lite nu då. Arrrrghhhhh.
Tre dåliga nätter i rad och det börjar kännas. Den där starka känslan jag bygger upp efter en eller två nätters bra sömn raseras på cirka tre av dålig. Kroppen går runt och räknar minuter till det är dags för Ivan att vila, så att jag själv ska få lägga mig en stund. Det är inte ens bara Ivan som gör att nätterna blir dåliga, förresten. Det är jag också. Han sover nästan alltid helt lugnt mellan kanske halv nio och elva, tolv. Det är mellan midnatt och två han brukar härja. Ibland vid tre också. Men rent timmässigt finns ju där timmar jag borde kunna vila. Det är bara det här med att komma till ro på kvällen, den tidiga. Först vill jag gå upp och städa i köket efter middagen som lämnat rummet i kaos. Sedan vill jag ligga i soffan åtminstone en halvtimme. Sedan är klockan alltid på något magiskt sätt strax efter tio och då går jag in och lägger mig. Men somnar jag? Nej, sällan. Jag ligger och väntar in hans diverse utbrott, snarare, vilket är så dumt med tanke på att de kommer vare sig jag sover bredvid eller ej. Inatt tror jag att jag sov mellan ett och sex, med uppvak två, tre och fem. Snyft snyft. Närå. Men lite sliten är jag som sagt.
Igår fyllde Ivans pappa år, eller ja skulle fyllt år om han levt. 35 unga. Så sorglig dag. Vi hängde som vanligt i parker från tidig morgon till strax före middagstid. Åt denna med bror och svägerska. Fick hjälp att bära allt bråte i hallen till grovsoprummet. Fick hjälp att koppla in tv:n. End of story. Idag kommer Ivans farmor och farfar på eftermiddagen och sedan bea, min lillasyster från Uppsala. Hon stannar över helgen. Kanske, kanske om jag orkar, så går jag en kort sväng till Jasses födelsedagskalas efter läggning. Man får se.
Gårdagens gulligaste: att bli godismatad av avkomma. http://youtu.be/vnX7nWlOV9g
Idag började jag jobba. Det låter lite mer avancerat än vad det är, för jag ska bara jobba en dag i veckan under resten av våren och försommaren, och den dagen kommer Ivan att vara med sin barnvakt Lena, som han sedan januari redan varit med en eftermiddag i veckan och tycker mycket om. Det är med andra ord inga omvälvande förändringar som står på schemat, mer än för mig som faktiskt inte varit utan Ivan en hel dag så många gånger i mitt liv hittills. Det var hur som helst härligt att tänka på något annat för en stund. Sitta i möten, formulera någon liten text, prata med kollegor, göra det där jag vet precis hur man gör och är ganska bra på. Kände tydligt idag att från och med nu, och från och med den här perioden vi just håller på att ta oss ur, har jag svårt att se hur NÅGONTING NÅGONSIN ska kunna stressa mig på jobbet igen. Alltså, det är så lugnt, även under det högsta av tempon? Det är bara… jobb. Det är inte ett litet liv jag har ansvar för alldeles ensam och som inte kan formulera sig när något är fel. Det är inte ett litet liv som jag älskar så att jag får ont överallt. Det är inte ett litet liv som får magsjuka stup i kvarten heller, hehe, gud vad jag INTE har kommit över förra veckans trauma ännu.
Ivan och Lena hade kul men det märktes när jag kom hem att han tyckte att det var nog. Han gnällde och klättrade på mig och hade mycket kort tålamod med kvällens samtliga göromål. Var märkbart trött, tröttare än en vanlig dag vid femtiden, och själv hade jag planerat dåligt och hade inge middagsmat hemma. Vi gick till McDonalds, det fick bli så, jag åt en himla meny och han tuggade i sig en tiokronorsburgare toppad med en hipp-påse med grönsakssoppa. Eklektisk middag, javisst. Så fick det bli. Därefter gick vi hem, Ivan badade, gnället blev mer tilltagande och klockan halv åtta sov han gott i sin säng. Hostan har avtagit också, hurra, så nu är det tyst och stilla i sovrummet.
På nattskräcksfronten intet nytt. Han hade ett anfall inatt men jag tog inte upp honom ur spjälsängen, det stod mycket tydligt att det handlade om nattskräck när han skrämdes av mina vyssjande ljud bredvid sängen och försökte klättra ur sin egen säng åt det håll min röst och närvaro INTE kom ifrån. Som att han ville fly bort från det läskiga som hände från mitt håll. Det hela gick över på en halvtimme ungefär, jag lyckades få lägga handen på hans rumpa och buffa honom så han halvsov och halvgnällde ett tag innan han återgick ned i sömnen. Jag tycker fortfarande att det är extremt jobbigt med hans nattskräck, men gud vad det underlättar att jag inte har en massa egen ångest som jag hade i förra. Där var det VIDRIGT att vara i normaltillstånd, och OUTHÄRDLIGT när han fick nattskräck. Nu är det mysigt i normaltillstånd, och jobbigt när nattskräcken hälsar på. Klar skillnad. Obs att vi bara sovit här två nätter tillsammans, så det kan naturligtvis vända och bli pissjobbigt igen. Men den överhängande känslan är att det är så himla himla himla mycket bättre. Det känns som jag lever i MITT liv igen. Inte ett halvt trasigt ångest-igt och svårt. Nu är det jag och Ivan, liksom. Här i vår lägenhet med alla sakerna som är våra, bara våra, inte ens gamla soffan är ju kvar. Bygger nytt och börjar om.
För övrigt: bor tydligen i världens bästa förening. Har tre grannar (hushåll, inte tre till antalet) på mitt våningsplan och samtliga har knackat på och hälsat välkommen. En har bjudit oss på fika på söndag, ska baka säger han. En dam över gården pratar jag hund och häst med när vi ses. En granne under oss har hälsat på och hämtat alla mina flyttkartonger. Det finns en Facebookgrupp med byt- och skänk-funktion och annat relaterat till huset. Ja, stämningen är på topp som ni hör.
Imorgon ska jag släppa in flyttstädarna i gamla lägenheten och när de är klara och jag godkänt deras jobb tänker jag gå raka vägen till Svenska Bostäder, lämna tillbaka nycklarna och aldrig mer återvända.
Recent Comments